Kategoriarkiv: 1980-tal

Sonic Youth :: Sister [1987]
01. Schizophrenia
02. (I Got A) Catholic Block
03. Beauty Lies in the Eye
04. Stereo Sanctity
05. Pipeline/Kill Time
06. Tuff Gnarl
07. Pacific Coast Highway
08. Hot Wire My Heart
09. Kotton Krown
10. White Kross

605 Sonic Youth :: Sister [1987]


Detta borde jag nog har hört en del av… Det kom när jag scannade musikmarknaden på väldigt mycket och olika musik. Dessutom när Ove’s Rockklubb höll igång som bäst. Men det är kanske lite för mycket slammer så det är därför jag inte lagt det på minnet. Ett typiskt uttryck från då som passar bra är att ”det är mycket yxa”. Min närmaste referenspunkt är The Cramps men detta är mer omelodiskt och inte heller speciellt bra rytmiskt på sina håll. Jag har svårt att bestämma mig vad jag egentligen tycker men det finns några bra låtar som jag kan tänka mig att plocka fram: Beauty Lies In The Eye, Catholic Block, Hot Wire My Heart och White Cross.

Bästa spår: Beauty Lies In The Eye

Utlåtande: I små doser kan det höja partystämningen

Public Enemy :: It Takes A Nation Of Millions To Hold Us Back [1988]
01. Countdown to Armageddon
02. Bring the Noise
03. Don't Believe the Hype
04. Cold Lampin' with Flavor
05. Terminator X to the Edge of Panic
06. Mind Terrorist
07. Louder Than a Bomb
08. Caught, Can We Get a Witness?
09. Show 'Em Whatcha Got
10. She Watch Channel Zero?!
11. Night of the Living Baseheads
12. Black Steel in the Hour of Chaos
13. Security of the First World
14. Rebel Without a Pause
15. Prophets of Rage
16. Party for Your Right to Fight

635 Public Enemy :: It Takes A Nation Of Millions To Hold Us Back [1988]


Upp på hip hop podiet igen men denna gången östkustvarianten. Det är fortfarande inte någon favoritgenre men intressant att lyssna på ur ett undersökande perspektiv. Här hittar jag direkt samplingar som influerat Just D och de var ju pionjärer i den svenska hip hopen åtminstone. Och bra!

Mina kommentarer känns lika malplacerade här som när jag skriver om jazz. Men det jag gillar är all snygg scratching och många coola samplingar. Och beaten också. Men eftersom jag inte är en textmänniska vad gäller musik så faller en del av idén med rap för min del. Dessutom blir det för monotont i längden. Jag uppskattar detta i små portioner om jag får höra något guldkorn men annars väljer jag bort det.

Bästa spår: Don't Believe The Hype

Utlåtande: Ännu inte övertygad om hiphopens förnämlighet

Run DMC :: Raising Hell [1986]
01. Peter Piper
02. It's Tricky
03. My Adidas
04. Walk This Way
05. Is It Live
06. Perfection
07. Hit It Run
08. Raising Hell
09. You Be Illin'
10. Dumb Girl
11. Son of Byford
12. Proud to Be Black

579 Run DMC :: Raising Hell [1986]


Tro det eller ej men detta är till och med de största rapfavoriterna jag har. Här har de dessutom samplat en favoritlåt, My Sharona, i It’s Tricky och det är bra. My Adidas som också fick stor genomslagskraft är dock ganska slätstruken tycker jag. Walk This Way håller fortfarande och jag minns fortfarande videon som var riktigt cool inte minst för att Aerosmith också var med i den. Det blir dock ett gäng mer ordinära/trista låtar innan Raising Hell kommer som också sticker ut med ett schysst gitarriff. You’ll Be Illin’ har ett coolt samplat blås som jag också gillar. De beatboxar en del också vilket borde varit första gången man hörde det när denna kom.

Bästa spår: Walk This Way

Utlåtande: Min inkörsport till rap och mycket håller än

The Pogues :: If I Should Fall From Grace With God [1988]
01. If I Should Fall from Grace with God
02. Turkish Song of the Damned
03. Bottle of Smoke
04. Fairytale of New York
05. Metropolis
06. Thousands Are Sailing
07. South Australia
08. Fiesta
09. Medley: The Recruiting Sergeant/The Rocky Road to Dublin/The Galway Races
10. Streets of Sorrow/Birmingham Six
11. Lullaby of London
12. The Battle March Medley/Sit Down by the Fire
13. The Broad Majestic Shannon
14. Worms

611 The Pogues :: If I Should Fall From Grace With God [1988]


Detta startar precis som jag förväntat mig med snabb brittisk folkmusik och jag ser en folkfylld pub framför mig men redan andra spåret Turkish Song of the Damned förvånar och andas lite orientaliskt och är fantastiskt cool. Det finns en klassiker av stora mått på denna plattan för det måste man kalla en låt som spelas frekvent varje jul, Fairytale of New York. Och den är vacker även om julsånger har en tendens att bli lite sönderspelade.

Men det blir lite för mycket av highspeed-dragspel efter ett tag och precis som jag nämnde så borde jag vara på en pub just nu för att kanske tycka lite bättre om det. Men jag tänkte förvånansvärt lite på den tandlöse Shane MacGowan under tiden jag lyssnade så något finns det här som rycker tag.

Bästa spår: Turkish Song of the Damned

Utlåtande: I små doser vid rätt tillfälle

Associates :: Sulk [1982]
01. Arrogance Gave Him Up
02. No
03. Bap De La Bap
04. Gloomy Sunday
05. Nude Spoons
06. Skipping
07. It's Better This Way
08. Party Fears Two
09. Club Country
10. Nothinginsomethingparticular

512 Associates :: Sulk [1982]


Aaah, nu blir det hemmaplan verkar det som. Förstaspåret Arrogance Gave Him Up låter mycket Go West som var ett favoritband från sent 80-tal. Sedan får jag istället lite associationer till tidiga Simple Minds och kanske Adam And The Ants i Bap De La Bap. Flera av låtarna, inte minst Country Club, påminner lite om China Crisis. Så det stämde ganska väl överens om att detta är min hemmaplan. Dock är det bara inledningsspåret och det sista, Nothinginsomethingparticular, som känns förhållandevis fräscht fortfarande medan resten är lite daterat. Just de två spåren är dessutom instrumentala.

Bästa spår: Arrogance Gave Him Up

Utlåtande: Daterat men lyssningsbart och kompletterar mitt 80-tal

Judas Priest :: British Steel [1980]
01. Rapid Fire
02. Metal Gods
03. Breaking the Law
04. Grinder
05. United
06. You Don't Have to Be Old to Be Wise
07. Living After Midnight
08. The Rage
09. Steeler

465 Judas Priest :: British Steel [1980]


Metal är ett område som jag närmat mig mer och mer men fortfarande för lite. Detta är ju ett band som är bland de som satt avtryck för andra som kommit senare. Men som ofta med rock av olika slag så låter det ganska mesigt i förhållande till dagens akter och framför allt hur det tolkades då.  Inledningsspåret Rapid Fire är en ganska snabb och rå låt men är ändå väldigt snygg. Mest känd är väl Breaking the Law och det känns fortfarande som en singellåt. Men Grinder är också en riktigt bra låt och i Living After Midnight finns det ganska mycket pop också så jag tycker nästan det låter lite 70-tal och Sweet. Plattan avslutas med en snabb låt, Steeler, som faller väl in i ramen för hela albumet. Även den är snyggt upplagd och sången bra. Det är bara att konstatera att Rob Halford definitivt fyller sångplatsen snyggt till de tunga, distade gitarrmattorna. Så det är faktiskt lite svårt att plocka ut en bästa låt för det skulle kunna vara flera!

Bästa spår: Living After Midnight

Utlåtande: Detta borgar för ännu mera metal framöver

Metallica :: …And Justice For All [1988]
01. Blackened
02. ...And Justice for All
03. Eye of the Beholder
04. One
05. The Shortest Straw
06. Harvester of Sorrow
07. The Frayed Ends of Sanity
08. To Live Is to Die
09. Dyers Eve

625 Metallica :: …And Justice For All [1988]


Både metal och Metallica är egentligen ganska sena upptäckter för mig även om det finns undantag här och var. Hela detta albumet är väl av den sorten som jag har lite svårare för. Jag gillar i princip det de lirar men eftersom låtarna är så långa som de är, 5-10 minuter, så är det ofta väldigt olika tempo i en och samma låt. Rent tekniskt blir jag väldigt imponerad av vad de gör musikaliskt men låtarna blir å andra sidan lite för svåra kan jag tycka. Jag vill inte ”svära” men det känns som att det svävar en liten jazz-ande över kompositionerna utan att vara i närheten av det trista med jazz. Alltså är det mycket ekvilibrism i form av snabba fötter på dubbelkaggen, kvicka fingrar i synkront gitarrspel och rent allmänt snabbt bas- och gitarrspel.

Dessvärre är det så att på grund av ovanstående så är det svårt att hitta så många hits här. (Det kommer ett undantag!) Och då finns det ändå dynamik så det räcker till och blir över vilket ändå gör detta bra. Det kan eventuellt hjälpa om man vill bli av med lite aggressioner när man lyssnar på det. Men så klart finns det ett undantag som bekräftar regeln. One har allt det som jag beskrivit innan men dessutom en grym melodi som bär låten genom de sju och en halv minuterna. Det var också hitlåten från plattan. Men de låtar som jag också gillar är Shortest Straw och To Live Is To Die. Det här är bra men kräver verkligen rätt sinnesstämning för att kunna lyssna på. Men lyssna på trummorna och framför allt bastrumman i Dyers Eve! Hur många ben har Lars Ulrich??

Bästa spår: One

Utlåtande: Det är mycket musik för pengarna

ABBA :: The Visitors [1981]
01. The Visitors (Crackin' Up)
02. Head Over Heels
03. When All Is Said And Done
04. Soldiers
05. I Let The Music Speak
06. One of Us
07. Two For The Price Of One
08. Slipping Through My Fingers
09. Like An Angel Passing Through My Room

495 ABBA :: The Visitors [1981]


Äntligen! Men det blir kanske lite svårt att hålla sig ”lika objektiv” till detta som till de andra plattorna som ingår i detta projekt. Detta är åtminstone en av få svenska album som ingår i originalutgåvan av boken.

Detta är ju ABBAs sista album och har en betydligt mognare och mer syntbaserad profil än de tidigare plattorna. Det kommer sig säkert av att det redan då hade blivit en mer delad uppdelning av komponerandet mellan Björn & Benny och således kommer klaviaturerna fram desto mer. Inlednings- och titelspåret The Visitors har en trevande inledning som går över i en maffig refräng och ljudbilden är fortfarande så välproducerad som var deras signum och Fridas röst är fantastiskt dramatisk. Head Over Heels är mer av den poppighet från tidigare men saknar lite av den lätthet/glättighet som fanns. Den kommer istället fram i When All Is Said And Done som också har den kännetecknande sången av både Agnetha och Frida som lyfter låten ytterligare. Ett steg på väg mot vad som skulle komma för B & B är Soldiers. En melankolisk vers med lite militärkänsla(?) tack vare trumkompet. Och så lyfter den i refrängen!

Melankolin ligger ganska tungt över B-sidan på LP:n som inleds med I Let The Music Speak. I efterhand känns den också som ett ”experiment” inför musikalkompositionerna som skulle komma. En vers i valstakt som övergår i fyrtakt i refrängen och Fridas stämma sveper in allt i sammet. Första singeln One Of Us har också en del av deras tidigare lekfullhet med Agnethas röst i verserna och så fyller Frida upp i refrängerna så att det typiska ABBA-soundet hörs. Här går också Rutger Gunnarssons bas genom väldigt mycket även om detta inte är hans allra bästa insats med gänget. The Three Boys spelar de typiska mandolinpartierna och det är är inga mindre än Björn, Rutger och Lasse Wellander. Den kanske enda lustiga texten ABBA gjorde finns i Two For The Price Of One. Det är väl lite typiskt att just Björn sjunger den men jag förstår inte riktigt den kritik den fått för ämnet. Ganska kul tycker jag. En låt som definitivt har klättrat på min lista det senaste decenniet eller så är Slipping Through My Fingers, mycket tack vare musikalen Mamma Mia. Den påminner mig, också, om den förgänglighet som finns som man tänker på så mycket mer nu när man har barn. Och den är så fantastiskt vacker med Agnethas sång och ett gitarrsolo av Wellander i slutet som lyfter den ännu mer. Avslutningslåten Like An Angel Passing Through My Room hade jag lite svårt för till en början men det avskalade arrangemanget har gjort att den nu vuxit. Givetvis är Fridas röst underbar att höra ovanpå de sparsamma klaviaturerna. Den fick också en ny dimension när man på denna plattas DeLuxe-utgåva kunde höra ett antal olika versioner av den under inspelningens gång tills den slutgiltiga versionen.

Bästa spår: When All Is Said And Done

Utlåtande: Hela jag fylls med en upprymdhet som är svår att beskriva

John Lee Hooker :: The Healer [1989]
01. The Healer
02. I'm in the Mood
03. Baby Lee
04. Cuttin' Out
05. Think Twice Before You Go
06. Sally Mae
07. That's Alright
08. Rockin' Chair
09. My Dream
10. No Substitute

638 John Lee Hooker :: The Healer [1989]


Detta är en platta med många ”gäster” och första låten är en typisk Santana-låt. The healer är en hyfsad låt med lite för mycket 80-talsbjäfs för att passa Hookers slitna röst. Redan i andra låten ställs det till rätta för I’m in the mood är en klassisk tungungblues med slide. Dessutom gör Bonnie Raitt honom sällskap som blir ett härligt komplement i sången. Nästa samarbete att nämna är Canned Heat som gör en liten uptempovariant, Cuttin’ Out, och som visst har en del klara inslag från deras hit On the road again. En av Hookers hitlåtar är Boom boom boom och Think Twice Before You Go är gjord efter samma recept utan att nå riktigt till samma höjd. Lite skum är allt Sally Mae men somliga blueslåtar är så att de aldrig riktigt blir något alls. That’s Alright är tillbaka i det traditionella spåret och då kommer det också fram ett gött munspel som filar lite i bakgrunden hur mycket som helst. Även Rockin’ chair är en  ”improvisationsblues” där hans gitarr som är stämd lite halvtaskigt även får agera slagverk. Coolt och konstigt… My dream är då en av få ”traditionella” låtar med någorlunda ordinärt komp med bas och trummor. Låtarna spretar åt alla möjliga håll men behållningen tycker jag nog att John Lee Hookers raspiga röst är. Den kommer verkligen till sin rätt i No substitute.

Bästa spår: Think Twice Before You Go

Utlåtande: Blueslåtar med känsla

Young Gods :: L’Eau Rouge [1989]
01. La Fille de la Mort
02. Rue des Tempêtes
03. L'Eau Rouge
04. Charlotte
05. Longue Route
06. Crier les Chiens
07. Ville Nôtre
08. Les Enfants
09. L'Amourir
10. Pas Mal

645 Young Gods :: L’Eau Rouge [1989]


Det börjar med lite tivolikänsla i La Fille de la Mort som sedan övergår i dramatik. Sparsmakat arr med trummor och stråkar. Och den avslutas i en kaotisk raket efter åtta minuter! ”Sången” är på gränsen till growling och Rue des Tempêtes är lite hårdare. En liten antydan till industri finns det men inte så mycket metalliskt ljud utan det är ändå lite mjukare och stråkarna som återkommer softar också till det. Tivolit åter kommer i Charlotte men clownen som sjunger är en fransk Tom Waits och således med ganska svart näsa. Longue Route stämmer bättre överens med hård musik och grötig röst och är på så vis heller inte så ”konstig”. Som kontrast är Les Enfants med trummor, aningen atonala stråkar och lite mysko blås väldigt svår. De små taktbytena lättar heller inte upp den direkt. Det blir mycket experiment tycker jag mest att det låter som. Det är också svårt att låta bli att dra en parallell till Rammstein som definitivt kommer upp i sinnet och just att de sjunger på franska kontra tyska gör att det känns på riktigt. Det som förvånar mest är väl att detta är från den tid när jag lyssnade som mest på ny musik och mycket musik men ändå har jag överhuvud taget inte hört talas om dem. Dock tror jag inte att det hade blivit mer än en lyssning då heller.

Bästa spår: Longue Route

Utlåtande: Lite utanför min komfortzon men vissa stycken är tunga och lyssningsvärda