Kategoriarkiv: 1950-tal

Count Basie :: The Atomic Mr. Basie [1957]
01. Kid from Red Bank
02. Duet
03. After Supper
04. Flight of the Foo Birds
05. Double-O
06. Teddy the Toad
07. Whirlybird
08. Midnite Blue
09. Splanky
10. Fantail
11. Lil' Darlin

009 Count Basie :: The Atomic Mr. Basie [1957]


Jag vet inte om termen speed-jazz finns men denna plattan börjar på detta vis. Finessen är att storbandet ändå håller sig inom gränsen för det melodiska även om jazzsvängarna tas ut rejält emellanåt. Här finns det en skön melodi för det mesta och även om det lyser genom jazz så funkar det fantastiskt bra.

Flight of the Foo Birds har jag faktiskt redan hört men då var det helt utan instrument med The Real Group men det är faktiskt ganska likt, dvs de har gjort sina a cappella-version väldigt bra. Även Whirly-Bird är igenkännd som signatur för det gamla teveprogrammet Tekniskt Magasin (det med fem orunda kugghjul som snurrar till just denna låten i signaturen…). Ytterligare kända alster är Splanky som är en laidback pärla som så småningom kommer igång med ett blås som är tungt och har en hook som sitter sedan innan. Trots allt en trevlig upplevelse och bra uppdatering av mina kunskaper på sådant jag faktiskt hört.

Bästa spår: Splanky

Utlåtande: Greven regerar för en stund åtminstone

Sabu :: Palo Congo [1957]
01. El Cumbanchero
02. Billumba-Palo Congo
03. Choferito-Plena
04. Asabache
05. Simba
06. Rhapsodia Del Maravilloso
07. Aggo Elegua
08. Tribilin Cantore

011 Sabu :: Palo Congo [1957]


Bongo, bongo, bongo… Detta är framför allt mycket rytm. Dessutom ligger sången väldigt långt bak i mixen så att det är musiken som kommer fram mest. Jag är ganska vilsen på denna musiken för jag tycker det låter latino men också afrikanska rytmer. Mja, detta passar väl i ett karnevalståg eller vid någon bylägereld djupt inne i Amazonas djungel men inte hemma hos mig.

Bästa spår: Tribilin Cantore

Utlåtande: Funkar bra som regndans kanske

Miles Davis :: Birth Of The Cool [1957]
01. Move
02. Jeru
03. Moon Dreams
04. Venus de Milo
05. Budo
06. Deception
07. Godchild
08. Boplicity
09. Rocker
10. Israel
11. Rouge
12. Darn That Dream

012 Miles Davis :: Birth Of The Cool [1957]


Trumpetare av hög klass är nog nästan allt jag vet om denna man. Förutom att han har spelat på Don’t stop me now på Totos platta Fahrenheit.

I mina öron låter detta i princip som ordinärt jazzkomp med trummor, bas och piano medan trumpet och sax skiftar om att ta solopartier. Låtarna är mer lyssningsbara när hela orkestern spelar och det låter mer som att de spelar tillsammans. Men min tanke om att jazz är ett enda långt solo förstärks när man hör hur låtarna slutar. Lite som att: ”Nu har jag solat klart så nu slutar vi”. Tvärt!

Istället för den märkliga, moderna ambient ”jazzen” på alla nytrendiga caféer skulle detta vara ett bättre alternativ. Kvalitetsbakgrundsmusik…

Bästa spår: Rocket

Utlåtande: Intetsägande

Little Richard :: Here’s Little Richard [1957]
01. Tutti Frutti
02. True Fine Mama
03. Can't Believe You Wanna Leave
04. Ready Teddy
05. Baby
06. Slippin' and Slidin' (Peepin' and Hidin')
07. Long Tall Sally
08. Miss Ann
09. Oh Why?
10. Rip It Up
11. Jenny, Jenny
12. She's Got It

014 Little Richard :: Here’s Little Richard [1957]


Lika engagerad som Little Richard ser ut på omslaget känns det som att han är i sången. Skivor spelades ju mer eller mindre in live på den här tiden men här känns det som att det dessutom är inför en entusiastisk publik. Hela plattan skriker spelglädje och har grymt ösig sång. Enkel rock med inlevelse räcker långt och det är inte konstigt att detta är en ikon.

Bästa spår: Rip It Up

Utlåtande: Raka rör räcker riktigt bra

Machito :: Kenya [1957]
01. Wild Jungle
02. Congo Mulence
03. Kenya
04. Oyeme
05. Holiday
06. Cannonology
07. Frenzy
08. Blues A La Machito
09. Conversation
10. Tin Tin Deo
11. Minor Rama
12. Tururato

013 Machito :: Kenya [1957]


Afro-kubansk jazz… Det börjar dock ganska bra med Wild Jungle i ett hej vilt tempo och grymt blås. Det låter nästan lite The Race av Yello. Lite annorlunda harmonier, för mig vill säga, men de är riktigt sköna. Congo Mulence är också riktigt bra men sen börjar det… Så länge de kubanska rytmerna kommer i centrum så är det helt OK men när jazzen tar överhanden är det så är det inte speciellt njutningsbart. Jag får dock lite associationer till James Last och hans orkester från 70-talet. De var lite för mycket hela tiden och inte minst så var konvoluten också direkta referenser till musiken, dvs snygga brudar bara i bikini på någon strand.

Bästa spår: Wild Jungle

Utlåtande: Betydligt bättre än Let's Dance-orkesterns rumba-covers

Jack Elliott :: Takes The Floor [1958]
01. San Francisco Bay Blues
02. Ol' Riley
03. Boll Weevil
04. Bed Bug Blues
05. New York Town
06. Grey Goose
07. Mule Skinner Blues
08. Cocaine
09. Dink's Song
10. Black Baby
11. Salty Dog

017 Jack Elliott :: Takes The Floor [1958]


Kriterierna för att hamna i boken om de 1001 albumen är olika. Eller så begriper jag inte ett skvatt. För det är fallet nu. Antagligen är det så att detta kom för så längesedan att det var väldigt uppseendeväckande då men jag ser inget alls i detta. En ensam gitarr och en sjungande sydstatare som dessutom pratar/presenterar låtarna på något putslustigt sätt. Det är på gränsen att The House Of The Rising Sun vid vilken lägereld som helst är bättre.

Bästa spår: ?

Utlåtande: Varför?

Billie Holiday :: Lady In Satin [1958]
01. I'm a Fool to Want You
02. For Heaven's Sake
03. You Don't Know What Love Is
04. I Get Along Without You Very Well
05. For All We Know
06. Violets for Your Furs
07. You've Changed
08. It's Easy to Remember
09. But Beautiful
10. Glad to Be Unhappy
11. I'll Be Around

016 Billie Holiday :: Lady In Satin [1958]


Detta är vacker musik att sätta på när man kommer hem med ett napp från krogen, dagen efter när man inte fick napp på krogen eller kanske bara dagen efter. Det hörs i hennes röst att hon varit med om ett och annat och att alkoholen har satt sina spår. Det är här styrkan finns, i rösten och vad den kan berätta, men i längden tycker jag detta blir ganska tråkigt. Här finns inget jag känner igen så det måste finnas andra plattor med Billie Holiday som är bättre än denna. Dessvärre en Greatest Hits antagligen.

Bästa spår: For Heaven's Sake

Utlåtande: Raspig röst med känsla men oj va sömnigt

Sarah Vaughan :: Sarah Vaughan At Mister Kelly’s [1958]
01. September in the Rain
02. Willow Weep for Me
03. Just One of Those Things
04. Be Anything (But Be Mine)
05. Thou Swell
06. Stairway to the Stars
07. Honeysuckle Rose
08. Just a Gigolo
09. How High the Moon
10. Dream
11. I'm Gonna Sit Right Down (And Write Myself a Letter)
12. It's Got to Be Love
13. Alone
14. If This Isn't Love
15. Embraceable You
16. Lucky in Love
17. Dancing in the Dark
18. Poor Butterfly
19. Sometimes I'm Happy
20. I Cover the Waterfront

018 Sarah Vaughan :: Sarah Vaughan At Mister Kelly’s [1958]


Bland det roligaste jag har hört i en liveinspelning är i Willow Weep For Me när hon helt plötsligt börjar sjunga att nu tog texten slut men inte musiken så hon fortsätter ändå. Och då har de ändå presenterat i början på plattan att hon använder textpapper just för att de spelar in. Däremot är det en väldigt trist version av Just A Gigolo. Och så avslutar hon med en låt till utan text, How High The Moon, där hon ”försöker” härma Ella Fitzgerald. Annars är det väl det man kallar jazzstandards, skulle jag tro. Innebär det att de följer en standard(=vanlig) väg att framföra låtarna på så att de inte sticker ut för mycket. För det är nog det jag tycker mest även om det svänger en hel ändå.

Bästa spår: September in the Rain

Utlåtande: En vacker röst som kunde gjort så mycket mer

Marty Robbins :: Gunfighter Ballads And Trail Songs [1959]
01. Big Iron
02. Cool Water
03. Billy The Kid
04. A Hundred And Sixty Acres
05. They're Hanging Me Tonight
06. The Strawberry Roan
07. El Paso
08. In The Valley
09. The Master's Call
10. Running Gun
11. The Little Green Valley
12. Utah Carol

022 Marty Robbins :: Gunfighter Ballads And Trail Songs [1959]


Ja, titeln säger faktiskt det mesta om denna plattan. Jag får nån gammal kolorerad 50-talsrulle med John Wayne [Jånn Vajjne] framför ögonen. Varje sång är en liten historia i sig och det känns pekoral lång väg. A hundred and sixty acres låter som nåt mellanting mellan en amerikansk julsång och I’m a lumberjack av Monty Python. Bottennappet är väl They’re Hanging Me Tonight som måste vara en av de mer morbida titlarna man sett. Musikaliskt drar det lite åt det mexikanska, så klart, ibland men fortfarande är det väl innanför titelns ramar. Det är snygg stämsång och bra gitarrspel men ack så intetsägande.

 

Bästa spår: Running Gun

Utlåtande: Perfekt för maskeraden med cowboy-och-indiantema

Dave Brubeck :: Time Out [1959]
01. Blue Rondo à la Turk
02. Strange Meadow Lark
03. Take Five
04. Three to Get Ready
05. Kathy's Waltz
06. Everybody's Jumpin'
07. Pick Up Stick

023 Dave Brubeck :: Time Out [1959]


Äntligen tar jazzen ett litet steg närmare populärmusiken, eller? Dave Brubeck har en lite mer melodisk infallsvinkel till det här med jazz känns det som så även om jazzbacillen finns gömd lite här och var så är även en och annan fin melodislinga det. Men, det är jazz och det kommer alltid att tvinga fram lite utslag när man hör det. Undantaget är i så fall Take Five som är en kanonlåt. Av de andra som är värda att nämnas har Strange Meadow Lark fina pianopartier med inslag av cocktailpianist och Blue Rondo à la Turk klara symptom på ADHD.

Bästa spår: Take five

Utlåtande: En lång time out i så fall