Kategoriarkiv: 1975

Brian Eno :: Another Green World [1975]
01. Sky Saw
02. Over Fire Island
03. St. Elmo's Fire
04. In Dark Trees
05. The Big Ship
06. I'll Come Running
07. Another Green World
08. Sombre Reptiles
09. Little Fishes
10. Golden Hours
11. Becalmed
12. Zawinul/Lava
13. Everything Merges with the Night
14. Spirits Drifting

327 Brian Eno :: Another Green World [1975]


Jag gillar verkligen första spåret Sky saw som har tydliga elektroniska avtryck men med en ganska rockig touch ändå. Som jämförelse är Over Fire Island ganska experimentell och lite basekvilibrism men det elektroniska är lite för gammaldags. Det känns lite demo över In dark trees och The big ship men jag gillar verkligen lekfullheten som finns. Eftersom det rör sig om en del elektroniska inslag så får man också ha i beaktande att de instrumenten var i sin linda när plattan kom. I sammanhanget känns I’ll come running väldigt malplacerad eftersom den är lite av en kvarleva från sextiotalet. Det gör å andra sidan att den är lite mer lättillgänglig än det experimentella. Det skiftar mycket mellan stilar och Sombre reptiles är mer ett rytmtest verkar det som. Kinesiskt-klingande är Little fishes vilket väl känns som ett passande namn till den känslan den uppbringar. I Golden hours kan jag höra lite av det mörka som Depeche Mode börjar göra på sin andra platta och framåt. En lugn låt med ganska snygga klaviaturplock och syntmattor, fast att det inte riktigt finns än, Becalmed. Bara känsla: Zawinul/Lava! Mest ordinär men kanske snyggast ändå är Everything merges with the night som bygger på en ganska distad gitarr men är lugn och enkel ändå. På något sätt är det givet att plattan avslutas med enbart feta (nåja…) ljudmattor som gör att det elektroniska får första platsen i minnet av albumet. Som musiker har man säkert hittat mycket roligt för att förnya sig men överlag är detta ganska trist.

Bästa spår: Golden hours

Utlåtande: En platta att inspireras av rent ljudmässigt

The Dictators :: Go Girl Crazy! [1975]
01. The Next Big Thing
02. I Got You Babe
03. Back to Africa
04. Master Race Rock
05. Teengenerate
06. California Sun
07. Two Tub Man
08. Weekend
09. (I Live For) Cars and Girls

328 The Dictators :: Go Girl Crazy! [1975]


Detta låter verkligen mycket som det första punkbandet även om de lyckas få in ganska mycket melodier och rock också bland det tunga och skräniga. The next big thing har precis dessa attribut är en ganska snäll och snygg låt. Det måste trots allt vara en ganska tidig cover på I got you babe men även den är inte så skränig. Då drar både Back to Africa och Master race rock betydligt mer åt punk. Men kanterna är fortfarande ganska välpolerade. Ännu mer polerat blir det i Teengenerate som har en riktigt skön gitarr och som verkligen lyfter låten till en bra poplåt. Ännu en cover i California sun men då är nog Gyllene Tiders version (Tylö sun) bättre faktiskt. Mer pop blir det i Weekend men där är sången är lite sämre fast låten har snygga passager. Allra sist ansluter Beach Boys till det hela och lägger sin änglalika kör i refrängen på Cars and girls. Bara bildligt alltså.

Bästa spår: Teengenerate

Utlåtande: Helt OK som punkband men aningen för mycket garageljud

Neu! :: 75 [1975]
01. Isi
02. Seeland
03. Leb' Wohl
04. Hero
05. E-Musik
06. After Eight

329 Neu! :: 75 [1975]


Det märks nu att synt som musikstil lite smått börjar ta form. Detta tycker jag har likheter med Kraftwerk i känsla men har ändå behållit en normal sättning med instrument och bara kryddat och lagt det elektroniska som grädde ovanpå. Isi har precis de här ingredienserna medan Seeland är lite mer suggestiv också men jag kan känna de stora havsvidderna som titeln kanske antyder. Detta är, så klart, instrumental musik även om det används röster i Leb’Wohl men de används mer som instrument de också. Den är också mer enbart en känsla och inte så mycket musik i normal bemärkelse. De inspelade(?) vågorna är också framträdande. I Hero däremot får man höra något helt annat. Jag tycker faktiskt att det låter väldigt mycket som U2 med en framträdande skarp gitarr som jag verkligen gillar. Faktum är att även avslutande After eight går i samma spår. Otroligt bra! Fler band som kan ha blivit influerade är Ultravox eftersom E-musik nästan är snodd rakt av till det trumcrescendo de använt sig av som avslutning på konserter. Även resten andas en del av det sound som Ultravox anammat. Jag tycker det här är otroligt inspirerande!

Bästa spår: After eight

Utlåtande: Detta känns som en verklig milstolpe for hela syntgenren

Led Zeppelin :: Physical Graffiti [1975]
01. Custard Pie
02. The Rover
03. In My Time of Dying
04. Houses of the Holy
05. Trampled Under Foot
06. Kashmir
07. In the Light
08. Bron-Yr-Aur
09. Down by the Seaside
10. Ten Years Gone
11. Night Flight
12. The Wanton Song
13. Boogie with Stu
14. Black Country Woman
15. Sick Again

330 Led Zeppelin :: Physical Graffiti [1975]


Man känner genast igen sig i Custard pie som är tungt och mycket rytm. The Rover blir mer tunggung åt hårdrockshållet precis som Houses of the holy. In my time of dying karakteriseras mycket av Jimmy Page’s gitarrlek men det blir lite för mycket i elva minuter. Att många blivit influerade av Led Zeppelin är väl ingen hemlighet och i Trampled under foot hör jag brottstycken av Saga. Så kommer då ytterligare ett epos signerat Led Zeppelin: Kashmir! De ackompanjerande stråkarna bygger upp en suggestiv känsla som bara blir mer och mer och emellanåt bryts av de klaviaturharmonierna. Det är lite för många låtar som är alldeles för långa och till exempel blir In the light lite för intetsägande för mig även om det finns väldigt snygga delar i den men jag ser inte varför den inte skulle kunnat var bara hälften så lång som de åtta minuter den är. Jimmy Page får briljera på akustisk gitarr också i Bron-Yr-Aur där han definitivt också visar igen att han är duktig även på mjuka, sköna grejor. Kanske är Down by the seaside den låt som är mest Led Zeppelin eftersom den har olika tempo och takt och är väldigt dynamisk. Plattan före den med legendariska Stairway to heaven hade en ”föregångare” till just den låten och här skulle man med lite god vilja kunna kalla Ten years gone en efterföljare men den har inte ambitionen på att vara lik utan snarare en nedtrappad version. Vilket helt fantastiskt riff i The wanton song! Dessutom blandas lika fantastiska kromatiska nergångar in så detta är otroligt bra. Boogie with Stu är verkligen gammal boogie med lite saloonkänsla över. Det känns lite som en låt som kom till lite spontant men som man ändå behöll. Det är en väldigt intressant uppbyggnad av Black country woman som startar med lite mandolin och gitarr bara men framför allt när trummorna kommer in blir det kul med baktakt och lite avigt.

Bästa spår: Kashmir

Utlåtande: Kvalitativ musik på många sätt men kräver rätt mood

Keith Jarrett :: The Köln Concert [1975]
01. The Köln Concert part I 02. The Köln Concert part II A 03. The Köln Concert part II B 04. The Köln Concert part II C

331 Keith Jarrett :: The Köln Concert [1975]


Den första delen börjar ganska skönt men sedan går det mer och mer över i den forma av ”skalövningar” som man håller på med i jazz som jag inte förstår mig på mer än att det ibland säkert är rent tekniskt svårt. I del 2A är första halvan stenhårt hamrande på tangenterna som sedan helt plötsligt blir mjukt. Det svänger och är sedan ganska snyggt men även detta låter mer som en jam session (fast ensam) som ska leda fram till en låt som man sätter på pränt. Det vill säga man provar en massa och sparar sedan som man tycker är bäst. Det finns även ganska mycket drag av klassisk musik i styckena och det är väl tydligast i 2B. Sist och minst så var 2C som en variation på Fly me to the moon.

Bästa spår: Part 1

Utlåtande: Absolut inte så jazzigt som jag trodde men inte heller så tilltalande

Aerosmith :: Toys In The Attic [1975]
01. Toys in the Attic
02. Uncle Salty
03. Adam's Apple
04. Walk This Way
05. Big Ten Inch Record
06. Sweet Emotion
07. No More No More
08. Round and Round
09. You See Me Crying

332 Aerosmith :: Toys In The Attic [1975]


Av någon anledning har jag aldrig backat tillbaka så här långt för att lyssna på Aerosmith vilket nu känns otroligt dumt. Detta är helt grym rock och Toys in the attic har ett tempo som ingen annan haft innan. Jag tycker att Joe Perry presenterar sig lite mer i Uncle Salty för där kommer en del av de fräcka licks fram som han kan göra. Adam’s apple är precis så tung som jag förväntar mig Aerosmith. Och Walk this way ter sig plötsligt inte riktigt lika självklar. Riffet är fortfarande otroligt men refrängen känns lite mesig och pratsången i verserna känns inte helt up-to-date. Ganska typiskt är att de stoppat en rockabilly-style låt Big ten inch record och efter den kommer också en typisk låt, Sweet emotion, som istället är lite mystisk till en början men sedan hoppar på det otroliga tunggung som de snygga gitarriffen ger hela tiden. I No more no more får Steven Tyler verkligen glida på sången som är ett av hans verkliga kännetecken och det låter bra. Enkel, rak, snygg rock! Konstigaste låten är nog Round and round men den passar in i bilden ändå för vad bandet presenterat senare. Som vanligt nästan avslutar de med en svulstig ballad You see me crying som även den har en otroligt tydlig stämpel av bandet. Bandet har verkligen hållit sig till sin stil för detta låter lika fräscht som de plattorna som kom i mitten på åttiotalet och sedan en bit in på nittiotalet. Jag påstår lätt att detta är en av de tio bästa plattorna så här långt, kanske till och med topp tre!

Bästa spår: Adam's apple

Utlåtande: Rockigt, fräscht, snyggt och grymma låtar

David Bowie :: Young Americans [1975]
01. Young Americans
02. Win
03. Fascination
04. Right
05. Somebody Up There Likes Me
06. Across the Universe
07. Can You Hear Me?
08. Fame

333 David Bowie :: Young Americans [1975]


Detta är åter igen en bra platta med Bowie. Young Americans är väldigt snygg i det mesta med kör och sax som gör fina fills genom hela låten. Win är en snygg lugn låt med utrymme för rösten av tala till lyssnaren. Fascination känns lite mer funky/dansant än vanligt och den har påtagliga rytminslag som Bowie utnyttjar med sin sång också och inte minst är rytmgitarren väldigt tydlig. Även Right är lite rytmisk och det är rent musikaliskt bra men den tilltalar mig inte så mycket som låt. Då är Somebody up there likes me mer poppig och har en lite slätare yta med en tilltalande synt i bakgrunden emellanåt som jag gillar. Jag får både lite gospelfeeling och tankar på Simple Minds när jag hör den. Ännu en gång förstår jag inte varför han har gett sig på en cover med det resultat det nu blivit. Across the universe är otroligt tråkig och drar bara ner när resten av låtarna är så pass bra. Det känns nästan som en croonersång när Can you hear me? drar igång för att det är så slickt. Kanske lite trist men snygga harmonier. Sist men inte minst ligger Fame där jag kanske gillar den remixade versionen från 1990(?) bättre men just de så tydliga och coola gitarriffen och att låten är lite avig gör den så bra.

Bästa spår: Fame

Utlåtande: Inte lika bra som helhet men hitsen finns där

Bruce Springsteen :: Born To Run [1975]
01. Thunder Road
02. Tenth Avenue Freeze-Out
03. Night
04. Backstreets
05. Born to Run
06. She's the One
07. Meeting Across the River
08. Jungleland

335 Bruce Springsteen :: Born To Run [1975]


Lite beige är det att jag faktiskt inte kan kryssa att jag lyssnat på denna plattan innan. Men den kom lite innan min rockperiod började och då backade jag inte tillbaka hit utan det var med The River som Springsteen klev in i mitt musikliv. Dock är det så att Thunder road står för mycket av det som det här bandet är. Tyngd, intensitet, känsla och personlighet. Men att att han rör sig mellan många stilar inom genren är inte heller märkligt och då känns Tenth Avenue freeze-out lika solklar trots den har ett så genomträngande pianokomp. Night är ett fint syskon till titelspåret. En låt som jag tycker blir lite för mycket är Backstreets som är ganska lång och är lite för intensiv i vissa partier så det blir alltför påträngande. Säkert en betydligt bättre låt live när allt tenderar till att bli ösigare och dessutom ”är tillåtet”. En given favorit är Born to run som det mesta. Att de lyckas slänga in glockenspiel så coolt tillsammans med den skrikande saxofonen och den helt fantastiska rösten är otroligt. Och det är en hit så mycket det bara går i alla sina delar! Dramatisk och underbar! Jag vet inte om jag hört She’s the one innan men den gör mig verkligen positivt överraskad på samma vis som jag kände mig negativ till Backstreets. Börjar lugnt och kommer sen igång och är fantastiskt dynamisk hela låten genom där jag gillar orgelslingan som ligger i bakgrunden en stor del av låten. En snygg men lite tråkig pianoballad, Meeting across the river, med överraskande trumpetfills. Jungleland är lite som She’s the one med mycket snygg dynamik men i mitt tycke aningen lite för lång och har inte samma snygga passager. Men knappast dålig med ett så snyggt saxsolo av Clemmons. Denna plattan hamnar på samma nivå som de andra jag tagit till mig från 70-80-tal.

Bästa spår: Born to run

Utlåtande: Det är en klassiker och jag hittar så klart mina egna guldkorn

Burning Spear :: Marcus Garvey [1975]
01. Marcus Garvey
02. Slavery Days
03. The Invasion
04. Live Good
05. Give Me
06. Old Marcus Garvey
07. Tradition
08. Jordan River
09. Red, Gold & Green
10. Resting Place

334 Burning Spear :: Marcus Garvey [1975]


Detta är reggae som har lika hög klass som Bob Marley tycker jag och jag kan till och med tycka att ljudbilden här är betydligt klarare och inte minst gladare tack vare blåset som finns. Marcus Garvey drar mot mot ska och det är lite roligare tycker jag. I inledningen till Slavery days känns det nästan som aningen lite soul. Men sedan tar den taktfasta baktakten tag. Precis som i The invasion. Det som utmärker sig otroligt är de snygga trummorna med mycket coola fills och den övertydliga rytmen på gitarren. Live good tangerar lite Marley-sound men den aningen släpigare Give me ligger nog närmare om det inte hade varit för den framtonade tvärflöjten i båda låtarna. Det lyfter igen i Tradition som dessutom är lite kul med oväntad text eller snarare munljud. Då känns Jordan river väldigt monoton i sin takt även om sången är väldigt bra. För en reggaeälskare så måste detta vara en högtidsstund för det är riktigt snyggt producerat med bra musiker och överlag bra sång.

Bästa spår: Marcus Garvey

Utlåtande: Bra reggae, inte för släpig

Emmylou Harris :: Pieces Of The Sky [1975]
01. Bluebird Wine
02. Too Far Gone
03. If I Could Only Win Your Love
04. Boulder to Birmingham
05. Before Believing
06. The Bottle Let Me Down
07. Sleepless Nights
08. Coat of Many Colors
09. For No One
10. Queen of the Silver Dollar

336 Emmylou Harris :: Pieces Of The Sky [1975]


Som country är detta oerhört mycket intressantare och roligare än de ensamsjungande sydstatsdialekter som oftast är män. Redan introt på Bluebird wine är fantastiskt och sedan flyger man som moln hela låten igenom tack vare den underbara stämsången. Till på köpet har de klämt in en tonartshöjning på slutet som gör sitt till. En riktig klassiker är Too far gone som är smörigt arrangerad men helt otroligt vacker. Som låt är If I could only win your love mer ordinär country men det är ett snyggt mandolinsolo. Då kommer det vackra tillbaka i Boulder to Birmingham. Även Before believing är en av de vackrare. Lugn och långsam med en fin känsla. Jag kan tycka att The bottle let me down nästan blir en parodi på sig själv men det är, dessvärre, så här som det ska låta. Sången är oklanderlig och fin dock. Den andra duetten, Sleepless nights, är inte heller någon höjdare för den känns också såsig. Då är Dolly Parton-covern Coat of many colors betydligt bättre och sällar sig till höjdarna. Även Lennon/McCartney-låten For no one gör hon väldigt vackert. Den bästa av de mer ordinära countrylåtarna är kanske Queen of the silver dollar som har tonat ner det övertydliga men behållit den snygga sången och små fills av country här och var. Jag har verkligen inga som helst problem att förstå att hon är en av de stora i USA med den rösten hon har och de låtar som hon har på den här plattan. Om hon har fortsatt på det viset är det snarare självklart.

Bästa spår: Boulder to Birmingham

Utlåtande: Detta är en vacker röst och vackert framfört