Kategoriarkiv: 1979

Sister Sledge :: We Are Family [1979]
01. He's the Greatest Dancer
02. Lost In Music
03. Somebody Loves Me
04. Thinking of You
05. We Are Family
06. Easier to Love
07. You're a Friend to Me
08. One More Time

428 Sister Sledge :: We Are Family [1979]


Efter att ha lyssnat på Chic ganska nyligen hörs släktskapet och kopplingen direkt här. Det är likt men en nivå upp i hur snyggt det låter. Den typiska Nile Rodgers-gitarren hörs men även en snygg figur på gitarren i He’s the greatest dancer. Snyggaste låten är nog Thinking of you som har alla de vanliga snygga attributen men är kryddad med stråkar och riktigt sköna harmonier. Den givna hiten är We are family som är mer dansant och sätter sig lite lättare och den är fortfarande snygg. Det drar lite mer åt soulhållet i Easier to love men grundreceptet för plattan ligger kvar. Det är väl också det som drar betyget lite att det är lite för strömlinjeformat som helhet om man vill vara elak. Ballad med snygga stråkar är You’re a friend to me men som lika gärna är en låt som Travolta ska glida över golvet till. Sist ligger det ytterligare en småputtrig discolåt, One more time. Även den otroligt slique. Detta är väldigt skönt arrat både för att lyssna till och kanske dra sig upp på dansgolvet. Många finesser i låtarna men framför allt är det rytmen som är väldigt tilltalande.

Bästa spår: Thinking of you

Utlåtande: Första riktigt bra discoplattan

Crusaders :: Street Life [1979]
01. Street Life
02. My Lady
03. Rodeo Drive (High Steppin')
04. Carnival of the Night
05. The Hustler
06. Night Faces

429 Crusaders :: Street Life [1979]


Detta är tydligen i grunden ett jazzband och det går väl att skönja en del av i de här låtarna men i mina öron låter det mycket mer soul. Titelspåret Street life är kryddat med Randy Crawford på sång och det är en verklig klassiker. My Lady ligger väl i linje med den låten men då är det istället en saxofon som spelar melodin och det är väldigt avslappnad och skön musik. Visst är det jazzfeeling men den taktfasta rytmen framträder mer vilket gör att det enkelt slipper genom mitt jazzfilter. Carnival of the night flirtar med lite latinorytmer men dessvärre så låter det lite hissmusik i mina öron. Det är väl lite för epilepsiframkallande med den här snabba takten i en hiss men utan sång så blir det för slätt. Givetvis använder de en Fender Rhodes som också ger ett snyggt sound vilket gör det svårt att skälla på den här musiken men det blir nog inte mer än cocktailmusik dessvärre.

Bästa spår: Street life

Utlåtande: För mycket saxofon och för lite sång

Germs :: (GI) [1979]
01. What We Do Is Secret
02. Communist Eyes
03. Land of Treason
04. Richie Dagger's Crime
05. Strange Notes
06. American Leather
07. Lexicon Devil
08. Manimal
09. Our Way
10. We Must Bleed
11. Media Blitz
12. The Other Newest One
13. Let's Pretend
14. Dragon Lady"
15. The Slave
16. Shut Down (Annihilation Man)

430 Germs :: (GI) [1979]


Detta är femton stycken olika brottsstycken med mycket energi där enbart en är längre än tre minuter. Tolv är drygt två minuter eller betydligt kortare. Mest uppseendeväckande av dessa är väl Lexicon devil som har partier som går i tretakt. Annars är det genomgående snabba gitarrer och raspig sång. Sista låten Shut down är istället nästan tio minuter och långsam, falsk och med dåliga musiker. Detta är bara dåligt men inte värt att lägga någon energi på.

Bästa spår: Strange notes

Utlåtande: Lika intetsägande som konvolutet

The B-52’s :: The B-52’s [1979]
01. Planet Claire
02. 52 Girls
03. Dance This Mess Around
04. Rock Lobster
05. Lava
06. There's a Moon in the Sky (Called the Moon)
07. Hero Worship
08. 6060-842
09. Downtown

431 The B-52’s :: The B-52’s [1979]


Detta är för mig ett one-hit-wonder-band, nästan. Framför allt tänker jag på Loveshack och stilen känns absolut igen här. Däremot hittar jag ingen låt som fastnar lika lätt som den. Ljudmässigt är det ganska rent och enkelt och rakt på. I Planet Claire finns det någon liten ambition att låta lite mer synt eller rymdlik än vad det sedan blir. Men jag får en liten tanke till den vassa Get Carter eller någon annan liknande filmmusik. 52 girls blir istället för enkel och låter mer som något som blev över från sextiotalet. Men, det är också en föregångare till just Loveshack. Då har jag väldigt mycket svårare för Rock lobster som mest känns som lek och även om musik ska vara kul så finns det ingen substans alls här. Det händer liksom ingenting under nästan sju minuter. Då gillar jag Lava mycket bättre som har ett skönt driv och bra sång som inte bara har extrema röster. Låtarna är överlag för långa så 6060-842 kommer som en befrielse och har precis så mycket som man önskar av en sådan enkel poplåt som det är. Bottennappet gör de sedan i covern av Downtown som blir totalt massakrerad.

Bästa spår: Lava

Utlåtande: Låter för enkelt och billigt

The Police :: Regatta De Blanc [1979]
01. Message in a Bottle
02. Reggatta de Blanc
03. It's Alright for You
04. Bring on the Night
05. Deathwish
06. Walking on the Moon
07. On Any Other Day
08. The Bed's Too Big Without You
09. Contact
10. Does Everyone Stare
11. No Time This Time

433 The Police :: Regatta De Blanc [1979]


Police har gjort väldigt många bra låtar men det är framför allt deras senare alster som fastnat allra mest. Men så klart så var Message in a bottle en given favorit när den kom. Kanske lite konstigt men det är inte Stings basspel som fastnat hos mig utan mer den distinkta och klara gitarren som genomsyrar låtarna antingen som plock eller hela ackord. Även trumspelet med snabba figurer i till exempel refrängen på denna låt är typiskt sådant som fastnat. Men att detta är en hitlåt är inte tu tal om! Visst är även basen framträdande och eftersom det är en trio så är allt ganska tydligt i ljudbilden. Reggatta de blanc har en luftig och skön start som sedan övergår i lite stadionkör och ös. Jag får lite Simple Minds-känlsa när jag hör på det nu. Jag vet inte om de har ett ben i punken men It’s alright for you har den enkelheten och är inte alls så förfinad som många av deras andra låtar men har å andra sidan öset. I Deathwish har de samma men dessutom det lite mystiska som de ibland för till. För att vara 1979 så är Walking on the moon väldigt snygg och den är så lätt att den flyger fram till refrängen som sedan bjuder på skön pop. Basen kommer däremot otroligt väl fram i The bed’s too big without you som dessutom är lite skönt i baktakt. Väldigt rytmisk! Does everyone stare är helt plötsligt pianobaserad och låter väldigt märklig i introt innan den normala ljudbilden kommer in. Men det är nog den mest aviga låten som finns på plattan ändå trots att pianot tonades ner i största delen av låten. Plattans arr är ganska enkla men det låter ändå, eller tack vare det, rätt så fräscht.

Bästa spår: Walking on the moon

Utlåtande: Fräscht sound och de flesta låtarna håller fortfarande väldigt bra

Ebba Grön :: We’re Only In It For The Drugs [1979]
01. We’re Only In It for the Drugs No. 1
02. Totalvägra
03. Jag hatar söndagar
04. Vad har jag gjort?
05. Sno från dom rika
06. Beväpna er
07. Det måste vara radion
08. Folk bits!
09. Flyger
10. Schweden Schweden
11. Pervers politiker
12. We’re Only In It for the Drugs No. 2

434 Ebba Grön :: We’re Only In It For The Drugs [1979]


Detta är både lätt och svårt att beskriva för det låter helt enkelt Ebba Grön! Energi och enkel punkrock där det känns som att instrumentalisterna är ganska duktiga och Thåströms sång är inte skön men han har en rockröst som är svårslagen. Är man elak kan man säga att det är svårt att skilja låtarna åt men jag tycker nog egentligen inte det. Det jag tycker är lite jobbigt är en del fraseringar på stavelser för att de bestämt sig för vissa ord som då uttalas lite märkligt. Totalvägra har det och även Jag hatar söndagar. Även texterna som sådana är väl inte direkt åsikter jag står för men där känns det som att det finns ganska mycket provokation inbakat också. Beväpna er har en grymt tung gitarrmatta som jag gillar. Jag kan inte låte bli att skratta när jag hör Folk bits för det låter som pommes frits i mina öron. Tur att jag kunde se titeln på låten… Det låter bra och frågan är om det lät så här bra när de spelade i Rågsved också men i vilket fall som helst så fattar jag vinken med detta men det kommer att lyfta sig till en helt annan nivå lite senare.

Ersatte The Fall :: Live At The Witch Trials i den svenska upplagan

Bästa spår: We're only in it for the drugs No. 1

Utlåtande: Riktigt bra punk men ingen hitlåt

The Fall :: Live At The Witch Trials [1979]
01. Frightened
02. Crap Rap 2 / Like to Blow
03. Rebellious Jukebox
04. No Xmas for John Quays
05. Mother-Sister!
06. Industrial Estate
07. Underground Medecin
08. Two Steps Back
09. Live at the Witch Trials
10. Futures and Pasts
11. Music Scene

434 The Fall :: Live At The Witch Trials [1979]


Återigen kommer ett band med ganska enkel musik som är gitarrbaserad. Att detta är samtida med punken känns inte så konstigt även om öppningsspåret Frightened är betydligt snyggare än vad de flesta punkbanden presterat. Det är en tydlig och klar gitarr som främst märks och det oavsett hur skitig låten är. Många av låtarna är lite aviga och det gör att jag tycker de är svårlyssnade. Både No Xmas for John Quays och Mother-sister är sådana. Överlag är det för omusikaliskt för att jag ska gilla detta även om vissa inslag och komp är fräcka men som helhet är detta inget roligt att lyssna på.

Ersatt av Ebba Grön :: We’re Only In It For The Drugs i den svenska upplagan

Bästa spår: Frightened

Utlåtande: Ett band som låter hellre än bra

Talking Heads :: Fear Of Music [1979]
01. I Zimbra
02. Mind
03. Paper
04. Cities
05. Life During Wartime
06. Memories Can't Wait
07. Air
08. Heaven
09. Animals
10. Electric Guitar
11. Drugs

435 Talking Heads :: Fear Of Music [1979]


Alla dessa låtar har totalt undgått mig åtminstone vad jag kan minnas just nu. För den sakens skull är de inte dåliga för jag gillar arren och sången ganska mycket på i princip alla. Det innebär också att det något udda som bandet brukar ha är lite nertonat. Det är poppigt och snyggt och Mind har ett skönt gung. Det finns hitpotential och Paper är definitivt ett ämne. De lyckas nästan smyga in lite disco i Cities eller så är den åtminstone väldigt dansant. Det jag möjligen känner igen på något sätt är textraden This ain’t no part, this ain’t no disco i Life during wartime och den har en hook just där så det kan väl stämma. Det är ett ganska tungt beat i Memories can’t wait som känns lite som Björk eller Gorillaz. Cool! Något oväntad, mins sagt, är Heaven som känns malplacerad här med ett förhållandevis slätstruket arrangemang. Rakt och lite lojt är det och en ganska tråkig ballad. Sista låten Drugs låter ganska likt titeln och skulle kunna användas i vilken TV-deckare som helst. Suggestiv och mystisk. Kanske inte som en blixt från klar himmel men jag är verkligen förvånad hur tilltalad jag blev av många av dessa låtarna.

Bästa spår: Paper

Utlåtande: Väldigt oväntat snygga och melodiska poplåtar

Joy Division :: Unknown Plesaures [1979]
01. Disorder
02. Day of the Lords
03. Candidate
04. Insight
05. New Dawn Fades
06. She's Lost Control
07. Shadowplay
08. Wilderness
09. Interzone
10. I Remember Nothing

436 Joy Division :: Unknown Plesaures [1979]


Jag får en liten tanke på att detta är ett litet trappsteg upp från Ramones. Enkelt men ändå snygg och rå rock. Gitarren är metallisk är bär lite drag av så som The Edge kommer att låta om några år. Disorder kunde absolut varit en tidig hit av U2. Det finns ett visst mått av depprock över detta inte minst i de lite långsamma Day of the lords och Candidate. Det är inte riktigt lika ”trist” i Shadowplay och Wilderness som bjuder på lite mjukare och rytmiska tongångar. Lite tråkigt att konstatera att det bästa med plattan är konvolutet som är väldigt stylish!

Bästa spår: Shadowplay

Utlåtande: Motsatsen till dynamiskt skulle jag kalla det

Chic :: Risqué [1979]
01. Good Times
02. A Warm Summer Night
03. My Feet Keep Dancing
04. My Forbidden Lover
05. Can't Stand to Love You
06. Will You Cry (When You Hear This Song)
07. What About Me?

437 Chic :: Risqué [1979]


Lika stilsäkert igen men detta är inte alls lika högklassigt som förra plattan. Det svängiga går lite på tomgång och är lite för snyggt. Absolut är Good times en grym hit men sedan är det tunnsått med guldkorn. A warm summer night är allt för smörig och My feet keep dancing slätstruken och upprepande. Kanske en liten ljusning i My forbidden lover men oj vad gammaldags Can’t stand to love you låter. Som grupp höll det inte för mer än en platta känns det som åtminstone när man lyssnar på det i LP-format. Producentparet Edwards/Rodgers kommer dock att göra fler hits som håller trots allt.

Bästa spår: Good times

Utlåtande: Redan uttjatat