Kategoriarkiv: 1970-tal

Dennis Wilson :: Pacific Ocean Blue [1977]
01. River Song
02. What's Wrong
03. Moonshine
04. Friday Night
05. Dreamer
06. Thoughts Of You
07. Time
08. You And I
09. Pacific Ocean Blue
10. Farewell My Friend
11. Rainbows
12. End Of The Show

385 Dennis Wilson :: Pacific Ocean Blue [1977]


En Beach Boys-broder och tydligen den som dog först… Detta andas så klart en hel del 70-tal men jag tycker att det känns rätt så fräscht på nåt vis. Mycket lyssningsbart när man går hemma och pular med något eller varför inte till ett cocktail-party så där lite i bakgrunden. Lite märkliga/udda arr ibland men som helhet gillar jag det! Friday night ger mig lite associationer till Alan Parsons Project, lite Pink Floyd i Moonshine och What’s wrong är ju en tydlig koppling till Beach Boys!

 

Bästa spår: Rainbows

Utlåtande: Denna hamnar i min spellista och kommer säkert att återkomma med jämna mellanrum.

Waylon Jennings :: Honky Tonk Heroes [1973]
01. Honky Tonk Heroes
02. Old Five and Dimers Like Me
03. Willy the Wandering Gypsy and Me
04. Low Down Freedom
05. Omaha
06. You Asked Me To
07. Ride Me Down Easy
08. Ain't No God in Mexico
09. Black Rose
10. We Had It All

291 Waylon Jennings :: Honky Tonk Heroes [1973]


Country är ganska otrampad mark för mig och det jag lyssnat på är väl någon form av modern pop-country. Detta ska vara lite back-to-basics. Det börjar lite ”typiskt” som jag skulle kunna förvänta mig med akustiskt med gitarr och fiol så klart. Sen kommer den igång, Honky Tonk Heroes, med ett gott bas-stomp. Low Down Freedom fortsätter i den andan och det som slår mig är att basen ligger väldigt långt fram i mixen vilket inte jag har något emot direkt. Det är överlag de låtarna med lite driv i som jag gillar bäst. You Asked Me To är en av de. Det finns en del snygga steelguitar partier men även en del bottleneck-slides som är schyssta. I just You Asked Me To duellerar de lite vilket är snyggt. Det hela avslutas med en snygg ballad, We Had It All, och Waylon Jennings röst är inte alls dum.

Bästa spår: You Asked Me To

Utlåtande: Country är också pop!

Kraftwerk :: Autobahn [1974]
01. Autobahn
02. Kometenmelodie 1
03. Kometenmelodie 2
04. Mitternacht
05. Morgenspaziergang

307 Kraftwerk :: Autobahn [1974]


Nu skäms jag… Två år efter denna plattan kom så började jag lyssna på Jean Michel Jarre och har varit fast i syntar sedan dess. Men denna har jag aldrig kommit för mig att lyssna på i sin helhet. Detta är enklare men det finns ändå så mycket gemensamt. Jag kan hitta vissa små likheter med Mike Oldfield också främst i Morgenspaziergang. Men det är framför allt titelspåret Autobahn som sticker ut mest och faktum är att jag har nog aldrig haft koll på att det var ett så långt spår från första början. Singelversionen är ju trots allt 19 minuter kortare än albumspåret… Av de andra fyra låtarna gillar jag mest Kometenmelodie 2 bäst eftersom den har den bästa melodislingan men även är mest ”syntlik” för vad som ska komma inom genren längre fram.

Bästa spår: Autobahn

Utlåtande: Epokgörande då men nu håller nog bara titelspåret, som singelversion

Bad Company :: Bad Co [1974]
01. Can't Get Enough
02. Rock Steady
03. Ready for Love
04. Don't Let Me Down
05. Bad Company
06. The Way I Choose
07. Movin' On
08. Seagull

302 Bad Company :: Bad Co [1974]


Här finns en riktig, riktig klassiker som jag hört ett otal gånger! Can’t get enough är en av 70-talets bästa rocklåtar. Men sen har jag faktiskt dålig koll på resten av innehållet men förväntningarna var ganska höga. Det är bra låtar och de har säkert blivit influerade av Led Zeppelin tycker jag det hörs som. Jag tycker inte riktigt att sångaren räcker till även om han inte är dålig på något vis. Eller jag kanske istället ska säga att det är bara det allra sista spetsiga som han skulle haft också. I Don’t let me down har de stoppat in snygga körer och de ligger skönt i öronen när man lyssnar. Seagull sticker också ut med enbart akustisk gitarr och tamburin. Men trots det så är det alla grymma gitarriff som är behållningen här i den förhållandevis enkla rocken. Dessutom gillar jag trummisen också för han gör mycket enkla och snygga fills. Förutom det självklara inledningsspåret så är det troligen Movin’ on som är favorit från denna bra rockplatta.

Bästa spår: Can't get enough

Utlåtande: Riktig rock värd att lyssnas på

Pere Ubu :: Dub Housing [1978]
01. Navvy
02. On the Surface
03. Dub Housing
04. Caligari's Mirror
05. Thriller!
06. I, Will Wait
07. Drinking Wine Spodyody
08. (Pa) Ubu Dance Party
09. Blow Daddy-O
10. Codex

399 Pere Ubu :: Dub Housing [1978]


Detta är någonstans i punklandet antar jag. Instrument som inte riktigt vill lyda och en röst som mest glider över till falskhet hela tiden. Slamrigt, ja! Konstigt? Ja, det också! Inte minst Thriller som mest låter som lite spänningsmusik från just en thriller men är knappast ett singelspår… I, will wait och (Pa) Ubu Dance Party är något mer melodiska men för en musikalisk själ är det svårt att höra någon som sjunger så dåligt att MA Numminen framstår som ett lärarämne till kommunala musikskolan. Enda lilla ljusglimten bland låtarna är Caligari’s Mirror som kompmässigt låter likt de andra låtarna men versen övergår i kort liten catchy refräng trots allt och där den skruvade rösten passar.

Bästa spår: Caligari's Mirror

Utlåtande: Riktigt falskt och dåligt

Supertramp :: Crime Of The Century [1974]
01. School
02. Bloody Well Right
03. Hide in Your Shell
04. Asylum
05. Dreamer
06. Rudy
07. If Everyone Was Listening
08. Crime of the Century

314 Supertramp :: Crime Of The Century [1974]


Supertramp är ett gammalt favoritband även om jag inte har lyssnat väldigt mycket på deras tidiga studioalbum. De gjorde ett livealbum som heter Paris där ”allt” finns med som också är fantastiskt. Nästan hela denna plattan är med… Detta är otroligt bra låtar och snyggt producerat! School börjar med en otroligt typisk munspelsslinga och när den väl kommer igång har den ett rikgit skönt gung. Den byter skepnad också ett par gånger för att sedan tonas ner igen. En underbar låt! De har ofta en Fender Rhodes(?) som är framträdande och Bloody well right börjar nästan med en form av solo av denna artificiella flygel. En väldigt vacker sång är Hide in your shell med en suggestiv refräng. Och deras ofta snygga stämsång i falsett är påtaglig. Det är också en lång låt med flera skepnader. Asylum är ytterligare en lång låt som känns som en vacker berättelse. Detsamma gäller för Rudy. Då är Dreamer mer en ordinär poplåt i sammanhanget. If Everyone Was Listening är nog den minst kända låten från albumet men faller väl in i mallen för de andra låtarna. Om man nu kan prata om mall för alla dessa högst speciella låtar. Det avslutas med titellåten Crime of the century som är väldigt dramatisk inte minst det pianobaserade mellanpartiet som bygger upp låten i ett crescendo med stråkar och deras karakteristiska saxofon.

Bästa spår: Asylum

Utlåtande: Underbara låtar, snyggt producerade och nästan lite episka

Grateful Dead :: American Beauty [1970]
01. Box of Rain
02. Friend of the Devil
03. Sugar Magnolia
04. Operator
05. Candyman
06. Ripple
07. Brokedown Palace
08. Till the Morning Comes
09. Attics of My Life
10. Truckin'

190 Grateful Dead :: American Beauty [1970]


Detta känns för mig som ganska mycket amerikansk folkmusik även om inslagen av annat är många. Det är också en form av kultband som man borde ha lyssnat på. Det är lite småtrevligt att lyssna på men inget som rör upp några större känslor hos mig. Väldigt slätstruket helt enkelt. Av någon anledning fick jag i huvudet att det låter lite som en tidig version av Eagles, men…det fattas de starka låtarna med catchy refränger, de fantastiska arren och de underbara stämmorna. Arrangemangen är mångsidiga men inte helt 100 och stämsången skär lite surt i mina öron emellanåt. Jag kan förstå att de på något vis satte en trend men jag imponeras inte av det nu.

Bästa spår: Ripple

Utlåtande: Det lyfter aldrig

Gil Scott-Heron/Brian Jackson :: Winter In America [1974]
01. Peace Go with You, Brother (As-Salaam-Alaikum)
02. Rivers of My Fathers
03. A Very Precious Time
04. Back Home
05. The Bottle
06. Song for Bobby Smith
07. Your Daddy Loves You
08. H²Ogate Blues
09. Peace Go with You Brother (Wa-Alaikum-Salaam)

316 Gil Scott-Heron/Brian Jackson :: Winter In America [1974]


Detta känns lite cocktailbar tycker jag med en lite sliten crooner bakom micken, dvs lite karaktär i rösten. Men alltså är musiken lite intetsägande och hoppar inte direkt på en. Ett litet skutt tar The bottle som har lite mer driv och aningen skönare sång. Nästan lite åt discohållet. För en gångs skull fattar till och med jag texten eftersom den pratas eller till liten del rappas i H2Ogate blues. Så klart är det väldigt politiskt men inte speciellt lyssnarvänligt. Jag hör att man kan ha blivit inspirerad av detta till viss del men jag tycker det är trist.

Bästa spår: The bottle

Utlåtande: Hissmusik till viss del

Scott Walker :: Scott 4 [1970]
01. The Seventh Seal
02. On Your Own Again
03. The World's Strongest Man
04. Angels of Ashes
05. Boy Child
06. Hero of the War
07. The Old Man's Back Again (Dedicated to the Neo-Stalinist Regime)
08. Duchess
09. Get Behind Me
10. Rhymes of Goodbye

171 Scott Walker :: Scott 4 [1970]


Jag kommer osökt igen att tänka på någon form av easy-listening kille a la Michael Bublé fast omodern. Första låten The  Seventh seal är lite för mycket av mycket: latino-feeling av trumpeterna, den ryska armékören bakom och så ett lagom käck dansbandseko genom hela låten. Fortfarande har han något manér med rösten som gör att det liksom kliar på mig när han sjunger. Det hörs tydligt i On your own again, tillsammans med Mantovani-stråkarna. Det är dock mindre tillgjort i The World’s Strongest Man och Angels of ashes som har en del snygga detaljer trots allt. En grymt bra, cool och framträdande melodisk basgång får man i  The Old Man’s Back Again.

Bästa spår: The Old Man's Back Again

Utlåtande: Fortfarande überpretentiöst men en förbättring

The Stooges :: The Stooges [1970]
01. 1969
02. I Wanna Be Your Dog
03. We Will Fall
04. No Fun
05. Real Cool Time
06. Ann
07. Not Right
08. Little Doll

172 The Stooges :: The Stooges [1970]


Detta känns som ett enda matande på gitarrerna och trummorna är inte mycket sämre. Ett ganska schysst exempel på garagerock och hur det antagligen låter i många sådana där tonåringar står och repar. Inledande 1969 har även en bra wah-wah-gitarr men rullar sen fram med sitt djungeltrumkomp. En kort men väldigt intensiv låt är I Wanna Be Your Dog som maler på med gitarrerna men har ett skönt gung. We will fall låter som en domedagslåt men har en ganska skön feeling i sitt malande bakgrundsljud och det fräcka gitarrplockandet. Tio minuters spökmusik à la Hare Krishna-mantra är väl i längden dock inget roligt. Det ligger en hel del Rolling Stones-känsla i No Fun och till och med Iggys röst är aningen Jagger-lik emellanåt. A real cool song är Real cool time. Den håller sig till konceptet och rösten är lika engagerad här. En lugn låt med vanligare låtmönster är Ann. Snygg men knappast skönsång…

Bästa spår: Real cool time

Utlåtande: Håller stilen uppe med skitig gitarrock kryddat med lite spännande inslag.