Kategoriarkiv: 1981

ABBA :: The Visitors [1981]
01. The Visitors (Crackin' Up)
02. Head Over Heels
03. When All Is Said And Done
04. Soldiers
05. I Let The Music Speak
06. One of Us
07. Two For The Price Of One
08. Slipping Through My Fingers
09. Like An Angel Passing Through My Room

495 ABBA :: The Visitors [1981]


Äntligen! Men det blir kanske lite svårt att hålla sig ”lika objektiv” till detta som till de andra plattorna som ingår i detta projekt. Detta är åtminstone en av få svenska album som ingår i originalutgåvan av boken.

Detta är ju ABBAs sista album och har en betydligt mognare och mer syntbaserad profil än de tidigare plattorna. Det kommer sig säkert av att det redan då hade blivit en mer delad uppdelning av komponerandet mellan Björn & Benny och således kommer klaviaturerna fram desto mer. Inlednings- och titelspåret The Visitors har en trevande inledning som går över i en maffig refräng och ljudbilden är fortfarande så välproducerad som var deras signum och Fridas röst är fantastiskt dramatisk. Head Over Heels är mer av den poppighet från tidigare men saknar lite av den lätthet/glättighet som fanns. Den kommer istället fram i When All Is Said And Done som också har den kännetecknande sången av både Agnetha och Frida som lyfter låten ytterligare. Ett steg på väg mot vad som skulle komma för B & B är Soldiers. En melankolisk vers med lite militärkänsla(?) tack vare trumkompet. Och så lyfter den i refrängen!

Melankolin ligger ganska tungt över B-sidan på LP:n som inleds med I Let The Music Speak. I efterhand känns den också som ett ”experiment” inför musikalkompositionerna som skulle komma. En vers i valstakt som övergår i fyrtakt i refrängen och Fridas stämma sveper in allt i sammet. Första singeln One Of Us har också en del av deras tidigare lekfullhet med Agnethas röst i verserna och så fyller Frida upp i refrängerna så att det typiska ABBA-soundet hörs. Här går också Rutger Gunnarssons bas genom väldigt mycket även om detta inte är hans allra bästa insats med gänget. The Three Boys spelar de typiska mandolinpartierna och det är är inga mindre än Björn, Rutger och Lasse Wellander. Den kanske enda lustiga texten ABBA gjorde finns i Two For The Price Of One. Det är väl lite typiskt att just Björn sjunger den men jag förstår inte riktigt den kritik den fått för ämnet. Ganska kul tycker jag. En låt som definitivt har klättrat på min lista det senaste decenniet eller så är Slipping Through My Fingers, mycket tack vare musikalen Mamma Mia. Den påminner mig, också, om den förgänglighet som finns som man tänker på så mycket mer nu när man har barn. Och den är så fantastiskt vacker med Agnethas sång och ett gitarrsolo av Wellander i slutet som lyfter den ännu mer. Avslutningslåten Like An Angel Passing Through My Room hade jag lite svårt för till en början men det avskalade arrangemanget har gjort att den nu vuxit. Givetvis är Fridas röst underbar att höra ovanpå de sparsamma klaviaturerna. Den fick också en ny dimension när man på denna plattas DeLuxe-utgåva kunde höra ett antal olika versioner av den under inspelningens gång tills den slutgiltiga versionen.

Bästa spår: When All Is Said And Done

Utlåtande: Hela jag fylls med en upprymdhet som är svår att beskriva

Motörhead :: No Sleep ’Til Hammersmith [1981]
01. Ace of Spades
02. Stay Clean
03. Metropolis
04. The Hammer
05. Iron Horse/Born to Lose
06. No Class
07. Overkill
08. (We Are) The Road Crew
09. Capricorn
10. Bomber
11. Motorhead

482 Motörhead :: No Sleep ’Til Hammersmith [1981]


Redan efter en låt så undrar man hur Lemmys röst pallar en hel konsert men det värsta är väl att den faktiskt fortfarande hänger med. Detta är hårt och är det ännu. Ljudet från instrumenten är väl helt OK men visst distar det, det är ju liksom meningen, men är ändå ganska distinkt. Sångmikarna däremot har ingen som helst diskant och låter för j… Ace of spades är riktigt bra och har en självklar hitpotential. Lemmy har en dedikation till nästan varje låt och Iron horse är till ”all angels” men den är samtidigt också lite mer återhållsam i tempot. Men det tar de igen i Overkill som kör i 190 på dubbelkaggen. Som om det inte räckte med den raspiga rösten i låtarna får man även ett rejält primalskrik innan The road crew. Lemmy utspel att ”this is a slow one” gör inte att låten hamnar bland tryckare direkt utan Capricorn är i princip i samma stil fast kanske i en mer modest takt och inte motorvägsfart. Sista biten går dock på motorvägen igen för både Bomber och Motorhead har full fart och som på beställning nästan kommer en flygsiren som avslutning på hela plattan.

Bästa spår: Ace of spades

Utlåtande: Hårt som håller

Siouxie And The Banshees :: Juju [1981]
01. Spellbound
02. Into the Light
03. Arabian Knights
04. Halloween
05. Monitor
06. Night Shift
07. Sin in My Heart
08. Head Cut
09. Voodoo Dolly

479 Siouxie And The Banshees :: Juju [1981]


Detta kallas ju för postpunk och det känns som ett ganska bra namn tycker jag. Även om det går att hitta paralleller med till exempel U2 så är detta skramligare till skillnad från det rockiga i U2 då. Som flera gånger innan är det sången som det lite fallerar på eftersom jag inte tycker den är toppen. Spellbound är ganska häftig med sitt snabba komp men är å andra sidan ganska monoton. Då finns det istället lite mystik i Into the light som bjuder på den extra dimension jag tycker borde finnas. Det finns ganska snygga influenser till titeln Arabian knights och som också har ett tungt trumkomp. Istället är Halloween ett bottenskrap där slamrigheten är som värst. De kan göra bra rocklåtar också för Monitor har en riktigt snygg dist och ett basic trumkomp som gör att låten är lätt att gunga med till och även Night shift hamnar i denna fåra även om den är lite dyster. Även Sin in my heart har ett bra driv och mycket energi med en snygg början som sedan ökar i intensitet. I Head cut händer ingenting. Voodoo Dolly är i princip bara gnäll både på gitarren och i ”sången”.

Bästa spår: Arabian knights

Utlåtande: Det faller ganska platt för mig

Heaven 17 :: Penthouse And Pavement [1981]
01. (We Don't Need This) Fascist Groove Thang
02. Penthouse and Pavement
03. Play To Win
04. Soul Warfare
05. Geisha Boys and Temple Girls
06. Let's All Make A Bomb
07. The Height of the Fighting
08. Song With No Name
09. We're Going To Live for a Very Long Time

480 Heaven 17 :: Penthouse And Pavement [1981]


Detta är samtida med många av de band som jag fastnade väldigt mycket för. Detta är också ett av de mer typiska exemplen på new wave för mig där soundet känns aningen viktigare än kanske melodin. Här finns flera bra låtar men de flesta saknar det allra mesta för att de skulle kunnat överleva bättre. Det finns klara referenser till hur både Human League och ABC låter men båda de banden lyckades göra betydligt bättre melodier. Kopplingen till Human League finns ju verkligen också eftersom några medlemmar kom därifrån innan de startade Heaven 17. Det svänger dock väldigt bra i Fascist groove thang och Penthouse and pavement som väl också var de stora hitsen från plattan även om den senare är mer rytm än melodi. Play to win har dock en kraftig hook som sätter sig även om den också bygger på mycket funky rytm. I Soul warfare kommer funken ännu mer fram i och med ”tummabasen” får ett helt litet solo i mitten fast att den är tydlig genom hela låten. Just blandningen mellan funk och lite nyare synt-tänk är väl det som är grejen men i Geisha boys and temple girls är det synten som tar över medan det i Let’s all make a bomb är typexemplet. På slutet blir det lite för experimentellt syntigt eller snarare att låtarna är lite för svaga.

Bästa spår: Fascist groove thang

Utlåtande: Innovativt då, daterat nu

Einstürzende Neubauten :: Kollaps [1981]
01. Tanz Debil
02. Steh auf Berlin
03. Negativ Nein
04. U-Haft-Muzak
05. Draußen ist Feindlich
06. Schmerzen Hören (Hören mit Schmerzen)
07. Jet'm
08. Kollaps
09. Sehnsucht
10. Vorm Krieg
11. Hirnsäge
12. Abstieg & Zerfall
13. Helga

478 Einstürzende Neubauten :: Kollaps [1981]


Detta är för mig ett välkänt i bemärkelsen att namnet känner jag väldigt väl igen och den lilla figuren/gubben på konvolutet har jag sett på otaliga jackor på svartklädda typer på stan. Därmed inte sagt att att jag har någon som helst aning om deras musik. Det visar sig ganska snart också varför jag inte har närmat mig detta för det kanske har varit en undermedveten känsla att detta i princip är olyssningsbart. I viss mån kan jag förstå den påverkan de kan ha haft på musiker för att de kanske samplat ljud och varit duktiga på att använda elektroniska instrument men rent musikaliskt finns det knappt ens en låt på plattan. Steh auf Berlin = trycklufts-tandläkarborr och kastrullslammer. Hören mit schmerzen är vadå? Jet’m är ju snodd från Serge Gainsbourg’s Je t’aime och då följdaktligen den enda låten, eller? I Kollaps låter det lite som att Fläskkvartetten hämtat en del inspiration. Hur man än vrider på det så känns öronen bara såriga om man lyssnar mer än en minut.

Bästa spår: Tanz debil

Utlåtande: Industriella experiment är bästa beskrivningen

Go-Go’s :: Beauty And The Beat [1981]
01. Our Lips Are Sealed
02. How Much More
03. Tonite
04. Lust to Love
05. This Town
06. We Got the Beat
07. Fading Fast
08. Automatic
09. You Can't Walk in Your Sleep (If You Can't Sleep)
10. Skidmarks on My Heart
11. Can't Stop the World

481 Go-Go’s :: Beauty And The Beat [1981]


Detta är verkligen enkel musik men ack så effektiv. Det låter dessutom extra studsigt med den kvinnliga sången. Visst doftar det mycket tidigt åttiotal men är härligt piggt. Då tyckte man nog att det var förhållandevis rockigt men nu är det bara glatt, vilket jag säger positivt, och då är Our lips are sealed och Tonite fantastiska. Jag tycker att flertalet låtar växer väldigt mycket efter flera genomlyssningar för de är enkla men skönt poppiga med attityd. This town bygger upp till en catchy refräng och har ändå det lite ruffiga (relativt sett…) rocksoundet precis som We got the beat som skulle kunnat bli en Mickey om man stoppat in en Farfisa också. Den låt som kanske sticker ut mest är Automatic som verkar ha lite högre ambitioner än att bara vara pop, kanske mest för att tempot är något långsammare. Det finns både lite Blondie och Kim Wilde i detta och jag gillar båda!

Bästa spår: Our lips are sealed

Utlåtande: Musik som gör en glad

Soft Cell :: Non-stop Erotic Cabaret [1981]
01. Frustration
02. Tainted Love
03. Seedy Films
04. Youth
05. Sex Dwarf
06. Entertain Me
07. Chips on My Shoulder
08. Bedsitter
09. Secret Life
10. Say Hello, Wave Goodbye

483 Soft Cell :: Non-stop Erotic Cabaret [1981]


En av de märkligaste inledningarna på ett album? Frustrerat skrik som snabbt övergår i tidstypisk synt. Låten är sedan inte ordinär i sig men har ett skönt beat som helt plötsligt övergår i den otroliga hiten Tainted love. Det tog verkligt många år innan jag begrep att det var en cover… Men detta är synt när det var som bäst 1981! Det finns flera hitlåtar men också flera väldigt märkliga som jag fortfarande inte riktigt förstår. En bra danslåt men med en rätt suspekt titel: Sex dwarf. Den hänger väl ihop med albumnamnet men visst blir man lite förvånad fortfarande. På slutet kommer det igen fina representanter för bra melodiösa syntlåtar som förvisso är starkt daterade av året men är snygga låtar med tidstypiska ljud. Bedsitter och Secret life ligger faktiskt i linje och kvalitet med det Depeche Mode gjorde och ”representerar” nästan deras två första plattor. Först den mörka och sedan den ljusa. Sist ut är Say hello, wave goodbye som mest är snygga syntharmonier men här hörs också den inte helt igenom perfekta sångrösten.

Bästa spår: Tainted love

Utlåtande: Ett viktigt syntavtryck men nu nu fattas helheten

Orchestral Manoeuvres In The Dark :: Architecture & Morality [1981]
01. The New Stone Age
02. She's Leaving
03. Souvenir
04. Sealand
05. Joan of Arc
06. Joan of Arc (Maid of Orleans)
07. Architecture and Morality
08. Georgia
09. The Beginning and the End

484 Orchestral Manoeuvres In The Dark :: Architecture & Morality [1981]


Detta andas ganska mycket nymodighet men är inte tillnärmelsevis lika catchy som deras tidigare hit Enola Gay. The new stone age sticker ut för att den har en märklig gitarr i inledningen och låten låter mer The Cure än en syntbaserad grupp som de är. Sedan blir det mer förväntat med fina poplåtar i She’s leaving och Souvenir medan Sealand är ett ganska stort ljudexperiment där namnet på låten är talande. Även Architecture and morality är i samma grannskap och båda är dessvärre lite för långsamma för att vara ordentligt hörvärda. De båda Joan of Arc är snarlika snygga poplåtar som aldrig riktigt lyfter. Då är Georgia en tydlig tuggummislagdänga även om hooken inte är riktigt så bra som den borde vara. Tyvärr är den sista låten The beginning and the end ganska trist instrumental i en lång inledning men räddas lite av den snygga gitarren. Jag är dock besviken att detta inte är roligare fast att det ligger väldigt nära min musikaliska grund från när det begav sig.

Bästa spår: She's leaving

Utlåtande: Syntsnyggt mestadels men ack så trist

Brian Eno – David Byrne :: My Life In The Bush Of Ghosts [1981]
01. America Is Waiting
02. Mea Culpa
03. Regiment
04. Help Me Somebody
05. The Jezebel Spirit
06. Qu'ran
07. Moonlight in Glory
08. The Carrier
09. A Secret Life
10. Come with Us
11. Mountain of Needles

485 Brian Eno – David Byrne :: My Life In The Bush Of Ghosts [1981]


Brian Eno och David Byrne tillsammans får inte mig att tänka på lättillgängliga poplåtar rakt av. Det är ganska skilda musikstilar men det som går genom låtarna är att de i mina öron är instrumentala med samplade texter som lagts in som en form av statement genom låten. I Regiment finns det en ganska skön orientalisk feeling och The Jezebel spirit har en skön dansbeat och känns emellanåt som en raplåt. Moonlight in glory skulle kunnat vara signatur till en sjuttiotalsdeckare. Det finns egentligen inget jag gillar på den här plattan men jag kan nog ändå hitta något som är minst dåligt. I viss mån känns detta som ”ljudexperiment” men så klart också låtar även om jag tycker mest det är fragment av låtar som skulle kunnat ingå i ”riktiga” låtar. Det finns roliga ljud, rytmer och samplingar men som låtar och platta är detta fullständigt meningslöst.

Bästa spår: The Jezebel spirit

Utlåtande: Detta är mest ljudexperiment av olika slag

Damaged :: Black Flag [1981]
01. Rise Above
02. Spray Paint
03. Six Pack
04. What I See
05. TV Party
06. Thirsty and Miserable
07. Police Story
08. Gimmie Gimmie Gimmie
09. Depression
10. Room 13
11. Damaged II
12. No More
13. Padded Cell
14. Life of Pain
15. Damaged I

486 Damaged :: Black Flag [1981]


Här smyger det in sig ytterligare en punkplatta vilket känns ganska malplacerat för det är väl rätt så gammalt vid det här laget? Detta tillför mig inte något för även om de verkar vara ganska duktiga musiker är det för primalt för att jag ska uppskatta det. Jag hittar verkligen inget av intresse men det som möjligen kommer närmast är Depression för det höga tempots skull. De sista låtarna låter mindre punk och mer arg metal men nej, detta var bara jobbigt!

Bästa spår: What I see

Utlåtande: Detta är inget steg framåt för musiken