Kategoriarkiv: 1962

Ray Price :: Night Life [1962]
01. Introduction / Night Life
02. Lonely Street
03. Wild Side of Life
04. Sittin' and Thinkin'
05. Twenty-Fourth Hour
06. Girl in the Night
07. Pride
08. There's No Fool Like an Young Fool
09. If She Could See Me Now
10. Bright Lights and Blonde Haired Women
11. Are You Sure
12. Let Me Talk To You

034 Ray Price :: Night Life [1962]


En man med en lång karriär men som jag aldrig hört. Det börjar också väldigt märkligt med en lång talad introduktion innan han börjar sjunga på låten. Redan från början låter detta som Sinatra goes country. Och vill man vara elak så finns det en del dansbandscountry i det också. Men detta är ju inte mitt område… Jag har väldigt lite att säga om detta men visst är det någon form av originalcountry med mycket fiol och steelguitar och bra sång. Så klart med lite sura glidningar i sången som är så karakteristiskt för just country. I Bright Lights and Blonde Haired Women sjunger han verkligen bra till och med.

Bästa spår: Pride

Utlåtande: För mycket fiolgnid

Ray Charles :: Modern Sounds In Country And Western Music [1962]
01. Bye Bye Love
02. You Don't Know Me
03. Half as Much
04. I Love You So Much It Hurts
05. Just a Little Lovin' (Will Go a Long Way)
06. Born to Lose
07. Worried Mind
08. It Makes No Difference Now
09. You Win Again
10. Careless Love
11. I Can't Stop Loving You
12. Hey, Good Lookin'

031 Ray Charles :: Modern Sounds In Country And Western Music [1962]


Ännu en Ray Charles-platta som inte låter Ray Charles!? Det kan också vara så att jag inte har en aning om vad Ray Charles egentligen står för. Här är det snygg orkester igen och smörigt värre i You don’t know me. Många låtar åker i samma smördrypande ränna men det är musiken som är för mycket medan sången är otroligt bra och nyanserad. Det är väldigt mycket känsla i den. Både Born to lose och Worried mind är väldigt innerliga. Här finns ett par kända låtar för mina öron men det är inte de som är bäst men det är kanske Hey, good lookin som är mest Ray Charles ändå.

Bästa spår: I Love You So Much It Hurts

Utlåtande: Definitionen på easy listening kanske

Booker T. & The M.C.s :: Green Onions [1962]
01. Green Onions
02. Rinky Dink
03. I Got a Woman
04. Mo' Onions
05. Twist and Shout
06. Behave Yourself
07. Stranger on the Shore
08. Lonely Avenue
09. One Who Really Loves You
10. You Can't Sit Down
11. A Woman, a Lover, a Friend
12. Comin' Home Baby

032 Booker T. & The M.C.s :: Green Onions [1962]


Neeeej! Inte en till platta med Klaus Wunderlich-orgel. Det är ofta utflippat och till den milda grad 60-tal att det har passerat bäst-före-datum för länge sedan. I got a woman är lite mer tillbakadragen och låten efter är den stora hiten: Mo’ onions. Jag kan dock inte komma på varför jag känner igen den så pass som jag gör men det är troligen för att Blues Brothers har gjort den. Men är det inte orgel på speed så är det trötta bluesriff. Och så dyker det helt plötsligt upp en tango? One Who Really Loves You, varför? Tack och lov så avslutas plattan ganska glatt och poppigt med Comin’ Home Baby så det inte var helt hopplöst trist rakt igenom. Förutom lökarna då alltså.

Bästa spår: Mo' onions

Utlåtande: En låt bär inte upp en hel platta med orgelgnäll

Stan Getz & Charlie Byrd :: Jazz Samba [1962]
01. Desafinado
02. Samba Dees Days
03. O Pato
04. Samba Triste
05. Samba de Uma Nota Só
06. É Luxo Só
07. Baia

033 Stan Getz & Charlie Byrd :: Jazz Samba [1962]


Två kända jazznamn, även för mig, som gör en platta ihop då förväntar jag mig någon form av überjazz. Och så börjar det fantastiskt bra med Desafinado! Otroligt snyggt och melodiskt. Det är överlag mer samba än jazz och otroligt skönt. I O Pato och Samba Triste ligger Getz saxofon mer och pyser i bakgrunden och Byrds akustiska gitarr är väldigt skön. Likadant är det i Samba de Uma Nota Só så jag är till största delen ganska överraskad.

Bästa spår: Desafinado

Utlåtande: Bossanova är trots det inget som kommer att plockas fram därhemma