Kategoriarkiv: 1985

The Fall :: This Nation’s Saving Grace [1985]
01. Mansion
02. Bombast
03. Barmy
04. What You Need
05. Spoilt Victorian Child
06. L.A.
07. Gut of the Quantifier
08. My New House
09. Paint Work
10. I Am Damo Suzuki
11. To Nk Roachment: Yarbles

547 The Fall :: This Nation’s Saving Grace [1985]


Detta är inte direkt lättlyssnat för min del. Mestadels ganska argt och inte så melodiskt. Dock inleds plattan med Mansion som skulle kunna användas som lite spökmusik i någon film och är instrumental och ganska lättillgänglig. I Bombast däremot är det som den heter med extra allt. Barmy är uppbruten i två helt olika delar som inte alls passar ihop. Troligen släpade katten in What you need, enformig och entonig. Betydligt roligare att lyssna på är L.A. och Vixen som har vissa små tecken på att vara någorlunda genomtänkta ur ett låtperspektiv. Lite electronica och skitig rock à la Garbage och The Crammps kanske. Andra halvan är bättre även om det inte någonstans är någon skön upplevelse att lyssna men det går även att hitta lite Iggy Pop i My new house till exempel. Det finns återigen lite ambitioner i Paintwork men de kommer liksom ingen vart. Det var intressant att lyssna på men inget som antagligen någonsin kommer att passa in i något sammanhang.

Bästa spår: L.A.

Utlåtande: Ytterligare en skräp- och skrammel-platta

Abdullah Ibrahim :: Water From An Ancient Well [1985]
01. Mandela
02. Song for Sathima
03. Mannenberg Revisited
04. Tuang Guru
05. Water from an Ancient Well
06. The Wedding
07. The Mountain
08. Sameeda

548 Abdullah Ibrahim :: Water From An Ancient Well [1985]


Oj, vad förvånad jag blev när musiken startade! Mandela är en rätt så mjuk storbandsjazzliknande sak. En bit in faller det över åt det jazziga hållet med en del solo men kompet är snyggt och en låt så här är helt OK. Uttrycket dras ner lite i Song for Sathima och Mannenberg men för att vara jazz så ligger detta och skvalpar ganska lugnt och är långt från olyssningsbart. Instrumentalisterna får stort utrymme men det är ändå inom gränserna för att vara lättillgängligt. Faktum är att titelspåret Water from an ancient well är riktigt vacker och jag är nästan helt säker på att den gjorts med sång men å andra sidan så är det bara OK att lyssna de fyra första minuterna innan jazzbacillen slår till och gör att allt ballar ur. Knappt tre minuter The wedding är också väldigt hörvärd och kanske förståeligt nästan lite psalmlik. Det hela avslutas dock med lite überjazz, Sameeda, som bara gör att det kliar överallt…

Bästa spår: Mandela

Utlåtande: Förvånad även över att det kanske finns lite hopp för jazzen

A-ha :: Hunting High And Low [1985]
01. Take On Me
02. Train of Thought
03. Hunting High and Low
04. The Blue Sky
05. Living a Boy's Adventure Tale
06. The Sun Always Shines on T.V.
07. And You Tell Me
08. Love Is Reason
09. I Dream Myself Alive
10. Here I Stand and Face the Rain

549 A-ha :: Hunting High And Low [1985]


Det är lätt att hitta milstolpar från åttiotalet men Take on me är definitivt en och kanske främst för den banbrytande videon. Det känns dock också som att syntarna tar klivet från att vara just det till att nu istället bara vara ett instrument bland andra. De är framträdande här men används annorlunda känns det som. Det blipbloppiga ökar lite i Train of thought medan Hunting high and low istället bjuder på en snyggt arrad låt med tydliga gitarrer och stråkar. Både The blue sky och Living a boy’s adventure tale går mig ganska spårlöst förbi för att de inte känns tillräckligt genomarbetade. Då är The sun always shines on TV en lika tydlig hit just av den motsatta anledningen. Snyggt intro med lite drama som sedan blir en grymt dansant låt med många små finesser i all enkelhet. En väldigt snygg bagatell eller parentes är And you tell me. Lite Modern Talking har de dessvärre lyckats klämma in i Love is reason… Plattan avslutas med mer luftighet och blippande vilket ger en skön nostalgikänsla trots allt.

Bästa spår: Take on me

Utlåtande: Lite ojämnt men vilken fantastisk åttiotalsnostalgi

Tears For Fears :: Songs From The Big Chair [1985]
01. Shout
02. The Working Hour
03. Everybody Wants to Rule the World
04. Mothers Talk
05. I Believe
06. Broken
07. Head over Heels/Broken (Live)
08. Listen

550 Tears For Fears :: Songs From The Big Chair [1985]


Detta är ett band som jag har för mig att de lutade sig mycket på synt och således borde haft med på mina spellistor men icke. Kanske för det inte är helt självklart lättrallat. Shout är en låt som går runt och runt och byggs på lite allt eftersom men blir lite lång. Även The working hour rullar på lite i samma hjulspår. Det som var och låter mest hit är Everybody wants to rule the world och som har en tydligare uppbyggnad och är snyggt arrad. Två motsatser är Mothers talk som är lite för mycket extra allt medan I believe är för mycket sömnpiller tycker jag med sitt sparsmakade pianokomp. Då får de till det betyldigt bättre i Broken som trots allt drar mot ett lite rockigare håll. Kanske är det Head over heels som har mest pop i sig, och låter till och med lite som Go West, men det fattas lite mer catchyness som kunde gjort den till en hit. Sista låten Listen skulle kunna användas till vilken dykfilm fom helst med det flytande ljudet och långsamma flödet. Jag hittar ingen riktigt röd linje genom detta även om många av låtarna är helt OK så blir det som helhet inte tillräckligt vilket kanske svarar på varför jag inte lyssnade på hela plattan för trettio år sedan.

Bästa spår: Everybody wants to rule the world

Utlåtande: Det finns potential

Dire Straits :: Brothers In Arms [1985]
01. So Far Away
02. Money for Nothing
03. Walk of Life
04. Your Latest Trick
05. Why Worry
06. Ride Across the River
07. The Man's Too Strong
08. One World
09. Brothers in Arms

551 Dire Straits :: Brothers In Arms [1985]


Denna plattan har det mesta och är troligen en av de bästa från åttiotalet. I stort sett alla låtarna är hitmaterial och totalt sett så tog bandet ett steg vidare från vad de tidigare gjort när de här byggde på med lite rock. So far away är väl ganska typisk Dire Straits men den har en sån mjuk känsla och flyt. I ett samarbete med Sting så har de gjort en klassiker i Money for nothing inte minst för den datoranimerade videon och för mig så satte den också djupa avtryck som en form av signatur på rockklubben Ove’s. Det märkliga är att den är över åtta minuter men det händer saker hela tiden så det märks knappt. Det finns väl lite dansbandskänsla i Walk of life eller så ser man det bara som en glad låt med en väldigt trallvänlig hook! Lite jazzigt, Steely Dan-aktigt nästan i Your latest trick. Som en smekning är hela Why worry? där allt bara känns som en lång sömdagsmorgon man får ligga kvar i sängen hur länge man vill. På ett sätt låter det mer Dire Straits om Ride across the river, The man’s too strong och One world som i tur och ordning är lite mystiskt avig med coola trumfills, bjuder på lite sköna riff som med samma Knopflerska gitarrplock på omslagets Resonator och svänger skönt med lite slapbas och distade ackord. Och så avslutas mästerverket med en brutalt dramatisk låt, Brothers in arms, som liksom bara tar slut och försvinner trots sina sju minuter. De extremt eleganta plocken av Knopfler och Hammonden som bjuder på den extremt sköna mattan att ligga och lyssna på gör att man skulle vilja ha mer. Hade det inte varit för detta att jag skulle velat ha lite till så hade det blivit denna som valet fallit på för bästa låt.

Bästa spår: Money for nothing

Utlåtande: Funkar i princip när som helst

Ulf Lundell :: Den Vassa Eggen [1985]
01. Släpp mej fri
02. Chans
03. Den vassa eggen
04. Kyssar och smek
05. Nytt liv
06. Äktenskap
07. Inte ett ont ord
08. En fri man i stan
09. Lit de parade
10. En ängel på isen
11. Aldrig så ensam
12. Tuff match
13. Främmande stad
14. Vi kunde ha älskat
15. Rialto

552 Ulf Lundell :: Den Vassa Eggen [1985]


Detta är en artist som jag har lite svårt att se storheten i. Oerhört produktiv men i mina öron kopierar han sig själv om och om. Det finns så klart nyanser i detta men Chans låter precis så som jag tänker att han brukar låta. Det är absolut inte dåligt men jag har hört det förut. Däremot inledningen med Släpp mig fri och den lugna flygeln, fast minus munspelet, en snygg sång. Den vassa eggen låter lite mer modern inte minst för tiden och har ett skönt driv känns lika mycket som lite rockdisco. En snygg men förhållandevis förutsägbar ballad är Kyssar och smek. Då blir det återigen modernt ljud och jag kommer att tänka på Imperiets Var e vargen när jag hör Nytt liv. Annorlunda minst sagt är Äktenskap oc hdet är möjligt att det finns en symbolik i att det låter cirkus om den. Nästa låt som är lyssningsvärd är En fri man i stan men faller istället på att den är så otroligt lång. Åtta minuter är för mycket och överlag så drar han på för mycket i längd på många låtar. Det dyker upp mycket disco-Uffe för även En ängel på isen är dansant taktfast. Det kommer ytterligare en bredbent stående typisk Lundell, Tuff match. Främmande stad och Vi kunde ha älskat sticker ut och är faktiskt ganska snyggt producerade och lägger sig i högen med ganska många positiva överraskningar den här plattan har. Fast avslutningen Rialto gör väl ingen glad. Trots att det finns lite ljusglimtar så är Ulf Lundell inte direkt rätt artist för mig eftersom en stor del ska ligga i hans texter som till stor del går förbi mig. Man behöver inte heller kunna sjunga för att göra bra musik men detta är för entonigt dessvärre.

Ersatte Prefab Sprout :: Steve McQueen i den svenska upplagan

Bästa spår: Den vassa eggen

Utlåtande: Jag fattar helt enkelt inte storheten

Prefab Sprout :: Steve McQueen [1985]
01. Faron Young
02. Bonny
03. Appetite
04. When Love Breaks Down
05. Goodbye Lucille No1
06. Hallelujah
07. Moving the River
08. Horsin' Around
09. Desire As
10. Blueberry Pies
11. When the Angels

552 Prefab Sprout :: Steve McQueen [1985]


Prefab Sprout är en form av one-hit wonder för mig men jag kommer inte ens ihåg vad låten heter. Den kom dock senare än detta album och redan då hörde jag att bandet skulle presterat minst lika bra tidigare. Jag känner igen soundet direkt även om Faron Young har sin säregna tåg-takt som gör den speciell. Både Bonny och Appetite är snyggt producerade där det mesta ligger rätt men det finns liksom inget som hugger tag i mig. Då blir When love breaks down aningen bättre men det fortsätter lite i samma ljumma stil med snygga låtar som gör sig grymt på ett cocktailparty fast man blir inte så glad av något men å andra sidan inte ledsen heller. Det bästa hade de dock sparat till sist för When the angels bjuder på lite extra av alla de snygga grejorna som finns på plattan. Lite besviken är jag eftersom jag hört att denna plattan faktiskt skulle vara bättre än det som skulle komma på nästa.

Ersatt av Ulf Lundell :: Den Vassa Eggen i den svenska upplagan

Bästa spår: When the angels

Utlåtande: Snyggt, stilfullt men lite trist

Mekons :: Fear And Whiskey [1985]
01. Chivalry
02. Trouble Down South
03. Hard to Be Human Again
04. Darkness and Doubt
05. Psycho Cupid (Danceband on the Edge of Time)
06. Flitcraft
07. Country
08. Abernant 1984/5
09. Last Dance
10. Lost Highway

553 Mekons :: Fear And Whiskey [1985]


Det låter lite pubmusik à la Dexys Midnight Runners fast utan folkmusikkänslan i Chivalry. Snygga körer, enkel trummaskin men märkligt känns det i Trouble down south. I Hard to be human again är det en skön, skitig rockkänsla och en ganska tufft stick i andra halvan av låten. Det är inte alldeles enkelt att lyssna för Darkness and doubt drar nästan mot Fläskkvartetten och Psycho Cupid är en snackelåt med liknande komp som inte ger mig så mycket goda vibbar. Det blir bättre och helt OK i Country för det är en ganska rak rocklåt och soundet funkar bäst för det. Dessvärre hemfaller de sedan åt den inte av saknade folkmusiktouchen i Abernant 1984/5 som kryddas med lite annat jobbigt också. Till sist har de dessutom sparat det mest falska jag har hört på länge. Fruktansvärda fioler och sång i Lost highway… Det verkar som att de har försökt på något sätt men definitivt inte lyckats.

Bästa spår: Country

Utlåtande: Jag orkar knappt komma på någon kommentar till detta

Suzanne Vega :: Suzanne Vega [1985]
01. Cracking
02. Freeze Tag
03. Marlene on the Wall
04. Small Blue Thing
05. Straight Lines
06. Undertow
07. Some Journey
08. The Queen and the Soldier
09. Knight Moves
10. Neighborhood Girls

555 Suzanne Vega :: Suzanne Vega [1985]


Detta är nog något så ovanligt som en singer-song-writer-platta som jag gillar. Det ligger väldigt skön stämning i de sparsmakade arren och redan Cracking bjuder på det med den fina gitarrpickingen tillsammans med den stillsamma ljudmattan av kör och någon synt. Jag blir ganska glad när jag hör Marlene on the wall oavsett vad den handlar om. Det är lite fart och positiv musik och Straight lines går lite mot det håller också. Riktigt snygga är Some journey och The queen and the soldier som i all enkelhet bjuder på lite drama ändå. Men den är framför allt väldigt snyggt arrad vilket gör att den smälter i ens öron. B-sidan av plattan är absolut bäst för även Knight moves funkar bra och Neighborhood girls är också en uptempolåt som är helt OK. Jag är glatt överraskad men inte helt förvånad för hennes lite senare hit Luka var en personlig favorit och även om detta inte når upp dit så är många av låtarna tillräckligt bra för att höra igen.

Bästa spår: The queen and the soldier

Utlåtande: En singersongwriter som funkar

The Pogues :: Rum Sodomy & The Lash [1985]
01. The Sick Bed of Cúchulainn
02. The Old Main Drag
03. Wild Cats of Kilkenny
04. I'm a Man You Don't Meet Every Day
05. A Pair of Brown Eyes
06. Sally MacLennane
07. Dirty Old Town
08. Jesse James
09. Navigator
10. Billy's Bones
11. The Gentleman Soldier
12. And the Band Played Waltzing Matilda

556 The Pogues :: Rum Sodomy & The Lash [1985]


Detta är för många party och glada miner på en pub men jag kan inte höra det. På sin höjd skulle jag kunna tänka mig att ha det i bakgrunden om jag faktiskt är på en pub men så här tycker inte att det ger mig något. Lite rockfeeling eller något ditåt känner jag ändå i Wild cats of Kilkenny. En av de snyggare låtarna där även sången funkar OK är A pair of brown eyes. Aningen lite kan man väl trots allt dra på smilbanden åt musiken och då är väl country-influenserna i Jesse James ganska roliga ändå. Sista låten The band played Waltzing Matilda är inte helt tokig heller med sin lugna framtoning men åtta minuter gör att man definitivt hinner somna.

Bästa spår: A pair of brown eyes

Utlåtande: Blandat såsigt och stirrigt