Kategoriarkiv: 1970

Grateful Dead :: American Beauty [1970]
01. Box of Rain
02. Friend of the Devil
03. Sugar Magnolia
04. Operator
05. Candyman
06. Ripple
07. Brokedown Palace
08. Till the Morning Comes
09. Attics of My Life
10. Truckin'

190 Grateful Dead :: American Beauty [1970]


Detta känns för mig som ganska mycket amerikansk folkmusik även om inslagen av annat är många. Det är också en form av kultband som man borde ha lyssnat på. Det är lite småtrevligt att lyssna på men inget som rör upp några större känslor hos mig. Väldigt slätstruket helt enkelt. Av någon anledning fick jag i huvudet att det låter lite som en tidig version av Eagles, men…det fattas de starka låtarna med catchy refränger, de fantastiska arren och de underbara stämmorna. Arrangemangen är mångsidiga men inte helt 100 och stämsången skär lite surt i mina öron emellanåt. Jag kan förstå att de på något vis satte en trend men jag imponeras inte av det nu.

Bästa spår: Ripple

Utlåtande: Det lyfter aldrig

Scott Walker :: Scott 4 [1970]
01. The Seventh Seal
02. On Your Own Again
03. The World's Strongest Man
04. Angels of Ashes
05. Boy Child
06. Hero of the War
07. The Old Man's Back Again (Dedicated to the Neo-Stalinist Regime)
08. Duchess
09. Get Behind Me
10. Rhymes of Goodbye

171 Scott Walker :: Scott 4 [1970]


Jag kommer osökt igen att tänka på någon form av easy-listening kille a la Michael Bublé fast omodern. Första låten The  Seventh seal är lite för mycket av mycket: latino-feeling av trumpeterna, den ryska armékören bakom och så ett lagom käck dansbandseko genom hela låten. Fortfarande har han något manér med rösten som gör att det liksom kliar på mig när han sjunger. Det hörs tydligt i On your own again, tillsammans med Mantovani-stråkarna. Det är dock mindre tillgjort i The World’s Strongest Man och Angels of ashes som har en del snygga detaljer trots allt. En grymt bra, cool och framträdande melodisk basgång får man i  The Old Man’s Back Again.

Bästa spår: The Old Man's Back Again

Utlåtande: Fortfarande überpretentiöst men en förbättring

The Stooges :: The Stooges [1970]
01. 1969
02. I Wanna Be Your Dog
03. We Will Fall
04. No Fun
05. Real Cool Time
06. Ann
07. Not Right
08. Little Doll

172 The Stooges :: The Stooges [1970]


Detta känns som ett enda matande på gitarrerna och trummorna är inte mycket sämre. Ett ganska schysst exempel på garagerock och hur det antagligen låter i många sådana där tonåringar står och repar. Inledande 1969 har även en bra wah-wah-gitarr men rullar sen fram med sitt djungeltrumkomp. En kort men väldigt intensiv låt är I Wanna Be Your Dog som maler på med gitarrerna men har ett skönt gung. We will fall låter som en domedagslåt men har en ganska skön feeling i sitt malande bakgrundsljud och det fräcka gitarrplockandet. Tio minuters spökmusik à la Hare Krishna-mantra är väl i längden dock inget roligt. Det ligger en hel del Rolling Stones-känsla i No Fun och till och med Iggys röst är aningen Jagger-lik emellanåt. A real cool song är Real cool time. Den håller sig till konceptet och rösten är lika engagerad här. En lugn låt med vanligare låtmönster är Ann. Snygg men knappast skönsång…

Bästa spår: Real cool time

Utlåtande: Håller stilen uppe med skitig gitarrock kryddat med lite spännande inslag.

Alexander Spence :: Oar [1970]
01. Little Hands
02. Cripple Creek
03. Diana
04. Margaret/Tiger Rug
05. Weighted Down (The Prison Song)
06. War in Peace
07. Broken Heart
08. All Come to Meet Her
09. Books of Moses
10. Dixie Peach Promenade (Yin for Yang)
11. Lawrence of Euphoria
12. Grey/Afro

173 Alexander Spence :: Oar [1970]


Detta är ytterligare en i raden av singer-songwriter-typen med sin egen gitarr i högsta hugg och en halvtaskig röst. Diana låter nästan som en Dylan-parodi med sin alldeles för nasala röst emellanåt. Margaret/Tiger rug är bara något roligt man svängde ihop i studion som aldrig var tänkt att komma med på plattan egentligen, eller? Då är Weighted Down mer seriös och rösten helt OK. Man undrar om han försöker vara pretentiös eller vad det är men i Books of Moses låter han mest skitnödig. Lite gott stomp är det i Dixie Peach Promenade åtminstone. Och så har han försökt kopiera Yellow Submarine i Lawrence of Euphoria, för visst är det likt. Det hela avslutas med nio minuter märkligheter där det enda bestående är en virvelkagge som ligger och småsmattrar hela tiden.

Bästa spår: Weighted Down

Utlåtande: Hur har detta kunnat göra ett bestående (positivt) intryck på någon?

Frank Zappa :: Hot Rats [1970]
01. Peaches en Regalia
02. Willie the Pimp
03. Son of Mr. Green Genes
04. Little Umbrellas
05. The Gumbo Variations
06. It Must Be a Camel

174 Frank Zappa :: Hot Rats [1970]


Vilket grymt sväng i Peaches en Regalia! En del ovanliga instrument men de fyller sin funktion ypperligt i denna instrumental. Willie the pimp är lite annorlunda med den grötiga rösten, den är nio minuter lång och största delen är ett gitarrsolo. Men vilket solo och det är musik på hög nivå och svänget hänger i. Jag är klart impad för detta är så övermusikaliskt med grejor som händer hela tiden och inga konstiga svängar alls. En instrumental till och en niominuterslåt borgar inte så gott men Son of Mr. Green Genes är helt grym. Det är lite mer jazziga inslag i Little umbrellas. Till slut spiller det över i det jag tänkte att det skulle låta som. I The Gumbo Variations får man stå ut med jazziga saxofonvariationer i sexton minuter och här finns inget roligt att hämta. Mja, kanske på slutet ändå för de sista fem minuterna blir ganska mycket gitarrekvilibrism och inte minst lite bassolo också och det goda svänget från de andra låtarna. sista spåret It Must Be a Camel hamnar också i detta jobbiga jazzfack så den går också bort. Och så mycket sång var här inte…

Bästa spår: Son of Mr. Green Genes

Utlåtande: Grymt positivt överraskad av de bra låtarna

Creedence Clearwater Revival :: Cosmo’s Factory [1970]
01. Ramble Tamble
02. Before You Accuse Me
03. Travelin' Band
04. Ooby Dooby
05. Lookin' Out My Back Door
06. Run Through the Jungle
07. Up Around the Bend
08. My Baby Left Me
09. Who'll Stop the Rain
10. I Heard It Through the Grapevine
11. Long as I Can See the Light

175 Creedence Clearwater Revival :: Cosmo’s Factory [1970]


Creedence är på något vis ett säkert kort för man vet vad man kan vänta sig och de levererar ganska säkert också. Lite förvånad blir jag väl ändå av Ramble tamble som är över sju minuter och både bjuder på typisk Creedence men luckrar upp det lite i kanterna också. Då är Before you accused me en mer rakt på bluestolva precis som Travelin’ Band. Och Ooby Dooby hörs nästan på titeln att det känns lite tramsigt och det är rätt så otidsenligt tycker jag. Minst 6-7 år för sent. Men det är enkel rock! Egentligen skiljer inte så mycket när man kommer till Lookin’ out my back door men det känns att det är en så mycket bättre låt. Och fortfarande så enkel. Det är lika tydligt med Up Around the Bend och Who’ll Stop the Rain där den senare dessutom bjuder på väldigt mycket snyggare sång och stämmor än vad som vanligtvis kommer fram. Och den är väldigt snyggt producerad! Däremot gillar jag inte deras I Heard It Through the Grapevine fast att det är en bra låt.

Bästa spår: Who'll Stop the Rain

Utlåtande: Lite modernare och samma snillrika enkla låtar

Derek & The Dominos :: Layla & Other Assorted Love Songs
01. I Looked Away
02. Bell Bottom Blues
03. Keep On Growing
04. Nobody Knows You When You're Down and Out
05. I Am Yours
06. Anyday
07. Key to the Highway
08. Tell the Truth
09. Why Does Love Got to Be So Sad?
10. Have You Ever Loved a Woman
11. Little Wing
12. It's Too Late
13. Layla
14. Thorn Tree in the Garden

176 Derek & The Dominos :: Layla & Other Assorted Love Songs


Detta är något jag sett fram emot som jag dessvärre inte har lyssnat på i sin helhet tidigare. De går ut lite löst med en trallvänlig sak, I looked away, men den växer hela vägen genom trots sitt enkla komp. Slowhand presenterar sig direkt! Bell Bottom Blues är en grym ballad med otrolig sång och en helt fantastisk ljudvägg. Fantastiskt rytmisk är Keep on growing och ljudbilden håller i sig. Det som sticker ut är, ganska givet, en lite vass gitarr som ger snygga figurer och solo. Lite mer basic blues är Nobody Knows You When You’re Down and Out. Riktigt fet rock är det i Anyday. Back to blues basics igen i nio minuter i Key to the Highway. Nästa coola låt är Tell the truth som otroligt sköna sektioner med snygga trumfills. Jag blir lite förvånad över Why Does Love Got to Be So Sad? som är ganska snabb och rytmisk. En riktig klassiker komer på det, Have You Ever Loved a Woman. Tunggung! Det känns lite speciellt när han ger sig på Jimi Hendrix Little wing eftersom jag läst att de var vänner och träffades en del. Det är en bra version också. Fortfarande är det så att Layla är en förbannat bra låt inte minst när man kommer halvvägs in i den och den övergår i en klaviaturbaserad version. Det var också extremt svårt att välja bästa spår från plattan för Anyday är en riktigt bra låt med otroligt mycket. Valet föll till slut ändå på en av de mest klassiska rocklåtarna.

Bästa spår: Layla

Utlåtande: Glatt överraskad trots mina uppskruvade förväntningar

Miles Davis :: Bitches Brew [1970]
01. Pharaoh's Dance
02. Bitches Brew
03. Spanish Key
04. John McLaughlin
05. Miles Runs the Voodoo Down
06. Sanctuary

177 Miles Davis :: Bitches Brew [1970]


Jag trodde att jag hade lämnat jazzträsket bakom mig men Miles Davis har smugit in ytterligare en platta här. Och intet nytt under solen säger jag. Fem av sex stycken är över 10 minuter och två av dem över tjugo. Det är fortfarande på sin höjd ekvilibrism i vad man kan göra på ett instrument men musik som ens är lite njutbar är det inte. Att välja en bästa låt är inte heller rätt uttryck. Det som gör att Spanish key blir valet är för att det har en någorlunda jämn och skön rytm som trots allt går att stampa takten till. Men i övrigt så glöms detta fort.

Bästa spår: Spanish key

Utlåtande: En och en halv timme av mitt liv som gick till spillo

Spirit :: Twelve Dreams Of Dr. Sardonicus [1970]
01. Prelude – Nothin' to Hide
02. Nature's Way
03. Animal Zoo
04. Love Has Found a Way
05. Why Can't I Be Free?
06. Mr. Skin
07. Space Child
08. When I Touch You
09. Street Worm
10. Life Has Just Begun
11. Morning Will Come
12. Soldier

178 Spirit :: Twelve Dreams Of Dr. Sardonicus [1970]


Detta är ganska tydligt en koncept/tema-platta och inte minst kan man se det på titeln eftersom LP:n innehåller tolv spår. Första låten skiftar allteftersom i takt och tempo och det är väl meningen med ett Prelude. Lite avig är Animal Zoo men med en skön rytm och glöm inte bassolot! Lite baklängesljud i Love Has Found a Way som är skön sak med bra sång och en mjuk klaviatur. Precis som de flesta låtarna är övergången till nästa direkt som från Love… till Why can’t I be free som är en enkel liten vacker gitarrbaserad sak. Då är Mr. Skin lite roligare med en skön påträngande orgel, ett fint blås i bakgrunden, na-na-na-körer och coolt saxsolo. Även Space child är en riktigt cool låt med lite spejsig feeling och den går snyggt över i When I touch you. Street worm är den rockigaste och en liten Pink Floyd-flirt hörs i Life has just begun (fast att det är för tidigt att kalla det så). Morning will come är kanske den poppigaste och här dyker det upp ett snyggt blås också så varför inte säga att den drar åt soul… Sist ut är den berättande Soldier med lite domedagskänsla tack vare kyrkorgeln.

Bästa spår: Street worm

Utlåtande: Jag gillar detta men har svårt att sätta en snygg etikett på det

Black Sabbath :: Black Sabbath [1970]
01. Black Sabbath
02. The Wizard
03. Behind the Wall of Sleep
04. N.I.B.
05. Evil Woman
06. Sleeping Village
07. Warning

179 Black Sabbath :: Black Sabbath [1970]


Detta är inte så längesedan jag lyssnade på detta för första gången. Jag läste Ozzy’s biografi och skrattade gott hur många gånger som helst och lärde mig en och annan engelsk svordom. På något vis är detta små berättelser och vissa fall nästan som moderna symfonier. Black Sabbath är definitivt det och slutar också i ett rejält crescendo. Behind the Wall of Sleep har ett lite snyggare ljud och en aning dansbandseko till och med. Första låten med riktigt tunga gitarrer är N.I.B. och dessutom en rejält skruvad bas. Snygga basgångar också i Evil woman och det är nästan lite pop över den när refrängen kommer. En instrumental klämmer de in också. Sleeping Village är både tunga riff och snabba gitarrjagningar. Tio minuter långa The Warning har också den berättande stilen. Och kanske är det här som Ozzy sjunger bäst på plattan. Givetvis har den tempobyten och en instrumental del i mitten men det gör på något vis att allt hänger ihop.

Nu har det också gått ett år sedan jag startade och mitt tempo är lite bättre än förväntat. Mycket kan ju hända fast det blir roligare och roligare att lyssna nu när jag väldigt mycket oftare har en relation till artisten eller musiken. Det blev alltså 226 album som lyssnades genom det första året.

Bästa spår: N.I.B.

Utlåtande: Tungt men slött