Kategoriarkiv: 1983

Malcolm McLaren :: Duck Rock [1983]
01. Obatala (La Republica Dominicana)
02. Buffalo Gals
03. Double Dutch
04. El San Juanera
05. Merengue
06. Punk it Up
07. Legba
08. Jive My Baby"
09. Song for Chango
10. (Living on the road in) Soweto
11. World's Famous
12. Duck for the Oyster

516 Malcolm McLaren :: Duck Rock [1983]


Mannen bakom Sex Pistols som själv fick en hit. Jag antar att jag tyckte musiken var lite för märklig för att jag skulle bry mig om att kolla upp albumet. Alltså är det första gång jag hör de flesta av låtarna. Att det är märkligt tycker jag nog nu också och det låter mer som en lite halvtafflig radioutsändning med väldigt spretig musik. Det är absolut innovativt och av alla samplingar som han gjort här känner man igen flera från både tidigare och senare musik tycker jag. Visst finns det musikaliska inslag som inte alls är dumma men det är nog mer det lekfulla som är just roligt och då ligger väl Buffalo gals fortfarande högt upp. Alla mellanspel med för tiden mainstream rap svänger väl okej men inte direkt så häftigt nu. Jag gillar dock verkligen Obatala som är lite svävande afrikanskt med luftig synt. Buffalo gals som är hiten har inte längre det nyhetsbehag den hade när den kom. Den banade väg för andra helt klart och andra gjorde det så småningom mycket bättre. En platta har väl sällan spretat så mycket som denna gör för det är i princip rena lekstugan och var säkerligen ganska kul att lyssna på när den kom men har nu gjort sitt.

Bästa spår: Obatala

Utlåtande: En guldgruva med ljud

Def Leppard :: Pyromania [1983]
01. Rock! Rock! (Till You Drop)
02. Photograph
03. Stagefright
04. Too Late for Love
05. Die Hard the Hunter
06. Foolin'
07. Rock of Ages
08. Comin' Under Fire
09. Action! Not Words
10. Billy's Got a Gun

517 Def Leppard :: Pyromania [1983]


Det är fullständigt oförståeligt att jag inte hade denna plattan direkt när den kom. Den stora hiten är väl Photograph och det var en absolut favorit direkt. Det myllrar av grymma harmonier och partier med break eller annat som gör att låten skiftar karaktär, fast bara lite. Def Leppard är otroligt lekfulla i det de gör även om perfektionismen har tagit överhanden. Redan Rock! Rock! har en av de grymmaste inledningarna med det crescendoliknande och sedan långsamma gitarrplockandet som sedan går över i den feta rocken. Lite mer rakt på rock i Stagefright. ”Alla” vet ju att det är Mutt Lange som åstadkommer det feta ljudet som låter som att det är 100 pålägg av varje instrument och det finns nog en ganska utbredd hata eller älska över det. Till exempel börjar Too late for love med lite aviga ljud som är typiskt att han fyller ut ljudbilden med och framför allt så är det de otroligt feta körerna som är kännetecken. Återigen ett dramatiskt intro som över går i en lugn inledning som i sin tur får en fet start med gitarrer när låten kommer igång med frasen Die hard the hunter. Både Foolin’ och Rock of ages är lika bra som resten av plattan men frågan är om inte det mest kända från plattan är just det märkliga ”tyska” introt på den senare. Jag kan egentligen inte lägga till så mycket mer än att detta fortfarande låter grymt i mina öron med en produktion som slår det mesta även om jag ändå kan förmå mig att säga att det finns en del åttiotal i den också. Det hela avslutas med en låt som är så otroligt väl anpassad för att ligga sist på en platta, Billy’s got a gun. Dramatisk och mycket av allt och ett slut med avslag som är precis i min smak.

Bästa spår: Rock! Rock! (Till you drop)

Utlåtande: Jag är fortfarande en sucker på detta

R.E.M. :: Murmur [1983]
01. Radio Free Europe
02. Pilgrimage
03. Laughing
04. Talk About the Passion
05. Moral Kiosk
06. Perfect Circle
07. Catapult
08. Sitting Still
09. 9–9
10. Shaking Through
11. We Walk
12. West of the Fields

518 R.E.M. :: Murmur [1983]


Jag vet att detta är ett band som haft en lång karriär innan de ”helt plötsligt” slog igenom i början av nittiotalet med ett helt gäng hits. Här får man dock leta ganska väl för att över huvudtaget komma i närheten vilket man inte gör ändå. I Radio free Europe finns det väl ändå en tillstymmelse till en hook medan de flesta låtar helt enkelt inte är så catchy. Det går absolut att höra att det är samma band men de har lite mindre nerv och lite för bråttom som till exempel i Laughing. Dessutom är Michael Stipes röst inte så utpräglad. Men, det är ganska tydligt ändå att låtarna växer efter ett par genomlyssningar. Talk about the passion är nog typiskt en av dessa som nu gungar fram ganska skönt efter ett par gånger. Det blir också så att Sitting still, 9-9 och Shaking through tillhör de som inte alls låter så dumt efter ett tag. Fortfarande saknas hiten men det kanske kompenseras av en förhållandevis jämn platta som är väl värd att lyssna genom ordentligt.

Bästa spår: Perfect circle

Utlåtande: Lite av en lyssnarplatta skulle jag tro

The The :: Soul Mining [1983]
01. I've Been Waitin' for Tomorrow (All of My Life)
02. This Is the Day
03. The Sinking Feeling
04. Uncertain Smile
05. The Twilight Hour
06. Soul Mining
07. Giant
08. Perfect

519 The The :: Soul Mining [1983]


Detta var alls inte så dumt. Jag känner igen bandnamnet men inte mer och plattan spretar ganska mycket men det känns OK i det här fallet. I’ve been waitin’ for tomorrow är taktfast och känns rätt så dansant med snygga trumljud. Lite känsla av Simple Minds om man tänker länge. Det bryter helt med This is the day som direkt är mer elektro/synt. Nästan ett första steg från att synt skulle låta synt och istället bara vara en del av musiken. Det som kommer sedan i The sinking feeling och Uncertain smile är lite som en blandning, eller inte… Förhållandevis snygga låtar men in med samma edge som i de första. Åter en gång så klagar jag på att låtarna är för långa. Jag tycker det blir för långa sträckor som det inte händer något och i The twilight hour är introt förvisso lite mystiskt och ganska bra men med långt intro, två långa verser gör att det inte tar fart förrän efter två minuter. I sista låten Giant låter det faktiskt lite New Order, vilket inte direkt är ett skällsord, eller kanske lite Pet Shop Boys. Väl värt att lyssna på men som många andra plattor finns det ingen given hit som gör att man väldigt gärna återkommer och lyssnar igen.

Bästa spår: This is the day

Utlåtande: Lite som bandnamnet, inget sticker ut

Tom Waits :: Swordfishtrombones [1983]
01. Underground
02. Shore Leave
03. Dave the Butcher
04. Johnsburg, Illinois
05. 16 Shells from a Thirty-Ought-Six
06. Town With No Cheer
07. In the Neighborhood
08. Just Another Sucker on the Vine
09. Frank's Wild Years
10. Swordfishtrombone
11. Down, Down, Down
12. Soldier's Things
13. Gin Soaked Boy
14. Trouble's Braids
15. Rainbirds

520 Tom Waits :: Swordfishtrombones [1983]


Tom Waits är återigen ingen favorit. Det finns ett par låter som är lyssningsvärda men i stort så förstår jag inte riktigt detta. De som trots allt är OK att lyssna på är In the neighbourhood och Down, down, down men för den sakens skull inga höjdarlåtar. Helt olyssningsbart är å andra sidan Dave the butcher, Frank’s wild years och Trouble’s braids. Nej, detta gör mig bara deprimerad.

Bästa spår: In the neighbourhood

Utlåtande: Dålig röst och konstig musik

The Blue Nile :: A Walk Across The Rooftops [1983]
01. A Walk Across the Rooftops
02. Tinseltown in the Rain
03. From Rags to Riches
04. Stay
05. Easter Parade
06. Heatwave
07. Automobile Noise

521 The Blue Nile :: A Walk Across The Rooftops [1983]


Detta är ett lågmält album som är ganska lättlyssnat men går också förhållandevis spårlöst förbi. Det finns lite Peter Gabriel-känsla ibland, till exempel i From rags to riches, men bara en liten touch. De låtar som har lite beat är A tinseltown in the rain med en ganska skön rytmgitarr och Stay som nästan har aningens syntfeeling. Det är egentligen inte dåligt på något vis, inte en enda av låtarna, men det finns få tillfällen när den här musiken skulle passa in. Möjligen som bakgrundsmusik när man pluggar men då väljer jag hellre vilket klassiskt stycke som helst.

Bästa spår: A tinseltown in the rain

Utlåtande: Nästan lika intetsägande som hissmusik

Hanoi Rocks :: Back To Mystery City [1983]
01. Strange Boys Play Weird Openings
02. Malibu Beach Nightmare
03. Mental Beat
04. Tooting Bec Wreck
05. Until I Get You
06. Sailing Down the Tears
07. Lick Summer Love
08. Beating Gets Faster
09. Ice Cream Summer
10. Back to Mystery City

522 Hanoi Rocks :: Back To Mystery City [1983]


Vad vet jag om Hanoi Rocks egentligen? Mest att de hade stora frisyrer och en del smink men annars inget. Så det börjar förvånande med akustisk gitarr i Strange boys play weird openings! Även Malibu Beach nightmare förvånar mig med saxofonsolot som dyker upp. Annars är det mer förväntat som en något hårdare variant av Sweet, eller? Jag gillar också de små inslagen av munspel i Mental beat som gör att det låter mindre glam och åttiotal än vad det är. Men det är också väldigt mycket pop också och då är Until I get you en bra representant även om de så klart stoppar in ett distat gitarrsolo så är det ändå ganska polerat. Det är ganska enkel rock och pop blandat och Sailing down the tears ligger kanske mer åt nåågon form av basic rock men det är liksom trallvänligt ändå. Det fortsätter i samma spår men det säger jag med en positiv ton för detta är i högsta grad lyssningsbart med ganska bra sång och jag gillar gitarr-riffen och -fillsen som är många. Och så finns det tillräckligt många influenser från åttiotalet som lyfter ljudbilden till ganska snygg. Detta är en bra platta men saknar en hit enligt mitt tycke fast låtarna har ganska hög lägstanivå, kanske… Trots den tuffa framtoningen finns det spelglädje låter det som.

Bästa spår: Lick summer love

Utlåtande: Det lät nog tuffare på scen än vad det gör här

Cyndi Lauper :: She’s So Unusual [1983]
01. Money Changes Everything
02. Girls Just Want to Have Fun
03. When You Were Mine
04. Time After Time
05. She Bop
06. All Through the Night
07. Witness
08. I'll Kiss You
09. He's So Unusual
10. Yeah Yeah

523 Cyndi Lauper :: She’s So Unusual [1983]


Aaah, detta är både tokroligt, med känsla och glädje och musikaliskt. Inte förrän lite senare fick jag reda på att kompbandet hon har är The Hooters vilka alltid varit bland mina favoriter. Alltså är det inte märkligt att jag har gillat den här musiken också. Redan Money changes everything är så typisk med den tydliga melodican också. En av åttiotalets allra största hits är nog Girls just wanna have fun som har en förmåga att passa i väldigt många sammanhang och den utstrålar bara glädje egentligen. Kan man dra sig till minnes hur videon var så blir man ännu gladare.

Lite mer daterad känns den då grymma balladen Time after time. Men även här kommer hennes fantastiska röst fram som har så mycket personlighet. Lite mer åt ”bara kul” är She bop inte minst på grund av texten men också för den lekfulla rösten. En av hennes allra bästa låtar tycker är All through the night som är underbart vacker. Witness är också en av de låtar som är mer lek än specifikt bra precis som I’ll kiss you. Ett av de roligaste spåren på plattan är He’s so unusual som låter precis som hämtat från Betty Boop. Och sedan hoppar de direkt in i covern Yeah yeah vilket är ett roligt val eftersom den är gjord av Mikael Rickfors. Nu låter den väldigt annorlunda… Jag gillar lekfullheten som finns men hade gärna sett fler låtar med den ”seriösa” framtoningen men det är helt klart bra.

Bästa spår: All through the night

Utlåtande: Musik ska vara precis så här rolig

Paul Simon :: Hearts And Bones [1983]
01. Allergies
02. Hearts and Bones
03. When Numbers Get Serious
04. Think Too Much (b)
05. Song About the Moon
06. Think Too Much (a)
07. Train in the Distance
08. Rene and Georgette Magritte with Their Dog After the War
09. Cars Are Cars
10. The Late Great Johnny Ace

524 Paul Simon :: Hearts And Bones [1983]


En artist av kanske inte alltför många som man direkt hade tagit namnet på utan att ha hört. Musiken är väldigt egen och är oftast också väldigt lätt att känna igen. Egentligen är det inte något som är dåligt men heller inget som sätter sig som ett tuggummi under skosulan. Det är talande eller berättande musik, så klart, men till exempel Allergies är lite för mycket av allt. Här kan jag tycka att det är för snyggt i någon mening. Mer typiskt singer-song-writer är Hearts and bones, lite Steely Dan i Ehen numbers get serious och afrikanskt i Think too much (b) men också lite trist. Då svänger Think too much (a) lite mer. Jag förstå mig inte riktigt på Cars are cars som har en märklig takt. Låten som kanske är mest ”lagom” kommer sist, nämligenThe late great Johnny Ace som här en väldigt skönt släpande bas. Det är snygg musik men med en twist som jag inte riktigt förstår mig på eller kan ta till mig för att faktiskt tycka om.

Bästa spår: When numbers get serious

Utlåtande: Kvalitet som inte riktigt når mina öron

Echo And The Bunnymen :: Porcupine [1983]
01. The Cutter
02. The Back of Love
03. My White Devil
04. Clay
05. Porcupine
06. Heads Will Roll
07. Ripeness
08. Higher Hell
09. Gods Will Be Gods
10. In Bluer Skies

525 Echo And The Bunnymen :: Porcupine [1983]


Precis som tidigare så är detta inget som sticker ut så särdeles mycket. Ljudet och instrumenteringen är mer distinkt och låter inte alls dumt med referenser till banden som jag nämnt i samband med dem tidigare. Här går de utanför ramarna lite med indisk inspiration i The cutter och det är överlag lite tuffare än innan. Den rena gitarren gör snabba riff men är förhållandevis mjuk ändå. Sången låter så där lagom oinspirerad men det är väl själva grejen. Men det finns partier i till exempel Clay där han tar i och sjunger riktigt bra. Istället går det överstyr i Porcupine med för mycket skrik och en hemsk skrammelgitarr. Det skiftar mycket fram och tillbaka för i Ripeness är gitarren det absolut snyggaste. I Gods will be gods spårar det mest ur med skrik och musik som går överstyr.

Bästa spår: Clay

Utlåtande: Det är för skramligt och för dålig sång mestadels