Kategoriarkiv: 1974

Kraftwerk :: Autobahn [1974]
01. Autobahn
02. Kometenmelodie 1
03. Kometenmelodie 2
04. Mitternacht
05. Morgenspaziergang

307 Kraftwerk :: Autobahn [1974]


Nu skäms jag… Två år efter denna plattan kom så började jag lyssna på Jean Michel Jarre och har varit fast i syntar sedan dess. Men denna har jag aldrig kommit för mig att lyssna på i sin helhet. Detta är enklare men det finns ändå så mycket gemensamt. Jag kan hitta vissa små likheter med Mike Oldfield också främst i Morgenspaziergang. Men det är framför allt titelspåret Autobahn som sticker ut mest och faktum är att jag har nog aldrig haft koll på att det var ett så långt spår från första början. Singelversionen är ju trots allt 19 minuter kortare än albumspåret… Av de andra fyra låtarna gillar jag mest Kometenmelodie 2 bäst eftersom den har den bästa melodislingan men även är mest ”syntlik” för vad som ska komma inom genren längre fram.

Bästa spår: Autobahn

Utlåtande: Epokgörande då men nu håller nog bara titelspåret, som singelversion

Bad Company :: Bad Co [1974]
01. Can't Get Enough
02. Rock Steady
03. Ready for Love
04. Don't Let Me Down
05. Bad Company
06. The Way I Choose
07. Movin' On
08. Seagull

302 Bad Company :: Bad Co [1974]


Här finns en riktig, riktig klassiker som jag hört ett otal gånger! Can’t get enough är en av 70-talets bästa rocklåtar. Men sen har jag faktiskt dålig koll på resten av innehållet men förväntningarna var ganska höga. Det är bra låtar och de har säkert blivit influerade av Led Zeppelin tycker jag det hörs som. Jag tycker inte riktigt att sångaren räcker till även om han inte är dålig på något vis. Eller jag kanske istället ska säga att det är bara det allra sista spetsiga som han skulle haft också. I Don’t let me down har de stoppat in snygga körer och de ligger skönt i öronen när man lyssnar. Seagull sticker också ut med enbart akustisk gitarr och tamburin. Men trots det så är det alla grymma gitarriff som är behållningen här i den förhållandevis enkla rocken. Dessutom gillar jag trummisen också för han gör mycket enkla och snygga fills. Förutom det självklara inledningsspåret så är det troligen Movin’ on som är favorit från denna bra rockplatta.

Bästa spår: Can't get enough

Utlåtande: Riktig rock värd att lyssnas på

Supertramp :: Crime Of The Century [1974]
01. School
02. Bloody Well Right
03. Hide in Your Shell
04. Asylum
05. Dreamer
06. Rudy
07. If Everyone Was Listening
08. Crime of the Century

314 Supertramp :: Crime Of The Century [1974]


Supertramp är ett gammalt favoritband även om jag inte har lyssnat väldigt mycket på deras tidiga studioalbum. De gjorde ett livealbum som heter Paris där ”allt” finns med som också är fantastiskt. Nästan hela denna plattan är med… Detta är otroligt bra låtar och snyggt producerat! School börjar med en otroligt typisk munspelsslinga och när den väl kommer igång har den ett rikgit skönt gung. Den byter skepnad också ett par gånger för att sedan tonas ner igen. En underbar låt! De har ofta en Fender Rhodes(?) som är framträdande och Bloody well right börjar nästan med en form av solo av denna artificiella flygel. En väldigt vacker sång är Hide in your shell med en suggestiv refräng. Och deras ofta snygga stämsång i falsett är påtaglig. Det är också en lång låt med flera skepnader. Asylum är ytterligare en lång låt som känns som en vacker berättelse. Detsamma gäller för Rudy. Då är Dreamer mer en ordinär poplåt i sammanhanget. If Everyone Was Listening är nog den minst kända låten från albumet men faller väl in i mallen för de andra låtarna. Om man nu kan prata om mall för alla dessa högst speciella låtar. Det avslutas med titellåten Crime of the century som är väldigt dramatisk inte minst det pianobaserade mellanpartiet som bygger upp låten i ett crescendo med stråkar och deras karakteristiska saxofon.

Bästa spår: Asylum

Utlåtande: Underbara låtar, snyggt producerade och nästan lite episka

Gil Scott-Heron/Brian Jackson :: Winter In America [1974]
01. Peace Go with You, Brother (As-Salaam-Alaikum)
02. Rivers of My Fathers
03. A Very Precious Time
04. Back Home
05. The Bottle
06. Song for Bobby Smith
07. Your Daddy Loves You
08. H²Ogate Blues
09. Peace Go with You Brother (Wa-Alaikum-Salaam)

316 Gil Scott-Heron/Brian Jackson :: Winter In America [1974]


Detta känns lite cocktailbar tycker jag med en lite sliten crooner bakom micken, dvs lite karaktär i rösten. Men alltså är musiken lite intetsägande och hoppar inte direkt på en. Ett litet skutt tar The bottle som har lite mer driv och aningen skönare sång. Nästan lite åt discohållet. För en gångs skull fattar till och med jag texten eftersom den pratas eller till liten del rappas i H2Ogate blues. Så klart är det väldigt politiskt men inte speciellt lyssnarvänligt. Jag hör att man kan ha blivit inspirerad av detta till viss del men jag tycker det är trist.

Bästa spår: The bottle

Utlåtande: Hissmusik till viss del

Brian Eno :: Here Come The Warm Jets [1974]
01. Needles in the Camel's Eye
02. The Paw Paw Negro Blowtorch
03. Baby's on Fire
04. Cindy Tells Me
05. Driving Me Backwards
06. On Some Faraway Beach
07. Blank Frank
08. Dead Finks Don't Talk
09. Some of Them Are Old
10. Here Come the Warm Jets

301 Brian Eno :: Here Come The Warm Jets [1974]


Jag blir lite besviken av detta för jag hade väntat lite mer elektronisk revolution. Det är det kanske utan att jag hör det. Needles in the camel’s eye låter en hel del Bowie vilket väl inte är så konstigt. Då finns det dock en tillstymmelse till lite syntkänsla i The paw paw negro blowtorch à la Talking Heads. Baby’s on fire kan man möjligen kalla punksynt med utgångspunkt i just 1974. Den är också bättre än den 60-talsförskönande Cindy tells me. Bara titeln säger ju det. Driving me backwards känns mest som ett väldigt ostämt piano och låten blir liksom inget då. Då kan On some faraway beach faktiskt kännas lite precis som den heter för ljudet är rätt så luftigt med aningens änglalika körer och instrumental nästan helt. Kanske den finaste låten på plattan är Dead finks don’t talk som definitivt är väldigt lågmäld med enkla melodifigurer och ett lätt marschtempo på trummorna. Some of them are old fortsätter i precis samma tema. Titelspåret Here come the warm jets signalerar inte så mycket musikalitet men är också ett litet försök till syntmusik.

Bästa spår: The Paw Paw Negro Blowtorch

Utlåtande: Inte speciellt imponerad och jag är besviken för detta är för trist

Genesis :: Lamb Lies Down On Bradway [1974]
01. The Lamb Lies Down on Broadway
02. Fly on a Windshield
03. Broadway Melody of 1974
04. Cuckoo Cocoon
05. In the Cage
06. The Grand Parade of Lifeless Packaging
07. Back in N.Y.C.
08. Hairless Heart
09. Counting Out Time
10. The Carpet Crawlers
11. The Chamber of 32 Doors
12. Lilywhite Lilith
13. The Waiting Room
14. Anyway
15. Here Comes the Supernatural Anaesthetist
16. The Lamia
17. Silent Sorrow in Empty Boats
18. The Colony of Slippermen
       a) The Arrival
       b) A Visit to the Doktor
       c) Raven
19. Ravine
20. The Light Dies Down on Broadway
21. Riding the Scree
22. In the Rapids
23. it

303 Genesis :: Lamb Lies Down On Bradway [1974]


Detta börjar väldigt storslaget med titelspåret. Peter Gabriels sång är fantastisk även om den rent sångmässigt inte är helt klockren. Även Phil Collins trummor är karakteristiska framför allt i sitt ljud. Det är roligt att lyssna för i första låten hittar jag lite Supertramp-känsla och i Fly on a windshield känns det emellanåt lite Mike Oldfield. Genesis har ibland varit ganska lekfulla i senare låtar men redan här i Cuckoo Cocoon kommer det fram fast utan avkall på en snygg musikalisk presentation. De lyckas också ganska väl med bedriften att få åtta minuter In the cage att inte kännas speciellt lång alls. Det är mycket mer pop i detta än jag förväntat mig. Jag trodde att Peter Gabriels svårmod skulle lysa genom mer. Hela plattan skall väl vara någon form av protest mot kommersialism eller annat och i The Grand Parade of Lifeless Packaging lyser det genom lite men låten är ganska catchy ändå. Då är Back in N.Y.C. lite svårare med lite konstig takt. Väldigt vacker är dock Hairless heart. Lätt mystisk med mycket Peter Gabriel är The carpet crawlers som är riktigt bra! Strax därefter kommer Lilywhite Lilith där Phil Collins röst sticker ut i kören. Och hela kompet som är fantastiskt! Men vad är The waiting room?? Att det i någon mån är en konceptplatta kan man nog säga och vissa av låtarna har som sagt en teatralisk framtoning och det har Anyway och The Lamia också. Det blir lite för mycket av den varan på slutet för även The colony of slippermen är sådan och den är aningen för berättande och byter stilar och Ravine är mest vind eller en provspelning på såg. The light dies down on Broadway är nog också en av de bättre låtarna på plattan men jag tröttnar lite på grund av längden. Det är troligen en platta som växer i längden men nu får den antagligen inte den chansen.

Bästa spår: The carpet crawlers

Utlåtande: Oerhört musikalisk och snygga arrangemang men för lång

Shuggie Otis :: Inspiration Information [1974]
01. Inspiration Information
02. Island Letter
03. Sparkle City
04. Aht Uh Mi Hed
05. Happy House
06. Rainy Day
07. XL-30
08. Pling!
09. Not Available

304 Shuggie Otis :: Inspiration Information [1974]


Den här plattan trodde inte riktigt skulle vara det den är med tanke på artistens namn. Detta är ganska snyggt arrangerad soulpop. Redan titel- och inledningsspåret bjuder sköna rytmer med små fina detaljer och till det en lagom röst som funkar mer som ett instrument med fills än som en ekvilibrist. I Island letter drar han ner tempot och blandar in lite rumba men det är samma sköna arrkänsla. Aningens lite reggaekänsla blir det i Aht Uh Mi Hed med lite kitschvarning på orgeln. Och det går aningen lite för långt i Rainy day, XL-30, Pling! och Not available som känns väldigt mycket hissmusik vilket är lite nedslående. Eller kanske långsammare cafémusik som oftast brukar var aningen jobbig acidjazz eller nåt. Det kunde varit mycket bättre slutresultat om kvaliteten hållit i sig hela plattan.

Bästa spår: Inspiration information

Utlåtande: Några bra spår som gör mig nyfiken

Stevie Wonder :: Fulfillingness’ First Finale [1974]
01. Smile Please
02. Heaven Is 10 Zillion Light Years Away
03. Too Shy to Say
04. Boogie On Reggae Woman
05. Creepin'
06. You Haven't Done Nothin'
07. It Ain't No Use
08. They Won't Go When I Go
09. Bird of Beauty
10. Please Don't Go

305 Stevie Wonder :: Fulfillingness’ First Finale [1974]


Detta är lika mycket Stevie Wonder som innan men däremot är här inga hits som jag egentligen är medveten om. Det är tio låtar som hänger ihop otroligt bra och musikaliskt är det toppklass. Jag gillar Smile please fast att den saknar en riktig hook. Too shy är en typisk stillsam Wonder-pianoballad medan Boogie on reggae woman är precis så rytmisk och dansant som han är som bäst. Inte mycket reggae dock men ett vasst munspel. Skönt tillbakalutad med ganska sköna harmonier har Creepin’. I You haven’t donw nothin’ finns det en liten Superstition men bara nästan. Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen när jag hör They won’t go when I go för det är för mig en ganska trist George Michael-låt. Han var rätt så trogen originalet och på något sätt har låten växt här ändå. Lite samba klarar han också av i Bird of beauty men det är inte lika roligt. Mest ordinär är Please don’t go som känns lite slentrian även om soundet känns igen. Och jag vet inte om jag gillar det gospel-lika slutet.

Bästa spår: Boogie on reggae woman

Utlåtande: Förväntad kvalitet men avsaknad av hit

Eric Clapton :: 461 Ocean Boulevard [1974]
01. Motherless Children
02. Give Me Strength
03. Willie and the Hand Jive
04. Get Ready
05. I Shot the Sheriff
06. I Can't Hold Out
07. Please Be With Me
08. Let It Grow
09. Steady Rollin' Man
10. Mainline Florida

306 Eric Clapton :: 461 Ocean Boulevard [1974]


Efter att ha läst om Eric Claptons vilda leverne inte minst på sjuttiotalet så blir man egentligen lite förvånade att det är så många finstämda låtar som han gör. Att han är en gudabenådad gitarrist är det inte svårt att inse men han är verkligen mångsidig också. Motherless children är när Clapton är som rockigast för oftast är tempot inte så högt i hans låtar. Här hörs en snygg bottleneck med en ganska schysst fuzz. I andra änden av skalan hamnar då Give me strength som nästan är lite sakral med Hammond i bakgrunden. Ganska skön sextiotalsfeeling i Willie and the hand jive med samma enkla komp och en simpel rytmgitarr. En låt som har allt verkligen är I shot the sheriff och är också en av Claptons stora hits. Han har verkligen i princip all feeling som Bob Marley har och har bara gjort den aningen mer uptempo. Jag gillar dock Marleys version bättre… Det blir mer back to basics i I can’t hold out för om det är något han också behärskar så är det blues i alla dess former. Även här bjuds det på snygg slide! Lite för mycket är Please be with me men givetvis är gitarren underbar! Då är Let it grow betydligt snyggare med sköna harmonier i sången och ett härligt laidback sound. En lite typiskt (dussin-)låt är Steady rollin’ man som han är mästare på att göra fast att det ”bara” är en bluestolva. Bästa arret på plattan har kanske och det låter väldigt mycket som att Steve Winwood är med på en hörna.

Bästa spår: I shot the sheriff

Utlåtande: En hit och massor av livemusik

Van Morrison :: It’s Too Late To Stop Now [1974]
01. Ain't Nothin' You Can Do
02. Warm Love
03. Into the Mystic
04. These Dreams of You
05. I Believe to My Soul
06. I've Been Working
07. Help Me
08. Wild Children
09. Domino
10. I Just Want to Make Love to You
11. Bring It On Home to Me
12. Saint Dominic's Preview
13. Take Your Hand Out of My Pocket
14. Listen to the Lion
15. Here Comes the Night
16. Gloria
17. Caravan
18. Cyprus Avenue

308 Van Morrison :: It’s Too Late To Stop Now [1974]


Van Morrison är en mystisk herre med en trevligheter för sig. Jag kan dock inte säga att jag har en relation till honom. Detta är roligt att lyssna på för att det är live men emellanåt låter det mycket som ett halvtaskigt coverband man kanske själv kunde varit med i. Warm love är ett typexempel på det med fruktansvärd sång som är hopplöst staccato. Då är å andra sidan Into the mystic raka motsatsen som mjuk och följsam med ett hyfsat arr tills avslutningen. En låt som I’ve been working gör mig möjligen lite förvånad för det är bra mycket svängigare än jag trodde det skulle vara. Det dyker dock upp lite små jazzinfluenser här och var på plattan även om stilarna blandas ganska mycket. Rätt så ordinär boogierock med dansbandssväng: Help me. Tyvärr! Bättre sväng i Domino som har ett mycket fräckare bluesdriv. Långsamblues i I just want to make love to you, Bring it on home to me och Take your hand out of my pocket. Jag tycker mycket är ganska daterat och det beror nog återigen på att det kanske är lite halvtaskigt inspelat. Det känns nästan som lite allsång i Gloria och även om det inte hörs så får den mest bifall. Avslutningen på plattan blir alldeles för trist med två låtar på tio minuter och då har Van The Man tappat mig. Jag har alltid haft en känsla av att han är lite överreklamerad och med min musiksmak så stämmer det alltför väl.

Bästa spår: I've been working

Utlåtande: Visst finns det känsla men ack så trist