Kategoriarkiv: 1987

Sonic Youth :: Sister [1987]
01. Schizophrenia
02. (I Got A) Catholic Block
03. Beauty Lies in the Eye
04. Stereo Sanctity
05. Pipeline/Kill Time
06. Tuff Gnarl
07. Pacific Coast Highway
08. Hot Wire My Heart
09. Kotton Krown
10. White Kross

605 Sonic Youth :: Sister [1987]


Detta borde jag nog har hört en del av… Det kom när jag scannade musikmarknaden på väldigt mycket och olika musik. Dessutom när Ove’s Rockklubb höll igång som bäst. Men det är kanske lite för mycket slammer så det är därför jag inte lagt det på minnet. Ett typiskt uttryck från då som passar bra är att ”det är mycket yxa”. Min närmaste referenspunkt är The Cramps men detta är mer omelodiskt och inte heller speciellt bra rytmiskt på sina håll. Jag har svårt att bestämma mig vad jag egentligen tycker men det finns några bra låtar som jag kan tänka mig att plocka fram: Beauty Lies In The Eye, Catholic Block, Hot Wire My Heart och White Cross.

Bästa spår: Beauty Lies In The Eye

Utlåtande: I små doser kan det höja partystämningen

Anthrax :: Among the living [1987]
01. Among the Living
02. Caught in a Mosh
03. I Am the Law
04. Efilnikufesin (N.F.L.)
05. A Skeleton in the Closet
06. Indians
07. One World
08. A.D.I./Horror of It All
09. Imitation of Life

586 Anthrax :: Among the living [1987]


Hmm, detta börjar ändå ganska hyfsat men efter något litet tag in i Among the living så ”tripplas” tempot och skiftar sedan lite fram och tillbaka som så klart visar på ganska bra tekniska kvaliteter hos musikerna. Men sången under all möjlig kritik. Sångaren är väl ganska okej men resten som är i kören är så dåligt så jag vet inte om de förtjänar något omdöme över huvud taget! Sången tar sig något efterhand och låter mer som det man kan förvänta men musiken bygger fortfarande mest på tempo enbart. Det i kombination med att låtarna är aningen långa (de känns ännu längre än vad de är) gör att det inte är varken lättlyssnat eller speciellt roligt. Ofta är det ett intro som är helt OK men sen tar speeden över och jag hör i princip inte skillnad på låtarna. Väldigt svårt har jag för att skilja dem åt…

Bästa spår: A skeleton in the closet

Utlåtande: Det kan väl väcka döda men annars fattar jag inte vitsen

Dinosaur jr. :: You’re living all over me [1987]
01. Little Fury Things
02. Kracked
03. Sludgefeast
04. The Lung
05. Raisans
06. Tarpit
07. In a Jar
08. Lose
09. Poledo

587 Dinosaur jr. :: You’re living all over me [1987]


Ytterligare ett av alla band som helt medvetet spelar surt och med en ljudbild där ingenting kan urskiljas från det andra bland allt skrammel och oljud. Det finns lite dynamik i Kracked vad avser den ljudbilden som gör låten aningen fräckare men det är inget lättsmält eller poppigt direkt. Lite synd är det att de alldeles för skräniga gitarrerna lägger sig över allt för det finns små antydningar till annat därunder. I Raisans till exempel är gitarrsolot inte helt oävet även om det inte hamnar på någon topplista över världens snyggaste. Poledo börjar helt annorlunda och låter emellanåt som ett gammalt radioreportage och känns således mest som ett experiment. Men den innehåller faktiskt ganska stillsamma partier. Överlag är det ändå så att detta är inte mycket till musik på något sätt alls.

Bästa spår: Kracked

Utlåtande: Larm och överstyrda gitarrer

Dolly Parton, Linda Ronstadt & Emmylou Harris :: Trio [1987]
01. The Pain of Loving You
02. Making Plans
03. To Know Him is to Love Him
04. Hobo's Meditation
05. Wildflowers
06. Telling Me Lies
07. My Dear Companion
08. Those Memories of You
09. I've Had Enough
10. Rosewood Casket
11. Farther Along

588 Dolly Parton, Linda Ronstadt & Emmylou Harris :: Trio [1987]


Den här plattan har jag hört mycket om men egentligen aldrig varit nära att lyssna på för country ligger mig inte så nära om hjärtat. Då gillar jag ändå framför allt Linda Ronstadts röst men Dolly Parton har gjort ganska mycket bra också. Det börjar också så vackert så att hjärtat brister i The pain of loving you. Deras röster är så otroligt klara och bildar stämmor som känns som ett källvatten. Den stora hiten vad jag har förstått är To know him is to love him och jag tycker även den är fantastiskt snygg med en slide och mandolin som verkligen blir grädde på detta mos. Det jag gillar är den akustiska approachen till låtarna vilket gör att det inte låter lika mycket modern, överproducerad cowboy/dansbands/pop country. Bara en sån sak att trummorna är väldigt sparsmakade och lågmälda, ofta med vispar, som i Wildflowers där ena trumstocken konstant ligger mot virvelkaggens kant. en höjdare är även Telling me lies som har lite annorlunda harmonier vilket de drar på med sina röster helt underbart. Plattan är otroligt homogen och bjuder på väldigt mycket vackert. Vill man hitta något negativt så är det väl att det kan kännas lite såsigt men den helt fantastiska sången väger mer än väl upp det. Sista spåret sticker ut lite för det går nästan mot lite gospel och det känns inte alls lika kul.

Bästa spår: Telling me lies

Utlåtande: Här snackar vi änglakör på riktigt

Def Leppard :: Hysteria [1987]
01. Women
02. Rocket
03. Animal
04. Love Bites
05. Pour Some Sugar on Me
06. Armageddon It
07. Gods of War
08. Don't Shoot Shotgun
09. Run Riot
10. Hysteria
11. Excitable
12. Love and Affection

589 Def Leppard :: Hysteria [1987]


När jag först hörde den här plattan blev jag nog otroligt överraskad och imponerad. Jag kan minnas var det var och att jag sedan gick och köpte den själv. Och spelad har den blivit ett otal gånger. Även om Photograph från deras förra platta var en favorit så slog detta i taket på ett helt annat sätt. Det har också blivit väldigt tydligt när deras producent Mutt Lange varit inblandad i andra projekt men här är hans lekstuga fullständig. Det kryllar av märkliga ljud i introna och diverse stick här och var och ljudbilden är så fet som det över huvud taget går att bli. Texten i Women är troligen inte helt PK. Rocket ger verkligen en bild av rymdraket inte minst tack vare mellanspelet mitt i låten. Den låt som kanske är enklast och poppigast är Animal och den som fastnar först. Den är också fylld av de överdubbade körerna och överstyrda gitarrer som i mina öron är oemotståndliga. Oerhört typisk powerballad är ju Love bites men jag är nog en sucker på det också. Både Pour some sugar on me och Armageddon it är rena popslagdängor egentligen. De må vara att det är ganska tunga gitarrer och trummorna hörs över en hel kontinent men när det kommer till refrängen så är det bara glatt. Lite mer tydligt i den senare med tanke på tempot och ackorden men det är för snyggt för att vara metal. Låtarna innehåller mer dramatik än ett band normalt antagligen lyckas trycka in på alla sina samlade plattor och Gods of war är också väldigt talande vad den handlar om när man hör den. Lite mer rakt på är Don’t shoot shotgun men i bryggan och refrängen är allt det typiska på plats och Joe Elliots röst är makalös egentligen. Frågan är hur mycket den är fixad i studion? Och slutet är grymt och passar fantastiskt bra med introt till Run riot. Den kanske snyggaste låten är Hysteria med rena gitarrer och ett slickat, snyggt gitarrsolo. Fram tills nu tycker jag att i princip alla låtarna har toppklass men Excitable och Love and affection känns i sammanhanget som utfyllnad. Det är inga dåliga låtar men saknar helt enkelt lite jämför med de andra tio. Slutligen är det så att jag bryr mig inte vad man ska tycka men det här är så överproducerat att det hamnar precis i min smak. Visst är det åttiotal också men jag älskar en sådan här ljudbild!

Bästa spår: Armageddon it

Utlåtande: Otroligt bra rakt igenom och det spelar ingen roll vad man ska tycka egentligen

R.E.M. :: Document [1987]
01. Finest Worksong
02. Welcome to the Occupation
03. Exhuming McCarthy
04. Disturbance at the Heron House
05. Strange
06. It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine)
07. The One I Love
08. Fireplace
09. Lightnin' Hopkins
10. King of Birds
11. Oddfellows Local 151

590 R.E.M. :: Document [1987]


Man känner väldigt snabbt igen Michael Stipes röst och även bandets sound i övrigt. För mig låter det dock lite mer trevande och som att det fattas lite eftersom jag kan jämföra med de plattor som de kommer att göra och innehåller låtar som är betydligt bättre. Till exempel är Exhuming McCarthy ganska bra men den låter lite mer som demo och har ett gitarrsolo som är rätt taffligt, fast lite kul med skrivmaskinsintro. Däremot känner man i Disturbance at the Heron House igen deras ganska typiska gitarrkomp som i refrängen övergår i en aningen fetare ljudbild. Jag gillar också Strange för den lite rockiga attityden. Men då fattar jag mindre av It’s the end of the world as we know it men det kan kanske beror på de rapliknande verserna och som utmynnar i ganska trista repetitiva refränger. The one I love visar äntligen vad de kan. Snygg rakt igenom! Jag tycker att saxofonen i Fireplace är för hispig. Det finns något guldkorn här och några lyssningsvärda låtar men som helhet gillar jag inte plattan något vidare.

Bästa spår: The one I love

Utlåtande: Några ljusglimtar men för spretigt

Prince :: Sign o’ the times [1987]
01. Sign o' the Times
02. Play in the Sunshine
03. Housequake
04. The Ballad of Dorothy Parker
05. It
06. Starfish and Coffee
07. Slow Love
08. Hot Thing
09. Forever in My Life
10. U Got the Look
11. If I Was Your Girlfriend
12. Strange Relationship
13. I Could Never Take the Place of Your Man
14. The Cross
15. It's Gonna Be a Beautiful Night
16. Adore

591 Prince :: Sign o’ the times [1987]


Prince har gjort en hel hoper med hits och ständigt förnyat sig men i grund och botten har det var för mycket åt det souliga och dansanta hållet. Med aningen för mycket experimentlusta. Det blir liksom ingen ordning i musiken tycker jag. I Sign o’ the times får han ihop det ganska mycket trots ”märkliga” ljud och vändningar men den puttrar liksom bara på och har ingen refräng. Då är Play in the sunshine lite mer vanlig och låter spelglädje på ett annat sätt. Ett typiskt tredje ben som hans musik står på är rytm och Housequake är då perfekt här. Jag tycker att det är för mycket utfyllnad bland låtarna även om många kännetecken från andra av hans låtar finns och att många är ganska lekfulla. Men det gör också att många är mer rytm och slagverk än melodier och det är där som jag inte faller för hans ”storhet”. Det lyfter då desto mer i U got the look för att den är mer arrad, har mer melodi, känns aningen modernare och har snygg sång med hjälp av Sheena Easton. Jag tycker dock faktiskt att det svänger lite i If I was your girlfriend! Jag gillar också Strange relationship för den har lite ovanliga harmonier för att vara Prince och dessutom en ganska lättfattlig rytm. Jag skrattar lite för mig själv när det första jag tänker är melodifestivalen när jag hör I could never take the place of your man. Bästa funklåt är nog It’s gonna be a beautiful night där man lätt känner igen Sheila E’s taktfasta rytm. Den är live och detta gör sig också allra bäst live inte minst eftersom den är nio minuter lång. Jag tror att det jag mest har emot detta är att det oftast låter så hårt och det känns ändå lite trist att säga att det är de syntetiska ljuden som gör det. Det är ju oftast det som jag brukar gilla…

Bästa spår: U got the look

Utlåtande: Lite för dansinriktat och abstrakt ljud för att jag helt ska köpa det

The Cult :: Electric [1987]
01. Wild Flower
02. Peace Dog
03. Lil' Devil
04. Aphrodisiac Jacket
05. Electric Ocean
06. Bad Fun
07. King Contrary Man
08. Love Removal Machine
09. Born to Be Wild
10. Outlaw
11. Memphis Hip Shake

592 The Cult :: Electric [1987]


Jag hade förväntat mig ett mycket råare sound än det är. Jag drar snarast paralleller till Rolling Stones och det svenska bandet Sinners i hur detta låter. Vilket då så klart gör mig lite irriterad att jag inte upptäckt dem lite tidigare. Wild flower är på så vis typisk för den är ganska rak genom hela låten och så har man bara toppat refrängen med lite extra tamburin. I Lil’ devil och Aphrodisiac jacket adderas en hel del distad gitarr som ger väldigt mjuka och sköna mattor med ett så fett ljud. Den låt som sen sticker ut lite extra är Love removal machine som har ett riff som sätter sig ganska fast, i all sin enkelhet men det är väl så ett bra riff ska vara. Den gamla klassikern Born to be wild fick sig ett lyft rent instrumentellt men det är synd att sången inte är riktigt lika bra. Detta kommer att bli en platta att plocka fram för den är snyggt producerad och ligger i rätt rockgenre för mig.

Bästa spår: Lil' devil

Utlåtande: Detta är riktigt bra rock som ger det man förväntar sig efter första låten

Depeche Mode :: Music for the masses [1987]
01. Never Let Me Down Again
02. The Things You Said
03. Strangelove
04. Sacred
05. Little 15
06. Behind the Wheel
07. I Want You Now
08. To Have and to Hold
09. Nothing
10. Pimpf/Mission Impossible Interlude No1

593 Depeche Mode :: Music for the masses [1987]


Detta har, för det mesta, varit en stor grupp för mig. Jag var ju med från början men det var också vid den här tidpunkten som jag istället styrde mot rock och lite övergav synten. Så härifrån och fram till kanske mitten av nittiotalet har jag tagit igen senare. Däremot undgick jag definitivt inte dem och deras hits strömmade ur MTV på den tiden också. Plattan börjar starkt med Never let me down again som har deras typiska hitkännetecken med starka melodier och ett flyt i arren som så klart har mycket godis för öronen. De är också väldigt duktiga på balladaktiga och stämningsfulla låtar som flyter över tid och rum lite. The things you said är absolut i den kategorin! En typisk hit är också Strangelove me nden har även det lite aviga som gör att de har trampat ny mark ständigt och knappast följt någon utveckling inom musikteknikområdet. Fortfarande inom popområdet men lite mer anonym är Sacred. Väldigt dramatisk och ett annorlunda arr är Little 15 och det känns väldigt mycket som att den behandlar ett viktigt ämne men det går som vanligt mig förbi. Låten stegras lite efterhand vilket också är fräckt. Trots att Vince Clark lämnade bandet i stort sett när de slog genom så dyker det ändå hela tiden upp låtar i lite samma anda som de han gjorde och också fortsatt att göra. Behind the wheel är en sådan men den har lite mer än så. Bland de mer experimentella hamnar också I want you now som ändå fastnar på något sätt just för deras fantastiska sätt att hantera ljud. Inte minst de sista 25 sekunderna som i princip är tysta men ändå är så talande och så går det sedan över i To have and to hold som också har de mörka inslag som finns med ofta. Även nästa övergång är otroligt cool. De är inte rädda för tystnad och det blir så grymt snyggt innan Nothing drar igång. Märkligast på plattan är dock Pimpf och det är inte bara titeln som jag inte förstår mig på. Sist ut är en instrumental, Agent Orange, som det väl går att jämföra lite med Jean-Michel Jarre. Fast något mer obetydlig ändå. Totalt sett är detta något som jag återkommer till hela tiden och bara hittar nya infallsvinklar i också. Grymt!!

Bästa spår: Never let me down again

Utlåtande: Detta är helt enkelt jättebra

Sisters Of Mercy :: Floodland [1987]
01. Dominion/Mother Russia
02. Flood I
03. Lucretia My Reflection
04. 1959
05. This Corrosion
06. Flood II
07. Driven Like the Snow
08. Never Land (a fragment)

594 Sisters Of Mercy :: Floodland [1987]


Jag har många gånger sett detta bandnamn fladdra förbi mina ögon men aldrig stannat till. Jag har trott att det skulle vara för mycket tungsinne och mörker och ”konstigt” för att jag skulle hitta något intressant i. Det verkar stämma till stora delar men jag hittar absolut andra punkter också. Flood I känns lite som en deppig variant av Simple Minds och är inte alls oävet. Det är snyggt taktfast och dansant à la Cure i Lucretia my reflection och även inledande Dominion/Mother Russia är dansant men ganska tjatig. Pampig och lite märklig inledning med gosskör i This corrosion som sedan övergår i rena discon nästan. Den rinner liksom bara på och även om det inte händer så mycket så förundras jag över att den ändå inte känns som de elva minuter den är. Men den kunde varit kortare… Väldigt snygg är Flood II med sitt luftiga ljud och snygga rena akustiska gitarrer. Även Driven like the snow är ganska snygg och motsvarar inte helt bilden av det mörka hotet. Snygga syntmattor i introt och sedan discorytmer. Ganska roligt känns det att min första tanke går till Roxettes It must have been love när Never Land drar igång. En ganska enkel ballad. Jag hittar ganska mycket som jag gillar bland detta men för en gångs skull så känns det inte så fräscht längre. Detta skulle jag verkligen velat upptäcka när det kom för då hade jag fastnat.

Bästa spår: Flood II

Utlåtande: Det har passerat bäst-före-datum för min del, tyvärr