Kategoriarkiv: 1969

Dusty Springfield :: Dusty In Memphis [1969]
01. Just a Little Lovin'
02. So Much Love
03. Son of a Preacher Man
04. I Don't Want to Hear It Anymore
05. Don't Forget About Me
06. Breakfast in Bed
07. Just One Smile
08. The Windmills of Your Mind
09. In the Land of Make Believe
10. No Easy Way Down
11. I Can't Make It Alone

151 Dusty Springfield :: Dusty In Memphis [1969]


Detta är något jag borde lyssnat på för länge sedan. Inte minst för att Son of a preacherman finns med och jag har spelat den själv ett antal gånger. Det är också en bra låt med Dusty. Hennes röst är härligt dramatisk och engagerande och det är en riktigt bra platta detta! Tydligen var hon själv inte nöjd med att den var så snäll och otidsenlig jämfört med mycket psykedelisk musik som kom då och det är väl förståeligt för detta är långt från det. Men detta är snyggt med en grym röst.

Redan Just a Little Lovin’ är fantastisk sång och Breakfast in bed har också fastnat men det finns fler. Det är lite synd att några låtar är alldeles för korta bara. The Windmills of Your Mind skulle vunnit än mer på att vara ännu längre men den byggs upp så otroligt häftigt.

Bästa spår: The Windmills of Your Mind

Utlåtande: Not dusty at all! Detta kommer jag att höra mer av.

Youngbloods :: Elephant Mountain [1969]
01. Darkness, Darkness
02. Smug
03. On Sir Francis Drake
04. Sunlight
05. Double Sunlight
06. Beautiful
07. Turn It Over
08. Rain Song (Don't Let the Rain Bring You Down)
09. Trillium
10. Quicksand
11. Black Mountain Breakdown
12. Sham
13. Ride the Wind

164 Youngbloods :: Elephant Mountain [1969]


Detta är verkligen inget som jag någonsin hört talas om. Det låter väl ganska tidstypiskt rent instrumentalt men On Sir Francis Drake är en instrumental låt som vill vara mycket. Typ lite jazz också. Men det finns faktiskt flera ganska sköna låtar här. Smug och Beautiful har sköna gitarrslingor och är bra låtar med bra sång. Trillium är inne och snurrar på jazzgrejor igen men där är åtminstone en snygg Fender Rhodes i bakgrunden. Stilarna pendlar mycket och Quicksand är en poppig sak med snyggt blås långt där bak. Sham är också bra med lite rockkänsla och en gitarr i baktakt. Plattan avslutas bra med en lite lugnare låt, Ride the wind, och därmed var alla stilar intäckta. Kanske inte ändå men bortsett från de tre korta mellanspelslåtarna och de jazzinfluerade så fanns här många bra låtar. Det känns ganska daterat som 70-tal men om man kan stå ut med det så är detta ett bra album.

Ersatt av Pugh Rogefeldt :: Ja, dä ä dä i den svenska upplagan

Bästa spår: Sham

Utlåtande: Bäst-före-datum passerat men ändå lyssningsbart

Pugh Rogefeldt :: Ja, Dä Ä Dä! [1969]
01. Love, Love, Love
02. Här kommer natten
03. Surabaya Johnny
04. Små lätta moln
05. Dä ä bra, dä ä fint
06. Jag sitter och gungar
07. Signe
08. Colinda
09. Haru sett mej va...
10. Du tände lyset Andersson

164 Pugh Rogefeldt :: Ja, Dä Ä Dä! [1969]


Den första svenska rockplattan! Åtminstone efter vad jag har lärt mig. Här hittar man också flera gamla riktiga klassiker. Den första är Här kommer natten som är fantastiskt bra. Efter den kommer Surabaya Johnny som i mina öron är en klassiker av Imperiet från 80-talet och den är nog ändå min favoritversion. Små lätta moln är en väldigt vacker sång men Pughs sång låter ändå lite fånig på något sätt. De flesta andra låtarna är ganska experimentella och mer eller mindre lyssningsbara. Alla är helt OK låtar men långt från de nämnda hitsen.

Inte att förglömma är att det är Jojje Wadenius och Janne Carlsson som spelar tillsammans med Pugh på denna plattan. Väl renommerade musiker då och Jojje har ju sedan dess spelat med ”alla”.

Ersatte Youngbloods :: Elephant Mountain i den svenska upplagan

Bästa spår: Här kommer natten

Utlåtande: En milstolpe helt klart men bara bitvis

Grateful Dead :: Live/Dead [1969]
01. Dark Star
02. St. Stephen
03. The Eleven
04. Turn On Your Love Light
05. Death Don't Have No Mercy
06. Feedback
07. And We Bid You Goodnight

166 Grateful Dead :: Live/Dead [1969]


För det första! Detta är en dubbel-LP, trots att det bara är sju (7!) låtar på den. Kollar man på konvolutet så kan man redan då få lite psykedeliska vibbar och de låter inte vänta på sig när väl Dark Star sätter igång. Det finns väl olika teorier om hur det är lämpligt att starta ett album och att ha ett 23 minuter långt spår på hela första sidan är så klart ett. Det faller antagligen väl in i ramen för psykedelia och är mest ett enda långt flum. I Saint Stephen finns det en liten Sweet Home Alabama-wannabe… Att det låter levande är så klart inte så konstigt för det är inspelat live, således LP-titeln. Det är lite mer rock och ös i The Eleven. Annars händer det inte speciellt mycket alls. Förrän i Feedback… Det är nästan åtta minuter rundgång i stora drag. Innovativt och bisarrt! Nej, detta var säkert nyskapande då men nu är det mest långrandigt och tråkigt. Det är inga speciellt vackra röster som sjunger heller så jag gillar inte det här. Lite symptomatiskt att det är den sista och kortaste låten, And We Bid You Goodnight, som är mest melodisk och bara en halv minut lång

Bästa spår: And We Bid You Goodnight

Utlåtande: Krävs nog acid för att uppskatta

Mothers Of Invention :: We’re Only In It For The Money [1969]
01. Are You Hung Up?
02. Who Needs the Peace Corps?
03. Concentration Moon
04. Mom & Dad
05. Bow Tie Daddy
06. Harry, You're a Beast
07. What's the Ugliest Part of Your Body?
08. Absolutely Free
09. Flower Punk
10. Hot Poop
11. Nasal Retentive Calliope Music
12. Let's Make the Water Turn Black
13. The Idiot Bastard Son
14. Lonely Little Girl (It's His Voice on the Radio)
15. Take Your Clothes Off When You Dance
16. What's the Ugliest Part of Your Body? (Reprise)
17. Mother People
18. The Chrome Plated Megaphone of Destiny

135 Mothers Of Invention :: We’re Only In It For The Money [1969]


Detta är definitivt ett konceptalbum och skall driva med både höger- och vänsterpolitik och inte minst hippiekulturen. Tydligen skulle även Beatles Sgt Pepper-album få sig en släng och det märks ganska tydligt i Harry, You’re A Beast och What’s the Ugliest Part of Your Body? som definitivt låter som parodier från nämnda platta. Mom & Dad är ett telefonsamtal bara medan Bow Tie Daddy är en form av 30-talspastisch. Eftersom det ska vara en satir bygger det så klart väldigt mycket på texterna och då har man redan tappat bort mig till viss del. Och det mesta låter som ”kul musik” utan att ha tanken på att göra bra och välgjord musik. När jag lyssnar så är det i stort sett alltid det jag är ute efter. Så varför man gör en 25 sekunders låt som heter Hot Poop eller två minuter som bara är test av olika syntljud som i Nasal Retentive Calliope Music är för mig helt oförståeligt. I mina öron är det mest en samling kupletter med ett för tiden ganska modernt sound. Men som helhet är detta helt ointressant för det finns i princip inget intressant musikaliskt. Det intressantaste är nog det plagierade konvolutet som liknar Sgt Pepper men som blev satt på insidan av dubbel-LP:n istället på grund av rädsla för rättsliga åtgärder.

Bästa spår: Absolutely Free

Utlåtande: Experimentellt och ointressant

Van Morrison :: Moondance [1969]
01. And It Stoned Me
02. Moondance
03. Crazy Love
04. Caravan
05. Into the Mystic
06. Come Running
07. These Dreams of You
08. Brand New Day
09. Everyone
10. Glad Tidings

189 Van Morrison :: Moondance [1969]


Min uppfattning om Van Morrison är att han har en bra och speciell röst men man skall helst inte kolla på honom för han har ett lite avigt rörelsemönster som gör att man kan bli aningen sjösjuk av det. Detta är en otroligt musikalisk platta och hans sångröst gör mig inte besviken utan snarare tvärtom eftersom det inte finns några spår av hans raspiga röst här. Och redan andra låten, titellåten Moondance, är en högst känd låt. Jazzig skön feeling! Crazy love är en kärlekssång som man kan lite på för en gångs skull känns det som. Det är en närvaro i rösten som känns ovanlig. Caravan är också en låt som jag vet att den varit inne och hälsat på i mitt huvud utan att riktigt veta var eller när. En jag inte hört innan är Into the mystic men här är allt det bästa från plattan hopsatt i en enda låt. Känsla rakt igenom! Lite pop nästan är det i Come running eller åtminstone glatt och livligt. Ytterligare en låt med mycket känsla är Brand new day som är otroligt bra. Ypperligt arrangerad och om man önskade något mer så är det lite fräckare körer men det var inte så avancerat med det då. Albumet avslutas med kanske de två svagaste spåren, Everyone och Glad tidings, utan att egentligen vara dåliga. Men de bjöd inte på det där lilla extra som flera av de andra gjorde. Av de drygt 130 plattor som jag lyssnat på hittills så intar denna klart en topp tio placering!

Bästa spår: Into the mystic

Utlåtande: En grym platta som absolut inte känns gammal

Van Morrison :: Astral Weeks [1969]
01. Astral Weeks
02. Beside You
03. Sweet Thing
04. Cyprus Avenue
05. The Way Young Lovers Do
06. Madame George
07. Ballerina
08. Slim Slow Slider

132 Van Morrison :: Astral Weeks [1969]


Det första jag får erkänna är att jag när jag lyssnade på Van Morrisons Moondance (189) så tänkte jag fel och hade Joe Cocker i huvudet när jag beskrev det jag trodde om honom. Van Morrison har en ganska snäll röst men med närvaro och jag kan inte direkt påminna mig att jag har något alls att säga om hur han rör sig…

Det är också så detta album inleds med en väldigt fin titellåt Astral Weeks om än lite lång. Van är lågmäld generellt sett och Besides är också det men här blir det för mycket sångimprovisation för att jag ska gilla det. Cyprus Avenue har en riktigt cool, framträdande ståbas som håller i låten medan fioler och flöjt improviserar i bakgrunden och ett ganska enkelt komp på gitarr och något cembaloliknande också håller till lite bakom. Så kommer The Way Young Lovers Do som är helt annorlunda med ett stort blås och lite avig takt. Lite ”uppfriskande” eller vad man skulle kalla det. Plattan har fyra låtar som är sju minuter eller längre och de är helt OK men kanske för långa för att hålla mitt intresse uppe så länge. Madame George och Ballerina är sådana medan inledningsspåret funkar lite bättre för att det händer mer i den.

Bästa spår: Cyprus Avenue

Utlåtande: Snyggt och enkelt men lite för trist

Byrds :: Sweetheart Of The Rodeo [1969]
01. You Ain't Goin' Nowhere
02. I Am a Pilgrim
03. The Christian Life
04. You Don't Miss Your Water
05. You're Still on My Mind
06. Pretty Boy Floyd
07. Hickory Wind
08. One Hundred Years from Now
09. Blue Canadian Rockies
10. Life in Prison
11. Nothing Was Delivered

133 Byrds :: Sweetheart Of The Rodeo [1969]


Hoppla! Rakt in i cowboyland. Detta var en helomvändning från tidigare plattor för detta är så mycket country det kan bli. Jag vet inte om jag ska ta det på allvar för detta känns varken som ”riktig” country och popen är lämnad bakom dem så detta är bara en hoper väldigt mediokra och slätstrukna countrypastischer, eller? Första spåret You Ain’t Goin’ Nowhere går väl an precis som Hickory wind och Pretty boy Floyd har väl ett gung som är OK men sedan så har jag svårt att se någon tjusning i detta.

Bästa spår: Hickory wind

Utlåtande: Det kliar mest hela tiden

The Beatles :: The Beatles [1969]
01. Back in the U.S.S.R.
02. Dear Prudence
03. Glass Onion
04. Ob-La-Di, Ob-La-Da
05. Wild Honey Pie
06. The Continuing Story of Bungalow Bill
07. While My Guitar Gently Weeps
08. Happiness Is a Warm Gun
09. Martha My Dear
10. I'm So Tired
11. Blackbird
12. Piggies
13. Rocky Raccoon
14. Don't Pass Me By
15. Why Don't We Do It in the Road?
16. I Will
17. Julia
18. Birthday
19. Yer Blues
20. Mother Nature's Son
21. Everybody's Got Something to Hide Except Me and My Monkey
22. Sexy Sadie
23. Helter Skelter
24. Long, Long, Long
25. Revolution 1
26. Honey Pie
27. Savoy Truffle
28. Cry Baby Cry
29. Revolution 9
30. Good Night

134 The Beatles :: The Beatles [1969]


Denna plattan är ju mer känd som The White Album och en klassiker som jag borde avverkat men icke. Att det är ett dubbelalbum gör väl den lite mer ”svårlyssnad” men innehåller en mängd fantastiska låtar. Den går ut hårt med Back in the USSR som är en av deras bästa tycker jag nog. Dear Prudence vet jag inte om jag hört men den var riktigt bra. En favorit är Ob-La-Di, Ob-La-Da som är lite tönt-bra och jag nyligen läst mig till att den handlar om Desmond som låtskrivaren Desmond Child har tagit sitt ”artistnamn” från. Wild honey pie och The Continuing Story of Bungalow Bill är dock lättglömda märkligheter tycker jag. Som följs av George Harrisons While my guitar gently weeps. Underbar! Happiness Is a Warm Gun är en titel som jag inte kan påminna mig att jag hört mer än möjligen av Roxy Music? En skön låt dock. Det dröjde nog ganska länge innan jag faktiskt hörde Blackbird med Beatles men jag fick istället höra diverse hemmaplinkande gitarrversioner eftersom det är ett kul och svårt gitarrplockande. Detta är väldigt mycket snyggare. Piggies och Rocky Racoon är lite anonyma men skönt tillbakalutade ändå.Åt det humoristiska hållet går Don’t Pass Me By och det är väl för att det är Ringo som står bakom den, eller? Men å andra sidan så är Why Don’t We Do It in the Road? också ditåt med i princip enbart titeln som text genom hela låten… Och så en liten rumba, I will. Första skivan avslutas med Julia, en stillsam enkel vacker ballad.

När den andra skivan startar är det ett helt annat Beatles man möter. Både Birthday och Yer blues är fast förankrade i bluesen vilket känns främmande för de popglada och melodisäkra Lennon/McCartney. Som tur är kommer man tillbaka till popen med en Blackbird-lik Mother Nature’s Son som är snäppet vackrare. Har Elton John månne blivit inspirerad av Sexy Sadie när han skrev Sweet painted lady? Båda är lika snygga i varje fall. En riktig rocker är Helter skelter som jag först hörde med Pat Benatar och hennes version är ganska trogen originalet men hon får mer cred för sin röst än vad de åstadkommer här. Det känns ju väldigt lite Beatles också! Ytterligare en favorit är Revolution men den långsamma versionen Revolution 1 med en massa shoobidooa känns lite tristare. Lekfullheten kommer åter i Honey Pie som är helt superb. Avslutningsvis kommer ett onödigt spår med tal och oljud, Revolution 9. Och allra sist är Ringo vid micen igen med en 40-talsdanslåt, Good night, lugn men trist.

Bästa spår: Back in the U.S.S.R.

Utlåtande: Mängder av hits och fler bra låtar men det kunde kokats ner till en helt fantastisk platta

Neil Young With Crazy Horse :: Everybody Knows This Is Nowhere [1969]
01. Cinnamon Girl
02. Everybody Knows This Is Nowhere
03. Round & Round (It Won't Be Long)
04. Down by the River
05. The Losing End (When You're On)
06. Running Dry (Requiem for the Rockets)
07. Cowgirl in the Sand

136 Neil Young With Crazy Horse :: Everybody Knows This Is Nowhere [1969]


Jag blir ganska förvånad när jag hör detta för detta är ett skönt ljud med djup fast den enkla sättningen med instrument. Neil Young är inte skönsång för mig men även här blir jag överraskad med väldigt snygg sång och sköna stämmor. De mjukt distade gitarrerna ger sköna ljudmattor. Öppningen Cinnamon girl är riktigt bra. Då är Round & round lite mer vad jag hade förväntat med nasal röst och aningen akustiskt trist. Alldeles för lång är Down by the river som kunde varit en lugn pärla om den bara varit en tredjedel så lång som de nio minuter den är. Istället blir det en ganska lång plåga med trista och dåliga gitarrsolo och bara små, korta ljusglimtar med stämsången i refrängerna. Därefter drar det mot country i The Losing End som är väldigt mycket dansbandscountry tycker jag. Dessvärre är Running dry också lång och dessutom väldigt trist så plattan känns nu som upp som en sol, ner som en pannkaka. Som ”grädde på moset” så avslutas plattan med Cowgirl in the Sand i tio minuter och det hade kanske funkat live men definitivt inte på platta. De två första låtarna håller men sedan faller resten genom fullständigt.

Bästa spår: Cinnamon girl

Utlåtande: Det som började så bra...