Kategoriarkiv: 1980

Judas Priest :: British Steel [1980]
01. Rapid Fire
02. Metal Gods
03. Breaking the Law
04. Grinder
05. United
06. You Don't Have to Be Old to Be Wise
07. Living After Midnight
08. The Rage
09. Steeler

465 Judas Priest :: British Steel [1980]


Metal är ett område som jag närmat mig mer och mer men fortfarande för lite. Detta är ju ett band som är bland de som satt avtryck för andra som kommit senare. Men som ofta med rock av olika slag så låter det ganska mesigt i förhållande till dagens akter och framför allt hur det tolkades då.  Inledningsspåret Rapid Fire är en ganska snabb och rå låt men är ändå väldigt snygg. Mest känd är väl Breaking the Law och det känns fortfarande som en singellåt. Men Grinder är också en riktigt bra låt och i Living After Midnight finns det ganska mycket pop också så jag tycker nästan det låter lite 70-tal och Sweet. Plattan avslutas med en snabb låt, Steeler, som faller väl in i ramen för hela albumet. Även den är snyggt upplagd och sången bra. Det är bara att konstatera att Rob Halford definitivt fyller sångplatsen snyggt till de tunga, distade gitarrmattorna. Så det är faktiskt lite svårt att plocka ut en bästa låt för det skulle kunna vara flera!

Bästa spår: Living After Midnight

Utlåtande: Detta borgar för ännu mera metal framöver

Adam And The Ants :: Kings Of The Wild Frontier [1980]
01. Dog Eat Dog
02. Antmusic
03. Feed Me to the Lions
04. Los Rancheros
05. Ants Invasion
06. Killer in the Home
07. Kings of the Wild Frontier
08. The Magnificent Five
09. Don't Be Square (Be There)
10. Jolly Roger
11. Making History
12. The Human Beings

454 Adam And The Ants :: Kings Of The Wild Frontier [1980]


Detta är första plattan ut från 1980-talet. Det säger en hel del om det decenniet och kommer att säga en del om mig också med början redan här. Detta är en platta som jag har lyssnat på en hel del. Det positiva som finns med den, fortfarande kanske, är att den är mångfacetterad och har en ny vinkling på musik jämfört med nästan allt jag lyssnat på innan. Redan i Dog eat dog är det ganska tydligt att bandet har två trummisar och användandet av cymbaler är nästan obefintligt. Deras ”signaturmelodi” Antmusic är kanske den med mest hitpotential och är nog också poppigast. Det förekommer en hel del ”fotbollskörer” och skrik av olika slag men det är väl också en del av den indianimage som bandet har. Los rancheros kommer som en överraskning med sitt mexikanska stuk. Låtarna är överlag ganska dramatiska och spelar på den visuella stilen som pirat/indian eller något åt det hållet. Looken är/var ganska stylish men håller inte riktigt musikaliskt. Det finns trots det en ganska schysst underton av rock vilket gör att en låt som Killer in the home har överlevt bättre än Kings of the wild frontier som är en överdrift i det mesta. En märklig platta som trots allt har påverkat mig en hel del troligen med tanke på att musiken sticker ut så mycket som den gör.

Bästa spår: Antmusic

Utlåtande: Väldigt annorlunda och nytt men nu för daterat

Dexys Midnight Runners :: Searching For The Young Soul Rebels [1980]
01. Burn It Down
02. Tell Me When My Light Turns Green
03. The Teams That Meet in Caffs
04. I'm Just Looking
05. Geno
06. Seven Days Too Long
07. I Couldn't Help It If I Tried
08. Thankfully Not Living in Yorkshire It Doesn't Apply
09. Keep It
10. Love Part One
11. There, There, My Dear

455 Dexys Midnight Runners :: Searching For The Young Soul Rebels [1980]


Detta är en musikstil som jag inte fastnat för och på något vis förknippar lite med pubmusik. Det värsta är väl att det låter ganska likt ett coverband som jag själv spelade i för länge sedan… Därför kan jag också säga att det låter ganska live om det och är lite lagom surt på sina håll. Låtarna är aningen för ”jämntjocka” och det är väl ingen extra guldstjärna för att den instrumentala The teams that meet in Caffs är den som låter lite bättre. Det blir nästan patetiskt och oerhört trist i I’m just looking medan Seven days too long är mycket roligare eftersom den är så tempofylld inte minst. Bland de lugnare låtarna som ändå funkar är I couldn’t help it if I tried bra fast smörig och en liten Mustang Sally-kopia går det allt att hitta i Keep it. Det är skönt att de avslutar med en gladare låt i upptempo, There there my dear. Det är också den som bjuder på alla de bra delar inslag som finns i det här bandet. Låtarna som schysst tempo borde faktiskt blivit större partyhöjare än jag har någon aning om. Fast de hamnade väl i skymundan av disco och synt.

Bästa spår: There there my dear

Utlåtande: Borde vara en mer anlitad coverlåts-skattkista

The Cramps :: Songs The Lord Taught Us [1980]
01. T.V. Set
02. Rock On The Moon
03. Garbageman
04. I Was a Teenage Werewolf
05. Sunglasses After Dark
06. The Mad Daddy
07. Mystery Plane
08. Zombie Dance
09. What's Behind the Mask?
10. Strychnine
11. I'm Cramped
12. Tear It Up
13. Fever

457 The Cramps :: Songs The Lord Taught Us [1980]


Detta är väl slammerrock när det är som bäst. Mycket tunga trummor med ett tjockt sound och så skrikande gitarren. Dessutom är sången inte direkt skön någon gång över huvud taget. Dessutom fattas det bas vilket gör att det låter som att de står i en stor industrilokal. Flera låtar drar mot rockabilly men mer oljud, Rock on the moon. Ganska mycket femtiotal andas även I was a teenage werewolf men den har lite finess i framförandet. Bara ös rakt av är The mad daddy som slutar i kaos. Det finns för det mesta inget flyt i låtarna vilket gör att de inte är så roliga att lyssna på. Inte så mycket melodikänsla helt enkelt. I’m cramped tillhör dock de mer lyssningsvärda låtarna. Fast de två coverna på Queens Tear it up och den gamla Fever är rena morden. Fruktansvärda! Nej, detta är inte ens roligt.

Bästa spår: I was a teenage werewolf

Utlåtande: Tar de musik på allvar eller har de ens roligt?

AC/DC :: Back In Black [1980]
01. Hells Bells
02. Shoot to Thrill
03. What Do You Do for Money Honey
04. Given the Dog a Bone
05. Let Me Put My Love Into You
06. Back in Black
07. You Shook Me All Night Long
08. Have a Drink on Me
09. Shake a Leg
10. Rock and Roll Ain't Noise Pollution

456 AC/DC :: Back In Black [1980]


Vilken samling utmärkta rocklåtar! Ljudet är fantastiskt snyggt och även om sången är ”skrikig” på sina håll så blir det ganska maffigt när de släpper på fotbollskörerna. Introt till Hells bells är ju klockrent och sedan är det i princip autostrada med melodiösa rocklåtar oavsett om vissa är aningen hårdare än andra. Denna har ett skönt tempo och snygga gitarrfigurer men övergår i lika snygga riff. Det som lite förvånar men gör mig glad är det rätt så feta ljudet och att gitarrmattorna också är det. Jag gillar att de är så duktiga på att göra lite drama som i Let me put my love into you men ändå har kvar det feta. Här är sången i refrängen dessutom lite bättre. Egentligen är väl Back in black en sådan låt också men här är det synkoperna framför allt i verserna som är grejen. Och detta riffet är riktigt bra! Hitlåten nummer ett är givet You shook me all night long. Den ber om det med sitt riff och allsångsvänliga refräng. Det känns lite som att jag fastnar allra mest för de något släpiga låtarna och Rock and roll ain’t noise pollution är också en sådan låt som man nästan vill sparka lite mer fart i fast att det är denna tröghet som gör den så tung.

Detta är det 500:e albumet som jag lyssnar på även om det är ett tag kvar tills jag passerar nummer 500. Av dessa har jag lyssnat på 26 stycken tidigare och nu säger prognosen att det är färdiglyssnat i början av augusti 2017. Fortfarande två och ett halvt år kvar alltså.

Bästa spår: Back in black

Utlåtande: Fasen vilken bra rock detta är

Dead Kennedys :: Fresh Fruit For Rotting Vegetables [1980]
01. Kill the Poor
02. Forward to Death
03. When Ya Get Drafted
04. Let's Lynch the Landlord
05. Drug Me
06. Your Emotions
07. Chemical Warfare
08. California Über Alles
09. I Kill Children
10. Stealing People's Mail
11. Funland at the Beach
12. Ill in the Head
13. Holiday in Cambodia
14. Viva Las Vegas

458 Dead Kennedys :: Fresh Fruit For Rotting Vegetables [1980]


Frågan är om inte detta är det första som jag tycker låter så som jag egentligen tänkt mig punk. Det jag lyssnat på inom området innan är egentligen mest hits vilket talar emot själva genren men här är det ett otroligt skitigt ljud utan både bas och diskant känns det som. Gitarrerna är vassa och tempot och intensiteten är hög. Ändå är det helt OK rock i Kill the poor med en del popinslag utan att häda mot det de gör. När det känns som att det inte går att öka kommer Drug me som känns som när blodet rusar runt efter en överdos antagligen. Mest förvånad på hela plattan blir man nog i Chemical warfare där det mitt i dyker upp tolv takter vals. Helt osannolikt! Hälften av låtarna är två minuter eller kortare vilket känns bra för den här stilen men det blir inte mycket låt av det så jag tycker de lite längre låtarna är överlag lite bättre. I Funland at the beach ligger det mitt i någonstans en snygg gitarr i ett fill som jag gillar medan Ill in the head mest är avig i sin takt och toner tills bryggan som kommer i baktakt lite snyggt. Sist ligger en cowboy-aktig cover på Viva Las Vegas. Den känns lite malplacerad tycker jag nog men är inte dålig utan bara väldigt annorlunda än de andra låtarna.

Bästa spår: Kill the poor

Utlåtande: Jag tror att plattan skulle vinna på många lyssningar men det kommer jag inte att orka

The Soft Boys :: Underwater Moonlight [1980]
01. I Wanna Destroy You
02. Kingdom of Love
03. Positive Vibrations
04. I Got the Hots
05. Insanely Jealous
06. Tonight
07. You'll Have to Go Sideways
08. Old Pervert
09. The Queen of Eyes
10. Underwater Moonlight

460 The Soft Boys :: Underwater Moonlight [1980]


Jag vet inte vad jag ska tycka om detta. Å ena sidan låter det mest som ett sextiotalsband med lite bättre ljud fast å andra sidan är det ibland lite snyggare och modernare fills eller annat som lyfter låtarna. I Kingdom of love är gitarrfigurerna inte bara snygga utan ger lite tyngd också. Typiskt sextiotal i Positive vibrations med en instoppad sitar och inte bara titeln rider på Beach Boys utan det gör en del av musiken också. Det blir lite tunggung med mörk röst i I got the hots. Mest jobbig är Insanely jealous som mest är ett snabbt komp på hi-haten men ingenting händer verkligen. Mest sextiotalig är nog Tonight som nästan påminner lite om en gammal Shadows-låt men är sådär slätstruken genom hela tycker jag. Nytänkande med en hel del syntetiska ljud är You’ll have to go sideways men lite typiskt att den är instrumental. Eller är kanske Old pervert den som sticker ut mest med sitt slamriga ljud, skrikande gitarrer och falska sång? Den bästa sidan av sextiotalet som de visar är med snygga Rickenbacker-gitarrer i Queen of eyes och typisk stämsång. De sparar faktiskt godbiten till sist för då blir det pop och inblandat är alla de bra grejorna som de haft i de andra låtarna.

Bästa spår: Underwater moonlight

Utlåtande: Lättlyssnat men inte så kul

Peter Gabriel :: Peter Gabriel III
01. Intruder
02. No Self Control
03. Start
04. I Don't Remember
05. Family Snapshot"
06. And Through the Wire
07. Games Without Frontiers
08. Not One of Us
09. Lead a Normal Life
10. Biko

459 Peter Gabriel :: Peter Gabriel III


Nu börjar Peter Gabriel låta lite mer som den artist när jag först lärde känna honom. Lite roligt är det väl att trumkompet i Intruder låter ganska mycket Phil Collins fast inte riktigt lika distinkt diskant och komprimerat. Afrikanskt inspirerat i No self control men det är ett snyggt runt ljud i det marimbaliknande kompet. I don’t remember är absolut cool och med tuffa gitarrer. Det blir faktiskt väldigt rockigt och rått i And through the wire som jag inte har hört innan tycker jag. Skulle jag kategorisera honom är han lite komplicerad pop. Det är två låtar jag känner igen från denna platta och Games without frontiers är den ena. Den har också den lite svårtillgängliga popattityden som kännetecknar honom. Det är snyggt och poppigt men inte direkt utan man måste lyssna sig till det ett antal gånger. Den andra låten som jag hört är Biko men som jag inte alls är lika förtjust i mest med tanke på att de afrikanska slår genom så väldigt mycket. Fortfarande är Peter Gabriel en artist man måste vara väldigt sugen på att höra för det är inget man har på i bara bakgrunden men det finns mycket kvalitet.

Bästa spår: I don't remember

Utlåtande: Snyggt och udda men även lite svårt på sina håll

Echo And The Bunnymen :: Crocodiles [1980]
01. Going Up
02. Stars Are Stars
03. Pride
04. Monkeys
05. Crocodiles
06. Rescue
07. Villiers Terrace
08. Pictures on My Wall
09. All That Jazz
10. Happy Death Men

462 Echo And The Bunnymen :: Crocodiles [1980]


Detta är ett band som är sprunget ur samma låda som The Cure med en snarlik ljudbild. De ligger kanske nära även till exempel tidig Simple Minds, U2 eller till och med Duran Duran men dessvärre saknas de lättillgängliga dragen som de har i sina låtar. Flera låtar till exempel Stars are stars, Pride och Monkeys är ganska enkla men har en form av slätstruken pop över sig. Med det sagt så är det ganska svårt att vaska ut en höjdpunkt bland denna mellanmjölk men det finns kanske dock inga totala djupdykningar.

Bästa spår: Rescue

Utlåtande: Vinner kanske på många lyssningar, om man orkar

Motörhead :: Ace Of Spades [1980]
01. Ace of Spades
02. Love Me Like a Reptile
03. Shoot You in the Back
04. Live to Win
05. Fast and Loose
06. (We Are) The Road Crew
07. Fire, Fire
08. Jailbait
09. Dance
10. Bite the Bullet
11. The Chase Is Better Than the Catch
12. The Hammer

463 Motörhead :: Ace Of Spades [1980]


När man såg Motörhead första gången, antagligen i Måndagsbörsen…, så var det så hårt så att man mådde lite dåligt plus att killarna var skitiga och slitna. Lemmy har väl sedan dess sett likadan ut men den här plattan är väldigt lik en del ZZ Top skulle jag kunna tycka. Det är rockigt och tufft och de har hittat rätt inställning på disten på gitarren men det är rätt så lättillgängligt också. Att Ace of spades är en hit är jag inte alls förundrad över. Ändå är den mycket snabbare än de flesta av de andra låtarna vilket egentligen tycker är lite negativt för de andra låtarna suger lite mer i sitt sväng. Det känns ändå ganska hårt eftersom Lemmys röst inte är den skönaste direkt och hamrandet på trummorna är heller inte av det lättare slaget. Det är troligen inte så svårt att bli av med en del frustration genom att lyssna på den här plattan på hög volym och kanske kombinera de med städning för den kommer nog att gå undan. Detta är en riktigt bra platta med grymma rocklåtar som lite oförtjänt kanske hamnat i ett lite för hårt fack. Visst, även avslutningen The hammer håller 190 men det är de andra rocklåtarna med en del grund i blues som gör att lägstanivån är väldigt hög.

Bästa spår: Ace of spades

Utlåtande: Denna kommer att plockas fram när hjärnan ska rensas