Kategoriarkiv: 1967

Kinks :: Something Else By The Kinks [1967]
01. David Watts
02. Death of a Clown
03. Two Sisters
04. No Return
05. Harry Rag
06. Tin Soldier Man
07. Situation Vacant
08. Love Me Till the Sun Shines
09. Lazy Old Sun
10. Afternoon Tea
11. Funny Face
12. End of the Season
13. Waterloo Sunset

097 Kinks :: Something Else By The Kinks [1967]


Förutom det självklara lite torftiga 60-talsljudet så finns det en del brittisk/irländsk folkmusik i detta. Det är ganska laidback och känns inte übersextiotal utan tvärtom ganska schysst producerat i motsats till en tagning med alla instrument. Det känns dock avlägset att detta är samma grupp som gjort You Really Got Me. Det finns heller ingen solklar hit även om mitt tycke håller med att skivans hit Waterloo Sunset är bäst och Lazy Old Sun och Death Of A Clown är också helt OK.

Bästa spår: Waterloo Sunset

Utlåtande: Lyssnar nog hellre på något annat av The Kinks

Nina Simone :: Wild Is The Wind [1967]
01. I Love Your Lovin' Ways
02. Four Women
03. What More Can I Say
04. Lilac Wine
05. That's All I Ask
06. Break Down And Let It All Out
07. Why Keep On Breaking My Heart
08. Wild Is the Wind
09. Black Is the Color of My True Love's Hair
10. If I Should Lose You
11. Either Way I Lose

075 Nina Simone :: Wild Is The Wind [1967]


Nina Simone är för mig enbart en låt från 80-talet, My baby just cares for me, som är lite pop-jazzigt sådär. Detta börjar lite mer Supremes-aktigt i I love your lovin’ waves men i Four women så är det mer likt men med ett väldigt dramatiskt slut och ett rejält crescendo. Hennes sång är verkligen lågmäld men sångerna desto mer dynamiska. What more can I say börjar som en cocktailbar-dänga men avslutas även den dramatiskt. Det finns nästan lite musikaldramatik i Lilac Wine. När något tragiskt hänt i föreställningen hade den lätt passat in för att göra publiken tårfylld. Då är That’s all I ask lite mer en jazz-standard som också passat bra i cocktailbaren. Nästan på lite dansant är Break Down And Let It All Out med en kraftig sång, en trummis som sätter rytmen snyggt och dessutom ett blås som grädde på moset. Det låter nästan som en man som sjunger i falsett i Why Keep On Breaking My Heart och den närmar sig James Last-genren dessvärre. Det är överlag lättlyssnat men det känns som om Wild Is the Wind och Black Is the Color of My True Love’s Hair har någon form av ambition att vara lite svåra. Inte minst den första eftersom den är sju minuter lång. Jag gillar heller inte det vibratot som hon använder sig mycket av här. Då är Either way I lose istället ganska rolig med den kompande basrösten som ligger med nästan hela låten. Och alla låtarna höll ett tempo som var knappt över styrfart men det var inget negativt i det här fallet.

Bästa spår: Break Down And Let It All Out

Utlåtande: Dramatisk och bra sång men ingen riktig hit

Tages :: Studio [1967]
01. Have You Seen Your Brother Lately
02. It's My Life
03. Like a Woman
04. People Without Faces
05. I Left My Shoes at Home
06. She is a Man
07. Seeing With Love
08. Created By You
09. What's the Time
10. It's in a Dream
11. She's Having a Baby Now
12. The Old Man Wafver

076 Tages :: Studio [1967]


Detta är väl ett av de stora svenska banden från 60-talet men är ändå ett svart hål för mig. Introt till första låten Have You Seen Your Brother Lately är i folkmusikstil och har fortsättningsvis en hel del stråkar blandat med kazoo och lite blipp-blåpp-orgel. Ganska lekfullt men på gränsen till fjantigt… Det är en ganska hård bas i It’s my life och låter förhållandevis tufft. Det är heller inte så torftigt ljud som det är på många inspelningar från tiden. Men så klart finns det också tankar åt Beatles och Like a woman är definitivt åt det hållet med lite gammalt Beach Boys-stänk också tycker jag. Det känns ganska modernt för tiden med mycket framträdande stråkar, en del blås och överlag en snygg ljudbild. De verkar glada för tempoväxlingar för det finns i flera av låtarna. Typiskt 60-talet är väl också en del märkliga titlar och det är mest People without faces och I Left My Shoes at Home som sticker ut här. Lite mer experimentlusta i She’s a man vilket väl avspeglas i titeln också. Det är en del baklängesljud och lite andra märkligheter. Jag tror de lyckas få in en skalmeja i Seeing with love som i övrigt smälter in väl i det ”vanliga” 60-talssoundet och deras små innovationer och ändå blir ett ganska maffigt ljud. Jag är av någon anledning förvånad över den bra sången överlag men i Created by you är det riktigt dåligt. Synd för det är en cool låt med feta pianoackord och ett snyggt gitarrplock som sätter avtryck. Singelspåret She’s Having a Baby Now känns som det poppigaste och kanske det som är mest lättillgängligt men jämfört med de flesta andra av låtarna på plattan är den ganska slätstruken. Avslutningsvis ligger en instrumental The Old Man Wafver som har ambition att vara betydligt mer och i sig nästan är ett försök på en liten minimusikal med olika takter och stämningar och dessutom lite atonal mysticism. Detta är en riktigt bra LP med ett modernt ljud som mer känns placerat i 70-talet. Vissa typiska 60-talsstämplar bär den men produktionen är långt före i stort sett allt annat jag lyssnat på från 60-talet.

Ersatte Astrud Gilberto :: Beach Samba i den svenska upplagan

Bästa spår: It's my life

Utlåtande: Det kan säkert vara så att det är det bästa svenska popalbumet från 60-talet

Astrud Gilberto :: Beach Samba [1967]
01. Stay
02. Misty Roses
03. The Face I Love
04. A Banda (Parade)
05. Oba, Oba
06. Canoeiro
07. I Had the Craziest Dream
08. Bossa Na Praia (Beach Samba)
09. My Foolish Heart
10. Dia das Rosas (I Think of You)
11. You Didn't Have to Be So Nice
12. Não Bate O Coroção

076 Astrud Gilberto :: Beach Samba [1967]


Bossa verkar varit en stor grej på 60-talet för här dyker det upp en till platta på temat. Både Stay och Misty roses är snygga och sköna att lyssna på och den senare hamnar nästan i ett easy-listening-fack också för den slinker när som en kall glass en sommardag. Och ett steg i samma riktning är The face I love som nästan tycks ha lite storbandsambition. Men här bjuds det helt plötsligt på något helt annat också!! Marschmusik som en blixt från klar himmel! A banda känner jag igen tycker jag men är inte helt säker fast det kan vara en gammal Sylvia Vrethammar kanske? Sedan fylls det på av ganska ordinärt bossa-stuk och det är snyggt men rockar inte direkt. You Didn’t Have to Be So Nice sticker ut med en barnsångare som sjunger sådär (som barn gör) men är i övrigt inte heller något vidare. Avslutningen Nao bate o corocao är ganska fräck med ett snyggt pianoriff och lite improviserad sång men det räcker totalt sett inte hela vägen.

Ersatt av Tages :: Studio i den svenska upplagan

Bästa spår: Bossa Na Praia

Utlåtande: Jag blir inte frälst trots vacker sång och snygga arr

Nico :: Chelsea Girl [1967]
01. The Fairest of the Seasons
02. These Days
03. Little Sister
04. Winter Song
05. It Was a Pleasure Then
06. Chelsea Girls
07. I'll Keep It With Mine
08. Somewhere There's a Feather
09. Wrap Your Troubles in Dreams
10. Eulogy to Lenny Bruce

077 Nico :: Chelsea Girl [1967]


Detta är ganska snyggt och enkelt arrangerat med mycket stråkar. Efter några låtar får jag en liten känsla av Björk för trots allt så känns det ganska modernt. Inledningsspåret The Fairest of the Seasons är precis så enkel med en plockande gitarr och en skön stråkkvartett(?). Och likaså These days. Det är i Little Sister som jag börjar skönja Björk. Fortfarande stråkar men även en pipande Hare Krishna-liknande orgel i bakgrunden. Det experimentella kommer ännu mer i den åtta minuter långa It Was a Pleasure Then. Nästan-titellåten Chelsea Girls är trots sina sju minuter skön lyssning. Aningen lite mer tempo blir det i I’ll Keep It With Mine med mer markerat gitarrspel precis som i Somewhere There’s a Feather. Men det fattas ändå något tycker jag. De två avslutande låtarna faller väl in med resten och det är antagligen så att det händer lite för lite helt enkelt.

Bästa spår: The Fairest of the Seasons

Utlåtande: Snyggt och modernt men aningen trist

The Beatles :: Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band [1967]
01. Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band
02. With a Little Help from My Friends
03. Lucy in the Sky with Diamonds
04. Getting Better
05. Fixing a Hole
06. She's Leaving Home
07. Being for the Benefit of Mr. Kite!
08. Within You Without You
09. When I'm Sixty-Four
10. Lovely Rita
11. Good Morning Good Morning
12. Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (Reprise)
13. A Day in the Life

078 The Beatles :: Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band [1967]


I mina öron är detta ett av de mest klassiska album som finns. Och i nästa mening måste jag då erkänna att jag aldrig har lyssnat på det. Precis som med resten av Beatles katalog så är det hitsen jag lyssnat på och möjligen vissa andra. Öppningen på den här plattan är väl också så klassisk som det bara går. Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band är ganska rå egentligen med en rätt skrikig sång och så alla härliga instick med publikljud och annat. Övergången till With a little help from my friends är även den helt fantastisk. Och sången den med. Den härligt mystiska Lucy in the sky with diamonds som har så poppig refräng men dessa lite märkliga verser. Men även den ett mästerverk! Däremot känner jag inte alls igen Getting better men den känns lite mer som en ”ordinär” Beatles poplåt. Då gillar jag Fixing a hole bättre som känns roligare och ändå lite annorlunda. She’s Leaving Home har ett underbart stråkarrangemang och en skön melankoli. På något vis är Being for the Benefit of Mr. Kite! en typisk Beatles -titel och den har jag också hört om.Den är annorlunda med sången mixad långt bak och så dyker det upp ett litet tivoli mitt i ett par gånger! Mer rolig och konstig än bra. George Harrisons influenser får minst sagt utlopp i  Within You Without You. Det är för mycket indiskt för att jag ska tycka att den har här att göra. En av mina gamla favoriter är When I’m Sixty-Four som jag minns att spelade på mina gitarrlektioner i sexan eller nåt. Och den har ju den härliga klarinetten! men jag tycker nog lite som innan om Beatles att det finns även, som man lite fult skulle kunna kalla, utfyllnadslåtar. Där passar både Lovely Rita och Good Morning Good Morning in för hos mig fastnar inget av dessa. De är bara spretiga och har inget catchy alls. För första gången hör jag den ”andra versionen” av Sgt Pepper som är lite snabbare och på ett sätt är lite coolare tycker jag. Även den är en kort version vilket är synd men ska man göra en cover så är det så här man ska göra den. Sist men inte minst kommer A day in the life som är en fin sång som gradvis ökar och har ett märkligt crescendo i mitten av låten då den helt plötsligt byter stil och återgår igen till sin första identitet. Den har massor av små subtila saker för att sedan avslutas med ett fett pianoackord som ekar ut i över en halv minut. Givetvis avslutas det med något knäppt klipp av en röst. Tack vare alla de starka låtarna får det behålla sin starka status men jag tycker trots allt inte att det är ett helgjutet album.

Bästa spår: Lucy in the Sky with Diamonds

Utlåtande: Statusplatta som håller måttet trots allt

Country Joe & The Fish :: Electric Music For The Mind And Body [1967]
01. Flying High
02. Not So Sweet Martha Lorraine
03. Death Sound Blues
04. Happiness Is a Porpoise Mouth
05. Section 43
06. Superbird
07. Sad and Lonely Times
08. Love
09. Bass Strings
10. The Masked Marauder
11. Grace

079 Country Joe & The Fish :: Electric Music For The Mind And Body [1967]


Denna plattas namn och artist känns som att det går utanpå det mesta. De första låtarna skvallrar dock inte om något speciellt utan är ganska enkel gitarrblues. Ljudbilden är trist med instrumenten aningen separerade på de två kanalerna och det är enkla grejor på den ganska rena gitarren och så bas och trummor. Not So Sweet Martha Lorraine har dessutom en envetet påträngande pipig orgel. Och vad säger egentligen en låt som heter Death Sound blues med massor av reverb på gitarren. Jag blir bara matt! Den syns ganska tydligt på skivomslaget vad man vill vara och förhoppningen är att det när det kom var experimentellt, kanske lite provocerande, coolt i vissa avseende men nu låter det bara märkligt. Section 43 är en bra titel på en låt med flera olika ”avdelningar” som inte hänger ihop och olika instrument får utrymme i de olika delarna. Dessa innefattar bland annat munspel, en kort grekisk bit och så mycket märkligt gitarrsolo och piporgel. Det dyker upp ett väldigt tidstypiskt spår som givetvis heter Love och bilden jag får upp i huvudet är tjejer som står och dansar på piedestaler med böjda knän, raka armar framför sig som åker upp och ner. Och i bakgrunden hänger en projektorduk med ett psykedeliskt mönster som påminner mig om biografen Metropols bioduk innan filmen började. Det är väl i siste låten Grace som de lever upp till det som de nog vill åstadkomma men det är inte speciellt bra det heller.

Bästa spår: Super bird

Utlåtande: Tråkigt och inte så elektriskt tycker jag

Buffalo Springfield :: Again [1967]
01. Mr. Soul
02. A Child's Claim to Fame
03. Everydays
04. Expecting to Fly
05. Bluebird
06. Hung Upside Down
07. Sad Memory
08. Good Time Boy
09. Rock & Roll Woman
10. Broken Arrow

080 Buffalo Springfield :: Again [1967]


Det slår mig först nu när jag lyssnar att mycket av musiken från denna tiden låter lite som att man lagt en våt filt över högtalarna och dämpat bort all diskant. Till skillnad mot nu när det blir mer och mer krispigt ljud. Plattan börjar pang på med en låt precis som jag beskrev men den har ett skönt driv, Mr. Soul. I A Child’s Claim to Fame hittas en liten country-dänga utan de värsta symptomen för genren. Everydays är lite mystisk men av någon anledning ligger det en ton som en enveten fluga i bakgrunden genom hela versen vilket gör det nästan olyssningsbart. Det finns lite tendenser till Pink Floyd i Expecting to Fly. Lite sävligt och svävande. Däremot är både Bluebird och Hung upside down är någotsånär fartiga. Då känns det mer Crosby, Stills & Nash i Sad memory som låter som ett vackert gammalt minne. En låt som skulle passa i vilken Blues Brothers repertoar som helst är Good Time Boy. Party-feeling! Som också fortsätter i Rock & Roll Woman. Det jag gillar mycket, som är överlag framträdande med dessa herrar, är de snygga akustiska gitarrpartierna som är allerstädes närvarande. Sist ut är Broken arrow som av någon anledning börjar med en skrikande publik. Den är lite märklig för takten ändras lite ”hur som helst”. Och pendlar mellan helt olika stilar.

Bästa spår: Expecting to Fly

Utlåtande: Kvalitetsmusik men fastnar ändå inte riktigt

Captain Beefheart And His Magic Band :: Safe As Milk [1967]
01. Sure 'Nuff 'n Yes I Do
02. Zig Zag Wanderer
03. Call on Me
04. Dropout Boogie
05. I'm Glad
06. Electricity
07. Yellow Brick Road
08. Abba Zaba
09. Plastic Factory
10. Where There's Woman
11. Grown So Ugly
12. Autumn's Child

081 Captain Beefheart And His Magic Band :: Safe As Milk [1967]


Man undrar lite varifrån alla band med lustiga namn kommer från. Men egentligen skiljer väl sig inte nutida namn från detta 60-talsband när man tänker efter. Musiken startar med en diftong-fylld engelska och lite basic country. Redan Zig Zag Wanderer ökar tempot och är rejält ösigt. Jag tycker att det påminner en hel del om Rolling Stones något år tidigare. Även Call on me är rockig med en ganska tung bas och ett mörkt blås som ligger och tynger någonstans i bakgrunden. Och så finns det en You really got me-wannabe i Dropout boogieI’m glad är inte så lite åt tryckare-hållet och har en riktigt skön soul-känsla. Sångaren känns väl dock överlag sådär för han bräker verkligen ut sin engelska. Även här har psykedelian tagit ett litet grepp och ett passande namn på en sådan låt är väl Electricity som är ganska märklig. Är det en Theremin de använder till det enerverande ljudet som ligger i låten? Det blir mer psykedeliskt i slutet av plattan också och är för min del inte så intressant. Nästsist är Grown so ugly som dock är ganska schysst rock och sist ligger Autumn’s child som är lugnare och liknar någon annan låt som jag så klart inte kan komma på nu.

Bästa spår: I'm glad

Utlåtande: En väldig blandning utan något som berör mig något särskilt

Moby Grape :: Moby Grape [1967]
01. Hey Grandma
02. Mr. Blues
03. Fall on You
04. 8:05
05. Come in the Morning
06. Omaha
07. Naked, If I Want To
08. Someday
09. Ain't No Use
10. Sitting by the Window
11. Changes
12. Lazy Me
13. Indifference

082 Moby Grape :: Moby Grape [1967]


Ytterligare ett band väl förankrat i 60-talsstilen men detta låter bättre. Ljudet är väldigt rent och gitarrerna växlar mellan dessa lite för snabba komp till att vara mer lagom och låta en bara förnimma en känsla istället för att välla över. Och till skillnad från den våta filt som jag gnällt på innan så är detta mer distinkt. Sången är dessutom väldigt bra med riktigt bra stämsång. Som med ganska många av dessa för mig okända 60-talsbanden så hittar jag inga hits.Men Fall in you och 8.05 är väldigt bra medan Come in the morning vill lite för mycket. Låtarna är väldigt korta i motsats till trenden vid tiden men det gör inget. Det blir liksom ett litet gott smakprov av Naked, if I want to på 58 sekunder och lite samma känsla i Someday som är lite jazzig men framför allt laid back och skön i knappa tre minuter. Till och med basen är väldigt distinkt och i Changes är det än mer tydligt. Och den svänger rätt OK. Precis som Indifference.  Jag hör faktiskt lite likheter med en gammal Sweet-hit, No you don’t, i Lazy me, som Pat Benatar gjorde en cover på. Med lite mindre blueskänsla och mer pop så hade detta fallit mig i smaken ordentligt.

Bästa spår: Fall on you

Utlåtande: Saknar en riktig hit annars är detta väldigt snyggt, välspelat och soft för örat