Kategoriarkiv: 1968

Jimi Hendrix Experience :: Electric Ladyland [1968]
01. ...And the Gods Made Love
02. Have You Ever Been (To Electric Ladyland)
03. Crosstown Traffic
04. Voodoo Chile
05. Little Miss Strange
06. Long Hot Summer Night
07. Come On (Part 1)
08. Gypsy Eyes
09. Burning of the Midnight Lamp
10. Rainy Day, Dream Away
11. 1983... (A Merman I Should Turn to Be)
12. Moon, Turn the Tides...gently gently away
13. Still Raining, Still Dreaming
14. House Burning Down
15. All Along the Watchtower
16. Voodoo Child (Slight Return)

113 Jimi Hendrix Experience :: Electric Ladyland [1968]


Det första jag tänker på när jag hör Have You Ever Been är Lenny Kravitz. Och det håller i sig! Voodoo Chile är en klassiker men det är lite för intensiv blues och långt för att jag ska uppskatta på det platta. En låt som svänger grymt är Gypsy Eyes. Det är mycket rythm guitar och ligger lite utanför det jag trodde Jimi Hendrix gjorde. Det finns en hel del flum också, inte minst 1983…, och det är kanske det som är mest tidstypiskt. I House Burning Down får man prov på när Hendrix ”trollar” med gitarren som han han anses vara den bäste genom tiderna. Detta är ett riktigt bra dubbelalbum med många bra låtar och det skvalpar absolut inte i något 60-talsträsk ljudmässigt. Avslutas ståndsmässigt med Voodoo Chile i kortare och snyggare version i mina öron.

Bästa spår: Crosstown Traffic

Utlåtande: Nöjd med musiken, lite besviken på gitarristen

Leonard Cohen :: Songs Of Leonard Cohen [1968]
01. Suzanne
02. Master Song
03. Winter Lady
04. The Stranger Song
05. Sisters of Mercy
06. So Long, Marianne
07. Hey, That's No Way to Say Goodbye
08. Stories of the Street
09. Teachers
10. One of Us Cannot Be Wrong

114 Leonard Cohen :: Songs Of Leonard Cohen [1968]


Det första som slår mig är att han inte pratsjunger som är mitt kännetecken på Leonard Cohen och som också har gjort att jag inte gillar honom som artist. Däremot har han skrivit bra låtar. Dessvärre får jag säga att de inte hittas här. Det är en jämntjock gröt över hela plattan med ett mesigt tempo och inget sticker ut någonstans. Jag nästan längtar lite till pratrösten.

Bästa spår: Suzanne

Utlåtande: Hyfsad trubadurplatta som inte lyfter

Shivkumar Sharma / Hariprasad Chaurasia / Brij Bhushan Kabra :: Call Of The Valley [1968]
01. Ahir Bhairav/Nat Bhairav
02. Rag Piloo
03. Bhoop
04. Rag Des
05. Rag Pahadi

103 Shivkumar Sharma / Hariprasad Chaurasia / Brij Bhushan Kabra :: Call Of The Valley [1968]


Det räcker i princip att läsa musikernas namn och låtnamnen för att förstå hur det låter. Jag har fastnat lite för den här typen av musik redan innan. Den har ett luftigt, mystiskt sound och när det används tablas så är det en skön rytm som inte tränger sig på som ”normal” dunka-dunka. Jag har så klart svårt att veta vad som är traditionell indisk musik eller nyskapande men för mig låter Ahir Bhairav/Nat Bhairav som traditionell även om avslutningen poppar upp sig när tempot ökar. Andra spåret Rag Piloo är en ganska sorgsen sak inledningsvis. Alla låtarna är minst sex minuter långa och första spåret är 12! Men det märks inte riktigt för de känns ganska spännande även om de är instrumentala. De tre sista spåren faller väl in  i linje med de första och det gör väl också att man som ovan lyssnare tröttnar fort fast att musiken är häftig.

Bästa spår: Ahir Bhairav/Nat Bhairav

Utlåtande: Spännande och njutningsbart men inget för festen

Velvet Underground :: White Light / White Heat [1968]
01. White Light/White Heat
02. The Gift
03. Lady Godiva's Operation
04. Here She Comes Now
05. I Heard Her Call My Name
06. Sister Ray

104 Velvet Underground :: White Light / White Heat [1968]


Plattan fortsätter rätt mycket där den förra de gjorde slutade. Det är en väldigt underlig blandning av spår. Andra låten Gift är över åtta minuter lång med en form av transportsträckemusik och en överdistad gitarr som mest för oväsen medan det pratas genom hela låten. Lady Godiva’s operation är också märklig men är mer trist än konstig åtminstone. Ganska ordinär men skitig är I Heard Her Call My Name fast speciellt bra är det inte. Även här är det den överstyrda gitarren som kanske är det mest framträdande. Avslutningsvis ligger 17 minuter Sister Ray. Längden påkallar viss skepsis och det är med rätta. Det är helt atonala utflykter på en orgel, rundgång i gitarren och instrument som inte känner av att det finns några andra instrument i närheten och alltså fullkomligt ostrukturerat.

Bästa spår: Lady Godiva's operation

Utlåtande: Nej, det är knappt att det blir något

Aretha Franklin :: I Never Loved A Man The Way I Love You [1968]
01. Respect
02. Drown in My Own Tears
03. I Never Loved a Man (The Way I Love You)
04. Soul Serenade
05. Don't Let Me Lose This Dream
06. Baby, Baby, Baby
07. Dr. Feelgood (Love Is a Serious Business)
08. Good Times
09. Do Right Woman, Do Right Man
10. Save Me
11. A Change Is Gonna Come

106 Aretha Franklin :: I Never Loved A Man The Way I Love You [1968]


The queen of soul går ut hårt med sin kanske största hit Respect. Det finns heller inget att klaga på när det gäller rösten för det är engagemang genom hela plattan men jag kan tycka att det ändå blir lite skrikigt ibland. Det kanske var här någonstans som wail-sjukan startade också men här är det bara lite lätta utslag och inte en obotlig sjukdom som det är i dagens ”soul”. Låtarna har grymma blåspartier och gunget är överlag helt fantastiskt. I never loved a man känns lite Son of a preacher man vilket är ett högt betyg. De sugande bassaxarna är med också i Soul serenade som softar skönt förbi. En grymt, skönt dramatisk tryckare är Baby, baby, baby med en försynt Hammond i bakgrunden. Det mest bluesiga hittar vi i Good times och lite mer rhythm and blues i Dr. Feelgood som dock inte är så sömnig som det kan bli ibland utan här är det Arethas röst som lyfter det, så klart. Do Right Woman, Do Right Man känns nästan lite When a man loves a woman men inte riktigt ändå. Poppigast men också skrikigast är Save me där jag framför allt gillar blåset och den drivande basen.

Bästa spår: Respect

Utlåtande: Soul är inte min grej men visst är detta bra

Jimi Hendrix :: Axis: Bold As Love [1968]
01. EXP
02. Up from the Skies
03. Spanish Castle Magic
04. Wait Until Tomorrow
05. Ain't No Telling
06. Little Wing
07. If 6 Was 9
08. You Got Me Floating
09. Castles Made of Sand
10. She's So Fine
11. One Rainy Wish
12. Little Miss Lover
13. Bold as Love

105 Jimi Hendrix :: Axis: Bold As Love [1968]


Flygande högt på några droger antagligen så är inledningen EXP en märklig historia som handlar lite om UFOs… När låtarna börjar så är det med en ganska svängig waw-waw-gitarr, Up from the skies, med en lugn sång. Lite tidiga Ronander tycker jag. Redan i nästa låt Spanish castle magic slår den stenhårda gitarren till med grym dist. Och att det är en liten combo på tre personer som spelar är nästan ofattbart så tight som det är. Grym rytm i Wait until tomorrow! En fantastisk låt är Little wing som jag dessvärre nog inte hört med Hendrix innan fast att det är han som är upphovsman. Det leks lite för mycket med panorering mellan höger och vänster kanal men annars är den lika fantastisk här! Fast kort. Ganska tung är If 6 was 9. Det är också mycket utflippat som hinns med under fem och en halv minut… Även You got me floatin’ är ganska utflippad men låter mycket Lenny Kravitz, återigen. Helt plötsligt kommer det nästan en vanlig 60-talspoplåt i She’s so fine. Men med distade gitarrer! Skönt mystisk är One rainy wish som har grymt gitarrplock. Avslutningen med titellåten känns som en riktig finallåt, en sorts temalåt, som kommer in för landning med en helt övergrym gitarrmatta. Sammantaget är det hur Hendrix hanterar gitarren som är fantastiskt för det bänds, spelas snabbt och hittas på en mängd grejor som är oerhört fräcka. Men resten av musikerna kommer inte långt efter för det är som sagt väldigt tight i bandet.

Bästa spår: Little wing

Utlåtande: Variationen på de grymma gitarrgrejorna är enorm

Rolling Stones :: Beggars Banquet [1968]
01. Sympathy for the Devil
02. No Expectations
03. Dear Doctor
04. Parachute Woman
05. Jigsaw Puzzle
06. Street Fighting Man
07. Prodigal Son
08. Stray Cat Blues
09. Factory Girl
10. Salt of the Earth

107 Rolling Stones :: Beggars Banquet [1968]


Här har Stones tagit steget och lämnat sitt gamla jag bakom sig. Sympathy for the devil är ju rytmisk med maracas och congas och ett piano som är väldigt framträdande. Och Mick Jagger med en fantastisk falsett på slutet. Direkt hoppar man till något helt annat med en akustisk bottleneck guitar med lugn sång och en enkel rytm med claves i No Expectations. Lika avskalat är det i Dear Doctor som har en snygg stämsång som jag inte upplevt innan att Stones har. Det är väl tur att Parachute woman och Jigsaw puzzle går tillbaka till rötterna fast med en fräschör i ljudet som ingen annan av de jag lyssnat på från sextiotalet. Street fighting man är också en typisk låt även om det är lite sitar inblandad på slutet. Resten av låtarna är också basic och ganska avskalade men Salt of the earth byggs upp från en enkel inledning till ett lite crescendoliknande finalnummer med både piano, bottle-neck och gospelkör.

Bästa spår: Street fighting man

Utlåtande: Nu känns det lite som "moderna" Rolling Stones men spretar mycket

The Incredible String Band :: The Hangman’s Beautiful Daughter [1968]
01. Koeeoaddi There
02. The Minotaur's Song
03. Witches Hat
04. A Very Cellular Song
05. Mercy I Cry City
06. Waltz of the New Moon
07. The Water Song
08. Three Is a Green Crown
09. Swift As the Wind
10. Nightfall

109 The Incredible String Band :: The Hangman’s Beautiful Daughter [1968]


Här flyger man in högt och landar aldrig kanske. Redan första låten Koeeoaddi There bjuder på många taktbyten, märkliga instrument vara sitaren väl är minst konstig åtminstone så nog hör detta hemma i psykedelian alltid. Ja, Minotaur’s song är en svag kopia på I’m a lumberjack fast att den egentligen kom före. Sången är inte ren någonstans och musiken hör mest hemma i Sherwood-skogen med en massa flöjter och givetvis den typiska spinetten. Inget fel i det kanske men 13 minuter A very cellular song förstår jag faktiskt mig inte på med just dessa attribut. Det enda som bryter av är Waltz of the New Moon där instrumenten bättre faller in. Hela plattan är egentligen för mig totalt meningslös. Jag förstår verkligen inget av detta och än mindre varför den hamnat bland dessa 1001 album.

Bästa spår: Waltz of the New Moon

Utlåtande: Absolut botten

Traffic :: Traffic [1968]
01. You Can All Join In
02. Pearly Queen
03. Don't Be Sad
04. Who Knows What Tomorrow May Bring
05. Feelin' Alright?
06. Vagabond Virgin
07. (Roamin' Thru the Gloamin' with) 40,000 Headmen
08. Cryin' to Be Heard
09. No Time to Live
10. Means to an End

108 Traffic :: Traffic [1968]


Ytterligare ett stort band som jag aldrig riktigt blivit färdig att lyssna på. Som jag borde gjort eftersom Steve Winwood är med. Pearly queen har jag definitivt hört innan och där är det Winwood som dominerar med sin sång och Hammond. Dock så är det gitarrer som dominerar i inledningsspåret You can all join in med Dave Mason på sång. Don’t be said har en del konstiga taktbyten men är i övrigt en bra låt ändå. Ytterligare en typisk Winwood-låt är Who knows what tomorrow may bring. Några mellanlåtar kommer men en dynamisk och bra låt är Cryin’ to be heard. Just energin i refrängerna är riktigt bra och här är det faktiskt Dave Masons röst som är grym. Det är överlag trevliga låtar men det finns ingen riktig hit ändå.

Bästa spår: Cryin' to be heard

Utlåtande: Lyssningsvärt men lite mer att önska

Kinks :: Are The Village Green Preservation Society [1968]
01. The Village Green Preservation Society
02. Do You Remember Walter?
03. Picture Book
04. Johnny Thunder
05. Last of the Steam-powered Trains
06. Big Sky
07. Sitting by the Riverside
08. Animal Farm
09. Village Green
10. Starstruck
11. Phenomenal Cat
12. All of My Friends Were There
13. Wicked Annabella
14. Monica
15. People Take Pictures of Each Other

110 Kinks :: Are The Village Green Preservation Society [1968]


Bandet har utvecklats lite med lite ”hårdare” akustiska gitarrer och ett mer producerat ljud. The Village Green Preservation Society, Picture Book och Johnny Thunder stämmer väl in på detta medan Do You Remember Walter? och Big Sky istället har lagt in en elgitarr och tuffat till ljudet ytterligare.  Däremot är Last of the Steam-powered Trains och Sitting by the Riverside lite varieté-aktiga. Däremot faller de tillbaka till lite trist 60-tal i Village Green med den sedvanliga spinetten. Det spretar ganska mycket på slutet och inte minst All of My Friends Were There är både vals och vanlig fyrtakt och vill nog vara lite mer men blir varken. Johnny Thunder var nog i princip lika med Picture Book om titeln Bästa spår.

Bästa spår: Picture Book

Utlåtande: En förbättring mot tidigare album