Kategoriarkiv: 1984

Cocteau Twins :: Treasure [1984]
01. Ivo
02. Lorelei
03. Beatrix
04. Persephone
05. Pandora (for Cindy)
06. Amelia
07. Aloysius
08. Cicely
09. Otterley
10. Donimo

535 Cocteau Twins :: Treasure [1984]


Detta är ett band jag känner till men faktiskt inte lyssnat på något egentligen mer än någon hit och det är väl lite konstigt eftersom detta är från en period när jag tog in mycket nytt. Detta är också ett sound som jag gillar en hel med mycket luft, syntar och en del akustisk gitarr. Det är kanske dessvärre också lite storslaget vilket gör att de försöker bita över lite mycket på en gång som i t ex Beatrix. I Persephone finns det däremot ett sound som låter Depeche Mode modell fem år senare än detta. Det är överlag ganska långsam musik och det är sångerskans ljusa sopran som går igenom för det mesta. Det tematiska finns även i Pandora, Amelia och Otterley och när de kommer så här efter varandra blir det nästan lite hissmusikkänsla över det. Flera av dessa låtar skulle funka på en mood-platta som vilken spa som helst skulle kunna ha i sin repertoar. Som ”pricken över i” så avslutas det med lite mässande i Donimo men den bjuder även på lite mer låt än så. Det är trots allt så att det bästa finns i början på plattan.

Bästa spår: Ivo

Utlåtande: Oerhört snyggt sound men låtarna blir för tomma

Frankie Goes To Hollywood :: Welcome To The Pleasuredome [1984]
01. Well...
02. The World Is My Oyster
03. Snatch of Fury (Stay)
04. Welcome to the Pleasuredome
05. Relax (Come Fighting)
06. War (...and Hide)
07. Two Tribes (For the Victims of Ravishment)
08. (Tag)
09. Ferry (Go)
10. Born to Run
11. San Jose (The Way)
12. Wish (The Lads Were Here)
13. The Ballad of 32
14. Krisco Kisses
15. Black Night White Light
16. The Only Star in Heaven
17. The Power of Love
18. Bang

532 Frankie Goes To Hollywood :: Welcome To The Pleasuredome [1984]


Detta är verkligen en konceptplatta som inte är helt lätt att ta till sig. Hela bandet Frankie Goes To Hollywood var lite så också. Alltså inleds plattan med ett lite märkligt intro i tre delar som övergår i Welcome to the pleasuredone som nästan aldrig tar slut. Den har å andra sidan allt som en hit ska ha undantaget en längd som går in på en 7″ singel… Detta är en produkt i första hand och när man klämmer in så mycket i en enda låt med så snyggt ljud så har man lyckats. Och detta var då första sidan på dubbelalbumet! Första singeln Relax tog en med storm både för texten men också för att den är en så dansant låt som det är. Många låtar är åt det märkliga hållet och War är en av dessa. Mer än halva låten är en forma av recitation av någon sorts kärleks- och krigsbeskrivning och instrumental. Och andra halvan låter som en kräkreflex. Då står Two tribes ut på ett helt annat sätt med sin politiska video och låten är ett litet mästerverk. Hitlåtarna på plattan finns i ett otal remixar och oftast väldigt bra och i fallet med den här låten är Carnage mix fantastisk! Is it just ejaculation or is it orgasm är inte citat som man kan dra från en popplatta varje dag. Men i Tag så! En snygg och kort cover är Ferry och jag tycker nog att Born to run-covern får åtminstone godkänt. Man undrar dock varför San Jose är med även om den låter småtrevlig. Det skulle kunnat bli en singel av Wish the lads were here medan The ballad of 32 faktiskt känns som något de lånat från Pink Floyd! Efter det svänger det snabbt till något som skulle kunna vara Adam Ant men har sina tjusningar, Krisco kisses. Fjärde sidan på dubbelalbumet har inte lika mycket kul även om The power of love verkligen var en powerballad när det begav sig. Detta är platta som satte ett ganska stort avtryck med många hits men också för de statements den förde med sig. Att det är Trevor Horn som producerat är inte märkligt för han har hela tiden haft uppseendeväckande projekt för sig och detta hamnar absolut där.

Bästa spår: Two tribes

Utlåtande: Mycket nostalgi men kanske lite daterat

Run D.M.C. :: Run D.M.C. [1984]
01. Hard Times
02. Rock Box
03. Jam-Master Jay
04. Hollis Crew (Krush-Groove 2)
05. Sucker M.C.'s (Krush-Groove 1)
06. It's Like That
07. Wake Up
08. 30 Days
09. Jay's Game

533 Run D.M.C. :: Run D.M.C. [1984]


Rap har aldrig riktigt varit min grej men vissa undantag har alltid smugit sig in. Här finns det en hel del som är snyggt och inte så hårt som nyare rap tenderar att vara. Både Hard times och Rock box har klara hookar och enkla melodier som inte gör detta så svårt. I Jam-Master Jay bjuds det på lite basic scratching som var väldigt snyggt för tiden. I Hollis Crew och Sucker M.C.’s är det dock för lite musik eftersom allt i princip är baserat på trumrytmer och blir staccato och är för fattigt. På ett sätt märks det kanske att det fortfarande är under en form av experimentstadium många av låtarna ”saknar” en hel del. Både It’s like that och Wake up skulle kunna innehålla så mycket mer och balanserar på gränsen mellan sparsmakat och fattigt. Det märks tydligt i 30 days som egentligen bara har ett enkelt keyboard instoppat ibland som ger låten en helt annan karaktär. Även Jay’s game skulle kunnat vara så mycket med lite mer arr och pålagd sång eller rap.

Bästa spår: Rock box

Utlåtande: Lite fattigt men bitvis svängigt

Sade :: Diamond Life [1984]
01. Smooth Operator
02. Your Love Is King
03. Hang On to Your Love
04. Frankie's First Affair
05. When Am I Going to Make a Living
06. Cherry Pie
07. Sally
08. I Will Be Your Friend
09. Why Can't We Live Together

534 Sade :: Diamond Life [1984]


Jag vet inte om den här tjejen var en one-hit-wonder eller hon faktiskt skaffade sig en publik i Sverige. Å andra sidan så var väl Smooth operator en jättehit med sitt sugande sound så att det räckte ett tag. Plattan åker på i det här lite softa tempot och det är väldigt snyggt. Hitlåten nummer ett är för mig som sagt Smooth operator men även när de sänker tempot lite i Your love is king blir det väldigt bra. Använder man Fender Rhodes, lite saxofon eller trumpet och sjunger så bra och adderar snygga stämmor så är det väldigt lyssningsbart. Lite sömnigt blir det i Sally men i övrigt gillar jag detta väldigt mycket och kommer att lyssna på i ganska många sammanhang.

Bästa spår: Smooth operator

Utlåtande: Otroligt snygga låtar med mycket finess

Minor Threat :: Out Of Step [1984]
01. Betray
02. It Follows
03. Think Again
04. Look Back and Laugh
05. Sob Story
06. No Reason
07. Little Friend
08. Out of Step
09. Cashing In

536 Minor Threat :: Out Of Step [1984]


Detta låter nog ungefär så mycket punk som jag tänker mig att man tyckte punken lät när den dök upp 1977. Kanske lite hårdrock här och var också men dock. Det är übersnabba trummor nästan hela tiden men med finess och gitarrmattor som fläskar på men likadant där att är ingen tung filt som ligger över allt. Basen får lite utrymme ibland, till exempel i Think again, men är ändå följsam i allt det snabba slamrandet. Frånvaron av sång där det istället är ett konstant vrål funkar till musiken och gör också att det låter punk. Men hörvärt går inte direkt att säga att det är.

Bästa spår: Look back & laugh

Utlåtande: Positivt, energirikt slammer

Van Halen :: 1984 [1984]
01. 1984
02. Jump
03. Panama
04. Top Jimmy
05. Drop Dead Legs
06. Hot for Teacher
07. I'll Wait
08. Girl Gone Bad
09. House of Pain

537 Van Halen :: 1984 [1984]


Det kan ha varit här som jag långt om länge fick upp ögonen för heavy metal, möjligen med någon Kiss-låt några år tidigare eller några enstaka andra. Denna plattan var däremot en fullängdare som spelades mycket. En av anledningarna att jag fastnade för detta är så klart att de precis som många andra anammade syntar vilket är minst sagt tydligt i ouvertyren och titelspåret 1984 men givetvis även i den tydliga slingan i superhiten Jump. Dock har den betydligt tyngre Panama nästan fastnat mest hos mig och är en grymt bra luftgitarrlåt! Det blir lite mer rock än synt på resten men Eddies flageolett-spel i Top Jimmie är snyggt som dynamik. Hans solon är också väldigt karakteristiska och var troligen ganska banbrytande. Det är inte svårt att komma ihåg att Hot for teacher var ett dragplåster som video men det var bandet överlag med en överkarismatisk sångare som David Lee Roth. Plattan är jämn och då är Girl gone bad stabil men sticker kanske inte ut och sist ligger ytterligare en stabil rocklåt, House of pain. Detta var inte svårt att ta till sig men möjligen har tiden sprungit ifrån dem lite nu.

Bästa spår: Jump

Utlåtande: Grym åttiotalsrock

Prince And The Revolution :: Purple Rain [1984]
01. Let's Go Crazy
02. Take Me with U
03. The Beautiful Ones
04. Computer Blue
05. Darling Nikki
06. When Doves Cry
07. I Would Die 4 U
08. Baby I'm a Star
09. Purple Rain

538 Prince And The Revolution :: Purple Rain [1984]


Denne mannen vet inte riktigt vad det innebär att stå still inom en genre. En ständig utveckling från vad jag vet det riktigt tidiga åttiotalet och sedan ständigt pågående. Som hel platta är detta kanske det bästa. En rockklassiker som fortfarande låter bra är Let’s go crazy med ett snyggt intro som sedan startar upp låten grymt. Att Prince är en grym gitarrist visar han här också med ett fantastiskt snyggt solo och jag gillar verkligen crescendoslutet med ett sådant avslag. Direkt går han sedan till en väldigt trallvänlig och lätt sak som Take me with u. Han är också mannen som konsekvent införde förkortningar i låtnamnen när det gick att byta in bara en bokstav eller siffra. Plattan är fylld av syntljud som verkligen gör sitt till för att lyfta ljudbilden, inte minst är de återkommande ”pingpong-ljuden” typiska men att han är duktig på att blanda in det snyggt är tydligt. The beautiful ones är en fin ballad helt enkelt med ett slut som har extra allt! Modernast kanske Computer blue är men det är fortfarande en otroligt dansant låt. Med en enkel fast snygg övergång till Darling Nikki som kanske är den anonymaste låten på albumet men samtidigt också den som låter mest som Prince kommer att göra på nästa. Fast baklängessången på slutet skulle jag nog fortfarande vilja ha koll på. Både When doves cry och I would die 4 u är hits som fortfarande sticker ut ganska mycket men också doftar åttiotal. Innan det stora paradnumret kommer så Baby I’m a star som är bland de mindre bra låtarna men lägstanivån är grymt hög så det säger ganska lite. Titelspåret så, Purple rain, var väl kanske det årets bästa tryckare om inte annat för att den är så lång. Det är ett väldigt snyggt gitarrplock genom hela låten och när Prince fyller på med sitt solo i slutet så blir den väldigt maffig. De dryga åtta minuterna är inte dryga alls men den artonminutersversion jag hört i en liveversion är i längsta laget.

Bästa spår: Let's go crazy

Utlåtande: Brett, blandat, proffsigt, hitigt i ett helt paket

The Replacements :: Let It Be [1984]
01. I Will Dare
02. Favorite Thing
03. We're Comin' Out 04. Tommy Gets His Tonsils Out
05. Androgynous
06. Black Diamond
07. Unsatisfied
08. Seen Your Video
09. Gary's Got a Boner
10. Sixteen Blue
11. Answering Machine

539 The Replacements :: Let It Be [1984]


Detta är det första på väldigt länge som drar åt rockabilly men det är lika mycket lätt rock och kanske med en skvätt punk. Det är väl det som täcks in i I will dare, Favorite thing och We’re comin’ out. På Tommy gets his tonsils out och Black diamond har de dessutom stoppat in lite popreferenser med snyggare riff och det känns trallvänligare. I Androgynous och Unsatified är det en lugnare approach med pianokomp i den första och en snygg akustisk gitarr i den andra där sångarens raspiga röst låter väldigt skön. Jag skulle vilja säga att detta är ganska snygg rock mestadels även om de försöker låta lite arga emellanåt så är det fina gitarrmattor i för övrigt snygga arr. Det funkar även instrumentalt som i Seen your video. Bandet hinner nästan gå genom ”alla” musikstilar för Sixteen blue går mot dansband men får kallas 60-tal på grund av Rickenbackern. Samtidigt som det är positivt att plattan är så spretig så gör det också att jag inte får något grepp om bandet.

Bästa spår: Unsatisfied

Utlåtande: Garanterat ett liveband av rang

The Style Council :: Café Bleu [1984]
01. Mick's Blessings
02. The Whole Point of No Return
03. Me Ship Came In!
04. Blue Café
05. The Paris Match
06. My Ever Changing Moods
07. Dropping Bombs on the Whitehouse
08. A Gospel
09. Strength of Your Nature
10. You're the Best Thing
11. Here's One That Got Away
12. Headstart for Happiness
13. Council Meetin'

540 The Style Council :: Café Bleu [1984]


Detta låter fullständigt annorlunda än vad jag förväntade mig. Ganska snyggt ljud och instrumenterat men det är musikaliskt tillbaka i sextiotalet. Stilarna spretar men det gör inte något för det är ganska kul att lyssna på. Ett glatt pianokomp i Mick’s blessings sätter tonen direkt. Det finns klara jazzinfluenser också och även om The whole point of no return så andas den lite jazzgitarr för mig. Ombyte igen till Me ship come in! som lätt skulle kunnat vara signatur till ett TV-program från tiden. Tempot dras givetvis ner och Blue Café skulle väl lika gärna kunna vara Mantovani medan The Paris Match är en väldigt skön pärla med vacker sång. Sedan spårar det ur lite tycker jag för allt från väldigt jazzigt till rap och funk. Till och med lite poppigt i You’re the best thing. Det är inte förrän i Headstart for happiness som det faktiskt låter som jag trott men det är inte så kul. Avslutningsvis en instrumental Council meetin’ som jag också gillar men en skrikande skön Hammond. Absolut värt att höra även om vissa låtar inte känns lika OK.

Bästa spår: The Paris Match

Utlåtande: Lyssningsvärd kvalitet

Tina Turner :: Private Dancer [1984]
01. I Might Have Been Queen
02. What's Love Got to Do with It
03. Show Some Respect
04. I Can't Stand the Rain
05. Private Dancer
06. Let's Stay Together
07. Better Be Good to Me
08. Steel Claw
09. Help!
10. 1984

541 Tina Turner :: Private Dancer [1984]


Jag är än en gång förundrad över att jag verkligen inte har lyssnat på hela plattan. Man har ju hört det mesta ändå men även de som var nya var riktigt bra. Det börjar väldigt åttiotaligt med I might have been queen som direkt sätter tonen för plattan. Snygg basssyntslinga och distinkta gitarrrytmer och Tina Turners röst får redan här visa att den är helt grym. En av åttiotalets största hits skulle jag tro och helt omisskännlig är What’s love got to do with it och visst förtjänar den det. Dock är den lite i söligaste laget och jämför man med Show some respect som inte är lika bra som låt men bjuder på mycket mer energi och visst startar den lite som hennes gamla hit Nutbush City limits!? Fräckt omarrangerad är I can’t stand the rain men jag har aldrig riktigt fastnat för versionen ändå. Snyggt cocktailaktig är Private dancer och breddar bilden av denna fantastiska artist. Jag borde lyssnat på en gammal engelsklärare på en språkresa 1979 som sa att hon var just så fantastisk. Ganska snygg men grymt åttiotalspräglade keyboards är Let’s stay together men den svänger ganska skönt inte minst tack vare de congas som ligger i bakgrunden. Då är istället Better be good to me underbar. Den börjar lite anspråkslöst men ökar sedan i intensitet som jag tycker är så otroligt snyggt. När refrängen kommer så riktigt flyger man iväg och kanske är det denna låten som verkligen visar mest vad Tina Turners röst står för. Som tur är får hon rocka loss ordentligt i Steel claw som absolut också är en genre som hon behärskar till fullo. Sämst på plattan är utan tvekan Help som jag tycker är en hemsk coverversion av en glad och bra låt. Avslutningen 1984 vet jag inte vad jag ska tycka om för låten är inget vidare och sången är heller inte toppen. Men som helhet är detta verkligen ett stjärnskott.

Bästa spår: Better be good to me

Utlåtande: Ett otroligt snyggt nedslag från 80-talet