Kategoriarkiv: 1966

The Who :: My Generation [1966]
01. Out in the Street
02. I Don't Mind
03. The Good's Gone
04. La-La-La-Lies
05. Much Too Much
06. My Generation
07. The Kids Are Alright
08. Please, Please, Please
09. It's Not True
10. I'm a Man
11. A Legal Matter
12. The Ox

059 The Who :: My Generation [1966]


Här borde man kunna vänta sig en del tuffa grejor inte minst med tanke på ryktet som The Who hade och att de hade en ”annorlunda” vana att slå sönder sina instrument i slutet på konserten… Men faktum är att de inledande fyra låtarna är lika snälla som de andra 60-talsbanden som passerat mina öron hittills bland de 1001 albumen. Men Much too much vänder lite på steken och så klart så är My generation tuffare. Lite råare gitarr och ett ganska coolt bassolo och så klart Roger Daltreys märkliga, stammande sång genom stora delar av låten. Lite märkligt att den följs av en stämsång som är så typisk för sextiotalet. Det kommer dock lite råare tongångar igen i Please, please, please som förvisso är ganska lugn men sången sticker ut som ganska vädjande och sedan kommer It’s not true som går lite i titelspårets fotspår men inte med samma hitpotential eller råhet.  I’m a man är väl ganska hård men gammaldags blues också, Bo Diddley-låt, så den känns inte så nyskapande. Stökigaste låten aspirerar nog The Ox på att vara och här är kanske deras konserters avslutningsnummer som övergick i instrumentkraschande. Märkligt nog är den instrumental men den ligger ju passande sist på plattan.

Bästa spår: My Generation

Utlåtande: Besviken för att det var lite lamt trots allt

Fred Neil :: Fred Neil [1966]
01. The Dolphins
02. I've Got a Secret (Didn't We Shake Sugaree)
03. That's the Bag I'm In
04. Badi-Da
05. Faretheewell (Fred's Tune)
06. Everybody's Talkin' 
07. Everything Happens
08. Sweet Cocaine
09. Green Rocky Road
10. Cynicrustpetefredjohn Raga

062 Fred Neil :: Fred Neil [1966]


Detta låter redan från första spåret snyggt med ett ganska enkelt arr men rent och lite mystiskt. Han sjunger med en mörk röst och titlen The Dolphins passar väl till låten. Ljudet är stort och låter inte alls sextiotal. Det fortsätter även i I’ve got a secret medan That’s the bag I’m in och Badi-Da låter mer lite country/blues. Det blir lite knepigare och tristare med Faretheewell men den förhållandevis lite modernare ljudbilden behålls. Och så smäller det då till! Everybody’s talking är en hitlåt av rang men blev inte världskänd förrän 1969 med Harry Nilsson. Det är fortfarande en härlig ljudmatta där den djupa rösten fyller ut snyggt. Sweet cocaine faller in bland de lite bluesaktiga låtarna och har ett snyggt munspel och en enkel, snygg gitarr som finns i alla låtarna. Sista låten, Cynicrustpetefredjohn Raga, hämtar lite mer inspiration från orientaliska tongångar som har kunnat snappas upp på sina håll i några andra också. Jag tycker nog de kunde kört mer på det spåret och låtit munspelet hållit sig i bakgrunden men låten är ganska fräck ändå. Sammantaget är låtarna ganska coola men kanske lite trista.

Bästa spår: Everybody's talking

Utlåtande: Lite hemligt, mörkt och luftigt

The Beatles :: Revolver [1966]
01. Taxman
02. Eleanor Rigby
03. I'm Only Sleeping
04. Love You To
05. Here, There and Everywhere
06. Yellow Submarine
07. She Said She Said
08. Good Day Sunshine
09. And Your Bird Can Sing
10. For No One
11. Doctor Robert
12. I Want to Tell You
13. Got to Get You into My Life
14. Tomorrow Never Knows

060 The Beatles :: Revolver [1966]


Nu har de tagit ett ytterligare steg in i den annorlunda ljudbild som blev deras signum mot slutet där de utnyttjade stereo på ett lite knasigt vis. Och så visar George Martin sin förmåga att producera. Eleanor Rigby är så fantastiskt snygg med enbart stråkar! Även George Harrisons inledande Taxman är en väldigt bra låt. Jag tror mig höra lite bakåtuppspelning också i I’m Only Sleeping som annars är ”bara” en bra låt. Gruppens och Harrisons indiska influenser ger sig också tillkänna i Love you to där en sitar gör ett snyggt intro och är väldigt framträdande hela låten. En av Beatles roligare låtar är väl Yellow Submarine men en given trallvänlig hit. Good day sunshine är å andra sidan vacker och väldigt McCartney-sk. Detta är utan tvivel det bästa albumet av Beatles så här långt för det är i princip bara hits och grymma låtar. Även de som skulle kunna karakteriseras som ”utfyllnadslåtar” är riktigt bra och det är nästan tur att de är där för att bredda bilden lite. And your bird can sing är ytterligare en kanonlåt men till exempel Doctor Robert har jag inte hört innan och det är väl ingen hitlåt men ändå en cool gitarrlåt med snygga harmonier. Got to Get You into My Life är typiskt en av säkert flera Beatles-låtar som jag hört först som cover. Jag hörde den först med Earth, Wind & Fire och det är ju lite roligt att även originalet har så mycket blås. Det är väl tur att plattan avslutas med en något märkligare låt som faller utanför ramen, Tomorrow Never Knows, och nog är en form av bottennapp för albumet.

Bästa spår: Eleanor Rigby

Utlåtande: Helt otroliga låtar och dynamiska arrangemang

Byrds :: Fifth Dimension [1966]
01. 5D (Fifth Dimension)
02. Wild Mountain Thyme
03. Mr. Spaceman
04. I See You
05. What's Happening?!?!
06. I Come and Stand at Every Door
07. Eight Miles High
08. Hey Joe (Where You Gonna Go)
09. Captain Soul
10. John Riley
11. 2-4-2 Fox Trot (The Lear Jet Song)

063 Byrds :: Fifth Dimension [1966]


Detta känns inte som någon stor utveckling från förra plattan. Men musiken har fått lite mer tempo och den snygga gitarren är lite skitigare och inte lika sockersöt i sitt plockande. Mr. Spaceman är nästan en liten parodi på nutida dansmusik känns det som men det är väl snarare den som inte utvecklats sedan 60-talet. Det är ganska snyggt men lite intetsägande. What’s Happening?!?! har ett halvtempo och en liten gitarrplockslinga som återkommer men det händer liksom inget… Och I Come and Stand at Every Door passar verkligen på vilken begravning som helst. Vilken trist låt! Men så dyker det upp en låt som jag känner igen. Eight miles high är för mig en Roxy Music-låt men det var det alltså inte! Det finns inte så mycket likheter mellan versionerna men denna är helt OK ändå för den är ganska rockig. Till och med lite distat gitarrsolo! Den följs å andra sidan av en cover där det finns en betydligt mer känd version. Hey Joe är här en snabb, lite lätt tramsig, variant på det som Jimi Hendrix kom att göra en så bra tolkning av. Det dyker upp en instrumental låt med mycket munspel och en distad bas som är helt OK. Men Captain Soul får ändå räknas som lite utfyllnad. Det hela avslutas med en startande Lear Jet som har en något enformig text om man undantar pilotsnacket men jag fattar inte vinken riktigt med 2-4-2 Fox Trot.

Bästa spår: Eight Miles High

Utlåtande: Ingen extra dimension i detta tycker jag

Beach Boys :: Pet Sounds [1966]
01. Wouldn't It Be Nice
02. You Still Believe in Me
03. That's Not Me
04. Don't Talk (Put Your Head on My Shoulder)
05. I'm Waiting for the Day
06. Let's Go Away for Awhile
07. Sloop John B
08. God Only Knows
09. I Know There's an Answer
10. Here Today
11. I Just Wasn't Made for These Times
12. Pet Sounds
13. Caroline, No

061 Beach Boys :: Pet Sounds [1966]


Här ska Beach Boys ha lämnat surfmusiken och den öppnar riktigt starkt med Wouldn’t it be nice som jag nog mest förknippar med Fridas svenska version Skulle de va skönt. Det är i vilket fall en bra låt och nog finns det mycket igenkänningsfaktor från tidigare oavsett om de lämnat surfvågen eller inte. Jag tycker först att skillnaden inte är så markant och det kan väl till viss del vara för att förändringen är i texterna. Det krävs nog snarare en extra lyssning för att höra att även soundet är aningen ”vuxnare” men det är också lite mer stomp i vissa låtar, That’s Not Me och I’m Waiting for the Day. Däremot så är det betydlig mognare i Don’t stop med snygga stråkar You Still Believe in Me med inte så snyggt spikpiano eller vad det nu ska låta som. Jag tycker att låtarna är aningen svårtillgängliga men ändå inte svårlyssnade. Raka motsatsen är väl Sloop John B som är trallvänlig och med lite tidigare Beach Boys-känsla och den kan man nog också hitta i I’m Waiting for the Day där den typiska ditt-ditt-ditt-ditt-orgeln inleder. God Only Knows har ganska häftiga rytmpartier som ligger lite i bakgrunden hela tiden. Here today blandar också lite av det gamla Beach Boys med lite nytt och har ett Eye of the tiger-liknande parti (nästan…) i slutet. Låten Pet Sounds vet jag inte riktigt varför den är med för den är mest konstig… Och Caroline No är ytterligare en lite långsam låt som dock är ganska trist jämfört med de andra lugna på plattan. Det blir heller inte bättre av att det susar förbi ett tåg de sista sekunderna…

Bästa spår: Wouldn't it be nice

Utlåtande: Jag vet inte riktigt men ett snäpp upp så är detta bra och välproducerat

The Mama’s And The Papa’s :: If You Can Believe Your Eyes And Ears [1966]
01. Monday, Monday
02. Straight Shooter
03. Got a Feelin'
04. I Call Your Name
05. Do You Wanna Dance?
06. Go Where You Wanna Go
07. California Dreamin'
08. Spanish Harlem
09. Somebody Groovy
10. Hey Girl
11. You Baby
12. The 'In' Crowd

067 The Mama’s And The Papa’s :: If You Can Believe Your Eyes And Ears [1966]


Detta har alltid symboliserat ganska många olika saker för mig. Först och främst är det den grymma stämsången i framför allt California Dreamin’ som jag minns. Sedan är det dessvärre deras utseende som fastnat med en av tjejerna som är ganska stor. Plattan öppnar åtminstone väldigt starkt med Monday, Monday där de fantastiska rösterna lyser starkt. Det är ganska tydligt ett rejält eko lagt på sången också för att förstärka det. Både Straight Shooter och Got a Feelin’ faller in i samma ram med ett sound väl förankrat i 60-talet. Däremot vet jag inte var jag ska placera I Call Your Name som har en långsam vers och mer upptempo i refrängen men det är ändå någon form av dansbandslåt i botten. Och så kommer ett rejält bottennapp i Do you wanna dance? som de slöat ner och det låter snarare som en taskig James Last-version förutom att de kan sjunga då. Jag har definitivt en förkärlek för stämmor och detta är nog det bästa i denna vägen som jag hört så här långt i 1001-serien. Go Where You Wanna Go är en kanonlåt i det avseendet också och har dessutom ganska sköna harmonier. Hitlåten från albumet, California Dreamin’, har jag redan nämnt och på ett sätt så är den väl lite lam men jag tror nog att det beror på att man har hört den så många gånger. Här är det återigen grym sång och de typiska svarskörerna. Spanish Harlem hamnar längst ner på listan för det är inte bara en sliskig smörsångare utan fyra. Detta är hissmusik! Jag vet inte vem det är som skulle vara groovy men Somebody Groovy svänger inte så där vansinnigt. Snyggt solo i varje fall och ganska många småfills på trummorna som jag gillar. Jag tycker att plattan avslutas lite svagare där alla de tre sista spåren är ganska intetsägande för mig. Men annars är skivan laddad med coola låtar och ur ett sångperspektiv så ligger denna väldigt högt på en lista.

Bästa spår: Monday, Monday

Utlåtande: Jag visste att sången var bra men detta slog mina förväntningar ändå

Bob Dylan :: Blonde On Blonde [1966]
01. Rainy Day Women 12 & 35
02. Pledging My Time
03. Visions of Johanna
04. One of Us Must Know (Sooner or Later)
05. I Want You
06. Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again
07. Leopard-Skin Pill-Box Hat
08. Just Like a Woman
09. Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine)
10. Temporary Like Achilles
11. Absolutely Sweet Marie
12. 4th Time Around
13. Obviously 5 Believers
14. Sad Eyed Lady of the Lowlands

064 Bob Dylan :: Blonde On Blonde [1966]


I mitt huvud är väl detta kanske den mest kända Dylan-plattan men den börjar minst sagt märkligt med en music-hall/tradjazz-låt där han sjunger ”everybody must get stoned” hur många gånger som helst. Jag fattar ingenting… Sen kommer det en traditionell blues, Pledging my time. Tredje låten, Visions of Johanna, är dock helt OK med sina enkla gitarrkompsfigurer. Men den tar ju aldrig slut så det faller på längden, 7 minuter. One of us must know är ett typexempel på vad jag inte gillar med Dylan, nämligen nasal röst och han drar på tonerna så att allt låter lite småfalskt. Däremot är både I want you och Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again mer poppiga och helt OK men den sista är ytterligare en sjuminuterslåt och det är för långt för att hålla mitt intresse uppe. Om inte annat så är Leopard-Skin Pill-Box Hat en fantastiskt rolig titel. Låten är en lite småputtrande blues och får godkänt. Plattans mest kända låt är troligen Just like a woman och det är en verkligt bra låt men den personifierar också det Dylan-sound jag beskrev innan. Det är lätt att parodiera Bob Dylan med denna… Det är väl trots allt så att detta är ett litet steg i rätt riktning igen även om det finns en del blues-baserade låtar så är det inte så tungt. Absolutely Sweet Marie är riktigt bra med lite högre tempo, klart annorlunda ackordgångar och trots att den är 5 minuter så förlåts det lätt eftersom det händer lite i sången. Plattan avslutas vackert med en vacker titel, Sad Eyed Lady of the Lowlands, och det närmaste man kommer en tryckare på en Dylan-platta kanske. Men elva, 11!, minuter är alldeles för långt!!

Bästa spår: Absolutely Sweet Marie

Utlåtande: Det är fortfarande låtarna som gäller och inte artisten

Monks :: Black Monk Time [1966]
01. Monk Time
02. Shut Up
03. Boys Are Boys and Girls Are Choice
04. Higgle-Dy-Piggle-Dy
05. I Hate You
06. Oh, How to Do Now
07. Complication
08. We Do Wie Du
09. Drunken Maria
10. Love Came Tumblin' Down
11. Blast Off!
12. That's My Girl

065 Monks :: Black Monk Time [1966]


Detta börjar som en förskräcklig hybrid mellan jazz och 60-tal men släpper taget om jazzen, tack och lov, ganska fort. Det drar väl snarare åt det psykedeliska en hel del. Andra låten, Shut up, låte lite i kompet som en annan 60-talslåt,  Let’s go. I tredje låten börjar det äntligen svänga lite. Boys Are Boys and Girls Are Choice har en skön basslinga men är dessvärre bara en och en halv minut. Higgle-Dy-Piggle-Dy är hysterisk med en tok-psykedelisk orgel och resten är inte långt efter. I Oh, How to Do Now är det också en ganska skön rytm men den enda texten är så som låten heter så det tjatas lite. Sångaren är riktigt dålig för det skriks en hel del och det är mer än sura toner emellanåt. Complication bjuder på detta och även ett kortare orgelsolo som åter låter som om någon trampar på en katt. De hanterar sången mer som ett instrument och tänker mer ton än innehåll. We Do Wie Du är en lek med ord helt enkelt. En modern sjömanssång skulle Drunken Maria kunna vara. Det är en sådan feeling jag får i varje fall. Ganska många låtar har ett rejält staccato-komp som passar in väl i framförandet men jag gillar det inte något särskilt. Nästsist ligger en instrumental som är en ganska cool bluestolva-variant. Blast Off! är enkel, rak och inte så tillyxad som de andra låtarna. Plattan avslutas som den inleds med en låt med en hel del pratade partier och det tillför inte något på någondera platsen.

Bästa spår: Blast Off!

Utlåtande: Skrikigt, psykedeliskt och lite för mycket skrammel

Rolling Stones :: Aftermath [1966]
01. Mother's Little Helper
02. Stupid Girl
03. Lady Jane
04. Under My Thumb
05. Doncha Bother Me
06. Goin' Home
07. Flight 505
08. High and Dry
09. Out of Time
10. It's Not Easy
11. I Am Waiting
12. Take It or Leave It
13. Think
14. What to Do

070 Rolling Stones :: Aftermath [1966]


Då har jag avverkat 100 album! Prognosen är att jag ska ha lyssnat klart i november 2016. Vi får väl se hur det står sig och åt vilket håll det kommer att gå.

Detta känns ganska lite rock och ett steg från Satisfaction verkligen. Det lite mer polerat och man kan i de inledande spåren ana en orgel som ligger och pyser i bakgrunden och kanske lite psykedelia i Mother’s Little Helper. Under my thumb är en grym låt och deras original är fantastiskt! Efter att ha läst Keith Richards biografi så vet jag att han ständigt experimenterade med gitarren på eller annat sätt och här finns det då en slide med i bakgrunden på Doncha Bother Me. Jag vet dock inte om det är han som spelar… Men det är väldigt mycket ”snyggt” gitarrspel som är framträdande  och inte lika mycket riff som egentligen är ett kännetecken. I Goin’ home svarar gitarren snyggt på sången i refrängen. Men låten är elva minuter så det snygga flyter liksom ut efter ett tag och blir trist. Tack och lov kommer det lite tuffare i Flight 505 som har en lite distad bas och Charlie Watts får jobba aningen lite mer på trummorna än vad som känns brukligt. En skön rhythm ’n’ blues tycker jag. High and Dry skulle Bob Dylan kunnat gjort låter det som, inte minst på grund av munspelet. Stones goes Motown eller? Out of Time är väldigt poppig med en tydlig rhythm guitar och mycket kör i refrängen som gör att låten tar riktig fart. Detta var absolut inget jag hade väntat mig från Stones och det är förvånande att jag inte har hört den innan. En hit! Och så kommer det en låt till som är pop. Take it or leave it låter otroligt mycket samtida Bee Gees och jag gillar den också. Det är väl tur att de blandar in lite ”klassisk” Stones också för It’s not easy och Think vill jag nog ha i det facket. Det hela avslutas med What to do som inte är någon vidare låt i sammanhanget. En halvtaskig Sven-Ingvars-variant känns det som.

Bästa spår: Out of Time

Utlåtande: Lite mer poppig och snygg när Jagger/Richards står för all komposition för första gången

Paul Revere & The Raiders :: Midnight Ride [1966]
01. Kicks
02. There's Always Tomorrow
03. Little Girl in the 4th Row
04. Ballad of a Useless Man
05. (I'm Not Your) Steppin' Stone
06. There She Goes
07. All I Really Need Is You
08. Get It On
09. Louie, Go Home
10. Take a Look at Yourself
11. Melody For an Unknown Girl

068 Paul Revere & The Raiders :: Midnight Ride [1966]


Ytterligare ett 60-talsband som jag aldrig hört talas om. Det här börjar dock ganska lovande med ett tydligt 60-talssound men kanske aningen mer moget. Little Girl in the 4th Row är väldigt skönt producerad med ett stort ljud. Det finns också tecken i ljudbilden som jag tycker låter en del 70-tal, t ex den distade basen i (I’m Not Your) Steppin’ Stone. Lite tidstypisk psykedelia eller åt det hållet med lite österländsk touch i All I Really Need Is You. Men resten går mer i ett förhållandevis upptrampat 60-talsspår där en pipande orgel är ett framträdande ljud precis som på flera av de andra låtarna. De har klampat in lite på Beatles-mark också för Louie, Go Home har en vers som låtet väldigt mycket som Daytripper och refrängen som Norwegian wood. Så klart var de tvungna att göra något annorlunda som avslutning så Melody For an Unknown Girl är en klassisk tryckare med pratintro och saxofon.

Bästa spår: Little Girl in the 4th Row

Utlåtande: Annorlunda men ändå slätstruket