Kategoriarkiv: 1972

Randy Newman :: Sail Away [1972]
01. Sail Away
02. Lonely at the Top
03. He Gives Us All His Love
04. Last Night I Had a Dream
05. Simon Smith and the Amazing Dancing Bear
06. Old Man
07. Political Science
08. Burn On
09. Memo to My Son
10. Dayton, Ohio - 1903
11. You Can Leave Your Hat On
12. God's Song (That's Why I Love Mankind)

241 Randy Newman :: Sail Away [1972]


Detta är en bra låtskrivare men detta är ju en pianokille istället för att vara gitarrtrubadur och då är det lite för tråkigt framför helt enkelt. Stilarna blandas men de jag gillar bäst är de förhållandevis mer ordinära låtarna som Sail away och He gives us all his love. Lite för revyaktiga är Lonely at the top och Simon Smith and the amazing dancing bears och den sista titeln skvallrar ju om att fallet kunde vara så. Faktum är att jag tröttnar på låtarna ju mer jag lyssnar. Kanske sticker Burn out ut lite med lite drama och kanske just därför känns den även lite musikal. Det som dock livar upp mig är givetvis You can leave your hat on som påminner om filmen den var med i och då också den grymma versionen som Joe Cocker gjorde med otroligt tryck i. Detta känns ganska mycket som en demo för den versionen…

Bästa spår: You can leave your hat on

Utlåtande: Till slut somnar jag dessvärre när jag lyssnar på detta

Deep Purple :: Machine Head [1972]
01. Highway Star
02. Maybe I'm a Leo
03. Pictures of Home
04. Never Before
05. Smoke on the Water
06. Lazy
07. Space Truckin'

242 Deep Purple :: Machine Head [1972]


Detta låter helt otroligt bra verkligen! Det är tungt med ett väldigt djup i ljudet vilket gör att man känner att det är riktigt bra producerat. Tunga gitarrer, grym distad Hammond emellanåt, snygga enkla men tunga basgångar och sist men inte minst en bra trummis som gör fläsket på moset! Jag tycker att detta enbart är bra låtar plattan genom. Redan Highway Star har ett skönt driv med oerhört snygga passager som bryter av och inte minst gitarrsolot som är SÅ snyggt! Maybe I’m a leo och Pictures of home är enkla rocklåtar som bara är så sköna. Detta är faktiskt inte så lite skandal att jag aldrig lyssnat mer på detta! Det känns som att Never before har lite större ambitioner men i grund och botten så är den lika enkel även om den har lite långsamma partier som lyfter den ytterligare. Smoke on the water låter väldigt städad i studioversion men är en klassiker om något. Den är fortfarande bra men mer en ikonisk låt än bäst. Lazy börjar med fyra minuter instrumentalt innan det känns att den gungar över i rätt så klassisk bluestolva men med ett band tajt som detta så gungar det väldigt mycket. Inledningen har också ett helt underbart distat orgelparti som är oslagbart. Till sist har de sparat det hårdaste tycker jag. Space truckin’ har lite mer än de andra låtarna men sticker inte ut så mycket för det. Detta var verkligen svårt att plocka ut en låt som är bättre för trots allt tycker jag inte att den riktigt stora hiten finns här utan alla låtarna är väldigt bra.

Bästa spår: Space Truckin'

Utlåtande: Detta måste spelas på hög volym och ofta hädanefter

Big Star :: #1 Record [1972]
01. Feel
02. The Ballad of El Goodo
03. In The Street
04. Thirteen
05. Don't Lie To Me
06. The India Song
07. When My Baby's Beside Me
08. My Life Is Right
09. Give Me Another Chance
10. Try Again
11. Watch The Sunrise
12. ST 100/6

243 Big Star :: #1 Record [1972]


Jag har lite svårt att hitta referenser till detta för det är både rock och pop och framför allt snyggt ljud. Det är rent, distinkt och tydliga instrument. Till det kommer musikaliskt inklusive sången. Så detta är är väldigt bra! Långt om länge så tycker jag nog att jag hittar lite Moody Blues och Alan Parsons Project här både rent ljudmässigt och stämningen.Det luftiga ljudet i Feel gillar jag precis som den skarpa gitarren. Den går igen lite överallt egentligen. Och efter några gånger smyger det på sig lite 60-tal á la Rickenbacker som i In the street medan Thirteen känns modernare med även en akustisk gitarr. Med lite välvilja kan man smaka lite glamrock i Don’t lie to me men det är väl bara ljudet antar jag. Det är en väldigt skön rytmgitarr i When my baby’s beside me med en del fina maj-ackord (skulle jag tro). Även My life is right tilltalar mig extremt med sitt halvtempo men fantastiskt fina arr som ger en fin bred ljudbild. I Give me a chance och Try again blir det nästan lite för bra med ekot men framför allt den senare har grymt snygga harmonier. De sista låtarna är lite enklare men jag kapitulerar ändå för att de passar så otroligt bra in i sammanhanget ändå. Det är svårt att välja en bästa låt för detta är framför allt ett album och dessutom jämnt bra men kanske är det den grymma gitarren och saxen som fäller avgörandet till Feel.

Bästa spår: Feel

Utlåtande: Ljudet och produktionen imponerar och detta är njutningsbart

Black Sabbath :: Vol 4 [1972]
01. Wheels of Confusion/The Straightener
02. Tomorrow's Dream
03. Changes
04. FX
05. Supernaut
06. Snowblind
07. Cornucopia
08. Laguna Sunrise
09. St. Vitus Dance
10. Under the Sun/Every Day Comes and Goes

244 Black Sabbath :: Vol 4 [1972]


Jag gillar verkligen de feta gitarrerna som de får till men Ozzys röst är jag ingen fan av. Han sjunger väl bra men den tilltalar mig inte helt enkelt. Första spåret ut Wheels of confusion/The straightener är en liten minisymfoni med mycket innehåll. Det märks inte direkt att den är åtta minuter lång. Då är Tomorrow’s dream mer ordinär men här det Iommis feta riff som verkligen sticker ut och de har fått till ett riktigt maffigt ljud. Om jag nu inte gillar Ozzys röst så är det faktiskt mer i en låt som Changes som jag tycker den gör sig riktigt bra. Och det är väl lite roligt att det är en pianoballad med stråkar och mycket eko! Det är enkelt och snyggt. FX är precis vad den heter och alltså ingen låt! Det låter ganska mycket senare hårdrock i Supernaut och åter igen är det riffen som gör det. Skulle tro att Lenny Kravitz hämtat lite inspiration härifrån också. I Snowblind låter det nästan som att det ligger lite syntmattor då och då. Det är riktigt snyggt och med ett snyggt gitarrsolo på slutet också. Det blir lugnare igen i Laguna sunrise som är en vacker akustisk gitarrsak med stråkar som jag nog aldrig skulle associera med Black Sabbath! Avslutningsvis kommer det något domedagsaktigt där gitarren är nerstämd och som också låter hårdrock ordentligt. Under the sun/Every day comes and goes är också lite längre och berättande precis som första spåret. Jag gillar dock den långsamma delen bäst.

Bästa spår: Supernaut

Utlåtande: Detta skulle lika gärna kunna vara 80-tal eller 90-tal för mig. Tunga, distade, sköna gitarriff!

Steely Dan :: Can’t Buy A Thrill [1972]
01. Do It Again
02. Dirty Work
03. Kings
04. Midnight Cruiser
05. Only a Fool Would Say That
06. Reelin' in the Years
07. Fire in the Hole
08. Brooklyn (Owes the Charmer Under Me)
09. Change of the Guard
10. Turn That Heartbeat Over Again

245 Steely Dan :: Can’t Buy A Thrill [1972]


Ytterligare ett band som jag borde lyssnat på betydligt mer än vad jag minns att jag gjort. Eftersom jag alltid varit svag för västkustrock så borde jag varit här och nosat mer. Och plattan går direkt igång med en hit: Do it again. Det är ett skönt tempo med skön rytm och så det mjuka keybaordsoundet som brer ut sig genom hela låten. Deras sång är helt underbar med den fantastiskt arrangerade stämmorna. Ett praktexempel i både Dirty work och Kings. Båda ligger lite mer i en popfåra men överlag är detta lyssnarpop även om det finns inslag av annat. Midnight cruiser är lika bra låtar som de som passerat medan kvaliteten sjunker lite i Only a fool would say that som är lite trist bossa. I Reelin’ in the years låter framförallt gitarren lite 10cc men hela låten andas deras stil. Men de är väl bara tvåa på ”sin egen stil” antar jag… Lite mer på samma tema är det i Brooklyn men med en touch av country. Båda de två sista låtarna, Change of the guard och Turn that heartbeat over again svänger med ett skönt gung som för min del är känslan från keyboarden. Möjligen kan jag numera tycka att det låter lite tillrättalagt annars är detta något som kommer att lyssnas mer på absolut.

Bästa spår: Midnight cruiser

Utlåtande: Precis så snyggt som jag nog förväntade mig

Neil Young :: Harvest [1972]
01. Out on the Weekend
02. Harvest
03. A Man Needs a Maid
04. Heart of Gold
05. Are You Ready for the Country?
06. Old Man
07. There's a World
08. Alabama
09. The Needle and the Damage Done
10. Words (Between the Lines of Age)

246 Neil Young :: Harvest [1972]


Mitt intryck av Neil Young är mest mitt visuella minne av honom att han ser ut som en slashas. Och dessvärre så låter rösten lite åt det hållet också. Hela hans uppenbarelse är lite slow motion och det går igen i låtarna. Man hade velat ha lite tempo men det är å andra sidan ett konststycke att hålla igen så för ofta är det lätt att öka takten. Efter att nu ha dissat honom ganska rejält så får han nu ett lyft. Låtarna är enkla i sina arrangemang men det gör dem extremt lättåtkomliga och sköna. Och de är inte illa alls! Out on the weekend och Harvest låter mycket som förväntat men A man needs a maid är en ganska storslagen sak med lågmält pianokomp, stråkar och klockspel. Väldigt långt från min bild! Plattans hitlåt är väl Heart of gold skulle jag tro och det känns så men jag tycker att gitarrkompet är lite staccato bitvis vilket jag inte gillar. Det storslagna återkommer i There’s a world med stor orkester men här känns det lite mer som hämtat från en musikal. Låtarna emellan och Alabama går annars i det förväntade spåret. Sista låten, Words, är lite längre men är en berättande historia (det är antagligen resten också…) och den är lite mer dramatisk i sin framtoning och byter takt dessutom.

Bästa spår: Heart of gold

Utlåtande: Tveksamt positiv men bättre än väntat

Curtis Mayfield :: Super Fly [1972]
01. Little Child Runnin' Wild
02. Pusherman
03. Freddie's Dead
04. Junkie Chase (Instrumental)
05. Give Me Your Love (Love Song)
06. Eddie You Should Know Better
07. No Thing on Me (Cocaine Song)
08. Think (Instrumental)
09. Superfly

247 Curtis Mayfield :: Super Fly [1972]


Detta låter absolut modernare än vad det är. Återigen kan jag höra att Lenny Kravitz säkert varit och lånat en del inspiration både sångmässigt och hur de rena gitarrackorden spelas skönt rytmiskt. Gitarren är grym och hur waw-waw-pedalen hanteras är väldigt snyggt. Låtarna är orkestrerade fantastiskt och det finns likheter med Marvin Gaye, inte minst i till exempel Freddie’s dead och kanske också No thing on me. Fast plattan inleds lite mer dramatiskt och tungt med Little child runnin’ wild som nästan har lite Bond-tema i sig. Den distinkta rytmgitarren slår taktfast och blåskompet och fillsen är sköna. Som hämtat från en film är även Junkie chase som skulle passa perfekt just vid ett tillfälle som den heter. Och skönast gung på plattan har nog Give me your love som jag hört som cover men kan inte komma på vem nu. Men de långa instrumentala delarna gör så klart även denna passande i en film och nu är det ju så att albumet använts i en film med samma namn som plattan. Väldigt vacker är den instrumentala Think med en genomträngande oboe som glider skönt genom låten tillsammans med ett skönt orgelljud. Tristast är nog Superfly som inte säger mig så mycket. Sången är så klart framträdande igen med en bra falsett och bra arrat igen. Detta är bra men ligger utanför min närmaste musikzon vilket gör att det inte kommer att spelas ofta ändå. Men här fanns många lyssningsvärda låtar!

Bästa spår: Little child runnin' wild

Utlåtande: Skönt arrad soul

Slade :: Slayed? [1972]
01. How D'You Ride
02. The Whole World's Goin' Crazee
03. Look at Last Nite
04. I Won't Let It 'Appen Agen
05. Move Over
06. Gudbuy T'Jane
07. Gudbuy Gudbuy
08. Mama Weer All Crazee Now
09. I Don' Mind
10. Let the Good Times Roll / Feel So Fine

248 Slade :: Slayed? [1972]


Slade har för mig alltid framstått som en lite lustig variant av de mer ”seriösa” glamrocksbanden fast att de har gjort en hoper med hits. Nu när jag kan sätta det i relation till en mängd samtida artister så låter de ändå förhållandevis hårda. Ganska mycket distade gitarrer och den typiska ganska skrikiga hårdrocksrösten. Det är lite Rod Stewart som har gått överstyr på nåt sätt. Men här finns ganska många trallvänliga låtar och som ändå håller rockmåttet fortfarande kan jag nog tycka. Däremot tycker jag nog inte att deras språklustigheter med konstiga stavningar känns så roliga längre. Redan i inledningslåten How d’you ride finns det bra riff och med viss fantasi skulle jag kunna tycka att det finns lite förlaga till AC/DC här. The whole world’s goin’ crazee är rakt på rock’n’roll som svänger schysst. Aningen tuff basgång i Look at last nite. De ger sig på Janis Joplins Move over och visst blir det en hårdrocksvariant av den men här känns det Spinal Tap tycker jag… Då finns det istället lite mer potential i Gudbuy gudbuy med lite sköna riff och harmonier. En av hitsen är Mamma weer all crazee now och det är väl kanske en av de enklaste låtarna på plattan men inte den bästa. Då är Gudbuy T’Jane bättre som ligger lite i samma spår som The whole world’s goin’ crazee. Igen är det bra drag i Let the good times roll/I feel so fine som är rakare och därför heller inte känns så daterad.

Bästa spår: The whole world's goin' crazee

Utlåtande: Bra enkel rock och mycket distade gitarrer

Deep Purple :: Made In Japan [1972]
01. Highway Star
02. Child in Time
03. Smoke on the Water
04. The Mule
05. Strange Kind of Woman
06. Lazy
07. Space Truckin'

249 Deep Purple :: Made In Japan [1972]


Detta är The real thing jämfört med den lite tunna, snällare hård/glamrocken som Slade presterade. Här är gitarrerna råare och dessutom en hardcore Hammond på det i Highway star och i Child in time är falsetten högre och dynamiken fantastisk. Eftersom detta är live så är den givna Smoke on the water med och denna versionen är så oerhört mycket bättre än studioversionen. Trots att man hört den ofantligt många gånger så tror jag att denna versionen måste ligga på tio-i-topp av bra klassiska rocklåtar. Som sig bör så bjuder de på ett långt trumsolo i The mule och i den mån man gillar trumsolon på platta så är detta väldigt bra. Annars har låten lite ”jazzfeeling” men med samma rockrötter som de andra låtarna. Ett riktigt skönt gung är det i Strange kind of woman och boogierock är inte att förakta. Inte minst om den kryddas med en röst- och gitarrduell. Det blir ganska mycket ekvilibrism i Lazy där det finns en lekfullhet på orgeln och gitarren i det stora bluesjammet som bjuder på det mesta. Då är Space truckin’ desto mer utflippad med märkliga ljud och det är sällan en låt på tjugo minuter verkligen håller hela vägen.

Bästa spår: Smoke on the water

Utlåtande: Så här ska en liveplatta låta

Yes :: Close To The Edge [1972]
01. Close to the Edge
      I. The Solid Time of Change
      II. Total Mass Retain
      III. I Get Up, I Get Down
      IV. Seasons of Man
02. And You and I
      I. Cord of Life
      II. Eclipse
      III. The Preacher the Teacher
      IV. The Apocalypse
03. Siberian Khatru

250 Yes :: Close To The Edge [1972]


Det känns lite som att Yes har dragit detta till sin spets lite för det jag tidigare gillat är inte längre lika sympatiskt. Detta är svårare att till sig och även om det inte är dåligt är det inte lika njutningsfullt utan jag skulle hellre ha detta som bakgrundsmusik eventuellt. Den låten som kanske klarar sig bäst är Siberian Khatru som även om den är lång har en del sköna passager både med sång och utan. Close to the edge är alldeles för progressiv och under arton minuter så passerar det vissa bra partier och då gillar jag kanske kyrkorgelspartiet I get up, I get down bäst. And you and I är mer sympatisk med sina snygga akustiska gitarrer och enkla syntljud. Efter flera lyssningar så växer den till sig och låter trots allt ganska modern. Men hälften av de tio minuterna hade räckt.

Bästa spår: And you and I

Utlåtande: Detta fångar dessvärre inte min uppmärksamhet så mycket