Kategoriarkiv: 1985

Kate Bush :: Hounds Of Love [1985]
01. Running Up That Hill (A Deal with God)
02. Hounds of Love
03. The Big Sky
04. Mother Stands for Comfort
05. Cloudbusting
06. And Dream of Sheep
07. Under Ice
08. Waking the Witch
09. Watching You Without Me
10. Jig of Life
11. Hello Earth
12. The Morning Fog

557 Kate Bush :: Hounds Of Love [1985]


En artist med väldigt mycket eget uttryckssätt och det sticker inte alls ut så där avigt som jag trodde. Hennes röst är särpräglad men här är det istället arrangemangen som kliver fram och visar sig från en fin sida. Running up that hill är mycket trumbaserad precis som Hounds of love men det ligger också väldigt snygga harmonier över och tonar ner det kantiga i trummorna. Lite oväntat tycker jag att det är när discorocken i The big sky dyker upp. Nästan lite för mainstream. Då känns Mother stands for comfort mer ”rätt” och för osökt tankarna till Björk som borde hittat en del inspiration här. Jag tycker att hon gör nästanpå pop i Cloudbusting som behåller det karakteristiska men har en skön beat som höjer låten. Det finns något som känns ganska drömskt i And dream of sheep och Under ice och får mig att tänka lite på Enya. Däremot är Waking the witch mest märklig med mycket konstiga ljud. De blir sällan tråkigt eller vanligt med Kate Bush så Watching you without me är ganska mainstrem emellanåt men har sina egenheter ändå. Hello Earth är lång och ganska trist men har vissa snygga partier ändå. Till sist så stoppar jag nog in The morning frog i Enya-facket också vilket avslutar den här plattan ganska glatt. Det är en överraskning att det är så lättlyssnat och ljuvt för öronen mestadels och hon utnyttjar sin röst fantastiskt till sin musik.

Bästa spår: Hounds of love

Utlåtande: Poppigare och lite mer catchy än jag trodde

The Smiths :: Meat Is Murder [1985]
01. The Headmaster Ritual
02. Rusholme Ruffians
03. I Want the One I Can't Have
04. What She Said
05. That Joke Isn't Funny Anymore
06. Nowhere Fast
07. Well I Wonder
08. Barbarism Begins at Home
09. Meat Is Murder

558 The Smiths :: Meat Is Murder [1985]


Jag hade verkligen förväntat mig något helt annat än detta. Betydligt ruffigare! Morrisey är en artist som för mig känns oerhört överreklamerad men han gör sitt jobb bra här och det är snyggt producerad gitarrpop tycker jag. Drar lite mot rockhållet ibland men är överlag snällt. Det som sticker ut är de rena gitarrerna med extremt mjukt ljud. Sen blandar de ganska skönt lite olika tempo så jag kan inte säga att jag blir trött av det men det finns inga tydliga melodier som jag fastnar på. Mest rock är det i What she said och snyggast är That joke isn’t funny anymore och absolut bäst sväng i Barbarism begins at home. Den sistnämnda har en grym rytmgitarr och basgång som får verkligen komma fram i slutet. Däremot är titelspåret Meat is murder mest såsig och trist och för lång.

Bästa spår: Barbarism begins at home

Utlåtande: Detta är oerhört snyggt säger jag förvånat

Tom Waits :: Rain Dogs [1985]
01. Singapore
02. Clap Hands
03. Cemetery Polka
04. Jockey Full of Bourbon
05. Tango Till They're Sore
06. Big Black Mariah
07. Diamonds & Gold
08. Hang Down Your Head
09. Time
10. Rain Dogs
11. Midtown
12. 9th & Hennepin
13. Gun Street Girl
14. Union Square
15. Blind Love
16. Walking Spanish
17. Downtown Train
18. Bride of Rain Dog
19. Anywhere I Lay My Head

559 Tom Waits :: Rain Dogs [1985]


Jag har troligen nämnt det tidigare men det Tom Waits gör är lite som anti-musik. I princip allting låter lite halvsurt med stämning av instrument och hans röst som klara önskemål. I Midtown blir det fullt ut fullständigt olyssningsbart! Flera av låtarna är pratlåtar och även om hans röst lämpar sig ganska väl för detta så är det bara dåligt. Visst är det så att några av låtarna blinkar till lite i mörkret och med lite ny kärlek från någon annan skulle kunna bli fina, men… Jag känner mest att jag får lite utslag om jag lyssnar på detta eller att det kryper lite i benen. Det finns dock en musikaliskt snygg låt och det är Blind love. Så det är med visst motstånd som jag väljer en bästa låt. Finns det låttitlar som Cemetary waltz, Jockey full of bourbon och Hang down your head att välja bland så blir det ju inte så glatt heller direkt.

Bästa spår: Union square

Utlåtande: Knappt musik egentligen

The Jesus And Mary Chain :: Psycho Candy [1985]
01. Just Like Honey
02. The Living End
03. Taste the Floor
04. The Hardest Walk
05. Cut Dead
06. In a Hole
07. Taste of Cindy
08. Never Understand
09. Inside Me
10. Sowing Seeds
11. My Little Underground
12. You Trip Me Up
13. Something's Wrong
14. It's So Hard

560 The Jesus And Mary Chain :: Psycho Candy [1985]


Det är inte så svårt att konstatera att detta inte är innanför mina bekvämlighetsgränser. Visst, lite coolt med de överstyrda gitarrerna men därifrån till att kunna digga med på ett eller annat sätt är ganska långt. Jag har också ganska svårt att förstå den lätt överdrivna användningen av reverb på sången. Kanske är det meningen att det ska låta som att de står i en überstor gotisk kyrka. Några av låtarna går ändå till viss del att lyssna på men inte mycket mer. Är jag snäll kan jag höra lite tankar på Phil Spector i Just like honey och även i The hardest walk anar man lite 60-tal. När de tonar ner allt lite som i Cut dead blir det på en gång betydligt mer lyssningsbart och då är In a hole precis tvärtom. Det växer lite svagt efter ett par lyssningar men kommer inte upp över rotnivå ens.

Bästa spår: The hardest walk

Utlåtande: Jag fattar att de trampade ny mark

New Order :: Low-life [1985]
01. Love Vigilantes
02. The Perfect Kiss
03. This Time of Night
04. Sunrise
05. Elegia
06. Sooner Than You Think
07. Sub-culture
08. Face Up

561 New Order :: Low-life [1985]


Detta är för mig ett band som är förknippat med en enda låt, Blue Monday, som dessutom kanske inte är helt representativ för bandet. Det finns mycket här som drar åt samma håll som den låten och redan Love vigilantes har den distinkta, pickande gitarren som följer med genom hela. Faktum är att den rocken de presterar här är riktigt snygg och har väldigt coola inslag av syntmattor de står ändå kvar i en grund med tydliga gitarrer. I The perfect kiss känner man igen sig ännu mer där det typiska ”dansdrivet” kommer in också. Soundet känns igen hela tiden verkligen och i This time of night ligger dessutom en skönt syntetisk bas som kryddas med vackra pianoslingor emellanåt. Jag gillar också när de ökar intensiteten i Sunrise och närmar sig U2 i rockighet men ändå med sitt signum. Grymt! Motsatsen är väl då Elegia som är lugn och instrumental men istället har ett djup och en mystik som är skön. Det smyger sig dessvärre in en halvtråkig dussinlåt, Sooner than you think, som lätt skulle kunna vägas upp av Sub-culture som instrumentellt är helt fantastisk men oj så dåligt han sjunger! Det syntigaste lägger de sist och det drar verkligen mot gladsynt i Face up och kunde också varit en kanonlåt men frågan är om inte sången är ännu värre här. Synd att plattan avslutas så här för annars är den fylld med riktigt bra musik.

Detta blev album nummer 600 att lyssna på. Andelen jag har lyssnat på tidigare har ökat betydligt men är knappast så konstigt med tanke på att jag är mitt i 80-talet. Det är 43 plattor, 7,1%, och det behövs väl om jag ska kunna ligga på 5% när jag är helt färdiglyssnad. Dock har lyssningshastigheten avtagit så nu säger prognosen att jag blir klar om lite drygt två år i slutet av december 2017. Det har också tagit drygt åtta månader för de senaste hundra plattorna.

Bästa spår: Sunrise

Utlåtande: Vilken miss att inte jag kollat hela deras katalog

Simply Red :: Picture Book [1985]
01. Come to My Aid
02. Sad Old Red
03. Look at You Now
04. Heaven
05. Jericho
06. Money's Too Tight (to Mention)
07. Holding Back the Years
08. (Open Up the) Red Box
09. No Direction
10. Picture Book

562 Simply Red :: Picture Book [1985]


Detta är i mina öron en snyggt funky och lagom soulig platta. Antar att det går in under ”contemporary” men det ligger väldigt skönt i ens sinne. De sköna sliqa gitarrerna i Come to my aid blandar sig väl med, det nu lite tacky, syntblåset och ovanpå det Mick Hucknalls riktigt bra röst. Låtarna är också överlag otroligt snyggt producerade även om det emellanåt låter aningen åttiotal. Sparsmakad men helt tillräcklig är Sad old red känns till början som en enkel fortsättning på gamla Fever. Lite skönt är det att höra Look at you now som är en uptempo-låt med lika snygga inslag som övriga men just detta tempot är inte det som bandet är välkänt för. Vilket då istället Heaven är ett typexempel på. Ordentligt släpig tryckare i valstakt. För långsam men dock. Lite mellanmjölk och intetsägande är Jericho medans hitpotentialen absolut finns i Money’s too tight där de i övrigt finns en del likheter. Snyggt och smäktande i Holding back the years. Väldigt lekfull och glad tycker jag man blir av Open up the red box precis som med No direction som är skönt dansant med mycket gitarrtrixande. Nästan lite filmiskt och dramatiskt är det i Picture book som är en ganska häftig men lugn avslutning plattan. Detta är en ganska homogen samling av bra låtar med några höjdare och den tåler verkligen att lyssnas på många gånger.

Bästa spår: Money's too tight

Utlåtande: Otroligt snyggt nästan genomgående

Dexys Midnight Runners :: Don’t Stand Me Down [1985]
01. The Occasional Flicker
02. This Is What She's Like
03. Knowledge of Beauty
04. One of Those Things
05. Reminisce Part Two
06. Listen to This
07. The Waltz

563 Dexys Midnight Runners :: Don’t Stand Me Down [1985]


Jag förstår mig inte riktigt på den här plattan. Soundet man förknippar med dem är kvar men det är lite vuxnare på något sätt. Ganska snyggt i The occasional flicker och även i This is what she’s like men jag förstår inte de långa tysta partierna varken mellan låtarna eller i den här låten. Den byter verkligen karaktär mitt i också där andra halvan låter väldigt mycket Come on Eileen men med en positiv utveckling. Det blir lite för svulstigt i Knowledge of beauty eftersom den dessutom känns lite för såsig ovanpå allt extra allt. Jag förstår då inte One of those things för den är sex minuter lång och innehåller mest en massa snack och även om kompet är väldigt snyggt så är det bara de raderna i ”refrängen” som låter okej. Och ännu mer pratlåt är Reminisce dessvärre. Enda låten som är rakt på och i lagom längd är Listen to this, en rocklåt med hamrande piano och skönt tempo. Albumet avslutas ganska vackert med The waltz men åtta minuter vals blir för bra i detta sammelsurium av låtar. Det finns mycket fin musik och snygga arrangemang men låtarna känns inte hela eller färdigtänkta så det är mest rörigt.

Bästa spår: Listen to this

Utlåtande: Ofokuserat och mestadels ganska tråkigt

Scritti Politti :: Cupid & Psyche 85 [1985]
01. The Word Girl
02. Small Talk
03. Absolute
04. A Little Knowledge
05. Don't Work That Hard
06. Perfect Way
07. Lover to Fall
08. Wood Beez (Pray Like Aretha Franklin)
09. Hypnotize

564 Scritti Politti :: Cupid & Psyche 85 [1985]


Oj vilken platta! För mig är detta det årets platta och troligen en av de bästa under åttiotalet. Nu kan man absolut säga att det doftar mycket från just den tiden men det var så otroligt snyggt och välproducerat då. Låtarna känns ändå för mig fräscha eftersom de varierar sig väldigt och inte enbart förlitar sig på snyggt ljud utan är bra låtar också. The word girl är en av de bästa reggae jag vet och då andas den ändå så modernt. Raskt byts då stilen till en grymt skön dansant låt i Small talk vars intro jag gillar speciellt. Absolute är lite extra allt av allt det goda men saknar kanske lite av låtkvaliten men lekfullheten kompenserar ändå. Den finns det istället dubbelt av i A little knowledge som är lugn och bjuder på många snygga harmonier. Lite för mycket funk och daterat syntbrass känner jag att Don’t work that hard består av. Ytterligare ett snyggt intro i Perfect way och den funky versen bygger upp till en grym refräng. Alla låtarna på plattan har det typiska luftiga och ekobetonade soundet vilket jag är helt såld på inte minst när det är i kombination med åttiotalsinfluenserna som här. Sticket med piano och syntbas på slutet är också en detalj som jag älskar. Gladast och mest tuggummi är nog Lover to fall som bara gör att man drar på mungiporna. Väldigt snygg och med en grym basgång är Wood beez men samtidigt också lite avig vilket gör den extra intressant. Kanske är sången med kör som allra bäst här också. Hypnotized ligger väldigt nära men det som gör att de här låtarna ändå kommer hela vägen fram är att det ”annorlunda” fortfarande håller sig på rätt sida om linjen för vad som upplevs konstigt. På något vis är jag förvånad jag jag fortfarande tycker att detta är så bra men jag är väl antagligen så präglad av den här tiden att de ränderna inte går ur. Detta är helt enkelt fantastiskt bra.

Bästa spår: Small talk

Utlåtande: Troligen på min topp 20 lista någonsin