Kategoriarkiv: 1973

Waylon Jennings :: Honky Tonk Heroes [1973]
01. Honky Tonk Heroes
02. Old Five and Dimers Like Me
03. Willy the Wandering Gypsy and Me
04. Low Down Freedom
05. Omaha
06. You Asked Me To
07. Ride Me Down Easy
08. Ain't No God in Mexico
09. Black Rose
10. We Had It All

291 Waylon Jennings :: Honky Tonk Heroes [1973]


Country är ganska otrampad mark för mig och det jag lyssnat på är väl någon form av modern pop-country. Detta ska vara lite back-to-basics. Det börjar lite ”typiskt” som jag skulle kunna förvänta mig med akustiskt med gitarr och fiol så klart. Sen kommer den igång, Honky Tonk Heroes, med ett gott bas-stomp. Low Down Freedom fortsätter i den andan och det som slår mig är att basen ligger väldigt långt fram i mixen vilket inte jag har något emot direkt. Det är överlag de låtarna med lite driv i som jag gillar bäst. You Asked Me To är en av de. Det finns en del snygga steelguitar partier men även en del bottleneck-slides som är schyssta. I just You Asked Me To duellerar de lite vilket är snyggt. Det hela avslutas med en snygg ballad, We Had It All, och Waylon Jennings röst är inte alls dum.

Bästa spår: You Asked Me To

Utlåtande: Country är också pop!

Lynyrd Skynyrd :: (Pronounced ’Lĕh-’nérd ’Skin-’nérd) [1973]
01. I Ain't the One
02. Tuesday's Gone
03. Gimme Three Steps
04. Simple Man
05. Things Goin' On
06. Mississippi Kid
07. Poison Whiskey
08. Free Bird

271 Lynyrd Skynyrd :: (Pronounced ’Lĕh-’nérd ’Skin-’nérd) [1973]


Det här bandet är så klart mest känt för Sweet Home Alabama men bjuder här på ganska enkel och snygg rock. Att musik är kul märks direkt i inledningen på I ain’t the one där bandet härmar ett tåg som kör förbi. Det blir sedan en skön rocklåt med ganska mycket tryck i. Kontrasten till Tuesday’s gone blir stor eftersom tempot sänks och det lugna plocket på den rena gitarren ger ett distinkt sound till låten. Och så kryddar de med lite country-kör. Stilen går igen och är trots allt ett ganska OK sound men jag saknar nog en riktig hitlåt. Dessvärre är deras stora hit totalt sönderspelad för mig så det är en väldigt jobbig låt att lyssna på numera tycker jag. De bryter i varje fall mönstret lite i Things goin’ on som är ganska stompig. Och Mississippi Kid är nästan bara mandolin. Fräckt att våga göra det. Mest kända låten ska väl vara Free bird men jag vet inte om jag kan påminna mig om att jag har hört den. Som många andra långa låtar byter den både stil och tempo under tiden och det jagande gitarrsolot på slutet är väldigt bra. De sjunger överlag bra på plattan också men det är något som fattas. Bäst är det när de är som rockigast och utan krusiduller, som i Gimme three steps.

Bästa spår: Gimme three step

Utlåtande: Snyggt sound men låtarna saknas

Incredible Bongo Band :: Bongo Rock [1973]
01. Let There Be Drums
02. Apache
03. Bongolia
04. Last Bongo in Belgium
05. Dueling Bongos
06. In-A-Gadda-Da-Vida
07. Raunchy '73
08. Bongo Rock '73

272 Incredible Bongo Band :: Bongo Rock [1973]


Ja detta är väldigt mycket precis som bandet heter. Så klart är Let there be drums det också. När de sedan ger sig på The Shadows gamla Apache så att det blir en halvtaskig James Last-version av det hela så vet jag inte om jag vill fortsätta lyssna. Det är inte slätstruket på något vis men detta funkade säkert på någon stor Las Vegas-scen när det begav sig med halvnakna sambadansöser men nu är det helt fel för mig. Till på köpet är det helt instrumentalt. Last Bongo in Belgium låter nästan som ett försök på en kopia Mission Impossible-temat. Det är helt klart duktiga musiker och här har de hittat lite rätt. Inte heller Doors-covern In-a-gadda-da-vida faller mig på läppen över huvudtaget.

Bästa spår: Last Bongo in Belgium

Utlåtande: Bongomusikens Klaus Wunderlich

David Bowie :: Aladdin Sane [1973]
01. Watch That Man
02. Aladdin Sane (1913-1938-197?)
03. Drive-In Saturday
04. Panic in Detroit
05. Cracked Actor
06. Time
07. The Prettiest Star
08. Let's Spend the Night Together
09. The Jean Genie
10. Lady Grinning Soul

273 David Bowie :: Aladdin Sane [1973]


Bowies röst är oefterhärmbar vilket så klart genomsyrar allt han gör men i övrigt låter detta aningen mognare än tidigare även om känslan går igen väldigt mycket från de tidigare albumen. Watch that man är en pianohamrande rockigt skön låt med en skön mjuk distad gitarr. Liksom att titeln på LP:n är en liten ordlek så känns det som att låten med samma namn, Aladdin Sane, också är en hel del lek. Början är skönt laid back men andra halvan övergår i vilt utflippat jazzklink på pianot som fullständigt dödar resten. Det blir mycket pop i Drive in Saturday med doa-doa-kör men ändå bowieskt. Både Panic in Detroit och Cracked actor är lite enklare rock men med lite drama medan dramatiken ökar väldigt i Time som är den mest teatrala låten på denna plattan. Lite typiskt kommer en dansbandsnära låt också som på många andra plattor från den här tiden. The prettiest star känns lite malplacerad men bidrar så klart till albumets bredd. Det som är minst David Bowie tycker jag att Let’s spend the night together är. Jag har lite svårt att förstå varför han gör denna covern. Helt outstanding är The Jean Genie som har hela spannet av vad Bowie är. Låten med mest dramatik i får konkurrens av Lady Grinning Soul som jag gillar bättre och är en skön avslutningslåt.

Bästa spår: The Jean Genie

Utlåtande: Ett något mognare sound men fortfarande samma uttryck

King Crimson :: Lark’s Tongues In Aspic [1973]
01. Larks' Tongues in Aspic (Part One)
02. Book of Saturday
03. Exiles
04. Easy Money
05. The Talking Drum
06. Larks' Tongues in Aspic (Part Two)

274 King Crimson :: Lark’s Tongues In Aspic [1973]


Ytterligare en av den progressiva rockens företrädare och som jag konstigt nog inte sprungit på. På sina håll så hör jag lite ELO men där de tog sats mot en poppig fortsättning så blir detta istället rockigt. Första delen av Lark’s tounges in aspic är ganska episk men har ingen riktig röd linje. Då är Exiles lättare med sina Pink Floyd-liknande referenser men kommer liksom ingen vart. Book of Saturday är lättsmält men det beror nog lika mycket på att längden är hanterbar med knappt tre minuter till skillnad från de andra låtarna som är minst sju minuter långa. Pink Floyd-likheterna fortsätter i Easy money som avslutas med en klassisk skrattpåse. Nästsista låten Talking drum är märklig för den innehåller en gnällande fiol genom hela låten och ökar verkligen i intensitet hela ända tills det primalskrikliknande slutet. Avslutningen som är del två av titellåten är väl inte så annorlunda jämfört med del ett så jag har nog lite svårt för detta trots de musikaliska likheterna som finns. Detta är ett avsteg från melodi och lättåtkomlighet som jag föredrar.

Bästa spår: Exiles

Utlåtande: Lite för svårfångat

Hawkwind :: Space Ritual [1973]
01. Earth Calling
02. Born to Go
03. Down Through the Night
04. The Awakening
05. Lord of Light
06. Black Corridor
07. Space Is Deep
08. Electronic No. 1
09. Orgone Accumulator
10. Upside Down
11. 10 Seconds of Forever
12. Brainstorm
13. 7 By 7
14. Sonic Attack
15. Time We Left This World Today
16. Master of the Universe
17. Welcome to the Future

276 Hawkwind :: Space Ritual [1973]


Detta var verkligen dåligt. En del låter som dålig och slamrig garagerock med betoning på replokalsljud. Och det som eventuellt ger någon pluspoäng här och var är experimentlustan med någon form av tidig synt eller theremin-ljudskapare. Det låter som rymdljud från sextiotalsfilmer och ger mig bara en känsla av att det är lite gammaldags. Och det är inte speciellt positivt att det är ljuden som är det intressanta och inte musiken. Jag är verkligen inte säker på om det finns en bästa låt på denna plattan.

Bästa spår: Space is deep

Utlåtande: Detta går mig spårlöst förbi

John Cale :: Paris 1919 [1973]
01. Child's Christmas in Wales
02. Hanky Panky Nohow
03. The Endless Plain of Fortune
04. Andalucia
05. Macbeth
06. Paris 1919
07. Graham Greene
08. Half Past France
09. Antarctica Starts Here

277 John Cale :: Paris 1919 [1973]


Detta är verkligen inte vad jag väntat mig. Jag som säkert många förväxlar honom med J.J. Cale men visste åtminstone att han var med i Velvet Underground. Och detta ligger väldigt långt från dem. Att han är violinist märks tydligt inte minst för att instrumentet är tydligt med men även för att ljudbilden är lätt och vacker. Låtarna är överlag snygga och jag gillar till exempel Child’s Christmas in Wales för det sköna pianokompet och slidegitarren. Hanky panky nohow är dock lite trist. Då är också The endless Plain of Fortune en långsam och väldigt snyggt orkestrerad sak. Musikaliskt händer det massor medan låten i sig kunde varit aningen intressantare. Ett litet steg åt lite poppig glamrock skulle man kunna kalla Macbeth. Fortfarande är ljudet snyggt, det händer mycket och han sjunger väldigt bra överlag fast kanske lite ointressant. Riktigt cool är Paris 1919 som i princip är komp av en stråkkvartett och det är riktigt snyggt. Låten är också betydligt mer catchy! Avig är det första jag tänker på när jag hör Graham Greene. Just därför är den lite kul. Half past France är också luftig och snygg och skulle lika gärna kunna vara gjord betydligt senare. Här övergår versen också i en något mer tydlig refräng vilket så klart lyfter sången.

Bästa spår: Paris 1919

Utlåtande: Väldigt snygg och luftig ljudbild men låtarna håller inte hela vägen

Bob Marley & The Wailers :: Catch A Fire [1973]
01. Concrete Jungle
02. Slave Driver
03. 400 Years
04. Stop That Train
05. Baby We've Got a Date (Rock It Baby)
06. Stir It Up
07. Kinky Reggae
08. No More Trouble
09. Midnight Ravers

275 Bob Marley & The Wailers :: Catch A Fire [1973]


Detta är verkligen en frisk fläkt jämför med allt som kommit hittills. Inte alls svårt att förstå att det slog genom med dessa duktiga musiker, den fina sången och så svänger det med väldigt små medel känns det som. Redan Concrete jungle är ett praktexempel på hur bra det kan låta. 400 years börjar märkligt för introt är typisk reggae med gitarrplock men sedan när låter går igång så sänks tempot vilket känns väldigt märkligt men typiskt. Jag får nästan lite gospel-feeling av Stop that train där också de typiskt hårda virveltrumsljuden är påtagliga. Snyggt med lite Trio me Bumba-varning. Den stora hiten är dock Stir it up och faktum är att jag nog hört den lika många gånger på svenska med Peps. Reggae känns precis som blues till att vara mer livemusik än för platta men jag gillar instrumenteringen och ofta är basen väldigt framträdande vilket jag också går igång på. Ytterligare en dussin-reggae är Kinky reggae men det känns ändå inte som en dålig stämpel. Jag är lite förvånad över de bra arrangemangen och att det redan sattes en grund för hur reggae ska låta som det gör än idag. Och det är väl också det som är problemet att det inte hänt så mycket sedan dess. Men att detta är före sin tid är ingen tvekan!

Bästa spår: Stir it up

Utlåtande: Detta är mood musik och mycket musikaliskt

Can :: Future Days [1973]
01. Future Days
02. Spray
03. Moonshake
04. Bel Air

278 Can :: Future Days [1973]


Då var det dags igen för en av alla dessa experimentella plattor som jag nu lyssnat på från sent sextiotal och som väl kommer att dyka upp under ytterligare några år. Future days svänger väl hyfsat emellanåt och kan nog förväxlas med en riktig låt då också, annars så är det för mycket åt det jazziga hållet för mig. Spray låter som något man känner sig dagen efter. Visst skiftar denna också stil precis som förra låten men det hjälper inte. Det hjälper heller inte att lägga 19 minuter Bel Air på slutet som bara är utflippat det också.

Bästa spår: Moonshake

Utlåtande: Bara dåligt

Lou Reed :: Berlin [1973]
01. Berlin
02. Lady Day
03. Men of Good Fortune
04. Caroline Says I
05. How Do You Think It Feels
06. Oh Jim
07. Caroline Says II
08. The Kids
09. The Bed
10. Sad Song

279 Lou Reed :: Berlin [1973]


Detta känns på något vis ganska mycket Berlin med betoning på dåtid. Låten Berlin är en rökig pianobar låtifierad. Basen är oftast ganska framträdande och hur han spelar kan jag ganska väl identifiera mig i men dessvärre blir det inte speciellt roligt ändå. Musiken är släpig och det är Reeds sång också så att vänta på att det ska lyfta är helt ogjort. Men of good fortune är egentligen ett praktexempel på allt detta. Tack och lov finns det några undantag och How do you think it feels är ett tydligt sådant. Låten i sig går i samma stuk som resten men här har de försökt att arrangera den riktigt snyggt med en ren och fin elgitarr och ett blås som verkligen är bra. Oh Jim fortsätter lite i samma spår men avslutas avskalat och tråkigt. I Caroline says låter hans sång för trist inte minst för att man kan jämföra med kören som sjunger rent och snyggt. På slutet kommer The bed som är lugn och stillsam men övergår sista minuten i en form av mässande och sist ligger Sad song som vill blanda allt som varit på plattan och det blir verkligen bara pannkaka av det. Det är åtminstone en finallåt med mycket av allt på slutet.

Bästa spår: How do you think it feels

Utlåtande: Ååååh va tråkigt