Kategoriarkiv: 1986

Run DMC :: Raising Hell [1986]
01. Peter Piper
02. It's Tricky
03. My Adidas
04. Walk This Way
05. Is It Live
06. Perfection
07. Hit It Run
08. Raising Hell
09. You Be Illin'
10. Dumb Girl
11. Son of Byford
12. Proud to Be Black

579 Run DMC :: Raising Hell [1986]


Tro det eller ej men detta är till och med de största rapfavoriterna jag har. Här har de dessutom samplat en favoritlåt, My Sharona, i It’s Tricky och det är bra. My Adidas som också fick stor genomslagskraft är dock ganska slätstruken tycker jag. Walk This Way håller fortfarande och jag minns fortfarande videon som var riktigt cool inte minst för att Aerosmith också var med i den. Det blir dock ett gäng mer ordinära/trista låtar innan Raising Hell kommer som också sticker ut med ett schysst gitarriff. You’ll Be Illin’ har ett coolt samplat blås som jag också gillar. De beatboxar en del också vilket borde varit första gången man hörde det när denna kom.

Bästa spår: Walk This Way

Utlåtande: Min inkörsport till rap och mycket håller än

Big Black :: Atomizer [1986]
01. Jordan, Minnesota
02. Passing Complexion
03. Big Money
04. Kerosene
05. Bad Houses
06. Fists of Love
07. Stinking Drunk
08. Bazooka Joe
09. Strange Things
10. Cables

554 Big Black :: Atomizer [1986]


Ooops, hård metal fast med en känsla för fett ljud. Det drar väl lite grand åt industri också. I Big money kombinerar de det ganska bra för då svänger det rätt så dansant också. Den övergår snabbt i Kerosene som har ett riktigt snyggt intro men sedan blir lite tjatig men är grymt tung är där det metalliska är väldigt framträdande. Överlag tycker jag att det blir lite för hårt men i en låt som Bad houses skulle de mycket kunnat göra något som hamnat ganska nära Ultravox om de dragit ner på det opolerade och tryckt in en synt. Det blir mer metal i Fists of love och nästandisco i Stinking drunk. Men plattan som sådan ligger hela tiden på gränsen att spåra ur eller något i den stilen och då blir Bazooka Joe en representant för detta som tar steget för långt och bara blir mest konstigt. Adam Ant goes hardcore i Strange things och sist så öppnar de hela skroten i inledningen av Cables där tempot och känslan går mot punk.

Bästa spår: Big money

Utlåtande: Skulle kunna funka på en förfest med rätt folk

Elvis Costello And The Attractions :: Blood & Chocolate [1986]
01. Uncomplicated
02. I Hope You're Happy Now
03. Tokyo Storm Warning
04. Home Is Anywhere You Hang Your Head
05. I Want You
06. Honey, Are You Straight or Are You Blind?
07. Blue Chair
08. Battered Old Bird
09. Crimes of Paris
10. Poor Napoleon
11. Next Time Round

565 Elvis Costello And The Attractions :: Blood & Chocolate [1986]


Lite besviken är jag nog på detta. Fortfarande kan jag väl känna att det är ett hyfsat hantverk bakom men lite för mycket demo emellanåt. Uncomplicated är absolut så medan I hope you’re happy now är en ganska glad sextiotalsdänga. Många låter hänger på just det temat och är inte oävna. I Home is anywhere you hang your head pumpar en orgel genom i princip hela låten som ett mantra, snyggt! Det blir nästan på gränsen till Dire Straits eller Pink Floys i I want you. Lite samma suggestiva känsla fast något mindre producerat och mer akustiskt. Enkel och snygg pop i Blue chair och igen gör jag en liten koppling, nu till Alison Moyet. En ganska skön mix av Costello och Beatles känns i Crimes of Paris med en musikalisk enkelhet som är skön. Och i sista låten Next time round breddar han sig mot Springsteen vilket gör detta till en komplett platta, eller väldigt spretig… Jag tror detta är en platta som typiskt kommer att växa för varje lyssning och så är nog Costello som artist också.

Bästa spår: I hope you're happy

Utlåtande: Jag vet inte riktigt men det är snyggt hantverk åtminstone

Afrika Bambaataa & Soulsonic Foce :: Planet Rock: The Album [1986]
01. Planet Rock
02. Looking for the Perfect Beat
03. Renegades of Funk
04. Frantic Situation
05. Who You Funkin' With?
06. Go-Go Pop
07. They Made a Mistake

566 Afrika Bambaataa & Soulsonic Foce :: Planet Rock: The Album [1986]


Jag har för mig att Afrika Bambaataa gjorde en tung låt men det kan inte varit någon av dessa för det skriker åttiotal och är tunt och känns otroligt mesigt. Planet Rock är så tunn medan de fylliga syntarna i Looking for the perfect beast gör ljudbilden för den aningen bättre. Men båda är så repetitiva och tjatiga in absurdum. Kortaste låten är lite drygt fem minuter och redan det är för långt för de här typen av låtar. Man kan tänka sig att det är remixade maxisingel-versioner men det håller inte på ett album. En liten uppryckning kan man kalla Who you funkin’ with där rytmen sitter betydligt säkrare och de snabba rapinslagen kryddar på detta. Men som låtar betraktat är detta ganska erbarmligt och istället kan jag tycka att det är grunder av rytm som man skulle kunna bygga vidare en låt på. Dock lyckas man till och med klämma in lite pop i Go go pop passande nog. Det är också lite mer tryck i They made a mistake men det har liksom ingen botten det heller utan är lite klent.

Bästa spår: Go go pop

Utlåtande: Rytmiskt och långrandigt

Beastie Boys :: Licensed To Ill [1986]
01. Rhymin & Stealin
02. The New Style
03. She's Crafty
04. Posse in Effect
05. Slow Ride
06. Girls
07. (You Gotta) Fight for Your Right (To Party!)
08. No Sleep till Brooklyn
09. Paul Revere
10. Hold It Now, Hit It
11. Brass Monkey
12. Slow and Low
13. Time to Get Ill

567 Beastie Boys :: Licensed To Ill [1986]


Jag tror att det var här någonstans som rap faktiskt blev lite intressant. Detta och Run DMCs version av Walk this way. Det är så klart de solklara inslagen av rock som lyfter det att inte bli så fruktansvärt tunnt som jag tyckt det varit innan. I Rhymin and stealin är det ganska påtagligt och de låter sådär arga, eller skrikande(?), som också är ett typiskt kännetecken. Det är mycket midtempo såklart! I The new style finns det en hel hoper snygga samplingar som gör den ännu roligare att lyssna på och visst låter lite Run DMC också. Givetvis är det snygga gitarriffet i She’s crafty också samplat. Jag gillar även den enkla men fräcka scratchingen i Posse in effect. jag vet inte vad man ska kalla Girls men det är inte i närheten av det andra med lite sextiotalskör(!?) och nästan blippig synt och inte midtempo. Märklig… Stora hiten är väl Fight for your right och med all rätt. Det är feta gitarrer med en nästan poppig vers men samma hårda refränger som innan. Ännu hårdare och mer metal blir No sleep till Brooklyn som dessutom har ett igenkänningsbart fett gitarriff. Det känns som om Just D hämtat en del inspiration härifrån eller från plattan i stort egentligen. Det är inte min musikstil i grunden så de låtar som inte är lika tydliga, i mitt tycke, går heller inte fram. Typiskt är Paul Revere, Hold it now, hit it och Brass monkey i denna kategorin fast att de är väldigt olika varandra. Då gillar jag Slow and low bättre och återigen är det för det samplade gitarriffet. Sist ligger ytterligare en ”popdänga” som trots de arga rösterna bjuder många finurligheter som gör att man drar på smilbanden. Lysande helt enkelt. Det finns absolut flera låtar som aspirerar på att bli bäst och det är inte självklart att det är just den hitlåten.

Bästa spår: Fight for you right

Utlåtande: Jag borde hoppat på det här tåget lite mer

Metallica :: Master Of Puppets [1986]
01. Battery
02. Master of Puppets
03. The Thing That Should Not Be
04. Welcome Home (Sanitarium)
05. Disposable Heroes
06. Leper Messiah
07. Orion
08. Damage, Inc.

568 Metallica :: Master Of Puppets [1986]


På ett sätt är jag förvånad att detta hamnar ganska högt på en lista vad jag tycker är bra. Bandet fick hjälp av San Fransiscos symfoniorkester för det var den plattan som jag först verkligen lyssnade på med Metallica. Detta är en platta med mer tryck i och de flesta låtarna är per definition extra allt. Det börjar bra med Battery där de lyckas klämma in mer trummor, gitarr och bas än en ordinär platta med ”vanlig musik”. Det är grymma musiker men när det går så här fort gillar jag nog det tekniska kunnandet lite mer än musikaliteten. Tempot känns lite sänkt i Master of puppets men är det nog inte utan det är nog avsaknaden av 16-delar eller 32-delar som gör att man upplever den så. Fortfarande stoppar de in mängder av tempovändningar och synkoper vilket gör det extremt svårt att hänga med men lyfter musiken otroligt. Här finns det en helt annan hook i melodin också som gör att den fastnar helt enkelt. Då är The thing that should not be en annan typ av låt med ett lite tyngre sound inte minst från de nerstämda gitarrerna. Det som i mina öron, åtminstone tidigare, känts som lite för pretentiöst musikaliskt kommer typiskt fram ganska mycket i Welcome home. Det börjar lite lugnt och lagom men efter sex och en halv minut har allt, verkligen allt, sprutat ut och får en att lite sakna less is more. Då är väl Disposable heroes också stereotyp där det startar i 190 och sedan ökar men sällan saktar ner. På något sätt går det åtta minuterna ganska snabbt men det krävs en hårdhudad sinnesstämning för att palla med. Det är nästan givet att det bör vara med en instrumental på en sådan här platta och visst, Orion, är det. Den känns på ett sätt också mer som en symfoni med de olika uppdelningar som den har. Egentligen är det synd att kalla den för en låt bara men ett bättre slut kunde de kommit på. Avslutningsvis lägger de in högsta växeln för det är helt otroligt att de hinner spela det de gör. En uppvisning är Damage, Inc om inte annat. Precis som många gånger innan egentligen så är det svårt att välja ut en låt och det skulle lika gärna kunnat bli The thing that should not be för den bjuder på något helt annat än titelspåret så de är faktiskt lika otroligt bra.

Bästa spår: Master of puppets

Utlåtande: Nästan trettio år och ändå stentungt

The The :: Infected [1986]
01. Infected
02. Out of the Blue (Into the Fire)
03. Heartland
04. Angels of Deception
05. Sweet Bird of Truth
06. Slow Train to Dawn
07. Twilight of a Champion
08. The Mercy Beat

569 The The :: Infected [1986]


Detta låter redan från början otroligt mycket åttiotal men utan det enerverande syntbrasset och annat som man vill likna vid skällsord. Infected är faktiskt väldigt mycket mer catchy än jag hade förväntat mig. Och vilket trumpetsolo mitt i! Lite förvånad att jag inte känner igen den eller för den delen något annat på plattan. Detta är ändå från en period när jag hade väldigt bra koll på vad som fanns på marknaden men kanske inte lyssnade på allt så klart. Det är ett aningen lite ruffigare sound i Out of the blue utan att frångå formeln. Den kvinnliga kören gör att jag känner mig hemma på vis men kan inte placera det. Det finns en liten jazzig feeling i Heartland och i Angels of deception hittar jag lite referenser till Simple Minds som de lär ungefär samtidigt. Jag hade en liten faiblesse för Flash And The Pan i början av 80-talet och detta är nog första gången jag hört något annat band som ens närmar sig deras sound. Sweet bird of truth har ganska tydliga drag av hur de lät. I Slow train to dawn dyker det upp en välbekant röst, Neneh Cherry, och detta är ju flera år innan hon slår genom med sin första soloplatta. Kula att höra! Det är inga låtar som är slätstrukna utan väldigt dynamiskt helt genom och Twilight of a champion bjuder på en hel del drama men om man har överseende med åttiotalssoundet så gillar jag verkligen produktionen, överlag. Ett av de rockigare inslagen är The mercy beat och den fyller lika väl sin plats. Plattan är fylld med tajt komp, snygga gitarrslingor och även en del syntfills som försöker likna blås men det förvånansvärt snyggt helt enkelt.

Bästa spår: Slow train to dawn

Utlåtande: Detta kan absolut hamna på en återkommande spellista

Nancy Griffith :: The Last Of The True Believers [1986]
01. Last of the True Believers
02. Love at the Five and Dime
03. St. Olav's Gate
04. More Than a Whisper
05. Banks of the Pontchartrain
06. Lookin' for the Time (Workin' Girl)
07. Goin' Gone
08. One of These Days
09. Love's Found a Shoulder
10. Fly by Night
11. The Wing and the Wheel

570 Nancy Griffith :: The Last Of The True Believers [1986]


Då dyker det upp en country-skiva igen. Det kommer med jämna mellanrum och åtminstone bland de 1001 albumen så är det nog den platta som verkligen låter som ganska up-to-date men ändå med en form av koppling till det som är genrens rötter. Alltså inte som Shania Twain eller någon ännu modernare disco-country. Det är en väldigt snygg och lite nertonad ljudbild med steelguitar och fiol i bakgrunden och snygga piano- och gitarrkomp som grund. Lägg till den snygga sången som inkluderar de väldigt välljudande körstämmorna så är detta faktiskt otroligt bra. Jag hittar kanske ingen solklar hitlåt men det är en väldigt hög lägstanivå. Givetvis finns det en vals, St. Olavs gate, som sig bör på en countryplatta. I Goin’ gone har de lyckats samla alla snygga beståndsdelar till den milda grad att det nästan svider så snyggt det är. Nancy Griffiths röst är här ren och vacker något rent fantastiskt. Jag är verkligen uppriktigt förvånad och lägger denna plattan i en favorithög! Öppnings- och titelspåret Last of the true believers är nog den låt med lite fart som sätter sig bäst och avslutningsvis ligger en långsam och vacker The wing and the wheel. Jag måste erkänna att detta faktisk är en lisa för själen.

Bästa spår: Goin' gone

Utlåtande: Ja country, men ack så vackert

Billy Bragg :: Talking With The Taxman About Poetry [1986]
01. Greetings to the New Brunette
02. Train Train
03. The Marriage
04. Ideology
05. Levi Stubbs' Tears
06. Honey, I'm a Big Boy Now
07. There Is Power in a Union
08. Help Save the Youth of America
09. Wishing the Days Away
10. The Passion
11. The Warmest Room
12. The Home Front

571 Billy Bragg :: Talking With The Taxman About Poetry [1986]


Mja, detta är verkligen inget som jag är alltför sugen att lyssna på på platta. Visst, en duktig gitarrist och det låter bra men det är ändå enbart pubmusik känner jag. Det börjar förvisso ganska positivt med en glad Greetings to the new brunette och ett rätt så bra drag i Train train men sedan tappar det fart. Jag gillar absolut det distinkta gitarrljudet men låtarna lyfter sällan varken med eller utan de sporadiska sparsmakade kompdetaljerna. Som till exempel det trupetliknande i The marriage, spikpianot i Honey, I’m a big boy now och orgeln i The warmest room. Det är lite trist att dissa det men det kommer liksom inte någon vart. Då är ändå ljudet riktigt snyggt och som sagt så spelar han gitarr väldigt bra. Den kan möjligen växa efter ytterligare genomlyssningar men det hjälper inte just nu.

Bästa spår: Greeting to the new brunette

Utlåtande: Lite orättvist att trots allt inte göra tummen upp på denna

Talk Talk :: The Colour Of Spring [1986]
01. Happiness Is Easy
02. I Don't Believe in You
03. Life's What You Make It
04. April 5th
05. Living in Another World
06. Give It Up
07. Chameleon Day
08. Time It's Time

572 Talk Talk :: The Colour Of Spring [1986]


Jag har för mig själv konstaterat att jag definitivt borde lyssnat på Talk Talk tidigare. Ändå har de inte hamnat på någon spellista… Det är välproducerat och dynamiskt och ibland även ganska svulstigt i positiv bemärkelse från mitt synsätt åtminstone. Att det sedan är syntmattor som ofta fyller ut ljudbilden gör för all del inte mig något. Det man möjligen kan önska sig mer är en tydligare skillnad mellan verser och refräng vilka ofta flyter ihop på något sätt. Happiness is easy är väldigt typiskt så men har ändå något som fastnar. Det finns partier som nästan låter lite Dire Straits i I don’t believe in you, inte minst i sticket mitt i låten. Den stora hitlåten som kommer härifrån är Life’s what you make it som har en grym pianoslinga som maler på genom hela låten. Jag gillar också crescendot på slutet som inte alls är så fläskigt men där hela låten kommer till tals. Living in another world ligger väldigt nära den men har dessutom en grym orgel som tillsammans med lite kör och bättre tempo gör att den toppar plattan. Sångaren låter nästan lite Steve Winwood i Give it up och det är inget dåligt betyg med tanke på hur han sjunger. Möjligen hade de ytterligare ambitioner på plattan att göra något utöver det ”vanliga” men Chameleon day faller helt platt för mig. Bara långsam och trist. Ambitionerna känns större även med Time it’s time men den funkar trots de lite övergjorda operakörerna och de instoppade blockflöjterna och melodikan. Här är det åtminstone igen sköna harmonier i lite aviga övergångar. Kontentan är att jag verkligen har rätt i den första meningen jag skrev här!

Bästa spår: Living in another world

Utlåtande: Detta kommer jag på riktigt att lyssna på flera gånger