Kategoriarkiv: 1978

Pere Ubu :: Dub Housing [1978]
01. Navvy
02. On the Surface
03. Dub Housing
04. Caligari's Mirror
05. Thriller!
06. I, Will Wait
07. Drinking Wine Spodyody
08. (Pa) Ubu Dance Party
09. Blow Daddy-O
10. Codex

399 Pere Ubu :: Dub Housing [1978]


Detta är någonstans i punklandet antar jag. Instrument som inte riktigt vill lyda och en röst som mest glider över till falskhet hela tiden. Slamrigt, ja! Konstigt? Ja, det också! Inte minst Thriller som mest låter som lite spänningsmusik från just en thriller men är knappast ett singelspår… I, will wait och (Pa) Ubu Dance Party är något mer melodiska men för en musikalisk själ är det svårt att höra någon som sjunger så dåligt att MA Numminen framstår som ett lärarämne till kommunala musikskolan. Enda lilla ljusglimten bland låtarna är Caligari’s Mirror som kompmässigt låter likt de andra låtarna men versen övergår i kort liten catchy refräng trots allt och där den skruvade rösten passar.

Bästa spår: Caligari's Mirror

Utlåtande: Riktigt falskt och dåligt

Pere Ubu :: The Modern Dance [1978]
01. Non-Alignment Pact
02. The Modern Dance
03. Laughing
04. Street Waves
05. Chinese Radiation
06. Life Stinks
07. Real World
08. Over My Head
09. Sentimental Journey
10. Humor Me

395 Pere Ubu :: The Modern Dance [1978]


På den här plattan finns nog bland det sämsta jag någonsin har hört för det är verkligen bokstavligt talat en ren pina för öronen. Non-alignment pact börjar att låta som när ett tåg bromsar in och bromsarna gnisslar. Jag mår nästan fysiskt dåligt när jag hör det. När det väl är ”vanlig musik” så är det inte så mycket sämre på många av låtarna men inget som tilltalar mig. Laughing låter lite som när en symfoniorkester värmer och stämmer sina instrument innan en konsert. I Street waves finns det dock en liten likhet med Born to be wild men långtifrån lika bra. Kort sagt så är detta bara kakofoni!

Bästa spår: Over my head

Utlåtande: Otroligt kass helt enkelt

Kraftwerk :: Man-Machine [1978]
01. The Robots" ("Die Roboter")
02. Spacelab
03. Metropolis
04. The Model" ("Das Modell")
05. Neon Lights" ("Neonlicht")
06. The Man-Machine" ("Die Mensch-Maschine")

396 Kraftwerk :: Man-Machine [1978]


Detta är helt fantastiskt! Jag känner mig hemma direkt i detta enkla syntlandskap och enbart ljuden sätter fart på något inom mig och sedan är ändå både låtar och produktion underbara. Det som är extra roligt är den uppenbara kopplingen till ämnet som känns förknippat med syntar. Då är The robots en given höjdpunkt som är grym. I Spacelab ligger det lite Jean Michel Jarre men jag känner även igen lite från en låt som heter Magic fly som kom vid den här tiden också har jag för mig. Det är lite discofeeling trots allt, Donna Summers I feel love eller? Även Metropolis hamnar lite i samma fack och lite lustigt låter det med de ganska långsamma tyskbrytande rösterna till de dansanta rytmerna. Hitlåten nummer ett är The model och den är fortfarande så att den sätter sig otroligt. Jag är lite osäker på om jag gillar den tyska versionen lite bättre dock.
En bonus bland dessa låtarna är att en av de gitarrhjältar jag högaktar, Mats Ronander, har gjort en cover på Neon lights vilket i sig känns ganska häftigt för de är musikaliskt ganska långt från varandra känns det som. Och låten är riktigt bra. Avslutningsvis är The Man-Machine en excess i synt men det är också det som är så fantastiskt njutbart. Det är möjligt att man ska vara ett barn av den tiden och i så fall så är det inte konstigt att jag fastnat men det är en enkelhet i det som är underbar.

Bästa spår: The model

Utlåtande: Maskiner från sin bästa sida

Blondie :: Parallel Lines [1978]
01. Hanging on the Telephone
02. One Way or Another
03. Picture This
04. Fade Away and Radiate
05. Pretty Baby
06. I Know But I Don't Know
07. 11:59
08. Will Anything Happen?
09. Sunday Girl
10. Heart of Glass
11. I'm Gonna Love You Too
12. Just Go Away

397 Blondie :: Parallel Lines [1978]


När jag hör denna plattan igen för första gången på ett tag märker jag att den ligger otroligt högt på min gilla-lista. Kanske är det Blondies bästa? Här har de verkligen hittat den perfekta mixen mellan pop och rock. Ingen av låtarna åker för mycket åt varken ena eller andra hållet. Det är alltid schyssta riff och ett bra beat från trummorna. Musikaliskt så är även den orgel/synt de använder väldigt framträdande. Lite typiskt är det att en ganska lugn låt som sticker ut: Fade away and radiate. Lite mystisk och avslutas coolt med en baktaktsgitarr. I Pretty Baby är sången otroligt snygg. Det är trots allt så att Debbie Harrys röst är så otroligt närvarande och är en väldigt stor del av gruppens sound. Jag tycker fortfarande att detta är extremt lättlyssnat och snyggt. Allra snyggast är fortfarande Heart of glass som verkligen har allt. Introt med det coola percussion-kompet och sedan går trummorna igång som har ett otroligt skönt sug. Det snygga gitarrplocket är fräckt. Och så toppas det med Debbies snygga röst! Det ligger också en riktigt snygg tunn syntmatta i bakgrunden och i bron mellan refräng och nästa vers fyller orgeln upp. Jag verkligen älskar låten! De tendenser som de möjligen har att försöka vara lite punk hörs bäst i I’m gonna love you too men är lika nära tidig sextiotalsrock.

Bästa spår: Heart of glass

Utlåtande: Underbar blandning av pop och enkel rock

Elis Regina :: Vento De Maio [1978]
01. Vento De Maio
02. Sai Dessa
03. Tiro Ao Alvaro
04. Só Deus É Quem Sabe
05. O Que Foi Feito Devera
06. Nova Estação
07. Calcanhar De Aquiles
08. Outro Cais
09. Rebento
10. O Trem Azul
11. O Medo De Amar É O Medo De Ser Livre
12. Se Eu Quiser Falar Com Deus
13. Aprendendo Jogar

398 Elis Regina :: Vento De Maio [1978]


Detta känns ganska oväntat men är lite blandning av Bond-låtar och lite sydländsk kanske brasiliansk känsla. Vento de Maio är så medan Sai dessa är mer samba. En del låtar har lite mycket ”vuxentanke” i sig och vill lite mer än vad jag tycker det kommer, t ex Só Deus é quem sabe. Det finns lite jazzigt sväng i Saudade eterna även om grunden ändå är samba. I andra halvan på kommer det ett gäng låtar som är väldigt skönt laid back: Outro cais, Rebento och O trem azul som åter knyter an till min inledande tanke. Det kommer upp en tanke om Carly Simon när jag hör O medo amar e o medo se ser livre som är den poppigaste låten på plattan och kanske den modernaste också. Det är väl bara sista låten Aprendendo a jogar som åter landar i det brasilianska. Arren är snygga och inte speciellt brasilianska egentligen så detta är definitivt mer än bara en sambaskiva.

Bästa spår: O medo amar e o medo se ser livre

Utlåtande: Lite spännande contemporary trots allt

The Only Ones :: The Only Ones [1978]
01. The Whole of the Law
02. Another Girl, Another Planet
03. Breaking Down
04. City of Fun
05. The Beast
06. Creature of Doom
07. It's the Truth
08. Language Problem
09. No Peace for the Wicked
10. The Immortal Story

400 The Only Ones :: The Only Ones [1978]


Det börjar ganska deppigt med The whole of the law men med snygga inslag som till exempel saxofonen. Gitarrspelet i Another girl, another planet liknar faktiskt en hel del det som Mark Knopfler kommer att sätta avtryck med. Låtarna har en ganska avslappnad attityd med en skön Hammond som stöd och det är ganska skönt att gunga med i Breaking down. Även en låt som City of fun som är snabbare hamnar där men här finns nog lite ”arv” från punken också fast det är snyggare. Visst finns det lite influenser från Honky Tonk women i The beast? Det är väldigt snygg gitarr i vilket fall. Ganska feta ackord och lite baktakt i Creature of Doom är riktigt snyggt och gitarrsolot gillar jag också. Det blir lite mer rock men de håller sig väldigt snyggt inom sina ramar som de satt medan No peace for the wicked är skönt tillbakalutad och riktigt snygg. Det finns en fin sextiotalskänsla med det sköna Rickenbacker-soundet. Detta är överlag bra men mer som influens för att spela än att verkligen lyssna på.

Nu passeras nästa hundratal och det har bara gått knappt ett halvår sedan nummer 300. Totalt har jag lyssnat på 441 stycken och av dessa hade jag hört 22 stycken innan vilket motsvarar 4,9%. Fortfarande håller förra prognosen på att jag ska vara klar i juli 2017 men det svänger snabbt om någon vecka är bra eller dålig.

Bästa spår: Another girl, another planet

Utlåtande: Ett par låtar är stilsättande men inte påfallande catchy

Elvis Costello :: This Year’s Model [1978]
01. No Action
02. This Year's Girl
03. The Beat
04. Pump It Up
05. Little Triggers
06. You Belong to Me
07. Hand in Hand
08. (I Don't Want to Go to) Chelsea
09. Lip Service
10. Living in Paradise
11. Lipstick Vogue
12. Night Rally

401 Elvis Costello :: This Year’s Model [1978]


Jag har aldrig lyssnat speciellt mycket på Elvis Costello vilket till viss del är synd för han har gjort mycket bra och verkar ganska sympatisk när man har sett honom uppträda och i intervjuer. Denna plattan känns väldigt lättåtkomlig med förhållandevis enkla och raka rocklåtar med en särpräglad sångröst. På ett sätt kan man höra var Gyllene Tider kanske hittade lite inspiration från. This year’s girl kunde absolut varit signerad av dem. Det lilla jag kan om Costello så tycker jag också att The Beat är en typisk låt. Det är ganska bra driv i Pump it up vilket också säger att den här mannen spänner över ett brett område. Resten av låtarna skvalpar på i samma område som dessa första och allt är egentligen mycket lyssningsbart men inget vill riktigt sätta sig i knät på mig och hugga tag. Det avslutas väldigt coolt med en otroligt snabb låt, Lipstick vogue, och nästan lite hymnaktigt inledningsvis i Night rally. Det låter inte speciellt gammalt, för det mesta, men inte så fräscht heller så låtarna skulle nog kunna bli behandlade lite annorlunda och få ett lyft.

Bästa spår: This year's girl

Utlåtande: Först och främst en underbar låtskrivare

The Jam :: All Mod Cons [1978]
01. All Mod Cons
02. To Be Someone (Didn't We Have a Nice Time)
03. Mr. Clean
04. David Watts
05. English Rose
06. In the Crowd
07. Billy Hunt
08. It's Too Bad
09. Fly
10. The Place I Love
11. A' Bomb in Wardour Street
12. Down in the Tube Station at Midnight

402 The Jam :: All Mod Cons [1978]


Det som slår mig först är hur framträdande plats basen har i arret. Det är bara ett tremannaband så då måste den så klart ta plats men den tar verkligen för sig. Bandet rör sig i samma område som punken men som en liten utveckling av den eller blandning av annat. Jag har aldrig riktigt fastnat för denna enklare typ av rock så jag har lite svårt för att lyssna. En som avviker lite är Mr. Clean som har en liten dramatisk touch i motsats till David Watts som är rakt på med en påträngande basgång. De har faktiskt lagt in en väldigt stämningsfull och finstämd English rose som till och med har vågskvalp i bakgrunden som ackompanjerar den ensamma gitarren. Enkelriktat är det inte för det finns en solklar flirt med sextiotalet i In the crowd med en tydlig Rickenbacker som plockar och i It’s too bad finns det några toner och en känsla som är snodd från She loves you. Även avslutande Down in the tube station at midnight har en påtaglig nerv och bara titeln säger en hel del om man tänker tillbaka på 70-talets England. Jag har inga problem att se den inverkan som detta säkert haft på musikscenen med sin enkelhet fast ändå så distinkta ljud men just enkelheten gör att det inte tilltalar mig fullt ut.

Bästa spår: In the crowd

Utlåtande: Bra blanding mellan snyggt och skitigt

The Adverts :: Crossing The Red Sea Sith The Adverts [1978]
01. One Chord Wonders
02. Bored Teenagers
03. New Church
04. On the Roof
05. New Boys
06. Bombsite Boy
07. No Time to Be 21
08. Safety in Numbers
09. Drowning Men
10. On Wheels
11. Great British Mistake

404 The Adverts :: Crossing The Red Sea Sith The Adverts [1978]


Nu börjar det bli väldigt skramligt och det är kul på ett sätt men jag har aldrig ansett det som speciellt lyssningsbart. Lite lustigt är det dock att One chord wonders innehåller flera ackord… De låter ganska arga emellanåt när de framför musiken och det känns som att de har lite för bråttom i musiken ibland. Det är dock mycket energi och punkådran är heller inte långt borta. Är On the roof en vers och en refräng som blev över för något annat som de bara satte ihop? De passar över huvudtaget inte samman! Det finns inget utrymme för musikaliskt finlir vilket gör att jag inte alls hakar på detta. Det är ganska enkelspårigt och omusikaliskt tycker jag.

Bästa spår: No time to be 21

Utlåtande: Detta är inget som fastnar i mitt medvetande

Big Star :: Third [1978]
01. Stroke It Noel
02. For You
03. Kizza Me
04. You Can't Have Me
05. Nightime
06. Blue Moon
07. Take Care
08. Jesus Christ
09. Femme Fatale
10. O, Dana
11. Big Black Car
12. Holocaust
13. Kanga Roo
14. Thank You Friends

405 Big Star :: Third [1978]


Här kommer dessvärre ytterligare en platta som jag inte riktigt förstår mig på. Det finns lite atonala och jazziga inslag som jag definitivt inte gillar men även om jag ser förbi dessa så kan jag inte direkt ta till mig vad som är så otroligt viktigt och speciellt med den. Det finns fina inslag som till exempel Nightime med en snygg akustisk gitarr och fina subtila fills i bakgrunden. Men när den kommer så staplar de istället ett par låtar som är så lugna så att man håller på att somna nästan. Hela andra halvan av plattan ligger och skvalpar på detta viset med någon form av bottenmärke i Kangaroo som låter en första ensam demo från vardagsrummet gjord på högstadietiden. Nej, detta är verkligen inget jag fastnar för någonstans.

Bästa spår: O, Dana

Utlåtande: Detta är erbarmligt däligt