Kategoriarkiv: 1980-tal

Barry Adamson :: Moss side story [1989]
01. On The Wrong Side of Relaxation
02. Under Wraps
03. Central Control
04. Round Up The Usual Suspects
05. Sounds from The Big House
06. Suck On The Honey of Love
07. Everything Happens to Me
08. The Swinging Detective
09. Autodestruction
10. Intensive Care
11. The Most Beautiful Girl in the World
12. Free at Last
13. Alfred Hitchcock Presents
14. Chocolate Milk Shake
15. The Man with the Golden Arm

654 Barry Adamson :: Moss side story [1989]


Detta är någon form av temaplatta som hämtad från en film skulle man kunna tycka eventuellt. Musiken är dramatisk men ändå ganska intetsägande. Det är lyssningsbart men inget jag skulle sätta på hemma oavsett tillfälle känns det som. Sounds from the big house har vissa likheter med Jean Michel Jarre men det går inte att dra några växlar på det för i slutet låter det istället som hämtat från det psykedeliska 60-talet. Everything happens to me börjar som pianoballad och avslutas med vinkelslip. Det hela är märkligt och jag kan inte förstå varför detta måste ges ut på skiva? Alltså är jag väl heller inte helt säker på att jag faktiskt valde rätt låt som den bästa…

Bästa spår: Auto destruction

Utlåtande: Som vanligt fattar jag inte

Aerosmith :: Pump [1989]
01. Young Lust
02. F.I.N.E.
03. Going Down/Love in an Elevator
04. Monkey on My Back
05. Water Song/Janie's Got a Gun
06. Dulcimer Stomp/The Other Side
07. My Girl
08. Don't Get Mad, Get Even
09. Hoodoo/Voodoo Medicine Man
10. What It Takes

655 Aerosmith :: Pump [1989]


Jag har verkligen hört den här plattan ett otal gånger men jag gör det gärna igen. Och igen. Jag tycker den har det mesta av det som man kan tänka sig av ett rockband, arenarockband, som inte ger sken av att vara mer än just ett rockband. Det är 100% energi och en oerhört bra melodikänsla. Både Young lust och F.I.N.E. är mycket riff och ganska rakt på medan Love in an elevator har en extra dimension som späs på lite extra med den lite ekivoka inledningen Going down. Att det även bjuds på fina fotbollskörer, snyggt solo och lite annorlunda feeling gör det bara till en komplett låt. Jag gillar det märkliga introt till Monkey on my back som lite personifierar bandet, inte minst Steven Tyler, och sedan är bottleneckgitarren otroligt välpassande. Ytterligare drama är det i Janie’s got a gun som definitivt är en riktigt stor favorit från den här tiden. Det som kanske sticker ut mest på plattan är de små introna till flera av låtarna och då är Dulcimer stomp definitivt märkligast. Lite back to basics känns My girl och ännu mer är Don’t get mad, get even som börjar väldigt bluesigt med munspel men sen öser på. Till sist har de sparat en ballad, eller nästan, som är så enkel men ändå grymt påträngande och snygg. Här får Steven Tyler briljera igen med sin röst och kören är här så fantastiskt fin adderad så gåshuden är nära. Mycket av Aerosmith är Steven Tylers röst och framtoning på scen men musikerna går inte att glömma bort heller för det är väldigt snyggt förpackat allt detta.

Bästa spår: Janie's got a gun

Utlåtande: En absolut toppnotering som kommer att finnas med länge

Pixies :: Doolittle [1989]
01. Debaser
02. Tame
03. Wave of Mutilation
04. I Bleed
05. Here Comes Your Man
06. Dead
07. Monkey Gone to Heaven
08. Mr. Grieves
09. Crackity Jones
10. La La Love You
11. No. 13 Baby
12. There Goes My Gun
13. Hey
14. Silver
15. Gouge Away

656 Pixies :: Doolittle [1989]


Jag tycker att det börjar bli för många album nu som ligger i denna opolerade kategori och för mig känns ganska gammaldags i sin framtoning och låter mest slamrigt. Dynamiken i musiken känns alldeles för klen dessutom men det som sticker ut är den lilla popkänslan i Wave of mutilation och den kvinnliga rösten i I bleed. Det blir aningen bättre där Monkey gone to heaven också känns ganska poppig och baktakten i den ska-influerade Mr. Grieves känns lite kul inledningsvis. Dessvärre är det så att det mesta går mig spårlöst förbi. Det finns låtar som inte alls är dåliga men tydligen ingen hook och alltså fastnar de inte. Någonstans finns det en potential men jag vet inte om den nås upp till på senare plattor men här kommer de ingen vart åtminstone.

Bästa spår: Monkey gone to heaven

Utlåtande: Det skulle kunna bli något men faller platt

Bonnie Raitt :: Nick of time [1989]
01. Nick of Time
02. Thing Called Love
03. Love Letter
04. Cry on My Shoulder
05. Real Man
06. Nobody's Girl
07. Have a Heart
08. Too Soon to Tell
09. I Will Not Be Denied
10. I Ain't Gonna Let You Break My Heart Again
11. The Road's My Middle Name

657 Bonnie Raitt :: Nick of time [1989]


Jag känner igen ganska mycket av detta från det tidiga 90-talet men jag fastnade inte speciellt för det då. Blandningen av rock, country och lite blues känns betydligt mer rätt nu. Lite synd är det att vissa av låtarna har lite för stor tidsstämpel på sig. Nick of time låter i mina öron som r’n’b och när då övergången till Thing called love som är åt countryhållet känns det spretigt. Tredje stilen som dyker upp låter inte så lite Don Henley i Love letter. Efter det så ligger musiken lite mer i en main stream fåra av rock- och popliknande låtar. Nobody’s girl är dock också en snygg ballad. Ett väldigt kul inslag är Have a heart som har en poppig känsla och en go baktakt. Känns inte alls så mycket åttiotal ändå. Det känns mer genomtänkt i andra halvan när låtarna går på lagom sparlåga i ett skönt tempo och produktionen känns mer homogen. Sist ligger det en väldigt bra basic blues där alla bra detaljer från plattan dyker upp igen och tillsammans med sången ger plattan ett exakt ansikte på något vis.

Bästa spår: Have a heart

Utlåtande: Välproducerat snyggt som inte gör någon förargad

Fugazi :: Repeater [1989]
01. Turnover
02. Repeater
03. Brendan No1
04. Merchandise
05. Blueprint
06. Sieve-Fisted Find
07. Greed
08. Two Beats Off
09. Styrofoam
10. Reprovisional
11. Shut the Door

658 Fugazi :: Repeater [1989]


Detta känns inte helt tokigt med en fot i ganska många olika läger. Rockigt med mycket dist, distinkta trummor och en bas som också är klar och driver på låtarna ganska väl. Trummor och bas driver på rytmen tillsammans med ganska snygga och enkla riff i den instrumentala Brendan 1. I Merchandise drar det istället iväg mot punk medan Blueprint har ett enkelt snyggt gitarrintro som sedan ligger och maler genom låten. Musiken är snyggare än sången utan tvekan för den är mest skrikig men funkar väl ändå till detta. Jag gillar det rytmiska som de ofta åstadkommer och då är Two beats off lite typisk i refrängen med de samspelande gitarr och bas. Mest metal har Reprovisional utan att traska in för mycket i punkspåret eller annat. Sista låten bjuder faktiskt på en skön dynamik som jag inte trodde skulle komma. Shut the door har enkla baspartier som helt plötsligt toppas av vilda, korta gitarriff. Riktigt coolt!

Bästa spår: Blueprint

Utlåtande: Ingen favorit men en snygg mix rå och lite tuffare musik

Soul II Soul :: Club Classics Vol. One [1989]
01. Keep on Movin'
02. Fairplay
03. Holdin' On
04. Feeling Free
05. African Dance
06. Dance
07. Feel Free
08. Happiness
09. Back to Life
10. Jazzie's Groove

659 Soul II Soul :: Club Classics Vol. One [1989]


Musiken tog en hel del nya vändningar vid den här tiden och när house blandade sig i leken blev det ofta med r’n’b och soul. Soul II Soul drar då så klart mot soul kan man gissa redan på namnet. Ljudet är otroligt mjukt och inbäddat och det gäller även det housepiano som dyker upp emellanåt. Keep on movin’ är precis så soft och en bra representant. Generellt så är detta inte min musik för jag tycker att det puttrar framåt väldigt långsamt så jag tycker är tråkigt. Då är Holdin’ on betydligt mer givande med sin schyssta danstakt, fast en erbarmligt dålig röst dock. Möjligen African dance men Dance är en kopia med pratad text vilket gör att båda faller bort istället.Lite kul blir det igen i Happiness som känns gladare och det är lite tempo på housepianot och basen får leka lite. Från denna platta kom det annars en landsplåga, Back to life, som på så vis kan symbolisera den här tiden ganska väl. Det är nog också den snyggaste låten på plattan fast att arret är ganska sparsmakat eller om det är tack vare.

Bästa spår: Holdin' on

Utlåtande: Det är för sömnigt för mig

De La Soul :: 3 Feet High And Rising [1989]
01. Intro
02. The Magic Number
03. Change in Speak
04. Cool Breeze on the Rocks
05. Can U Keep a Secret
06. Jenifa Taught Me (Derwin's Revenge)
07. Ghetto Thang
08. Transmitting Live from Mars
09. Eye Know
10. Take It Off
11. A Little Bit of Soap
12. Tread Water
13. Potholes in My Lawn
14. Say No Go
15. Do as De La Does
16. Plug Tunin'
17. De La Orgee
18. Buddy
19. Description
20. Me Myself and I
21. This Is a Recording 4 Living in a Fulltime Era (L.I.F.E.)
22. I Can Do Anything (Delacratic)
23. D.A.I.S.Y. Age
24. Plug Tunin

660 De La Soul :: 3 Feet High And Rising [1989]


Detta är väldigt basic rap som förvisso svänger men dynamiken är inte direkt det som toppar. I stort sett tycker jag att detta är oerhört slätstruket och det hjälper inte att man försökt packa in det i någon form av humoristisk paket om en game show. Mest förvånad blir jag antagligen av att höra The magic number som för många gånger ringt i mitt öra när jag kommit fram till en 3-abonnent och fått höra som vänta-musik. I mångt och mycket tycker jag detta låter som Sugarhill Gang men med mer samplingar som dessvärre inte tillför så oerhört mycket positivt. Det är ett lite coolare beat i Change in speak och den samplade saxen och gitarren är riktigt snygga. Men till exempel är franskalektionen i Transmitting live from Mars fullständigt poänglös tycker jag. Det hörs ganska tydligt emellanåt att Just D hittat sin stil från detta och liknande band och då är Eye know ett rätt så bra exempel där det finns en liten ”ordvits” med i titeln också. En av de snyggare samplingarna är en av mina gamla favoriter, Hall & Oates, i Say no go och den är också skönt taktfast med lite driv i. Me myself and I är en av de mest ordinära låtarna men också den som är mest dansant. Men det gör den också ganska trist egentligen. Nytt ja, men knappast så upplyftande eller positivt.

Bästa spår: Change in speak

Utlåtande: Ganska trist och utan drag

Janet Jackson :: Rhythm Nation 1814 [1989]
01. Interlude: Pledge
02. Rhythm Nation
03. Interlude: T.V.
04. State of the World
05. Interlude: Race
06. The Knowledge
07. Interlude: Let's Dance
08. Miss You Much
09. Interlude: Come Back Interlude
10. Love Will Never Do (Without You)
11. Livin' in a World (They Didn't Make)
12. Alright
13. Interlude: Hey Baby
14. Escapade
15. Interlude: No Acid
16. Black Cat
17. Lonely
18. Come Back to Me
19. Someday Is Tonight
20. Interlude: Livin'...In Complete Darkness

661 Janet Jackson :: Rhythm Nation 1814 [1989]


Jag vet att jag var sådär begeistrad i detta när det kom. Jag tyckte att det var ett väldigt vasst och skarpt ljud. Detta gjorde så klart att jag aldrig lyssnade på plattan som helhet och heller inte konstaterade det faktum att den är en konceptplatta. Det funkar dessutom väldigt bra för låtarna knyts ihop av de här korta styckena på ett ganska kul sätt och eftersom musiken känns lite överambitiös ibland så hjälper det. Det känns också som att detta har varit en influens för många efteråt och låtar som Rhythm nation, Miss you much och Escapade är väldigt rytmbaserade och ett minimalt arrangemang av melodi- eller ackordinstrument. Även om den senare har väldigt snygg sång och störst popkänsla av dem. I Love will never do blir det en aning mer melodiskt och hon får visa aningen mer att hon kan sjunga och inte bara är dans. Det blir ännu bättre i Livin’ in a world som är en klassisk tryckare, med en svart underton hör jag i slutet av låten. Den som sticker ut allra mest är nog ändå Black cat där en riktigt fet distad gitarr som lyfter allt till en extra höjd. Det finns väldigt mycket likheter med Prince sound från ungefär samma år och det är kanske inte att undra och introt här får mig absolut att tänka på hans Cream till exempel. Snyggast sång är det ändå tack vare alla stämmor i Come back to me som har lite av den r’n’b feel som jag inte gillar så särdeles egentligen men här är i stort hela arret snyggt och har väldigt snygga harmonier. Väldigt snygg är även Someday is tonight med ett coolt trumpetsolo på slutet. Jag är nog lite beklämd att jag inte var mer öppen för detta när det kom för det är både tufft och absolut modernt för 1989.

Bästa spår: Black cat

Utlåtande: Jag borde hängt med på tåget redan när hon var som snyggast

Jungle Brothers :: Done by the forces of nature [1989]
01. Beyond This World
02. Feelin' Alright
03. Sunshine
04. What U Waitin' 4?
05. U Make Me Sweat
06. Acknowledge Your Own History
07. Belly Dancin' Dina
08. Good Newz Comin'
09. Done by the Forces of Nature
10. Beeds on a String
11. Tribe Vibes
12. J. Beez Comin' Through
13. Black Woman
14. In Dayz 2 Come
15. Doin' Our Own Dang
16. Kool Accordin' "2" a Jungle Brother

662 Jungle Brothers :: Done by the forces of nature [1989]


Detta drar med en gång iväg mot någon form av hardcore hiphop som det så klart inte heter men eftersom detta inte är mitt område så… Men jag svänger ändå lite ganska snart på det DJ-mässiga attackmixet från Beyond this world till Feelin’ alright där den senare har en väldigt skön dansfeeling och inte alls är dum och What you waitin’ 4 blandar in lite skönt sound också. Då är däremot Sunshine bara monoton med sin taktfasta beat. Men inte helt förvånande så blir jag trött på det mesta även om jag så klart drar på smilbanden när ooga-ooga-ooga-chaka dyker upp i Good newz comin’ men det varar ganska kort för det känns inte som att de gör detta med rätta glimten utan för stort allvar. Det känns helt enkelt för tungt att lyssna på och saknar totalt glädje.

Bästa spår: What U waitin' 4

Utlåtande: Det är för allvarligt trots försök att vara kul

N.W.A :: Straight Outta Compton [1989]
01. Straight Outta Compton
02. Fuck tha Police
03. Gangsta Gangsta
04. If It Ain't Ruff
05. Parental Discretion Iz Advised
06. 8 Ball (Remix)
07. Something Like That
08. Express Yourself
09. Compton's n the House (Remix)
10. I Ain't tha 1
11. Dopeman (Remix)
12. Quiet on tha Set
13. Something 2 Dance 2

663 N.W.A :: Straight Outta Compton [1989]


Jag har inga större problem att direkt konstatera att detta är gangsta och maken till många svordomar och fula ord samlade tillsammans vet jag inte om jag hört. Ja, att detta var nyskapande är heller inga problem att konstatera men här tar också musiken ett helt nytt steg mot något som för mig bara låter så otroligt argt. Helt i motsats mot vad jag tycker musik är. Jag kan tycka att en del av backingtracken är helt OK men i stort sett så mår jag bara dåligt när jag hör detta. Det finns säkert en anledning att vara så här arg men jag tror att de spär på det ännu mer och sprider känslan samtidigt så behöver inte all musik vara lika barnsligt glad som Freddie and The Dreamers…

Bästa spår: Gangsta gangsta

Utlåtande: Otroligt deprimerande