Jag har lyssnat på 841 av 1001
Min musiksmak är inte så bred som jag trott... Jag ska försöka leva upp till boken 1001 Albums You Must Hear Before You Die och ta mig genom allt!
Wilco :: Being there [1996]
01. Misunderstood
02. Far, Far Away
03. Monday
04. Outtasite (Outta Mind)
05. Forget the Flowers
06. Red-Eyed and Blue
07. I Got You (At the End of the Century)
08. What's the World Got in Store
09. Hotel Arizona
10. Say You Miss Me
11. Sunken Treasure
12. Someday Soon
13. Outta Mind (Outta Sight)
14. Someone Else's Song
15. Kingpin
16. (Was I) In Your Dreams
17. Why Would You Wanna Live
18. The Lonely 1
19. Dreamer in My Dreams

820 Wilco :: Being there [1996]


Detta är i mångt och mycket en ganska traditionell rock- och country-platta. Det blir nästan fånigt tydligt i Monday som låter sååå mycket Rolling Stones inte minst i riffet. Det är egentligen precis så mycket av kvalitetsstämpel som behövs. Är det inte Stones-inspirerat så blir det istället är Springsteen-hållet eller så håller de sig i en country-fåra. Inget fel någonstans och de kommer undan ganska väl med det mesta men för mig är det väldigt mycket mer live-musik i detta och inget som jag lyssnar på i ett sådant här format. Lite typiskt är det väl då att sista låten slutar i ett typiskt live-kaos och sedan drar igång igen… Men det finns absolut mycket öron-godis som en banjo i Forget the flowers, Hammond i Hotel Arizona och den snygga gitarren i Someday soon. Den sista är en sån hat-kärlekslåt som är äckligt töntig country men ändå inte går att värja sig mot. Men det finns väldigt mycket som ligger väldigt mycket över medel även om mängden låtar dessvärre också gör det.

Bästa spår: Monday

Utlåtande: Ska höras live, inte så här

Fiona Apple :: Tidal [1996]
01. Sleep to Dream
02. Sullen Girl
03. Shadowboxer
04. Criminal
05. Slow Like Honey
06. The First Taste
07. Never Is a Promise
08. The Child Is Gone
09. Pale September
10. Carrion

819 Fiona Apple :: Tidal [1996]


Jag gillar detta. En kvinnlig röst, som inte alltid är så himla fin men den berättar något. Det är ganska lågmält och lugnt men det är en del i det berättande som jag tycker att hon framför. Framför allt pianokompet som ligger i botten gör också sitt till att detta andas väldigt mycket musikalitet. Det är då ganska givet att det är soft och att stoppa in en bossa som The first taste känns helt rätt här. Lika självklar är väl stråkkvartetten (eller hur många de är) i Never is a promise som ger en väldigt fin inramning till hennes lite spruckna röst och det i övrigt ensamma pianot. I Shadowboxer är sången aningen för sur men mest hittig är kanske Criminal inte minst för att den nog är plattans snabbaste låt. Detta är en platta bland en hel del som kom i den här perioden med starka kvinnor. I Fiona Apples fall är nog låtarna lite starkare än hennes röst men hon utnyttjar den oftast smart så det berör.

Bästa spår: Never is a promise

Utlåtande: Snygga och melankoliska låtar