Kategoriarkiv: 1976

Tom Petty & The Heartbreakers :: Tom Petty & The Heartbreakers [1976]
01. Rockin' Around (With You)
02. Breakdown
03. Hometown Blues
04. The Wild One, Forever
05. Anything That's Rock 'n' Roll
06. Strangered In The Night
07. Fooled Again (I Don't Like It)
08. Mystery Man
09. Luna
10. American Girl

349 Tom Petty & The Heartbreakers :: Tom Petty & The Heartbreakers [1976]


Detta var verkligen mycket mer slätstruket än vad jag trodde att det skulle vara. Det går att höra lite Rolling Stones- och Dylan-influenser emellanåt men det ger mig inte så positiva vibbar ändå. Det dröjer tills The wild one, forever som börjar väldigt likt Jag vill ha en egen måne men där stoppar likheterna också. Den är i varje fall mer dynamisk och tilltalande än de tidigare låtarna. Med sitt Keith Richards-lika riff så är Anything that’s rock’n’roll just en ganska schysst rocklåt ändå. Rätt så rockstruttig är Strangered in the night också så den hamnar även den bland de mer accepterade. Det tar sig aningen på slutet för Fooled again har ett litet mystiskt sound så den är klart lyssningsbar. Ganska skönt gung är det i Mystery man och även i Luna. Det bästa kommer i varje fall till sist för i American girl finns den Tom Petty som jag efterlyst. Det är ingen självklar hit men den fastnar till viss del åtminstone. Trots allt hade jag definitivt förväntat mig mer av denna plattan så jag är ganska besviken.

Bästa spår: American girl

Utlåtande: Lite svårt att se betydelsen av den här plattan

The Modern Lovers :: The Modern Lovers [1976]
01. Roadrunner
02. Astral Plane
03. Old World
04. Pablo Picasso
05. She Cracked
06. Hospital
07. Someone I Care About
08. Girlfriend
09. Modern World

350 The Modern Lovers :: The Modern Lovers [1976]


Detta är ett ganska enkelt sound som har tydliga sextiotalsdrag men åt lite tidig städad punk också. Det är ganska mycket energi och inte alls dåligt musikaliskt men heller inte något som sticker ut alltför mycket. Astral plane känns till och med lite Iggy Pop och det är det råa soundet som de har. Ganska tydligt sticker ett Farfisa-ljud ut ur ljudbilden som både daterar musiken och ger den lite djup. Lite långsammare är Pablo Picasso och då tappas energin bort lite också. Dessutom maler låten bara på utan att något händer. Roadrunner, Old world och She cracked har ett betydligt snabbare tempo och intressantare komp också. I hospital finns det lite Chris Isaac eller Nick Cave känsla. Lite suggestivt fast det fattas aningen. Efter den är det i 190 igen i Someone I care about och åter är den skramliga gitarren i centrum. Totalt sett så blir mitt engagemang i detta i princip lika med noll. Det går mig trots allt ganska spårlöst förbi.

Bästa spår: Astral plane

Utlåtande: Rätt så färglös men OK enkel pop-punk

David Bowie :: Station To Station [1976]
01. Station to Station
02. Golden Years
03. Word on a Wing
04. TVC 15
05. Stay
06. Wild Is the Wind

351 David Bowie :: Station To Station [1976]


Detta känns helt plötsligt som en annan David Bowie, vilket man så klart inte ska blir förvånad över så här i efterhand. Han har ju varit mannen med tusen ansikten och stilar. Redan Station to station känns modernare än det han tidigare gjorde och då fanns det ändå ett antal låtar som fortfarande håller otroligt bra bland dem. Låten är som en liten berättelse och för en gångs skull känns de elva minuterna berättigade för det det händer saker genom hela låten. Det är ett par tydliga brytpunkter i låten men jag gillar nog faktiskt helheten bäst. Mest känd är nog Golden years som har ett otroligt skönt gung men jag har alltid tyckt att den är lite murrig i sin framtoning jämfört med mycket av Bowies låtar som är väldigt distinkta. Även Word on a wing är väldigt bra och känns som att den flyter lite ovanpå och inte vill ge med sig. En lyssnarlåt! TVC15 ligger i linje med de andra låtarna men känns inte lika färdig eller så är det för att den är mer rockig/slamrig än de andra varit. Som jämförelse är Stay väldigt rytmisk och har en tydlig stil och är även lite mer dynamisk. Alla låtarna är ganska långa men det är återigen inget som stör här. Så även Wild is the wind är en typisk lyssnarlåt som man gärna vill sitta ner och bara ta in allt som strömmar ut. Som helhet kan detta vara den bästa Bowie-plattan hittills med en skön stil rakt genom.

Bästa spår: Word on a wing

Utlåtande: En platta att bara vara till

Joni Mitchell :: Hejira [1976]
01. Coyote
02. Amelia
03. Furry Sings the Blues
04. A Strange Boy
05. Hejira
06. Song for Sharon
07. Black Crow
08. Blue Motel Room
09. Refuge of the Roads

352 Joni Mitchell :: Hejira [1976]


Detta är ju ingen artist som jag har uppskattat så mycket hittills men denna plattan låter verkligen mycket annorlunda. Soundet är väldigt mycket bättre med ett skönt eko och betydligt roligare arrangemang även om det fortfarande är avskalat. Låtarna är fortfarande inget som jag gillar så oerhört men det är definitivt lyssningsbart. Både Coyote och Amelia har ett skönt driv och gitarrljud medan Furry sings the blues är rätt trist. Låtarna är ganska långa allihop men det känns att det är den berättande stilen som gör det. Allt går så klart i ett ganska lugnt tempo men Song for Sharon ”livas” upp lite med de framträdande körerna. Det blir nästa lite rockkänsla när Black crow börjar och den känns rätt tuff fast sin nertonade stil. Avslutningen blir väldigt soft och Refuge of the roads är en fin låt med ett mjukt arr. Men till trots att detta är en betydande uppryckning så är det absolut inte något som kommer att hamna i min spellista.

Bästa spår: Coyote

Utlåtande: Nu äntligen kan jag ana varför hon blivit så stor

Boston :: Boston [1976]
01. More Than a Feeling
02. Peace of Mind
03. Foreplay/Long Time
04. Rock & Roll Band
05. Smokin'
06. Hitch a Ride
07. Something About You
08. Let Me Take You Home Tonight

353 Boston :: Boston [1976]


Detta är absolut musik som ligger nära mitt intresseområde och ändå har jag aldrig lyssnat på hela innan. Givetvis är More than a feeling mer än känd. Plattan i stort har ett fantastiskt sound och de mjuka distade gitarrerna är oerhört tilltalande. Låten har dessutom det mesta andra snyggt också med en röst med ett otroligt omfång och allt är väldigt dynamiskt. Även Peace of mind har en tilltalande melodi och samma sköna distade gitarrer. Foreplay är ett stycke med klassiska ambitioner och tekniskt men övergår till den mer ordinära Long time men återigen är det det snygga gitarrkompet som tilltalar mig. Mer rakt på rock är Rock & roll band och det är kanske det som titeln anspelar på. Smokin’ har en betydligt tydligare bluesrock-feeling och de har dessutom snott ett snyggt parti från Bachs fuga i D-moll. På de flesta låtarna är en Hammond ganska framträdande och det är så även på Hitch a ride vilket ger en tuff framtoning även till denna aningen mer laid back-låten. De två sista låtarna, Something about you och Let me take you home tonight, ligger i samma säck som resten men är låtmässigt lite sämre men som helhet är denna plattan fullmatad med snygg välproducerad musik. Men kan västkustrock verkligen komma från Boston?!

Bästa spår: More than a feeling

Utlåtande: Plattan är ursnyggt producerad och detta ljud håller fortfarande tycker jag

Eagles :: Hotel California [1976]
01. Hotel California
02. New Kid in Town
03. Life in the Fast Lane
04. Wasted Time
05. Wasted Time (Reprise)
06. Victim of Love
07. Pretty Maids All in a Row
08. Try and Love Again
09. The Last Resort

354 Eagles :: Hotel California [1976]


Jag kan redan från början säga att detta album utan tvekan är ett av de bästa någonsin. Fullpackat med hits och inga dåliga så långt ögat når! Precis som deras återföreningsturné på 90-talet startar de med Hotel California och det är så fulländat det kan bli. Givet en av de bästa låtarna någonsin! Redan det mjuka introt är fantastiskt och sedan är det den genomgående rytmgitarren, de sköna fillsen, underbar sång av Don Henley och ständiga små undersköna grejor som backas av sköna stämmor. Oslagbart! New kid in town är för mig mycket det snygga akustiska gitarren, Gley Freys sköna sång och den fyllande Hammonden. I Life in the fast lane är det helt givet det grymma gitarrkompet med solofills och det rytmiska som är outstanding. Och så gillar jag sticket som kommer mot slutet och avslutningen av sista refrängen mot outrot. Bandet är också otroligt duktiga på att göra smäckra ballader och Wasted time är en sådan och den snygga stråkvarianten i reprisen är också väldigt fin. Hårdaste låten på plattan är nog Victim of love men det är den distade gitarren som gör det framför allt i verserna och tillsammans med Henleys lite släpande trummor blir det rejält tungt. Pretty maids all in a row är Joe Walshs bidrag till sång och det är också en av de vackra låtarna. Precis som de andra så flyger den fram på lätta vingar. Mest anonym på plattan är nog Try and love again. Avslutningsvis kommer det en underbart sammetslen låt som förs framåt av Don Henley igen. The last resort byggs upp efterhand och har en så otroligt snygg struktur. En värdig avslutning på ett mästerverk!

Bästa spår: Hotel California

Utlåtande: Ett sant mästerverk

ABBA :: Arrival [1976]
01. When I Kissed the Teacher
02. Dancing Queen
03. My Love, My Life
04. Dum Dum Diddle
05. Knowing Me, Knowing You
06. Money, Money, Money
07. That's Me
08. Why Did It Have to Be Me?
09. Tiger
10. Arrival

355 ABBA :: Arrival [1976]


Då blir det svårt att bara vara subjektivt objektiv igen. Jag har alldeles för stor relation till den här LP:n. Här tog på något sätt ABBA ett stort kliv rent produktionsmässigt med ett mycket renare ljud och betydligt snyggare och ännu större arrangemang. Här börjar också deras magnifika körer att komma fram som är något helt annat än att bara lägga en stämma eller doa, utan är en helt egen text som lägger sig som en matta bakom resten av sången. Det går ständigt att hitta nya nyanser i de här låtarna.

De flesta av ABBAs låtar är förhållandevis mycket baserade på keyboard av något slag och inte minst piano har ofta varit väldigt tydligt men When I kissed the teacher är väldigt mycket gitarr och introt visar att de kan göra mycket snyggt med det också. Den låt som rent branschmässigt är deras bästa måste vara Dancing queen eftersom det är den enda som hamnade som nummer ett i USA. Det är också en skönt rytmisk låt med det karakteristiska pianoklinket och väldigt snygga stråkar. Rutger Gunnarssons basgång blir bara fräckare för var gång jag lyssnar också. Det finns några otroligt smäktande ballader som Agnetha levererar. My love, my life är absolut en av de bättre och hon använder nästan hela sitt register här. Till det kommer det drömlika kompet som är underbart. En låt som inte verkar stå så högt i kurs hos kritiker är Dum dum diddle. Jag tycker att det är en ganska glad poplåt med kul syntar i bakgrunden. Inte en av deras bästa men absolut inte dålig. Det kommer ytterligare en gitarrlåt på denna plattan, nämligen Knowing me, knowing you. Det är också en låt med ett oerhört djup i ljudet och kanske en av Fridas bästa låtar. Här är körerna extremt bra i refrängen först med det karakteristiska a-haaa och sedan i slutet den lite mer berättande sången. I verserna gillar jag också det sköna keyboard-kompet. Eller så kommer Fridas bästa låt i Money, money, money som har en så karakteristisk stil och dramatik som passar Frida perfekt. Och visst är det coolt med tonartshöjnig! Den låt som kanske tilltalar mig minst på plattan är That’s me och det är kanske för att den är så rakt på och inte har riktigt samma dynamik förändring genom låten som de flesta andra har. Och då är den ändå rytmiskt väldigt fräck och har en lite annorlunda uppbyggnad med vers och refräng. En av mina gamla favoriter är Why did it have to be me? inte minst för att jag på kommunala musikskolan fick lära mig att kompa till den. Det är också en ganska rockig låt i skön boogietempo och sången är en bra blandning mellan tjejerna och Björn. Ett försök att ytterligare göra rock är väl Tiger, och det gör sig bättre live, men den är ändå ganska vass. Inte minst Agnethas lasersopran precis i slutet. Trummorna i versen ger dock en skön rockfeeling tycker jag. Från början tyckte jag nog att Arrival var ganska tråkig men den har växt och nu hör jag betydligt mer. Men som instrumental är den flera klasser sämre än deras andra, Intermezzo No.1. Att välja en bästa låt är så klart också väldigt svårt när de nästan känns som ens barn många av dem. De har ju hängt med nästan hela livet!

Bästa spår: Dancing queen

Utlåtande: Jag har lyssnat 1000 gånger och det kommer att bli lika många till

Kiss :: Destroyer [1976]
01. Detroit Rock City
02. King of the Night Time World
03. God of Thunder
04. Great Expectations
05. Flaming Youth
06. Sweet Pain
07. Shout It Out Loud
08. Beth
09. Do You Love Me?
10. Rock and Roll Party

356 Kiss :: Destroyer [1976]


Detta är hårdrock som man känner igen det innan death metal, black metal och annan metall började blanda sig i vad det skulle vara. Det kanske inte är så hårt längre men gitarrerna är tunga och sången ganska ruffig emellanåt. Då är också Detroit Rock City ett ganska bra exempel på det med hårda snabba basfills och taktfast trumspel. Jag gillar verkligen King of the night time world för den har snygga, rena riff och Paul Stanleys snygga röst. En betydligt grötigare röst är det i God of thunder som är helt annorlunda. Great expectations börjar som en smäktande ballad men plockar snart in en tung gitarr men i refrängen är något som låter som en gosskör. Väldigt långt från vad jag förväntat mig. Det blir poppigare igen i Flaming youth då riffen är mer snyggdistade och det är ett annat driv i kompet. Men det blir ofta tyngre när Gene Simmons står vid micen som i Sweet pain. Största hiten är nog för mig Shout it out loud som har de snygga körerna som Kiss alltsom oftast lyckas få till. Det är lite fotbollskör över det men ändå snygga stämmor. Och det är väl därför som den fastnat också kan man tänka. Det kommer också en lite för smörig ballad på plattan, Beth, och det känns inte alls som att den hör hemma här. Allra tyngst är Do you love me? där de lyckats få in de tyngsta gitarrerna och basen och ett skönt hamrande på trummorna. Detta är en riktigt bra platta med ett par platta fall men de har verkligen startat upp en rörelse med de tunga låtarna och inte minst de lite melodiösa och poppigare.

Bästa spår: King of the Night Time World

Utlåtande: En perfekt inkörsport till hårdrock

Rush :: 2112 [1976]
01. 2112
      I. Overture
      II. The Temples of Syrinx
      III. Discovery
      IV. Presentation
      V. Oracle: The Dream
      VI. Soliloquy
      VII. Grand Finale
02. A Passage to Bangkok
03. The Twilight Zone
04. Lessons
05. Tears
06. Something for Nothing

357 Rush :: 2112 [1976]


Rush är att av många band jag egentligen bara hört namnet på som fanns i slutet av sjuttiotalet eller lite därefter men som jag aldrig plockade upp på min spellista. Första låten som också är titelspåret 2112 är en hel föreställning med skiftande stilar under tjugo minuter. Faktum är att jag nog gillar den instrumentala Overture bäst av dess olika delar. Resten av plattan är mer ordinär och A passage to Bangkok är en snygg och melodiös rocklåt med en asiatisk twist emellanåt. Väldigt snygg är Lessons som dessutom har ett snyggt akustiskt komp. Lite för smörig som ballad är Tears men fyller sin plats väl ändå att bryta av det rockiga. Då är Something for nothing desto bättre med lite aviga vändningar och mycket dynamik. Totalt sett är detta väldigt snyggt borde vara upplockat på min rocklista men nu är det nog för sent att för dem.

Bästa spår: A passage to Bangkok

Utlåtande: Snyggt förpackad mysrock med lite ambitioner

Jorge Ben :: África Brasil [1976]
01. Ponta de Lança Africano (Umbabarauma)
02. Hermes Trismegisto Escreveu
03. O Filósofo
04. Meus Filhos, Meu Tesouro
05. O Plebeu
06. Taj Mahal
07. Xica da Silva
08. A História de Jorge
09. Camisa 10 da Gávea
10. Cavaleiro do Cavalo Imaculado
11. África Brasil (Zumbi)

358 Jorge Ben :: África Brasil [1976]


Jag kan inte säga att mina förhoppningar på detta var så höga med tanke på att jag inte kände igen det över huvudtaget och enbart portugisiska titlar. Men trots allt var det bättre än mina tankar. Det är ganska sköna rytmer som lite får mig att tänka på Stereo MC’s till exempel. Mycket bottnar i det brasilianska det hörs men även nyare tankar finns instoppade. Första låten Ponta de Lança Africano får mig till och med att höra Lena Ph Anthem… Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer. I Taj Mahal blir det ganska mycket disco och den har knappt blivit född ännu. Snabba tamburiner och en väldigt snygg och snabb rytmgitarr. Det är dock överlag för mycket rytm rakt igenom och även om det är betydligt skönare än en hel platta med samba så blir det aningen enformigt. Ganska rockigt och skitigt blir åtminstone i avslutande África Brasil.

Bästa spår: Taj Mahal

Utlåtande: Snygga, rytmiska komp