Detta är i mångt och mycket en ganska traditionell rock- och country-platta. Det blir nästan fånigt tydligt i Monday som låter sååå mycket Rolling Stones inte minst i riffet. Det är egentligen precis så mycket av kvalitetsstämpel som behövs. Är det inte Stones-inspirerat så blir det istället är Springsteen-hållet eller så håller de sig i en country-fåra. Inget fel någonstans och de kommer undan ganska väl med det mesta men för mig är det väldigt mycket mer live-musik i detta och inget som jag lyssnar på i ett sådant här format. Lite typiskt är det väl då att sista låten slutar i ett typiskt live-kaos och sedan drar igång igen… Men det finns absolut mycket öron-godis som en banjo i Forget the flowers, Hammond i Hotel Arizona och den snygga gitarren i Someday soon. Den sista är en sån hat-kärlekslåt som är äckligt töntig country men ändå inte går att värja sig mot. Men det finns väldigt mycket som ligger väldigt mycket över medel även om mängden låtar dessvärre också gör det.

Bästa spår: Monday

Utlåtande: Ska höras live, inte så här

Jag gillar detta. En kvinnlig röst, som inte alltid är så himla fin men den berättar något. Det är ganska lågmält och lugnt men det är en del i det berättande som jag tycker att hon framför. Framför allt pianokompet som ligger i botten gör också sitt till att detta andas väldigt mycket musikalitet. Det är då ganska givet att det är soft och att stoppa in en bossa som The first taste känns helt rätt här. Lika självklar är väl stråkkvartetten (eller hur många de är) i Never is a promise som ger en väldigt fin inramning till hennes lite spruckna röst och det i övrigt ensamma pianot. I Shadowboxer är sången aningen för sur men mest hittig är kanske Criminal inte minst för att den nog är plattans snabbaste låt. Detta är en platta bland en hel del som kom i den här perioden med starka kvinnor. I Fiona Apples fall är nog låtarna lite starkare än hennes röst men hon utnyttjar den oftast smart så det berör.

Bästa spår: Never is a promise

Utlåtande: Snygga och melankoliska låtar