Kategoriarkiv: 1964

The Beatles :: A Hard Day’s Night [1964]
01. A Hard Day's Night
02. I Should Have Known Better
03. If I Fell
04. I'm Happy Just to Dance with You
05. And I Love Her
06. Tell Me Why
07. Can't Buy Me Love
08. Any Time at All
09. I'll Cry Instead
10. Things We Said Today
11. When I Get Home
12. You Can't Do That
13. I'll Be Back

042 The Beatles :: A Hard Day’s Night [1964]


På denna plattan finns det en uppsjö med klassiker och titelspåret är inget undantag. Det mesta är också mer än lyssningsbart och det är homogent genom hela plattan. Det är ändå så att hitsen And I love her, Can’t buy me love och då A hard day’s night är det som sticker ut ganska ordentligt men jag gillar även I Should Have Known Better väldigt mycket men har lite svårt att bestämma mig för om jag faktiskt har hört den eller inte. Men en låt som If I fell känns lite mesig och redan här lite som ”gamla” Beatles. Jag har svårt att skriva så mycket mer för det låter så oerhört mycket Beatles så att det borde räcka som beskrivning. Men återigen så hörs det att det är producerat och håller en annan nivå.

Bästa spår: A hard day's night

Utlåtande: Flera hits ja, men ändå lite besviken på helheten

Jacques Brel :: Olympia 64 [1964]
01. Amsterdam
02. Les Timides
03. Le Dernier Repas
04. Les Jardins du casino
05. Les Vieux
06. Les Toros
07. Tango funèbre
08. Le Plat Pays
09. Les Bonbons
10. Mathilde
11. Les Bigotes
12. Les Bourgeois
13. Jef
14. Au suivant
15. Madeleine

043 Jacques Brel :: Olympia 64 [1964]


Lite tragiskt är det väl att jag kommer att tänka på Galenskaparnas Kjell Brel och Under en filt i Madrid när jag hör Jacques Brels namn. Men jag förstår direkt kopplingen när det inledande spåret Amsterdam är slut. Detta är oerhört dramatiskt och sällan har jag hört såna starka fraseringar i text som här och fast att jag inte förstår franska så förstår jag nästan ändå på något vis. Men franska chansoner känns rätt förlegat och lite för teatraliskt. Edit Piaf är så klart en stor föregångare till Jacques Brel och jag vet att min mor lyssnade mycket på Mireille Mathieu när jag var yngre men sedan dess har det nog hållt sig inom Frankrikes gränser, eller? Det är nog den berättande tonen som gör att det känns ”svårt” att ta till sig och inte kommer att ställas längst fram i skivbacken.

Ersatt av Monica Zetterlund :: Waltz For Debbie i den svenska upplagan

Bästa spår: Amsterdam

Utlåtande: Ingen olympisk medalj här inte

Solomon Burke :: Rock ’n Soul [1964]
01. Goodbye Baby (Baby Goodbye)
02. Cry to Me
03. Won't You Give Him (One More Chance)
04. If You Need Me
05. Hard, Ain't It Hard
06. Can't Nobody Love You
07. Just Out of Reach
08. You're Good for Me
09. You Can't Love Them All
10. Someone to Love Me
11. Beautiful Brown Eyes
12. He'll Have to Go

044 Solomon Burke :: Rock ’n Soul [1964]


Detta svänger riktigt skönt. Det känns som en liten skattkista för att göra covers men ändå är det bara en av låtarna jag känner igen. Däremot låter Cry to me väldigt mycket som Under the boardwalk. Jag gillar harmonierna och gitarrplocket i Won’t you give him. Det går att höra lite When a man loves a woman i If you need me. Det dyker till och med upp en liten Elvis i Just Out of Reach. Jag får lite gospel feeling i vissa av låtarna också precis som man kan hitta i en del Elvis-låtar. Jag är åter igen lite förvånad att jag inte har hört detta för här är många riktigt bra låtar och skulle till exempel ha passat i filmen The Commitments. Hitlåten från plattan är sparad till sist och He’ll have to go är å andra sidan desto mer känd.

Bästa spår: Cry to me

Utlåtande: Häftiga arrangemang och coola, men kanske lite lama, låtar

Dusty Springfield :: A Girl Called Dusty [1964]
01. Mama Said
02. You Don't Own Me
03. Do Re Mi (Forget About the Do and Think About Me)
04. When the Lovelight Starts Shining Through His Eyes
05. My Colouring Book
06. Mockingbird
07. Twenty Four Hours From Tulsa
08. Nothing
09. Anyone Who Had a Heart
10. Will You Love Me Tomorrow
11. Wishin' and Hopin'
12. Don't You Know

045 Dusty Springfield :: A Girl Called Dusty [1964]


Dusty har en grym röst med lagom mycket rasp i. Redan i andra låten You don’t own me träffar jag på en liten favorit men det är så klart en cover jag har hört med Elaine Paige. Och sedan flyttar vi tre spår framår och stöter på ytterligare en välkänd cover för mig. Agnetha Fältskogs come back till musiken 2004 hade My colouring book som titelspår och var en av plattans bästa. Jag gillar inte detta arrangemanget sådär väldigt mycket men det är en bra låt. Däremot är Twenty Four Hours From Tulsa riktigt bra. Dags för nästa cover i Anyone Who Had a Heart som för mig är Anne-Lie Rydés version Ännu en förlorad dag. En del andas väldigt mycket vackert sextiotal men de två senaste jag nämnt känns lite vuxnare på något sätt. Till de förra är definitivt Will you still love me tomorrow dock men icke desto mindre en hit för det. Plattan avslutas med, Don’t you know, en storbandspastisch känns det som men visar bredden på det Dusty Springfield kan. Jag förstår de som gillar henne för detta är en riktigt trevlig och bra platta.

Bästa spår: You Don't Own Me

Utlåtande: En hitkavalkad med personlig och bra röst

Monica Zetterlund :: Waltz For Debbie [1964]
01. Come Rain or Come Shine
02. Jag vet en dejlig rosa
03. Once Upon a Summertime
04. So Long Big Time
05. Monicas vals
06. Lucky to Be Me
07. Vindarna sucka uti skogarna
08. It Could Happen to You
09. Some Other Time
10. Om natten

043 Monica Zetterlund :: Waltz For Debbie [1964]


Detta är den första svenska plattan som finns med i boken. Dock tillhör den kategorin som har blivit inkvoterad och är således inte med i originalutgåvan av boken. Det finns dock en del sådana.

Detta är en fantastiskt fin sångerska med en känsla i rösten som få har. Det är fantastiskt vackert redan i Jag vet en dejlig rosa med en underbar stämning. Även Once upon a summertime är riktigt vacker. Detta är trots allt en jazzplatta och visst lyser det genom på sina ställen inte minst i So long big time som byter tempo och pianot har typiska jazzkännetecken men faktum är att Monicas röst förlåter en hel del av detta. Jämfört med andra jazzsångerskor jag lyssnat på tidigare så är detta mer ”vanligt” vilket är befriande. Zetterlunds egen signatur Monicas vals är en hit och bjuder på oerhört mycket förutom den vackra sången. Inte minst Beppe Wolgers text och det är låtarna med svensk text som är snäppet bättre än de övriga och det är möjligt att jag för en gångs skull hör texten lite mer och därför känner ett vemod i det hon sjunger. Vindarna sucka uti skogarna är så vacker så att det gör ont och jag kommer osökt att tänka på Den sista jäntan som också är fantastisk med Monica. Nästsist ut är Some other time som är en underbar avslutning på vilken festkväll som helst och efter det kommer Om natten som ett mjukt skönt täcke att somna in till. Detta är en fantastisk platta!

Ersatte Jaques Brel :: Olympia 64 i den svenska upplagan

Bästa spår: Vindarna sucka uti skogarna

Utlåtande: Underbar känsla och sång