Kategoriarkiv: 1965

Otis Redding :: Otis Blue: Otis Redding Sings Soul [1965]
01. Ole Man Trouble
02. Respect
03. Change Gonna Come
04. Down in the Valley
05. I've Been Loving You Too Long
06. Shake
07. My Girl
08. Wonderful World
09. Rock Me Baby
10. Satisfaction
11. You Don't Miss Your Water

051 Otis Redding :: Otis Blue: Otis Redding Sings Soul [1965]


Tjoohooo! Soul, soul, soul! Detta är bra så att det svider. Om man nu gillade Commitments till exempel så är det här man ska leta istället. Detta är 25 år tidigare men låter likadant i viss mån. Och vilken låtskrivarlista som radas upp: Sam Cooke, Smokey Robinson, B.B. King, Jagger/Richards förutom Otis själv då. My Girl och Wonderful World är självklara höjdpunkter medan Satisfaction sitter för fast rotad i Rolling Stones version så den håller inte riktigt. Detta är fantastiskt bra och att jag inte lyssnat på det innan är mer eller mindre oförlåtligt.

Bästa spår: Respect

Utlåtande: Sammet för själen

Buck Owens :: I’ve Got A Tiger By The Tail [1965]
01. I've Got a Tiger By the Tail
02. Trouble and Me
03. Let the Sad Times Roll On
04. Wham Bam
05. If You Fall Out of Love With Me
06. Fallin' for You
07. We're Gonna Let the Good Times Roll
08. The Band Keeps Playin' On
09. The Streets of Laredo
10. Cryin' Time
11. A Maiden's Prayer
12. Memphis Tennessee

047 Buck Owens :: I’ve Got A Tiger By The Tail [1965]


Ett stort skutt ut i countryns värld igen. Det första som sköljer över en är en steel guitar som är minst sagt framträdande. Mitt otränade countryöra tycker det låter ganska mycket som countryn gör idag. I tredje låten stöter man på ett kännt uttryck, Wham Bam, med tillägget thank you mam som låter lite mer som att det är gjort på skoj. Det tycker jag ofta att country låter ändå… Sanningen är väl den att det är flera titlar är ordlekar och som åtminstone nu känns lite fåniga, till exempel Trouble and me och I’ve Got A Tiger By The Tail. Country är lite roligare när det är lite ös så därför går über-countrylåtarna Let the Sad Times Roll On, If You Fall Out of Love With Me och The Band Keeps Playin’ On bort. The Streets of Laredo börjar som vilken låt som helst men när man förväntar sig en lite ökning och höjning av rösten i refrängen så kommer istället värsta basrösten. Det hjälper inte nämnvärt för den är trist ändå. Det är faktiskt så att det bästa sparas till sist. Memphis Tennessee är också den minst countrylika sången och har ett ganska fräckt komp och stomp.

Bästa spår: Memphis Tennessee

Utlåtande: Country är inte min grej helt enkelt

Rolling Stones :: Rolling Stones [1965]
01. Route 66
02. I Just Want to Make Love to You
03. Honest I Do
04. Mona (I Need You Baby)
05. Now I've Got a Witness (Like Uncle Phil and Uncle Gene)
06. Little by Little
07. I'm a King Bee
08. Carol
09. Tell Me (You're Coming Back)
10. Can I Get a Witness
11. You Can Make It If You Try
12. Walking the Dog

046 Rolling Stones :: Rolling Stones [1965]


Detta är inte riktigt Rolling Stones som jag är van att höra dem. Mick Jaggers karakteristiska röst sticker ut men annars är kompet ordinärt rock-komp från tiden. Till exempel låter Carol ganska mycket Chuck Berry eftersom det är hans låt och han gör det bättre själv tycker jag liksom att Route 66 finns i bättre tappningar. Det är inte förrän Now I’ve Got a Witness kommer som jag tycker det börjar bli lite intressant och den är skriven av Nanker Phelge, en pseudonym för bandet. Den är dock instrumental vilket känns konstigt. Däremot är Little by little riktigt bra och då har Phil Spector varit med och skrivit tillsammans med bandet. Det är fortfarande väldigt enkla låtar men det finns lite coolare riff och snyggt bluesmunspel. Enda låten signerad Jagger/Richards är Tell me och det är lätt plattans höjdpunkt både musikaliskt och sångmässigt. På slutet kommer två favoriter som jag snappat upp på senare år med Lowbudget Blues Band, nämligen Can I get a witness och Walking the dog. Sammantaget lite för mycket bluestolvor och enkla låtar men med några guldkorn från bandet som lovar mer. Och det kommer ju…

Bästa spår: Tell me

Utlåtande: Det märks att det finns potential att skriva bra låtar

Jerry Lee Lewis :: Live At The Star Club Hamburg [1965]
01. Mean Woman Blues
02. High School Confidential
03. Money (That's What I Want)
04. Matchbox
05. What'd I Say, Part 1
06. What'd I Say, Part 2
07. Great Balls of Fire
08. Good Golly, Miss Molly
09. Lewis' Boogie
10. Your Cheatin' Heart
11. Hound Dog
12. Long Tall Sally
13. Whole Lotta Shakin' Goin' On

048 Jerry Lee Lewis :: Live At The Star Club Hamburg [1965]


Detta skall väl vara en kille som är 100% live och som tagit pianospelandet till en annan nivå än att vara enbart spelande. Och det som är helt uppenbart är att det är mycket spelglädje inför en väldigt entusiastisk publik minst sagt. Han slösar verkligen inte på energin heller så detta är bra mycket mer rock’n’roll än vad jag trodde. Det är ett grymt ös i Great balls of fire, Good Golly Miss Molly, Lewis Boogie, Hound dog och Long Tall Sally. Och sen avslutar han ”lite lugnt” med Whole Lotta Shakin’ Goin’ On. Egentligen kan jag nästan fylla på med fler titlar där det bara öses på i 100 knyck för det väl nästan bara Matchbox och Money som håller igen lite men resten är fullt party! Jag är positivt överraskad över detta och trots de otaliga glissandona på de vita tangenterna så är detta riktigt rockigt.

Bästa spår: Hound Dog

Utlåtande: Det var faktiskt riktig sting i The Killer

Beach Boys :: Today! [1965]
01. Do You Wanna Dance?
02. Good to My Baby
03. Don't Hurt My Little Sister
04. When I Grow Up (to Be a Man)
05. Help Me, Ronda
06. Dance, Dance, Dance
07. Please Let Me Wonder
08. I'm So Young
09. Kiss Me, Baby
10. She Knows Me Too Well
11. In the Back of My Mind
12. Bull Session with the 'Big Daddy'

052 Beach Boys :: Today! [1965]


Detta är ett sound som man genast känner igen! Do you wanna dance? är en låt som finns i musikminnet sedan urminnes tider. Jag vet inte om jag vågar ge mig på att skriva för mycket musiktermer för jag minns väl fel men ett typiskt kännetecken för Beach Boys låtar är att de ofta har en kromatisk nedgång och det slog mig direkt i Don’t hurt my little sister. Tydligen var spinett instrumentet på modet på 60-talet för det känns igen här och jag minns det framför allt från Hep Stars Sunny Girl. Den typiska surfstilen går genom alla låtarna men den första riktiga hiten tycker jag att Help me, Ronda är. B-sidan på LP:n känns aningen mindre pojkaktig. Soundet finns så klart kvar men till exempel så är I’m so young mindre glättig och 60-talsglad. Och kanske en aning vuxen. In the back of my mind gillar jag också och den faller definitivt inom ramen för den ”vuxna” Beach Boys-stilen. Allt avslutas med ett spår som är ett samtal killarna emellan i gruppen och det låter mest som ett gäng gymnasiekillar som fnissar ihop. Helt obegripligt!

Bästa spår: Help me, Ronda

Utlåtande: Väldigt snygg sång, snygga låtar men för gymnasiesnällt

Bert Jansch :: Bert Jansch [1965]
01. Strolling Down the Highway
02. Smokey River
03. Oh How Your Love Is Strong
04. I Have No Time
05. Finches
06. Rambling's Gonna Be the Death of Me
07. Veronica
08. Needle of Death
09. Do You Hear Me Now?
10. Alice's Wonderland
11. Running from Home
12. Courting Blues
13. Casbah
14. Dreams of Love
15. Angie

056 Bert Jansch :: Bert Jansch [1965]


Detta är en gitarrkille står klart ganska snart för han plockar strängarna duktigt fort med sina fingrar. Återigen står jag lite frågande till varför detta anses så viktigt för den musikaliska utvecklingen från 50-talet och framåt. Det låter ganska oinspirerat för mig och därför är instrumentallåten Smokey River betydligt bättre än många av de andra låtarna som liksom inte bjuder på så mycket. Finches en kort fingerpicking paus bara och även den lite roligare. Annars sjunger han helt OK med förbehållet att jag tycker det låter lite oengagerat. I Do you hear me now? tar han i lite mer och då spricker rösten nästan lite Kurt Cobain-likt men där tar jämförelsen slut! På slutet kommer ytterligare instrumentaler och det är de som är närmast att fastna på något vis. Både Casbah och Angie är också lite roligare än de låtar med text men inget ger egentligen något något beständigt avtryck. Av låtarna med sång är det möjligen Do you hear me now? som är bäst.

Bästa spår: Angie

Utlåtande: Detta var bara trist helt enkelt

The Sonics :: Here Are The Sonics [1965]
01. The Witch
02. Do You Love Me
03. Roll Over Beethoven
04. Boss Hoss
05. Dirty Robber
06. Have Love, Will Travel
07. Psycho
08. Money (That's What I Want)
09. Walkin' the Dog
10. Night Time Is the Right Time
11. Strychnine
12. Good Golly Miss Molly

049 The Sonics :: Here Are The Sonics [1965]


Här snackar vi definitivt lite mer rock helt plötsligt! Detta distar, är skitigt och ganska skrikigt. På riktigt. Inga Beatles-snygga skrik i rätt ton inte. Do you love me och Roll over Beethoven skulle lika gärna kunna vara från nåt garageband på 80-talet. Faktum är att jag tycker det låter lite The Hives emellanåt om man plockar bort de värsta 60-talsreferenserna. Titlarna talar lite också om vad man kan förvänta sig om hur det ska låta: Boss Hoss, Dirty Robber och Psycho är precis så slamriga som jag skulle tro. Detta är en partyplatta för rocker det är helt klart för i slamrighet ligger de högre på listan än Rolling Stones till exempel. En favoritlåt dyker upp här också, Walking the dog, och eftersom jag precis nämnde Stones så är det faktiskt så att jag gillar denna versionen bättre än deras. Nästsista låten Strychnine inleder kort med något som låter som Fender Rhodes-piano och hörs genom låten men är mindre påtagligt. Det hade varit roligt att höra det lite mer. Sist ligger rockdängan Good Golly Miss Molly som inte är en av de bättre på plattan utan ganska vanlig rock.

Bästa spår: Psycho

Utlåtande: Förvånande fräscht slamrig garagerock

B.B. King :: Live At The Regal [1965]
01. Every Day I Have the Blues
02. Sweet Little Angel
03. It's My Own Fault
04. How Blue Can You Get?
05. Please Love Me
06. You Upset Me Baby
07. Worry, Worry
08. Woke Up This Morning (My Baby's Gone)
09. You Done Lost Your Good Thing Now
10. Help the Poor

054 B.B. King :: Live At The Regal [1965]


King of Blues! Karakteristiska gitarrfills! Och så rösten! B.B. King har inte haft någon stor plats i mitt musikliv hittills men antagligen mer påverkan än jag tror. Så klart blues ända ut i hans plockande fingrar, eller plektrum snarare…, men här finns det mer än så. Please love me bjuder på en härligt ”Blues Brothers” dansant, blåsfull glädje precis som You upset me baby. B.B. Kings signum, gitarrplockandet, märks mest i Worry worry. I Sweet little angel och You don’t lost our good thing now hittar man klassisk gammal blues. Det är ganska mycket som jag förväntat men introt till Woke up this morning känns som hämtat från en Spotnicks-låt men återgår tack och lov till ”ordinär-glad-blues”. Plattan avslutas med en rumba-variant av någon anledning. Help the poor känns mest malplacerad och är nog plattans sämsta.

Bästa spår: Please love me

Utlåtande: Låtar för party och hemmadepp?

Bob Dylan :: Bringing It All Back Home [1965]
01. Subterranean Homesick Blues
02. She Belongs to Me
03. Maggie's Farm
04. Love Minus Zero/No Limit
05. Outlaw Blues
06. On the Road Again
07. Bob Dylan's 115th Dream
08. Mr. Tambourine Man
09. Gates of Eden
10. It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)
11. It's All Over Now, Baby Blue

050 Bob Dylan :: Bringing It All Back Home [1965]


Bob Dylan har flera album med bland de 1001 här och detta börjar med en låt som jag har för mig har en lite häftig video till. För visst är det Subterranean Homesick Blues där han sitter med en jättestor hög med lappar med ord som han kastar en efter en när de dyker upp i låten? Och det är väl en ny lapp var tredje sekund ungefär. Minimalistiskt! Låten i sig är väl sådär. Maggie’s Farm är lite småtrevlig och får mig att tänka på Nisse Hellberg av någon anledning… Outlaw Blues är en ganska ordinär blues, dock med lite fart och markerat gitarrkomp. Jag har inte någon stor del Dylan-låtar i min minneskatalog men det gör så klart att det kan dyka något så lyfter lite. On the Road Again är en sådan låt som jag gillar drivet i. Bob Dylan’s 115th Dream börjar med skratt och något prat om ”Take two” och sätter sedan fart. Den kör på i samma fart och stil som förra låten men är faktiskt snäppet bättre. Jag börjar också känna igen lite av Dylans ackordföljder som ofta är väldigt trevliga. Plattans hit är väl trots allt Mr. Tambourine Man som blivit plankad av troligen ett otal band och artister och det dröjde inte länge innan The Byrds plockade upp den. Gates of Eden och It’s Alright, Ma representerar dock precis det jag inte gillar med Dylan. Långt, trist, munspel och inget händer i hela låten. Över allt detta så svävar den nasala rösten så klart och det drar ner betyget återigen.

Bästa spår: Bob Dylan's 115th Dream

Utlåtande: Imponerar fortfarande inte och inga riktiga höjdarlåtar

John Coltrane :: A Love Supreme [1965]
01. Part 1: "Acknowledgement"
02. Part 2: "Resolution"
03. Part 3: "Pursuance"
04. Part 4: "Psalm"

053 John Coltrane :: A Love Supreme [1965]


John Coltrane är ytterligare ett jazznamn som jag trots allt hört talas om men precis som med de flesta andra hade jag inte en aning om vad jag skulle förvänta mig. Förutom det jag kunde ”läsa mig till” av låtlängderna. Plattan är en svit i fyra delar och jag hade väl inga stora förhoppningar om vad jag skulle tycka om detta. Första delen Acknowledgement innehåller ett sjunget parti som är lite annorlunda för det är bara en upprepning att plattans titel A love supreme där rösten används ganska mycket som vilket instrument som helst. Precis när jag tänkte skriva att det inte var några mängder med solo så startade Pursuance med en och en halv minut långt trumsolo… Och sedan började jakten på pianotangenter och ståbas med att köra skalor upp och ner och fram och tillbaka och så en avslutning med ett obskyrt bassolo. Sista stycket känns som ett intro på 7 minuter…

Bästa spår: Resolution

Utlåtande: Ostrukturerat och för mig obegripligt