Kategoriarkiv: 1971

Jethro Tull :: Aqualung [1971]
01. Aqualung
02. Cross-Eyed Mary
03. Cheap Day Return
04. Mother Goose
05. Wond'ring Aloud
06. Up to Me
07. My God
08. Hymn 43
09. Slipstream
10. Locomotive Breath
11. Wind-Up

205 Jethro Tull :: Aqualung [1971]


Detta är ett band som jag såg och läste om på sjuttiotalet men har egentligen aldrig lyssnat på. Och det enda jag vet är att frontfiguren Ian Anderson spelar tvärflöjt vilket känns lite annorlunda och att han ser helt vild ut med långt hår och skägg. Desto mer förvånande då att första låten Aqualung är mycket gitarr, förvrängd röst och överlag väldigt melodisk men ingen flöjt. Dessutom är den väldigt dynamisk och skiftar karaktär och bjuder på mycket. Det låter väldigt eget även om det känns som någonstans mitt emellan Pink Floyd, ELO, Supertramp och Sweet. Mother Goose och Wond’ring Aloud är välspelade gitarrstycken med skön sång. I Up to me kommer det desto mer tvärflöjt och det låter sådär J:son:skt som är den enda jag innan tycker kan hantera en flöjt så att det blir rock. Låten innehåller dessutom ett galet skratt som känns sådär placerat. Det, lite förväntat, tematiska kommer i My God, som tangerar Pink Floyd ännu mer fast de är kanske lite tidigt ute. Snyggast rock är det i Hymn 43 som återigen har en snygg gitarr, nu med fuzz och snygga rytmanslag emellanåt. Locomotive breath är lite av samma stuk. Jag har dock lite svårt att bestämma vilket som är bäst på plattan, de lite korta, vackra akustiska låtarna eller de som är mer ”komplicerade” och mer av deras signum.

Bästa spår: Wond'ring Aloud

Utlåtande: Detta borde jag vågat lyssna på redan då

David Crosby :: If I Could Only Remember My Name… [1971]
01. Music Is Love
02. Cowboy Movie
03. Tamalpais High (At About 3)
04. Laughing
05. What Are Their Names
06. Traction in the Rain
07. Song With No Words (Tree With No Leaves)
08. Orleans
09. I'd Swear There Was Somebody Here

206 David Crosby :: If I Could Only Remember My Name… [1971]


Detta känns ganska flummigt och inte alls så som Crosby har varit tidigare. Inledningen Music is love är en indisk flirt som det inte händer så mycket i och Cowboy movie är en rätt så trist historia på åtta minuter. I Laughing kommer en del av den karaktäristiska stämsången fram och gitarrspelet är snyggt men det är fortfarande väldigt nedstämt. What are their names är väldigt lik. Väldigt vacker är Traction in the rain som nästan känns som ett klockspel som spelar men det är en gitarr och möjligen en cittra eller något liknande som ger den änglalika känslan. I princip känns Song with no words som sex minuter utfyllnad och som improviserats fram ganska snabbt i studion. Äntligen kommer så den grymma sången fram i Orleans. Men texten är bara en kort lektion i franska med några referenser till kända platser i Paris. Snyggt men märkligt det med. Så klart avslutas plattan med en liten mässa för att ytterligare påvisa att kompositören var ute och flög under tiden allt detta spelades in. Och härav kommer väl titeln på LP:n också kan man tänka sig.

Bästa spår: Traction in the rain

Utlåtande: Små, små guldkorn finns men överlag är detta ganska trist

Sly And The Family Stone :: There’s A Riot Goin’ On [1971]
01. Luv n' Haight
02. Just Like a Baby
03. Poet
04. Family Affair
05. Africa Talks to You 'The Asphalt Jungle'
06. There's a Riot Goin' On
07. Brave & Strong
08. (You Caught Me) Smilin'
09. Time
10. Spaced Cowboy
11. Runnin' Away
12. Thank You for Talkin' to Me Africa

207 Sly And The Family Stone :: There’s A Riot Goin’ On [1971]


Detta är nog i mångt och mycket en av grundpelarna för funk. Mycket wah-wah-gitarr och rytmisk bas och trummorna jobbar helt annorlunda än i annan musik också. Sly And The Family Stone är ett band som ofta nämns av soul och hiphopartister fortfarande och jag tror att det samplas en del från deras musik också. Luv n’ haight är just så som jag beskrev medan Just like a baby är lite tyngre och basen tynger ner låten. De sjunger ganska mycket med ljus röst och i falsett då och då och givetvis mycket fills som till exempel blivit Michael Jacksons signum senare. Den enda låten jag känner igen är Family affair men jag vet inte om det är detta original jag hört eller bara någon cover eller för den delen en sampling. Ett enda långt jam är Africa Talks to You ’The Asphalt Jungle’ men den har också en skönt släpig bas och helt naturligt gungar det hela tiden. I Brave and strong hör jag lite förlaga till Geroge Bensons Rock your baby och precis i början en liten tillstymmelse till Connected av Stereo MC’s. Nu börjar basen dessutom bli lite mer så där ”riktigt” funky med slapping en del. Smilin’ är en liten variant på Family affair. Det är inte riktigt min bag trots allt men man hoppar ändå till när Spaced cowboy kommer igång med munspel och joddel. Det är liksom ett sånt inslag som man kommer på sent en natt efter för mycket att dricka men den nyktre producenten plockar bort det dagen efter. Då svänger istället den efterföljande Runnin’ away schysst med lite trumpet och sax. Sången låter nästan lite Alexander Bard men det är tack och lov lite tidigt för honon att dyka upp. Sist ut är också någon form av improvisation känns det som men den svänger, så klart, och basen spelar huvudrollen vilket inte gör något alls!

Bästa spår: Family affair

Utlåtande: Nytt och svängigt men jag är inte helt hooked ändå

Marvin Gaye :: What’s Going On [1971]
01. What's Going On
02. What's Happening Brother
03. Flyin' High (In the Friendly Sky)
04. Save the Children
05. God Is Love
06. Mercy Mercy Me (The Ecology)
07. Right On
08. Wholy Holy
09. Inner City Blues (Make Me Wanna Holler)

208 Marvin Gaye :: What’s Going On [1971]


En riktig sammetsröst är detta! Och titellåten är väldigt bra och nästan givet är att det är en cover jag hörde av den först. Av Cyndi Lauper av alla artister! Detta är en form av temaplatta kan man väl kalla det eftersom låtarna hänger ihop och det finns en hel del talade partier. Och bakom ligger den glittriga musiken med en lätt ride och klockspel och försök till änglakör. Det gör också att mycket kör på i ett liknande spår som titellåten på gott och ont. Det är dock väldigt snyggt men det är väl inte förrän Mercy Mercy me kommer som jag fastnar för något igen. Faktiskt kommer det en vals också, Wholly holy! Men återigen så är jag mer rock än soul så detta är ändå ingen top-tio-placering!

Bästa spår: Mercy mercy me

Utlåtande: Snyggt med en jämn hög nivå men lite som sticker ut

Yes :: The Yes Album [1971]
01. Yours Is No Disgrace
02. Clap
03. Starship Trooper
        I. Life Seeker
        II. Disillusion
        III. Würm
04. I've Seen All Good People
        I. Your Move
        II. All Good People
05. A Venture
06. Perpetual Change

209 Yes :: The Yes Album [1971]


Nu startar väl progressive rock, eller symfonirock som jag nog säger, på riktigt för mig även om jag inte lyssnat så väldigt mycket på just Yes. Det är väl mest deras hit från 80-talet, Owner of a lonely heart. De nio minuterna i Yours is no disgrace är ett praktexempel på hur denna musiken ska låta och skiftar i stil allt eftersom. Steget blir också ganska långt till Clap som är ren gitarrekvilibrism inte helt olikt en del av det som Tommy Emmanuel gör. Tekniskt, coolt och fantastisk feeling! Det finns inte så mycket rymdlikt i Starship trooper mer än möjligen Jon Andersons röst. I’ve seen all good people är riktigt bra där Jons röst kommer till sin rätt väldigt mycket men det är framför allt det första partiet Your move som är det medan den struttiga andra delen All good people är lite tjatig. Introt finns senare som en kopia gjort av City Boy i slutet av sjuttiotalet. Åtminstone låter det så. Och den körsången återkommer i avslutningen med harmonier som jag gillar och med ett antal tonartssänkningar! A venture är ganska trist och intetsägande medan Perpetual change är ytterligare nio minuter med det typiska från plattan. Men givetvis med skiftningar och även denna plattan bidrar här med ett parti vals.

Bästa spår: Starship trooper

Utlåtande: Detta hade jag troligen anammat rätt rejält om jag hade hört det några år efter det kom

Bee Gees :: Trafalgar [1971]
01. How Can You Mend a Broken Heart
02. Israel
03. The Greatest Man in the World
04. It's Just the Way
05. Remembering
06. Somebody Stop the Music
07. Trafalgar
08. Don't Wanna Live Inside Myself
09. When Do I
10. Dearest
11. Lion in Winter
12. Walking Back to Waterloo

210 Bee Gees :: Trafalgar [1971]


Vilket helt fantastiskt pojkband! Första låten How can you mend a broken heart är så vacker så att tårarna rullar. Det är tillbakalutat med snygga stråkar, en fantastisk produktion och grädden är så klart deras ljusa och djupa röster. I Israel och The greatest man in the world är det Barry som sjunger lead och det är tydligare kopplingar till hur Bee Gees kommer att låta senare. Snygga smöriga låtar dock. Då är titelspåret Trafalgar desto mer storslagen. En tydlig akustisk gitarr genom hela och en lite dramatisk touch på låten är det. Lite märklig röst är det i Remembering och When do I där Robin överskattar sin förmåga att ta så låga toner som det är. Lite översmetigt smörigt är det i Don’t wanna live inside myself och Dearest men det ju trots allt lite vad man förväntar sig så det får passera ändå. Lion in winter spårar ur fullständigt. Det är den värsta falsksång jag hört nästan. Man förväntar sig nästan det storslagna även i Walking back to Waterloo med en sådan titel och man blir inte besviken heller. Detta är grymt bra musikalist även om det blir lite såsigt emellanåt.

Bästa spår: Walking back to Waterloo

Utlåtande: En helgjuten lyssnarplatta med vissa undantag

The Who :: Who’s Next [1971]
01. Baba O'Riley
02. Bargain
03. Love Ain't for Keeping
04. My Wife
05. The Song Is Over
06. Getting in Tune
07. Going Mobile
08. Behind Blue Eyes
09. Won't Get Fooled Again

211 The Who :: Who’s Next [1971]


The Who goes synt, eller! Är det därför Baba O’Riley heter som den gör eftersom det var så ovanligt med konstgjorda ljud på tidigt sjuttiotal. Jag tycker det är snyggt och matchar det maffiga rocksoundet som kommer igång sedan. Det låter modernt! Redan Bargain och de efterföljande låtarna låter mer som vanliga The Who men med en ganska snygg rymd/eko-effekt på sången som gör att det inte låter så ”gammalt”. Däremot gör blåset att det låter så i My wife eftersom det är arrat lite gammalmodigt. Det finns lite små drag åt 10cc på sina håll och The song is over är ett bra exempel på det. Bäst melodi på plattan har nog Behind blue eyes som jag känner igen vilket antagligen är från en cover men det spelar mindre roll för den är väldigt bra även här. Won’t get fooled again fortsätter lite där plattan inleddes med samma grymma rock och så återkommer synten och att låten är åtta minuter är faktiskt inget jag reflekterar över!

Bästa spår: Won't get fooled again

Utlåtande: Otroligt snyggt ljud med många moderna låtar

Carole King :: Tapestry [1971]
01. I Feel the Earth Move
02. So Far Away
03. It's Too Late
04. Home Again
05. Beautiful
06. Way Over Yonder
07. You've Got a Friend
08. Where You Lead
09. Will You Love Me Tomorrow?
10. Smackwater Jack
11. Tapestry
12. (You Make Me Feel Like) A Natural Woman

212 Carole King :: Tapestry [1971]


Jag trodde att detta skulle vara mer singer-songwriterstuk men är skönt laidback pianopop egentligen. Enkelt arrade låtar med en enkel sång fast det är det som gör att de är ganska lätta att ta till sig. Lättlyssnat är det men det är inte förrän It’s too late som jag tycker att melodin faktiskt fastnar lite mer. Och Home again är väldigt vacker med fina harmonier på pianot. Då är Beautiful lite mer struttig fast ändå OK men det blir för smörigt i Way over yonder som låter lite som gammal kristen pop à la Pelle Karlsson… Men så kommer då You’ve got a friend som måste vara en av de vackraste låtarna någonsin!? En helt fantastisk låt och dessutom så är den så otroligt snyggt arrangerad att det är löjligt. I all sin enkelhet! Underbar! Och strax därefter kommer Will you love me tomorrow? som också den är en riktig klassiker. Avslutningen med den enkla och fina titellåten Tapestry och till det den magnifika A natural woman är ganska svårslaget. Och jämfört med Aretha Franklins anthem-liknande framförande så är denna pianoballad ändå helt outstanding. Jag är helt klart imponerad av detta!

Bästa spår: You've got a friend

Utlåtande: Minst sagt imponerad av låtarna med många klassiker på en platta!

Isaac Hayes :: SHAFT – Music From The Soundtrack [1971]
01. Theme from Shaft
02. Bumpy's Lament
03. Walk from Regio's
04. Ellie's Love Theme
05. Shaft's Cab Ride
06. Cafe Regio's
07. Early Sunday Morning
08. Be Yourself
09. A Friend's Place
10. Soulsville
11. No Name Bar
12. Bumpy's Blues
13. Shaft Strikes Again
14. Do Your Thing
15. The End Theme

213 Isaac Hayes :: SHAFT – Music From The Soundtrack [1971]


Detta är en klassisk platta men jag vet inte på förhand så mycket om den. Men någon minut in i Theme from Shaft så kommer det en snutt som jag har hört tusentals gånger skulle jag tro. Gamla signaturen till Sportspegeln är klippt härifrån. Jag skäms nästan att jag inte hade stenkoll på detta… Sedan kommer det ett gäng instrumentala låtar som dryper sjuttiotal och man ser en tidstypisk deckarserie framför sig som Kojak eller Baretta som skulle smälta fint in i denna ljudbilden. Sång kommer i Soulsville och då får låten helt givet ytterligare en dimension som höjer den över alla de som passerat innan. Och sången återkommer i ytterligare en låt, nämligen Do your thing som jag tycker har likheter med temat till just Baretta, nämligen Keep your eye on the sparrow med Sammy Davis Jr. Men 19 minuter håller det inte för. Plattan svänger alltsomoftast men borde begåvats med mer text för då kunde den verkligen lyft.

Bästa spår: Theme from Shaft

Utlåtande: Daterat sväng med mycket godis att låna från

The Allman Brothers Band :: At Fillmore East [1971]
01. Statesboro Blues
02. Done Somebody Wrong
03. Stormy Monday
04. You Don't Love Me
05. Hot 'Lanta
06. In Memory of Elizabeth Reed
07. Whipping Post

214 The Allman Brothers Band :: At Fillmore East [1971]


Ytterligare en live-platta! Här är det bluesen som sätts i första rummet och det är väldigt mycket back to the roots. Dessutom har de lyckats med att enbart klämma in sju låtar på över 70 minuter musik… De två första låtarna håller ordinär längd och är helt okey. Stormy Monday är åtta minuter och har ett väldigt soft och lugnt gung. Till min förvåning så tycker jag att You don’t love me svänger oerhört skönt och visst är den för lång men eftersom den är ganska snabb så känner man inte den sega kolan mer än i den de utdragna sologitarrpartierna och eventuellt de sista fem minuterna. Även i Hot ’Lanta som är instrumental är det ganska bra drag och den känns lite mystisk också. Detta gäller till stor del för In Memory of Elizabeth Reed också fast kanske inte så mystisk. Däremot tycker jag mig höra lite Janne Schaffer i solot. Bildligt alltså. Men 23 minuter avslutning i Whipping post gör inte mig speciellt glad någon gång. De långa låtarna kan bli delvis förlåtna eftersom det är en liveplatta men annars tycker jag ändå att detta är sömnigt.

Bästa spår: Hot 'Lanta

Utlåtande: Turboblues med en del sväng