Kategoriarkiv: 1977

Dennis Wilson :: Pacific Ocean Blue [1977]
01. River Song
02. What's Wrong
03. Moonshine
04. Friday Night
05. Dreamer
06. Thoughts Of You
07. Time
08. You And I
09. Pacific Ocean Blue
10. Farewell My Friend
11. Rainbows
12. End Of The Show

385 Dennis Wilson :: Pacific Ocean Blue [1977]


En Beach Boys-broder och tydligen den som dog först… Detta andas så klart en hel del 70-tal men jag tycker att det känns rätt så fräscht på nåt vis. Mycket lyssningsbart när man går hemma och pular med något eller varför inte till ett cocktail-party så där lite i bakgrunden. Lite märkliga/udda arr ibland men som helhet gillar jag det! Friday night ger mig lite associationer till Alan Parsons Project, lite Pink Floyd i Moonshine och What’s wrong är ju en tydlig koppling till Beach Boys!

 

Bästa spår: Rainbows

Utlåtande: Denna hamnar i min spellista och kommer säkert att återkomma med jämna mellanrum.

Brian Eno :: Before And After Science [1977]
01. No One Receiving
02. Backwater
03. Kurt's Rejoinder
04. Energy Fools the Magician
05. King's Lead Hat
06. Here He Comes
07. Julie With ...
08. By This River
09. Through Hollow Lands
10. Spider and I

369 Brian Eno :: Before And After Science [1977]


Jag har aldrig fastnat för Brian Eno även om en del ljudbilder är intressanta. Det låter ganska tunnt och hans röst är särpräglad vilken heller inte gör mig så särskilt glad. Ganska glad är Backwater som också känns som tidig synt i stilen. Då är Kurt’s rejoinder mer blipp-bloppig och lite för daterad. Likadant är det med Energy fools the magician som dessutom lider av att experimentera lite. Tankarna far mer till new wave när King’s lead hat kommer. Nästan på gränsen till att vara smörig är Here he comes men här dyker det upp det som så småningom ska kallas syntmattor. Julie with… och By this river och Through hollow lands är rätt så trista eller så lågmälda att det är för lite som händer för min smak. Han använder dock syntar som ett vanligt instrument här utan att försöka experimentera bort låtarna. Även Spider and I hamnar där med mycket mattor och ett lite modernare tänk låten genom.

Bästa spår: Backwater

Utlåtande: Inte all elektronisk musik går hem hos mig

Kraftwerk :: Trans-Europe Express [1977]
01. Europe Endless
02. The Hall of Mirrors
03. Showroom Dummies
04. Trans-Europe Express
05. Metal on Metal
06. Abzug
07. Franz Schubert
08. Endless Endless

370 Kraftwerk :: Trans-Europe Express [1977]


Redan inledningen på Europe endless talar om att detta blir en skönt rytmisk elektronisk popslinga. Det är grymt tilltalande i all sin enkelhet och inte minst är det väl för alla de monofoniska ljud som används. Men det är också många ljud som har återkommit många gånger sedan dess i skiftande sammanhang. Showroom dummies är en något mer monoton variant på den första låten. Och The hall of mirrors är mest märklig och fastnar inte alls på samma sätt. Mer intressant och mystisk än bra. Då finns det en helt annan tydlighet i Trans-Europe express som tydligt markerar i takten vad låten heter. Det är dock för monotont i sex minuter… Det är dessutom en direkt fortsättning i Metal on metal och Abzug där den senare egentligen är den bästa delen av de tre. På samma sätt hänger Franz Schubert och Endless endless ihop som must är en luftig ljudbild utan något egentligt innehåll.

Bästa spår: Europe endless

Utlåtande: Monotont monofoniskt molande

Billy Joel :: The Stranger [1977]
01. Movin' Out (Anthony's Song)
02. The Stranger
03. Just the Way You Are
04. Scenes from an Italian Restaurant
05. Vienna
06. Only the Good Die Young
07. She's Always a Woman
08. Get It Right the First Time
09. Everybody Has a Dream/The Stranger (Reprise)

371 Billy Joel :: The Stranger [1977]


Billy Joel har gjort en hel del hits och här finns en av de största. Hans musik kan jag tycka är ofta ganska komplicerad och kräver därför gärna ett par genomlyssningar innan man har fattat. Ibland går det fram och ibland inte. Movin’ out hamnar på rätt sida linjen och är absolut catchy. Det staccato kompet är väldigt snyggt! Det är piano/keyboardslåtar och låter ibland i snarlika harmonier som Elton John kanske just därför. Väldigt stillsamt inleds The stranger som sen blir en ganska skön lättsam rocklåt. En av hans mest kända är Just the way you are och nu hör jag den lite änglalika kören i bakgrunden som är väldigt karakteristiskt från 10cc’s I’m not in love. Men det gör inte den här låten sämre. Det finns en liten Springsteen i Scenes from an Italian restaurant medan Vienna känns mycket som just Billy Joel. Det lite annorlunda av honom kommer fram i Only the good die young men den fastnar! The piano man Joel är det i She’s always a woman som är vacker och enkel. Jag är inte så mycket för la-la-la-la så Get it right the first time är lite för lallig överlag. Sist ligger något som i princip är en gospel. Everybody has a dream är snygg men det är väl just kopplingen till gospel som för mig gör att det blir lite för mycket.

Bästa spår: Just the way you are

Utlåtande: Musikaliskt men fattas en liten touch här och var

Bob Marley & The Wailers :: Exodus [1977]
01. Natural Mystic
02. So Much Things to Say
03. Guiltiness
04. The Heathen
05. Exodus
06. Jamming
07. Waiting in Vain
08. Turn Your Lights Down Low
09. Three Little Birds
10. One Love/People Get Ready

372 Bob Marley & The Wailers :: Exodus [1977]


Detta är ett riktigt lyft reggae-gurun. Här flyter låtarna mycket mjukare och det är en snyggare ljudbild fast att egentligen allt känns igen från tidigare plattor. Alla de hårda kanterna är liksom bortslipade. De tre första låtarna sticker inte ut men är extremt sköna att lyssna på. Guiltiness har dessutom väldigt harmoniska körer. Ett snäpp upp i catchyness är Exodus som verkligen fastnar och det är helt omöjligt att inte gunga med till. Det blir ännu bättre i Jamming som är grymt suggestiv. Även Waiting in vain är riktigt bra. En låt i samma anda som No woman no cry är Turn your lights down low. Plattan avslutas rejält med flaggan i topp för Three little birds och One love är också riktiga höjdare.

Bästa spår: One love

Utlåtande: Inte så murrigt längre utan fräscht sound

Electric Light Orchestra :: Out Of The Blue [1977]
01. Turn to Stone
02. It's Over
03. Sweet Talkin' Woman
04. Across the Border
05. Night in the City
06. Starlight
07. Jungle
08. Believe Me Now
09. Steppin' Out
10. Standin' in the Rain
11. Big Wheels
12. Summer and Lightning
13. Mr. Blue Sky
14. Sweet Is the Night
15. The Whale
16. Birmingham Blues
17. Wild West Hero

373 Electric Light Orchestra :: Out Of The Blue [1977]


Här dyker ytterligare en verklig favorit upp. Denna plattan har det mesta inklusive ett ypperligt fint omslag. Det finns minnesbilder från TV-framträdanden med hela denna orkestern och framför allt så hörde jag dem på Poporama i Heta Högen och antagligen Skivspegeln. Deras blandning av stråkar, rock och ett ganska modernt sound med syntar är otroligt snyggt. När dessutom Jeff Lynne komponerar såna hits dessutom så blir det ett toppbetyg. Turn to stone är kanske den låten som har det mesta på topp av deras signum och just det glada hittar jag även i Sweet talkin’ woman. Då finns det istället lite mystik blandat med mexiblås i Across the border som också har ett väldigt häftigt slut. De är duktiga på att leverera en massa annorlunda ljud vilket hörs tydligt i Night in the city där också den helt fantastiska sången hörs brutalt. Dels Lynne’s ljusa stämma men även resten av bandet som levererar körer som är otroliga. En av de låtar som etsat sig fast från när den kom är Jungle som både är otroligt mycket lek och en bra låt. Annorlunda takt och det händer olika saker genom hela låten. Väldigt snygg och dynamisk är Steppin’ out med en fin vers och maffig refräng. Faktum är att Standin’ in the rain, Big wheels och Summer and lightning är lite av den kalibern också. Och när det är maffigt så blåser de på med hela arsenalen vilket ger en otroligt skön kontrast till verserna. Just gitarren i den senare är så otroligt luftig och snygg och Jeff Lynne. Den kanske gladaste och stompigaste låten är Mr. Blue Sky som i någon mån väl är mest känd. Och för den delen väldigt bra och lekfull à la Beatles Sgt Pepper. I Sweet is the night blir det så där snygga harmonier igen genom hela låten. Och avslutningen är riktigt cool med tonartsbyte och ett litet hårdrocksslut. Det ligger nästan något Jarre-skt över The Whale vilket också är en talande titel till låten. Avslutningsvis är Birmingham Blues och Wild West Hero väldigt typiska avtryck av ELO och bjuder på mycket roliga fills och känns som mycket spelglädje men producerade med fast hand. Det är dessutom ett ypperligt sätt att avsluta detta fantastiska album som är smockfullt med höjdarlåtar.

Bästa spår: Turn the stone

Utlåtande: Bland de bättre i min samling

Weather Report :: Heavy Weather [1977]
01. Birdland
02. A Remark You Made
03. Teen Town
04. Harlequin
05. Rumba Mamá
06. Palladíum"
07. The Juggler
08. Havona

374 Weather Report :: Heavy Weather [1977]


Det återkommer med jämna mellanrum ganska jazziga plattor bland dessa 1001 även om de inte är på samma vis som under sextiotalet framför allt. Här är det till viss del ganska lättlyssnat emellanåt och Birdland är välkänd och absolut stampa-takten-vänlig. En lugn och ganska skön låt är A remark you made. Det är Jaco Pastorius som spelar bas och i Teen Town är det grymt att lyssna på just det. Som låt betraktat kanske sådär. Däremot förstår jag mig inte på Harlequin och Rumba mama. Det blir mer fusion på slutet också så Palladium och Havona går bort och även The juggler är för mycket åt det olyssningsbara hållet.

Bästa spår: Birdland

Utlåtande: En hit men inte mer

Muddy Waters :: Hard Again [1977]
01. Mannish Boy
02. Bus Driver
03. I Want to Be Loved
04. Jealous Hearted Man
05. I Can't Be Satisfied
07. The Blues Had a Baby and They Named It Rock And Roll, Pt. 2
08. Deep Down in Florida
09. Crosseyed Cat
10. Little Girl

375 Muddy Waters :: Hard Again [1977]


Detta är back to basics verkligen. Helt enkel blues med ett snyggare ljud fast inga som helt överdådiga inlägg. Alla känner igen Mannish boy som numera är synonym med jeansreklam men den är också riktigt tuff. Mer ordinär blues som ibland drar mot rockblues de flesta av låtarna där kanske I want to be loved och The blues had a baby and they named it rock and roll är de med mest rockfeeling. I I can’t be satified får man prov på ett coolt ljud med en framträdande ”resonator guitar” à la den som syns på Dire Straits album Brothers in arms. Över låtarna ligger det ett fladdrande blött munspel som verkligen spottar upp bluesen rakt i ansiktet på en. Detta är tydligt och inga konstigheter med en skön livekänsla i inspelningen. Men det är också ”bara” blues.

Bästa spår: Mannish boy

Utlåtande: Ett måste för en bluesälskare

The Stranglers :: Rattus Norvegicus [1977]
01. Sometimes
02. Goodbye Toulouse
03. London Lady
04. Princess of the Streets
05. Hanging Around
06. Peaches
07. (Get A) Grip (On Yourself)
08. Ugly
09. Down in the Sewer

376 The Stranglers :: Rattus Norvegicus [1977]


Detta ska väl vara ett punk band till viss del men jag vet inte riktigt. Punk från denna tiden låter överlag inte speciellt stökig eller hård längre och Stranglers har ju dessutom stoppat in en Farfisa-liknande synt som inte gör det mer anarkistiskt direkt. Lite slamrigt kan man väl säga att det är men samtidigt är både Sometimes och Goodbye Toulouse ganska melodiösa och tangerar Blondie lite emellanåt. Då låter London Lady mer punk med arg sång. En dragning åt hårdrock kan man ana i Princess of the streets. Ännu mer Blondie-flirt är det i Hanging around och Peaches där framför allt den första är en popdänga. Lite råare är det på slutet i Grip och Ugly och nästan instrumentalt i Down in the sewer.

Bästa spår: Hanging around

Utlåtande: Lite ruffig pop som är ganska lättillgänglig

The Clash :: The Clash [1977]
01. Janie Jones
02. Remote Control
03. I'm So Bored with the USA
04. White Riot
05. Hate & War
06. What's My Name?
07. Deny
08. London's Burning
09. Career Opportunities
10. Cheat
11. Protex Blue
12. Police & Thieves
13. 48 Hours
14. Garageland

377 The Clash :: The Clash [1977]


Detta känns väldigt mycket som starten på punken där skitigheten och råheten är mer påtaglig än tidigare plattor med till exempel Iggy Pop. Det gör så klart sitt till att språket/dialekten i låtarna är ganska bred engelska och intensiteten i det de spelar är också mycket vilja mer än kunnande hörs det som. Mycket yxa skulle man kunna säga! Mest musikaliskt är Hate & war som har en smula till poptendenser och snyggast distad gitarr är det i Cheat som dessutom har lite trendig phaser vilket gör det både skitigt och lite modernt. I Police & thieves har de lyckats samla det bästa och dessutom lagt till gitarren i baktakt vilket gjorde den väldigt snygg. Lite poppigt blir det på slutet men överlag så är det lite för skitigt. De kommer att att göra betydligt bättre än detta.

Bästa spår: Police & Thieves

Utlåtande: Det är så här punk är (och ska vara)