Kategoriarkiv: 1982

Associates :: Sulk [1982]
01. Arrogance Gave Him Up
02. No
03. Bap De La Bap
04. Gloomy Sunday
05. Nude Spoons
06. Skipping
07. It's Better This Way
08. Party Fears Two
09. Club Country
10. Nothinginsomethingparticular

512 Associates :: Sulk [1982]


Aaah, nu blir det hemmaplan verkar det som. Förstaspåret Arrogance Gave Him Up låter mycket Go West som var ett favoritband från sent 80-tal. Sedan får jag istället lite associationer till tidiga Simple Minds och kanske Adam And The Ants i Bap De La Bap. Flera av låtarna, inte minst Country Club, påminner lite om China Crisis. Så det stämde ganska väl överens om att detta är min hemmaplan. Dock är det bara inledningsspåret och det sista, Nothinginsomethingparticular, som känns förhållandevis fräscht fortfarande medan resten är lite daterat. Just de två spåren är dessutom instrumentala.

Bästa spår: Arrogance Gave Him Up

Utlåtande: Daterat men lyssningsbart och kompletterar mitt 80-tal

ABC :: The Lexicon Of Love [1982]
01. Show Me
02. Poison Arrow
03. Many Happy Returns
04. Tears Are Not Enough
05. Valentine's Day
06. The Look of Love (Part One)
07. Date Stamp
08. All of My Heart
09. 4 Ever 2 Gether
10. The Look of Love (Part Four)

496 ABC :: The Lexicon Of Love [1982]


Nu börjar det snygga åttiotalet göra entré! Detta är fortfarande väldigt snygga låtar med underbara arr. Kanske lite daterade syntar eller ljud men i övrigt mycket smakfullt. För mig är detta också typiskt bland de new romantics band som vällde över en vid den här tiden. Det börjar också fantastiskt snyggt med stråkar, blås och ett grymt intro i Show me med en superdistinkt bas. Det är bara så slickt och övergången till Poison arrow vältajmad. Den i sin tur har det mest man kan önska av välavvägda instrumenteringar. Man blir ganska snart också varse att Martin Fry har en fin röst. Lite lugnare tempo men ändå dansant i Many happy returns men den har en refräng som mer känns som en brygga. I Tears are not enough ligger det en så otroligt enkel men fräck rythm guitar. En väldigt trevande start är det något vis i The look of love men när den väl kommer igång så har den det där självklara tempot och hooken sitter där och allt är liksom på plats. Och sedan sitter slutet som en smäck. Fantastisk! Det finns en kul lekfullhet i Date stamp med många roliga ljud samtidigt som den har samma snygga upplägg med distinkt bas, bra driv i tempot och en vass gitarr. Här bjuder kören också på väldigt snygga inslag. Lite åt balladhållet är All of my heart där allt tagits ner ett snäpp men versen är väldigt snygg och bygger snyggt upp till refrängen som har ett fräckt slut med titeln och crescendo-break innan nästa vers tar vid med lite mer intensitet. Och så går allt ner igen tills slutet kommer. De två sista låtarna känns ganska typiska sistalåtar där 4 ever 2 together är lång och har lite märkliga röstförvrängningar men sedan kommer en kort instrumental version av den stora hiten The look of love (Part 4). Fast den inte egentligen inte ingår på originalplattan så är det värt att nämna den snygga, lite jazziga, versionen av Poison arrow som finns på en senare utgåva av albumet. Visst kan det höras att det är lite åttiotal men jag tycker ändå att det fortfarande är musikaliskt väldigt snyggt.

Bästa spår: The look of love (Part 1)

Utlåtande: Verkligt snyggt producerad och många bra låtar

Prince :: 1999 [1982]
01. 1999
02. Little Red Corvette
03. Delirious
04. Let's Pretend We're Married
05. D.M.S.R.
06. Automatic
07. Something in the Water (Does Not Compute)
08. Free
09. Lady Cab Driver
10. All the Critics Love U in New York
11. International Lover

497 Prince :: 1999 [1982]


Den här mannen, vad han än heter eller kallar sig, är någon som jag är väldigt kluven till. Å ena sidan har han staplat hits på varandra och ständigt utvecklats mot nya stilar men å andra sidan känns det också som att han givit ut väldigt mycket material som knappt funkar som singel-B-sidor. Här finns i varje fall de första hitsen jag tycker han gjort och den stora låten är 1999 som är en fantastisk party- och danslåt. Den innehåller också de typiska ljud som han använde sig av under den första delen av åttiotalet. Little red Corvette som är lite mer suggestiv och ganska dynamisk i sin ljudbild. Delirious är mer en dussinlåt men håller sig inom tidsramen vilket inte Let’s pretend we’re married gör med sina över sju minuter. Jag pallar helt enkelt inte att lyssna de låtarna som är så långa och där är D.M.S.R. och Automatic också men om man klippt ner dem till 3-4 minuter så kunde alla fräcka detaljer kommit mer till sin rätt. Free är ganska fin ballad men heller inte mer. Där hamnar också sista låten International lover som dessutom har lite gammaldags stuk över sig. Fast lite roligare arr och bättre prestation överlag. Resten känns inte lönt att nämna för de berör mig inte alls.

Bästa spår: 1999

Utlåtande: För mycket utfyllnad när han kan prestera så mycket bättre

Grandmaster Flash & The Furious Five :: The Message [1982]
01. She's Fresh
02. It's Nasty
03. Scorpio
04. It's a Shame (Mt. Airy Groove)
05. Dreamin'
06. You Are
07. The Message

498 Grandmaster Flash & The Furious Five :: The Message [1982]


Det är med Grandmaster Flash som jag först upptäcker rap på riktigt men jag fastnar inte. Detta svänger ändå väldigt mycket och håller sig i utkanten av 70-80-tals discodans. Här konstaterar jag nog en riktigt tidig sampling i It’s nasty där det är väldigt tydligt att de lagt in Tom Tom Club. Scorpio får mig nästan att tänka på Georgio Moroder fast att det bara är en vocoder de använt på rösten som gör halva grejen. Väldigt förvånande så blir det otroligt smörigt i Dreamin’ som är en hyllning till Stevie Wonder och i You are som är nära på en predikan. Det blir då väldigt tydligt vilken som är den riktigt bra låten när de lagt The message efter dessa. Nyskapande då: Ja! Men nu blir jag bara långsam och trött.

Bästa spår: The message

Utlåtande: Åååh, detta är otroligt soggigt

Elvis Costello And The Attractions :: Imperial Bedroom [1982]
01. Beyond Belief
02. Tears Before Bedtime
03. Shabby Doll
04. The Long Honeymoon
05. Man Out of Time
06. Almost Blue
07. ...And in Every Home
08. The Loved Ones
09. Human Hands
10. Kid About It
11. Little Savage
12. Boy with a Problem
13. Pidgin English
14. You Little Fool
15. Town Cryer

499 Elvis Costello And The Attractions :: Imperial Bedroom [1982]


Jag gillar Elvis Costello och det mesta jag hör av honom av den enkla anledningen att han är en musiker med känsla. Däremot är låtar och produktion inte alltid lika tilltalande. Som bäst är han att se live antingen bara med en gitarr i en TV-soffa eller i ett ”vanligt” framträdande i samma program. Det stämmer ganska väl överens här också men till exempel Man out of time har ett stort ljud och nästan lite East St Band över sig. Lite cred ska han ändå har för arren som är roligare och eftersom låtarna är i mitt tycke contemporary så är det väl helt OK. Återigen, han är en musiker! Visst låter det ”lite” Sgt Pepper i …And in every home? Introt till The loved ones är otroligt snyggt och låten håller sig. Det finns en fin liten crooner i Kid about it men jag tycker ändå det mest känns som lite billig pianobar. Avslutningsvis blir det ganska fina stråkar i Town cryer men totalt sett är det för lite som egentligen är minnesvärt.

Bästa spår: The loved ones

Utlåtande: "Intressant" men det fastnar liksom inte

The Cure :: Pornography [1982]
01. One Hundred Years
02. A Short Term Effect
03. The Hanging Garden
04. Siamese Twins
05. The Figurehead
06. A Strange Day
07. Cold
08. Pornography

500 The Cure :: Pornography [1982]


Detta är allt ett fall framåt för The Cure! Lite rockigare framför allt så att den deppiga tonen inte tar överhanden. One hundred years funkar kanon och den nasala rösten från Robert Smith blir heller inte lika jobbig tycker jag. Stämmer bra in på A short term effect också. Det blir lite mycket indiantrummor i The hanging garden… Återigen är detta en platta med långa låtar och dessvärre gillar jag inte det. Det är för såsigt i Siamese twins och The figurehead. Det blir inte heller bättre på slutet så frågan är hur bra mitt första påstående står sig? Titellåten Pornography är bara märklig så jag blev inte kurerad den här gången heller…

Då har jag egentligen passerat hälften eftersom det totala antalet jag lyssnat på är 540 stycken. Tempot har gått ner för det har tagit mig nästan åtta månader att lyssna på de från nummer 400. Det gör att prognosen ligger betydligt längre fram och säger nu början av november 2017. Däremot har andelen som jag tidigare lyssnat på gått upp till 30 stycken vilket motsvarar 5,5% och att det blivit relativt sett många fler är så klart inte konstigt eftersom åttiotalet var mitt musikdecennium.

Bästa spår: One hundred years

Utlåtande: Det började bra åtminstone

Dexys Midnight Runners :: Too-rye-ay [1982]
01. The Celtic Soul Brothers
02. Let's Make This Precious
03. All in All (This One Last Wild Waltz)
04. Jackie Wilson Said (I'm in Heaven When You Smile)
05. Old
06. Plan B
07. I'll Show You
08. Liars A to E
09. Until I Believe in My Soul
10. Come On Eileen

501 Dexys Midnight Runners :: Too-rye-ay [1982]


Jag är minst sagt förvånad av att jag inte hört mer av denna plattan än den megastora hiten Come on Eileen. Detta är väldigt mycket spelglädje och även om det drar mot folkmusikhållet emellanåt tack vare fiolen så är det mycket rock i botten. The Celtic soul brothers är otroligt glad och smittar av sig direkt och skulle kunnat matcha den stora hiten tycker jag. Istället drar det mot ska i Let’s make this precious och rockar på bra! Lite typiskt att det dyker upp en vals, All in all, är det väl med tanke på stilen i stort på albumet men den skäms inte för sig. Återigen en stiltypisk låt i Jackie Wilson said som även den funkar för att dra upp smilbanden. Lite otippat kanske är Old en ballad men visst är det coolt att banjon hörs genom i kompet och det sävliga blåset gillar jag också. Visst är det en underbar Hammond som to(r)nar upp sig i Plan B? Samma glädje och mer rockfeeling! Lite för lång är Until I believe in my soul och med ett konstigt borttonat avsnitt på slutet så är ändå den en väldigt fin låt med ett bra slut. Sist ligger då Come on Eileen som återigen vittnar om att det ska vara roligt med musik. Jag är positivt överraskad av plattan för jag trodde att detta var med av ett one-hit-wonder men här finns flera väldigt bra låtar.

Bästa spår: Come on Eileen

Utlåtande: Underbar spelglädje som borde hörts mer

Madness :: The Rise & Fall [1982]
01. Rise and Fall
02. Tomorrow's (Just Another Day)
03. Blue Skinned Beast
04. Primrose Hill
05. Mr. Speaker (Gets the Word)
06. Sunday Morning
07. Our House
08. Tiptoes
09. New Delhi
10. That Face
11. Calling Cards
12. Are You Coming (With Me)
13. Madness (Is All in the Mind)

503 Madness :: The Rise & Fall [1982]


Inte ett favoritband, det kan man inte säga, men absolut en grupp som bjudit på väldigt mycket bra musik inte minst från deras två första album. Här steppar de upp musikaliskt kan man säga för ljudet är mycket djupare men det karakteristiska spikpianoljudet och de bröliga saxofonerna är på plats ändå. Och Suggs typiska sång är såklart också omisskännlig. Titelspåret Rise and fall är riktigt bra och bjuder lite extra allt av det som är bra. Då är singeln Tomorrow’s (just another day) faktiskt inte alls i klass om än bra. Ganska typiskt så blandar de låtar med lite märkliga inslag som till exempel Blue skinned beast, Mr. Speaker, Sunday morning och New Delhi med de vanliga och tokiga låtarna där till exempel Primrose Hill och Tiptoes ligger. Deras största hit måste antagligen vara Our house och den är på något vis fortfarande lika catchy och kul och där är verkligen alla deras bra ingredienser samlade perfekt. Dessutom leker de med tonartbyten på slutet som är helt underbara! Som helhet finns det många bra låtar men kanske bara denna enda hit men de ”leker” mycket musik vilket gör det ett nöje att lyssna på. Vilken fantastisk avslutningslåt de fått till i Madness (is all in the mind) som både i titel och stil är perfekt.

Bästa spår: Our house

Utlåtande: Glad musik som lätt får upp ens humör

Simple Minds :: New Gold Dream (81–82–83–84) [1982]
01. Someone Somewhere in Summertime
02. Colours Fly and Catherine Wheel
03. Promised You a Miracle
04. Big Sleep
05. Somebody Up There Likes You
06. New Gold Dream (81/82/83/84)
07. Glittering Prize
08. Hunter and the Hunted
09. King Is White and in the Crowd

502 Simple Minds :: New Gold Dream (81–82–83–84) [1982]


Detta är det enda bandet som jag sett två gånger med några dagars mellanrum, i Stockholm och Köpenhamn, jag kom med sista båten från Köpenhamn och fick sedan lifta mitt i natten till Kristianstad för att komma i tid till uppställningen på regementet dagen efter. Det gick men jag måste haft en osedvanlig tur och det var värt det! Den här plattan är deras absolut bästa med det luftiga soundet som jag gillar och syntarna får precis lagom mycket utrymme i de snygga arren. Det är först väldigt långt senare jag har noterat lite mer de otroligt coola basgångarna trots att jag fick tipset av en gammal skolkompis om just det. Someone somewhere in summertime är sinnebilden av det luftiga ljudet medan Colours fly and Catheringe Wheel visar en cool basgång. En av de stora hittarna är Promised you a miracle som har egenheten att gå direkt på refrängen och det är ett coolt grepp. En låt som bara flyter ovanpå allting och så otroligt sköna stämningar och detaljer genom hela låten är Big sleep. För mig är den som ett stort hav som böljar fram och tillbaka och ger både ro och liv. Egentligen är Somebody up there likes you i samma kategori och som instrumental blir den nästan snäppet mer flytande ändå. New gold dream har ett helt fantastiskt intro som på drygt trettio sekunder bygger upp låten och hoppar, återigen, rakt in i refrängen. Och låten bara stegras mot slutet också! Grymt bra! Den stora hiten är väl Glittering prize skulle jag tro och även den är fantastisk. Här är basgången helt otrolig!! Både Hunter and the hunted och King is white and in the crowd drar åt det suggestiva är skönt dynamiska men saknar absolut den hitfeeling som det finns i de flesta av de andra låtarna. Det är kanske dessa som mest visar hur det skulle komma att låta på nästa album. För mig är detta en absolut klassiker som kommer att hålla för evigt. Det var också väldigt svårt att bara välja ut en av dessa låtar.

Bästa spår: Glittering prize

Utlåtande: Detta är ganska säkert en platta som hamnar på min top 20 i varje fall

Donald Fagen :: The Nightfly [1982]
01. I.G.Y.
02. Green Flower Street
03. Ruby Baby
04. Maxine
05. New Frontier
06. The Nightfly
07. The Goodbye Look
08. Walk Between Raindrops

504 Donald Fagen :: The Nightfly [1982]


Många som inte gillar Westcoast brukar framhärda att det låter för bra, är för perfekt. Jag är oftast inte sen att sätta mig på tvären mot detta men kanske ändå jag måste tänka tanken här. Eller så håller inte låtarna tillräckligt hög klass helt enkelt. Det börjar i varje alldeles fantastiskt med favoriten I.G.Y. Jag var också tvungen att googla betydelse efter att ha undrat i trettio år. International Geophysical Year, en händelse i slutet av 50-talet som handlade om framtiden. Dessvärre är det så att inga av de andra låtarna har samma klister på mig som denna och de flesta är snygga. Den låt som ligger närmast andraplatsen är dock New frontier. Det skulle funka alldeles ypperligt på en något stillsam efterfest, antagligen på ett cocktailparty eller som bakgrundsmusik relativt tidigt på en fest innan man sätter sig till bords. Värst är Walk between raindrops som är lite för mycket dock för där är det farligt nära Klaus Wunderlich tycker jag. Jag hade förväntat mig betydligt mer, verkligen.

Bästa spår: I.G.Y.

Utlåtande: Besviken helt enkelt