Mmmm, jag kan ju inte direkt säga att jag hade höga förhoppningar på den här plattan. Det jag hört av Nick Cave är inget jag egentligen gillar och mer specifikt så är den här plattans hitlåt, Where the wild roses grow, inte någon favorit direkt heller. Det börjar också ganska utflippat, mer än jag förväntade mig och berättandet i låtarna är lite för påträngande. Henry Lee är nästan en kopia på hitlåten förutom att det är PJ Harvey som han sjunger duett med. Det är lite tempo i Lovely creature som gör den lite roligare att lyssna på. Det är dock ändå så att sången är allra bäst i Where the wild roses grow och även resten av låten har de sytt ihop bäst med arr och stråkar. Lite överstyr går det i The curse of Millhaven som är en galen pubslagdänga men som i mitt sinne inte gör sig något vidare utanför densamma. Givetvis är den sju minuter lång också… Värre blir det. O’Malley’s Bar är fjorton och en halv men å andra sidan mest långtråkig och utan pubstuk. Detta är en artist med massor av cred och som alltid har jag svårt att förstå varför. Min gissning är att texterna spelar en stor roll och eftersom jag inte lyssnar speciellt på innehållet så kommer så klart storheten inte fram till mig. Förutom det är jag inte så imponerad av den här typen av musik även om det inte är dåligt men jag framhäver nog att det definitivt ska lyssnas på live om man nu ens vill försöka.

Bästa spår: Where the wild roses grow

Utlåtande: Falsksjungande pubsångare lägger sig inte överst i min favoritlåda

Jag vet inte riktigt vad det är för etikett på den här musiken men någon form av electronica är väl lämpligt och kanske drum and bass? Jag känner inte något flow i en låt som Before today utan den liksom stapplar sig fram medan Wrong gungar fram rätt skönt. Fast att jag egentligen gillar det syntetiska soundet så är det ganska slätt och jämnt genom albumet. Hon sjunger helt OK men även hennes röst är ganska monoton och bjuder inte på så mycket extra. De låtar som lämnar det elektroniska lite lyfter faktiskt lite mer antagligen just för den mer närvarande känslan som finns. The heart remains a child är ett bra exempel på detta. Och på motsatt sätt låter titelspåret Walking wounded väldigt snyggt men har inte det där sista som gör att den lämnar den opersonliga känslan som finns i det elektroniska kompet. De två ”extraspåren” som är remixer på Wrong så är det Todd Terrys, inte oväntat, som lägger på ytterligare lite dansant feeling medan Omni Trio Remix mest är ointressant.

Bästa spår: Wrong

Utlåtande: Det kommer liksom aldrig ur den sega elektronikdimman