Det står att detta ska vara trip-hop och jag är inte den som säger emot. Det är en stil som jag aldrig anammat namnet på och då inte har någon som helst relation till. Jag blir inte direkt mer övertygad när jag ser att fyra av de tretton låtarna är cirka en minut eller kortare medan de andra nio är mellan fem minuter och sju och en halv. Det är egentligen inte dåligt men mest bara slätstruket och lite ”tråkigt” är det när det första jag spänner upp öronen för är Radio 7 som är en cover på Bond-temat. Men det är ändå så att musiken generellt sett är OK fast för mig är det verkligen inga hittar. Något bättre än mesost är Slashers revenge men annars sticker inte mycket ut, vare sig vassa eller mjuka fladdriga grejor… Lite dramatiskt blev det också i Don’t die just yet med stråkar, domedagskör och en rätt distad gitarr.

Bästa spår: Radio 7

Utlåtande: 50 nyanser av beige

Detta är verkligen musik som det inte riktigt finns plats för i mina öron. Om den är ungefär som i öppningsspåret Heaps of sheeps så går det att lyssna på om än inte med någon speciell glädje men är den som The duchess så mår man mest lite illa. Fast värst kanske ändå är den ”mellanmjölksliknande” halvtråkiga och småsura sång som finns i flera olika låtar. Jag blir inte mer positiv heller när fem av de tio låtarna ligger på sex minuter eller nästan.

Bästa spår: Heaps of sheeps

Utlåtande: Men herregud vad sömnigt det är