Kategoriarkiv: 1988

Public Enemy :: It Takes A Nation Of Millions To Hold Us Back [1988]
01. Countdown to Armageddon
02. Bring the Noise
03. Don't Believe the Hype
04. Cold Lampin' with Flavor
05. Terminator X to the Edge of Panic
06. Mind Terrorist
07. Louder Than a Bomb
08. Caught, Can We Get a Witness?
09. Show 'Em Whatcha Got
10. She Watch Channel Zero?!
11. Night of the Living Baseheads
12. Black Steel in the Hour of Chaos
13. Security of the First World
14. Rebel Without a Pause
15. Prophets of Rage
16. Party for Your Right to Fight

635 Public Enemy :: It Takes A Nation Of Millions To Hold Us Back [1988]


Upp på hip hop podiet igen men denna gången östkustvarianten. Det är fortfarande inte någon favoritgenre men intressant att lyssna på ur ett undersökande perspektiv. Här hittar jag direkt samplingar som influerat Just D och de var ju pionjärer i den svenska hip hopen åtminstone. Och bra!

Mina kommentarer känns lika malplacerade här som när jag skriver om jazz. Men det jag gillar är all snygg scratching och många coola samplingar. Och beaten också. Men eftersom jag inte är en textmänniska vad gäller musik så faller en del av idén med rap för min del. Dessutom blir det för monotont i längden. Jag uppskattar detta i små portioner om jag får höra något guldkorn men annars väljer jag bort det.

Bästa spår: Don't Believe The Hype

Utlåtande: Ännu inte övertygad om hiphopens förnämlighet

The Pogues :: If I Should Fall From Grace With God [1988]
01. If I Should Fall from Grace with God
02. Turkish Song of the Damned
03. Bottle of Smoke
04. Fairytale of New York
05. Metropolis
06. Thousands Are Sailing
07. South Australia
08. Fiesta
09. Medley: The Recruiting Sergeant/The Rocky Road to Dublin/The Galway Races
10. Streets of Sorrow/Birmingham Six
11. Lullaby of London
12. The Battle March Medley/Sit Down by the Fire
13. The Broad Majestic Shannon
14. Worms

611 The Pogues :: If I Should Fall From Grace With God [1988]


Detta startar precis som jag förväntat mig med snabb brittisk folkmusik och jag ser en folkfylld pub framför mig men redan andra spåret Turkish Song of the Damned förvånar och andas lite orientaliskt och är fantastiskt cool. Det finns en klassiker av stora mått på denna plattan för det måste man kalla en låt som spelas frekvent varje jul, Fairytale of New York. Och den är vacker även om julsånger har en tendens att bli lite sönderspelade.

Men det blir lite för mycket av highspeed-dragspel efter ett tag och precis som jag nämnde så borde jag vara på en pub just nu för att kanske tycka lite bättre om det. Men jag tänkte förvånansvärt lite på den tandlöse Shane MacGowan under tiden jag lyssnade så något finns det här som rycker tag.

Bästa spår: Turkish Song of the Damned

Utlåtande: I små doser vid rätt tillfälle

Metallica :: …And Justice For All [1988]
01. Blackened
02. ...And Justice for All
03. Eye of the Beholder
04. One
05. The Shortest Straw
06. Harvester of Sorrow
07. The Frayed Ends of Sanity
08. To Live Is to Die
09. Dyers Eve

625 Metallica :: …And Justice For All [1988]


Både metal och Metallica är egentligen ganska sena upptäckter för mig även om det finns undantag här och var. Hela detta albumet är väl av den sorten som jag har lite svårare för. Jag gillar i princip det de lirar men eftersom låtarna är så långa som de är, 5-10 minuter, så är det ofta väldigt olika tempo i en och samma låt. Rent tekniskt blir jag väldigt imponerad av vad de gör musikaliskt men låtarna blir å andra sidan lite för svåra kan jag tycka. Jag vill inte ”svära” men det känns som att det svävar en liten jazz-ande över kompositionerna utan att vara i närheten av det trista med jazz. Alltså är det mycket ekvilibrism i form av snabba fötter på dubbelkaggen, kvicka fingrar i synkront gitarrspel och rent allmänt snabbt bas- och gitarrspel.

Dessvärre är det så att på grund av ovanstående så är det svårt att hitta så många hits här. (Det kommer ett undantag!) Och då finns det ändå dynamik så det räcker till och blir över vilket ändå gör detta bra. Det kan eventuellt hjälpa om man vill bli av med lite aggressioner när man lyssnar på det. Men så klart finns det ett undantag som bekräftar regeln. One har allt det som jag beskrivit innan men dessutom en grym melodi som bär låten genom de sju och en halv minuterna. Det var också hitlåten från plattan. Men de låtar som jag också gillar är Shortest Straw och To Live Is To Die. Det här är bra men kräver verkligen rätt sinnesstämning för att kunna lyssna på. Men lyssna på trummorna och framför allt bastrumman i Dyers Eve! Hur många ben har Lars Ulrich??

Bästa spår: One

Utlåtande: Det är mycket musik för pengarna

Leonard Cohen :: I’m your man [1988]
01. First We Take Manhattan
02. Ain't No Cure for Love
03. Everybody Knows
04. I'm Your Man
05. Take This Waltz
06. Jazz Police
07. I Can't Forget
08. Tower of Song

612 Leonard Cohen :: I’m your man [1988]


Kan detta vara det album som jag är allra mesta ambivalent till? Cohens röst är ganska cool så mörk den är och sjunga kan han men det blir lite för mycket nere i källaren och så släpar det sig mycket fram. Musiken hamnar lite i samma fack för arren är rätt så schyssta även om det låter en del åttiotal emellanåt men bra låtar som han förvaltat väl men aningen långsaaaaamt. Nu har jag hört hur det kan låta med dessa låtarna som i till exempelt Jennifer Warnes tolkning av First we take Manhattan och den låten är ju helt fantastisk. Jag får faktiskt lite samma känsla som när jag lyssnar på Marianne Faithfuls Broken English. I First we take Manhattan så fyller ju den kvinnliga kören på med änglalik sång som väger emot allt det lite jobbiga. Denna låten är i varje fall uptempo också! Egentligen ligger Ain’t no cure for love i precis samma låda fast lite mer tillbakalutad. Det är sedan som det börjar bli lite för långsamt och även om det hörs att I’m your man är en väldigt bra låt så låter det ändå lite fånigt. Även valsen Take this waltz kunde absolut ökat tempot men funkar även den. Den låt som lider mest av att låta daterad från åttiotalet är nog Jazz police som i en ny förpackning skulle kunna låta riktigt bra. Med tanke på vad jag skrev innan så är det intressant att Tower of songs känns så lik The ballad of Lucy Jordan av Marianne Faithful. Jag visste lite vad som väntade mig och att det skulle vara bättre än vad jag egentligen anser Leonard Cohen vara. Det är en väldigt moody platta som är väl värd sin plats bland de 1001.

Bästa spår: First we take Mahattan

Utlåtande: Mörk men väldigt lyssningsvärd

The Waterboys :: Fisherman’s Blues [1988]
01. Fisherman's Blues
02. We Will Not Be Lovers
03. Strange Boat
04. World Party
05. Sweet Thing
06. Jimmy Hickey's Waltz
07. And a Bang on the Ear
08. Has Anybody Here Seen Hank
09. When Will We Be Married
10. When Ye Go Away
11. Dunford's Fancy
12. The Stolen Child
13. This Land Is Your Land

613 The Waterboys :: Fisherman’s Blues [1988]


Jag funderade på om jag skulle känna igen något och det gjorde jag direkt för Fisherman’s blues är absolut när det som låter lite folkmusikaktigt är som bäst. Här finns det mandolin, fiol och massor av akustiska gitarrer i en skön mix med ett skönt tempo och absolut bra sång. I motsats tycker jag då att We will not be lovers inte bjuder på något lyssningsvänligt utan bara brer på en massa instrument.Fin ballad med aningen lite Springsteen-stuk känns det i Strange boat och i Sweet thing finns det möjligen lite känsla av REM:s Losing my religion inledningsvis men den tappar bort sig och blir för lång. Så klart ska det vara en vals med på en sådan här platta men Jimmy Hickey’s waltz är ganska platt. Lite mer småtrevlig är And a bang on the ear men överlag så drar detta faktiskt mot dansband vilket inte känns som den bästa av komplimanger och så är den tjatig. Det är faktiskt fyra låtar som är betydligt längre än sex minuter och det finns ingen anledning till detta för de blir enbart långtråkiga och tjatiga. Dansbandstristessen återkommer i Has anybody here seen Hank. Stolen child är till stor del dessutom talad text vilket bara bygger det omöjliga som de verkar vilja med den här plattan. Att det ska vara något stort och grandiost som det inte finns tillstymmelse till att vara.

Bästa spår: Fisherman's blues

Utlåtande: En ballong som pyser ur innan den ens är färdiguppblåst

Fishbone :: Truth & soul [1988]
01. Freddie's Dead
02. Ma and Pa
03. Question of Life
04. Pouring Rain
05. Deep Inside
06. Mighty Long Way
07. I Like to Hide Behind My Glasses
08. Bonin' in the Boneyard
09. One Day
10. Subliminal Fascism
11. Slow Bus Movin' (Howard Beach Party)
12. In the Name of Swing
13. Ghetto Soundwave
14. Change

614 Fishbone :: Truth & soul [1988]


Den här plattan inleds lovande med lite Aerosmith-aktiga riff i Freddie’s dead och tro det eller ej men det ligger faktiskt några takter tonartshöjning någonstans i mitten men går sedan ner igen. Då blir man också väldigt förvånad när Ma and Pa är en überstudsig ska! Det fortsätter lite i samma stil i Question of life fast inte riktigt lika stressigt tempo. Lite av baktakten sitter i även i Pouring rain men har lika delar av snygg ballad och väldigt snygga blåsinslag. Sen blir det ett tvärt kast igen för Deep inside ligger i mina öron mer mot ganska rakt på rock/punk. Vilket låtlängden också skvallrar om känns det som. Och vad vore mer självklart att det kommer en västkustrock efter det? Mighty long way ligger i varje fall farligt nära det och har just det sköna rockdrivet. Bonin’ in the boneyard är en väldigt tydlig flirt med Prince. Och vilket bassolo! De fösta låten som jag inte riktigt förstår mig på är One day som mest är repetitiv. Nästanpå givet i förväg så är Subliminal fascism en fet punklåt som faktiskt det är lite synd att den är så kort. Ny stil, Slow bus movin’ åker ut på landet med lite country touch. Till sist lyckas de bjuda på en riktigt snygg gitarrlåt också, Change. Detta är definitivt kvalitetslåtar och som helhet en riktigt bra platta men även om många låtar sticker ut så är det inte riktigt av rätt anledning.

Bästa spår: Freddie's dead

Utlåtande: Snyggt, bra, kul men utan hits

Everything But The Girl :: Idlewild [1988]
01. I Don't Want to Talk About It
02. Love Is Here Where I Live
03. These Early Days
04. I Always Was Your Girl
05. Oxford Street
06. The Night I Heard Caruso Sing
07. Goodbye Sunday
08. Shadow on a Harvest Moon
09. Blue Moon Rose
10. Tears All Over Town
11. Lonesome for a Place I Know
12. Apron Strings

615 Everything But The Girl :: Idlewild [1988]


Detta är väldigt snyggt och mjukt, lite jazzbetonat ibland och skulle passa perfekt på ett cocktailparty. Men det är också väldigt trist. En del av arrangemangen med något Hammond-liknande, congas och snygga akustiska gitarrer kan jag absolut finns nöje i att lyssna på men det fastnar inte direkt. Jämförelsevis så låter det lite som Sade och Lisa Stansfield men det finns ingen hit att hänga upp detta på. Låtarna med lite tempo, till exempel Love is here where I live, These early days och Blue moon rose känns lättsammare och går hem bättre hos mig. Bäst får man ihop beskrivningen ovan i Lonesome for a place I know.

Bästa spår: Lonesome for a place I know

Utlåtande: Sömnigt

Living Colour :: Vivid [1988]
01. Cult of Personality
02. I Want to Know
03. Middle Man
04. Desperate People
05. Open Letter (To a Landlord)
06. Funny Vibe
07. Memories Can't Wait
08. Broken Hearts
09. Glamour Boys
10. What's Your Favorite Color? (Theme Song)
11. Which Way to America?

616 Living Colour :: Vivid [1988]


Wow vilket fett sound! Detta är verkligen något att plocka in bland förfestplattorna. Det är hårt med otroligt grymma gitarrer och en fantastisk ljudbild. Det är är riktigt bra rock som i Cult of personality känns lite Lenny Kravitz och är snyggt som västkust på sina håll med snygg stämsång i I want to know. Här och var så låter det lite Van Halen också, inte minst i introt till Desperate people. Låtarna är samtidigt väldigt rytmiska och i Funny vibe blir det påtagligt funky och drar precis som Open letter mot lite progressiv rock. Låten som sticker ut mest bland de feta arren är Broken hearts som är lite mer avslappnad och melodisk men jag kan inte placera den riktigt. Som avslutning bjuder de dessutom på lite tidig Prince eller James Brown känns det som. Både What’s your favorite color och Which way to America är party och även de väldigt funkiga. Jag gillar verkligen detta men mer de rockiga delarna till skillnad från det som är funky.

Bästa spår: Broken hearts

Utlåtande: Fett, men jag känner mig mätt ganska fort på det

Mudhoney :: Superfuzz Bigmuff [1988]
01. Need
02. Chain That Door
03. Mudride
04. No One Has
05. If I Think
06. In 'n' Out of Grace

617 Mudhoney :: Superfuzz Bigmuff [1988]


Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta förutom att det är helt malplacerat detta året. Är det efterslängar av punk så här långt efteråt eller är det det första grungebandet? Det låter mest mycket och har så mycket distade gitarrer det över huvudtaget går. Rösten är raspig med ganska mycket känsla och låtarna är väl inte helt tokiga men inga hits direkt… Både Need och Chain that door är båda enkla och helt OK men Mudride ett sömnpiller fylld av märkligheter. En pumpande, distad bas är behållningen i No one has. Likaså är If I think som dubblar tempot efter halva låten och det har jag svårt att förstå meningen i. Njä, detta är väl inget som gör mig gladare på något sätt alls.

Bästa spår: Need

Utlåtande: Tufft men inte så tilldragande

R.E.M. :: Green [1988]
01. Pop Song 89
02. Get Up
03. You Are the Everything
04. Stand
05. World Leader Pretend
06. The Wrong Child
07. Orange Crush
08. Turn You Inside-Out
09. Hairshirt
10. I Remember California
11. Untitled

618 R.E.M. :: Green [1988]


Detta är plattan som kom precis innan den som väl blev deras stora genombrott. Här går det också att hitta väldigt stora likheter i arrangemang jämfört med det på Out of time även om jag inte hittar samma höjdpunkter. Till exempel är You are the everything typisk för detta. Ganska schlageraktig är Stand med mycket popkänsla och på slutet får man till och med två tonartshöjningar. de två inledande spåren, Pop song 89 och Get up, är dock bäst med sin raka pop och enkelhet. Trist och repetitiv är The wrong child. Ljudbilden ändrar sig ganska påtagligt på sida två, från Orange crush. Sida två kallas Metal side och att det är lite mer gitarr är klart men ljudet känns ”bara mer producerat”. än låtarna innan. Turn you inside-out fortsätter så och ger ett lite hårdare intryck jämfört med resten. I Hairshirt spelar mandolinen sin störst roll på denna plattan och det är så snyggt när den ligger kvar på samma ackord när resten av harmonierna går ner kromatiskt. Det finns lite rockfeeling i I remember California också men med påtaglig R.E.M. känsla. Michael Stipe’s lite nasala röst ger de här låtarna extra karaktär för sjunga kan han.

Bästa spår: Get up

Utlåtande: Jag gillar soundet till den gnälliga rösten