Kategoriarkiv: 1989

John Lee Hooker :: The Healer [1989]
01. The Healer
02. I'm in the Mood
03. Baby Lee
04. Cuttin' Out
05. Think Twice Before You Go
06. Sally Mae
07. That's Alright
08. Rockin' Chair
09. My Dream
10. No Substitute

638 John Lee Hooker :: The Healer [1989]


Detta är en platta med många ”gäster” och första låten är en typisk Santana-låt. The healer är en hyfsad låt med lite för mycket 80-talsbjäfs för att passa Hookers slitna röst. Redan i andra låten ställs det till rätta för I’m in the mood är en klassisk tungungblues med slide. Dessutom gör Bonnie Raitt honom sällskap som blir ett härligt komplement i sången. Nästa samarbete att nämna är Canned Heat som gör en liten uptempovariant, Cuttin’ Out, och som visst har en del klara inslag från deras hit On the road again. En av Hookers hitlåtar är Boom boom boom och Think Twice Before You Go är gjord efter samma recept utan att nå riktigt till samma höjd. Lite skum är allt Sally Mae men somliga blueslåtar är så att de aldrig riktigt blir något alls. That’s Alright är tillbaka i det traditionella spåret och då kommer det också fram ett gött munspel som filar lite i bakgrunden hur mycket som helst. Även Rockin’ chair är en  ”improvisationsblues” där hans gitarr som är stämd lite halvtaskigt även får agera slagverk. Coolt och konstigt… My dream är då en av få ”traditionella” låtar med någorlunda ordinärt komp med bas och trummor. Låtarna spretar åt alla möjliga håll men behållningen tycker jag nog att John Lee Hookers raspiga röst är. Den kommer verkligen till sin rätt i No substitute.

Bästa spår: Think Twice Before You Go

Utlåtande: Blueslåtar med känsla

Young Gods :: L’Eau Rouge [1989]
01. La Fille de la Mort
02. Rue des Tempêtes
03. L'Eau Rouge
04. Charlotte
05. Longue Route
06. Crier les Chiens
07. Ville Nôtre
08. Les Enfants
09. L'Amourir
10. Pas Mal

645 Young Gods :: L’Eau Rouge [1989]


Det börjar med lite tivolikänsla i La Fille de la Mort som sedan övergår i dramatik. Sparsmakat arr med trummor och stråkar. Och den avslutas i en kaotisk raket efter åtta minuter! ”Sången” är på gränsen till growling och Rue des Tempêtes är lite hårdare. En liten antydan till industri finns det men inte så mycket metalliskt ljud utan det är ändå lite mjukare och stråkarna som återkommer softar också till det. Tivolit åter kommer i Charlotte men clownen som sjunger är en fransk Tom Waits och således med ganska svart näsa. Longue Route stämmer bättre överens med hård musik och grötig röst och är på så vis heller inte så ”konstig”. Som kontrast är Les Enfants med trummor, aningen atonala stråkar och lite mysko blås väldigt svår. De små taktbytena lättar heller inte upp den direkt. Det blir mycket experiment tycker jag mest att det låter som. Det är också svårt att låta bli att dra en parallell till Rammstein som definitivt kommer upp i sinnet och just att de sjunger på franska kontra tyska gör att det känns på riktigt. Det som förvånar mest är väl att detta är från den tid när jag lyssnade som mest på ny musik och mycket musik men ändå har jag överhuvud taget inte hört talas om dem. Dock tror jag inte att det hade blivit mer än en lyssning då heller.

Bästa spår: Longue Route

Utlåtande: Lite utanför min komfortzon men vissa stycken är tunga och lyssningsvärda

Faith No More :: The Real Thing [1989]
01. From Out of Nowhere
02. Epic
03. Falling to Pieces
04. Surprise! You're Dead!
05. Zombie Eaters
06. The Real Thing
07. Underwater Love
08. The Morning After
09. Woodpecker from Mars
10. War Pigs
11. Edge of the World

636 Faith No More :: The Real Thing [1989]


Med ett kvarts sekel passerat så har de stenhårda kanterna slipats ner och mjuknat betänkligt. Här är övergången till en nu stil väldigt tydlig med blandning av metal, rap men även snygga ljudmattor av synt som åtminstone ibland försöker låta brass. Epic känner jag för igen som en Just D låt, Du vill ha allt, men här är orginalet och de båda versionerna låter ändå i huvudsak ganska lika. Plattan startar dock med lite Van Halen-lik heavy metal, From out of nowhere, och även Falling to pieces är mestadels det också. I Surprise! You’re dead låter det åtminstone lite hårdare av de blandade delarna. Lite förvånad blir jag att en låt som heter Zombie eaters kan börja så subtilt och lugnt. Men den blir nästan på ett monumentalverk när den väl kommer igång sedan och håller på i sex minuter så märks det knappast. Då är det efterföljande titelspåret The real thing betydligt jobbigare med de åtta minuter som den klockar in på. Efter de förhållandevis hårda låtarna så låter Underwater love nästan som dansband. Men den är snarare en snygg rocklåt med en Hammond-substitut.Det som sticker ut sedan är Woodpecker from Mars som har ett intro av en stråkensemble som förvisso ligger kvar men körs över ganska kraftigt av speedad metal. Faktiskt känns det lite som den intressantaste låten på plattan för den bjuder på ganska mycket olika saker. Vilket också gör att längden på den känns inte alls så lång som den är. Covern på Black Sabbaths War pigs ger väl framför allt en tuffare attityd än det 20 år gamla originalet. Avslutningsvis kommer det en pastisch på något gammalt. Jag förstår inte riktigt vad Edge of the world spelar för roll på den här plattan? Men som helhet är detta en riktigt bra metalplatta som borde kunna plockas fram då och då. Det finns dessutom likheter med Clawfinger som jag ändå lyssnade på en del några år senare än denna.

Bästa spår: Zombie eaters

Utlåtande: Ganska välpolerad metal vars kanter slipats ner lite av tiden

Lenny Kravitz :: Let love rule [1989]
01. Sittin' on Top of the World
02. Let Love Rule
03. Freedom Train
04. My Precious Love
05. I Build This Garden for Us
06. Fear
07. Does Anybody Out There Even Care
09. Mr. Cab Driver
10. Rosemary
11. Be

637 Lenny Kravitz :: Let love rule [1989]


Det är sällan jag verkligen kan peka ut ett visst tillfälle eller en viss plats när jag hörde en viss låt eller platta men i det här fallet så vet jag var jag hörde just den här första gången. Hemma hos en kompis fastnade jag direkt för denna men det blev nästa album, Mama said, som jag skaffade. Redan här finns det mycket av det signum som hans musik bär: ett vintage sound eller vad man ska kalla det. Titelspåret är en helt fantastisk låt som byggs upp successivt och har ett sugande tempo som gör att man omöjligen kan låta bli att gunga med. Jag gillar inte när sången blir överstyrd men i övrigt är det en underbar låt. Nästa grymma låt är My precious love som går i samma fotspår med mycket musikaliskt finlir eller snarare utspel och spelglädje att ta in. Det fortsätter i I build this garden for us som nästan känns lite Stevie Wonder i vissa partier fast med en större rockkänsla än vad han förmedlar, fast med samma sväng. Fear känns mer repetitiv och lite staccato medan den sugande känslan återkommer i Does anybody out there even care. Det låter lite mer demo om Mr. cab driver för jag tycker det låter lite som att en våt filt ligger över allt och är murrigt. Lite ambivalent till Rosemary är jag men den byggs också upp efterhand och har ett snyggt ljud men kanske är det munspelet som jag inte gillar. Be är en snygg avslutningslåt med fina stråkpartier. Ganska klart är det konstaterat att detta är en bra platta men kommer också att bli överträffad av senare alster av honom. Både låtar och produktion kommer att bli snäppet vassare.

Bästa spår: Let love rule

Utlåtande: Då: nytt och coolt, Nu: Coolt och snyggt

New Order :: Technique [1989]
01. Fine Time
02. All the Way
03. Love Less
04. Round & Round
05. Guilty Partner
06. Run
07. Mr. Disco
08. Vanishing Point
09. Dream Attack

639 New Order :: Technique [1989]


Det hörs verkligen direkt att det är New Order. De typiska gitarr- och basplocken går inte att missta. Men de blandar mellan det lite mer Cure-lika till det mer techno-betonade á la Blue Monday. Det är ganska tydligt att jag gillar de tekniska flirtarna betydligt mer. Alltså är Fine time och Round & round tydliga favoriter jämfört med All the way och Love less och det som de senare fattas är nog i grund och botten ett fastare och mer trummaskinlikt beat. Lite typiskt är det väl att låten Mr Disco heter just så för det är väl så jag gärna vill referera till den. Den precis som de andra dansanta låtarna har väldigt mycket Pet Shop Boys känsla i sig med lite feeling för Stock-Aitken-Waterman också vilket väl för tiden är det nyaste och hittigaste. Vanishing point hittar in i det facket också. Det blir ett ganska blandat intryck av plattan med tanke på de två ganska olika stilarna och jag tycker ganska olika om dem. Men plattan är på inget vis dålig, kanske bara inte så homogen.

Bästa spår: Vanishing point

Utlåtande: Ett väldigt snyggt naturligt elektroniskt sound

Madonna :: Like A Prayer [1989]
01. Like a Prayer
02. Express Yourself
03. Love Song
04. Till Death Do Us Part
05. Promise to Try
06. Cherish
07. Dear Jessie
08. Oh Father
09. Keep It Together
10. Spanish Eyes
11. Act of Contrition

640 Madonna :: Like A Prayer [1989]


Det är inte för inte som Madonna kallas Queen of Pop. Jag är glad att varit med redan från hennes första platta och de stora kliv hon tog från album till album och inte minst när hon med detta gjorde sig till en extraordinär megaartist. Här har hon fått till två exceptionella hits och hon drar igång direkt med titelspåret Like a prayer som är helt enkelt fantastisk! Låtens uppbyggnad och att det bara blir mer och mer är helt magisk. Att stoppa in en gospelkör på slutet ger också en känsla av att blåsa av taket. Videon var speciell och kontroversiell men det var nog betydligt större rabalder om det i religiösa länder än här. Spår två är ett fantastiskt dansnummer, Express yourself och kanske en av Madonnas bästa låtar. Jag älskar den sköna rytmiska gitarren som hänger med i hela låten och oavsett syntbrass eller inte så lyfter låten ännu mer tack vare det. En låt med 110% energi. Det blir dock en klar dipp i Love song som verkligen känns som en typisk Prince-utfyllnad och det positiva man kan säga är att hon jobbat med även just honom. I Till death do us part låter det mer som från förra plattan True Blue. Lite gladare och struttigare. Överlag är jag inte lika förtjust i när Madonna gör ballader för att hennes röst inte känns lika övertygande då i mina öron. Alltså är inte Promise to try någon favorit. Då blir jag desto gladare av den lätta popen i Cherish medan det nästan blir lite för bra av den varan i Dear Jessie. Det låter lite ”vuxnare” i Oh father och framför allt i Spanish eyes som har lite sköna mollharmonier och de spanska influenserna är grymt sköna också. I Keep it together finns det nästan lite ännu tidigare Madonna med mycket rytmbaserat som från första plattan. Sista spåret Act of contrition vet jag inte riktigt vad det ska föreställa. Var det kanske ett gömt spår på original-CD:n? Det är inte ens roligt… Men som helhet är detta en platta som är full med hits varav några är helt och hållet odödliga!

Bästa spår: Express yourself

Utlåtande: En klassiker från en ikon

Queen Latifa :: All hail the queen [1989]
01. Dance for Me
02. Mama Gave Birth to the Soul Children
03. Come into My House
04. Latifah's Law
05. Wrath of My Madness
06. The Pros
07. Ladies First
08. A King and Queen Creation
09. Queen of Royal Badness
10. Evil That Men Do
11. Princess of the Posse
12. Inside Out
13. Dance for Me (Ultimatum Remix)
14. Wrath of My Madness (Soulshock Remix)
15. Princess of the Posse (DJ Mark the 45 King Remix)

641 Queen Latifa :: All hail the queen [1989]


Nu har hiphopen tagit en väg som absolut ligger lite närmare mina preferenser om musik. Stilen är ganska mycket i sin linda ännu och det på den mängd samplingar som finns här och som man känner igen så tydligt. Men stilen som sådan känner man igen i både det Just D gjorde och Neneh Cherry. Beatsen är överlag ganska coola och basen också men den sampling som låten hänger upp sig på är betydligt mycket bättre i vissa än andra. Latifah’s law är en sådan. House-stilen som började dyka upp vid den här tiden känns igen ganska väl i Come into my house. Det sticker ut lite i The pros som istället har en tydlig reggae-beat som absolut är rätt. Jag får dock efterhand väldigt svårt att urskilja den ena låten från den andra så att som helhet blir detta otroligt enformigt även om variationen är större än jag låter här. Det är aningen för lite dynamik i presentationen vilket kunde fixats med mer kräm i sången eller arren på en del låtar.

Bästa spår: Latifah's law

Utlåtande: Enformigt men med coola inslag

Spacemen 3 :: Playing with fire [1989]
01. Honey
02. Come Down Softly to My Soul
03. How Does It Feel?
04. I Believe It
05. Revolution
06. Let Me Down Gently
07. So Hot (Wash Away All of My Tears)
08. Suicide
09. Lord Can You Hear Me?

642 Spacemen 3 :: Playing with fire [1989]


Att gruppen/artisten heter som den gör känns helt rätt men allt känns väldigt malplacerat. Det är lugnt med mycket rymd(!) i ljudet och landar ganska mycket i 70-talet tycker jag. How does it feel? känns precis som att det är en cover på Meat Loafs gamla You took the words right out of my mouth men det är bara precis det pratade introt och sedan är alla likheter borta. Även om ljuden blir lite annorlunda så är det i stort sett enbart svagt distad gitarr som tillsammans med en akustisk(?) plockar toner i åtta minuter. I I believe är det en lite sakral stämning men egentligen är det bara två ackord på kyrkorgeln som skiftar fram och tillbaka genom hela låten. Visst ökar tempot den sista minuten men det hjälper inte upp något över huvud taget. Även om det i Revolution blir en distad gitarr så är det enformigt utan dess like. Det går att känna lite av Pink Floyds domedagskänsla i Let me down gently men det finns liksom ingen hook i någon låt så det är bara stämning som förmedlas. Konstigast är antagligen Suicide som förvisso har någon form av tempo men samma enformighet som de andra låtarna och denna är dessutom elva minuter lång. Sist ut är något balladliknande och den har tack och lov lite mer text än de flesta andra låtarna på plattan. Det finns till och med lite dynamik i den låten med den lugna rena gitarren och sedan den fuzzade som kommer in. Men dessvärre är det totalt sett ändå ett ganska stort sömnpiller. Det visar sig att den bästa låten och i princip är den enda…

Bästa spår: Come down softly to my soul

Utlåtande: En sorts stämningsmusik för högljudda cocktailparty?

Jacob Hellman :: …och stora havet [1989]
01. Tårarna
02. Du är allt jag vill ha
03. Vara vänner
04. Vackert väder
05. Vintern dör
06. Visa mej
07. Hon har ett sätt
08. Sköra värld
09. Tåg
10. Stora havet
11. Glada dagar
12. Avundsjuk på dej

643 Jacob Hellman :: …och stora havet [1989]


Min utgångspunkt i detta är att jag tror att det är bland det mest överreklamerade någonsin. Jag har bara hört hitlåtarna tidigare och det soundet är till en början inget som tilltalar mig. Jag blir någorlunda positivt överraskad av Tårarna och Du är allt jag vill ha som låter som en något poppigare Ulf Lundell och med bättre sång och melodi. Men det är väldigt repetitivt i låtarna och så även i Vara vänner som förvisso har ett kul arrangemang men är helt enkelt för trist. Dessvärre får jag nog medge ändå att Hon har ett sätt har prickat betydligt mer rätt i popnerven än jag kommer ihåg. Men här är också enkelheten i arrangemanget lämnat lite bakom och bjuder på en större och snyggare ljudbild tycker jag. Väldigt neurotisk tycker jag att Stora havet låter men det kanske mer är producenten Dan Sundquists fel och överlag tycker jag nog att han gjort betydligt bättre arbeten än detta. Glad och ganska poppig är även Glada dagar som gör den till en av de bättre på plattan. Till viss del kan jag tycka att det finns likheter med Per Gessle och kanske Gyllene Tider men då saknas dennes hitkänsla och detta blir bara de B-sidor eller byrålådslåtar som kom eller aldrig kom från honom.

Ersatte fIREHOSE :: Fromohio i den svenska upplagan

Bästa spår: Hon har ett sätt

Utlåtande: Bättre än förväntat men knappt godkänt

fIREHOSE :: FROMOHIO [1989]
01. Riddle of the Eighties
02. In My Mind
03. Whisperin' While Hollerin'
04. Vastopol
05. Mas Cojones
06. What Gets Heard
07. Let the Drummer Have Some
08. Liberty for Our Friend
09. Time With You
10. If’n
11. Some Things
12. Understanding
13. 'Nuf That Shit, George
14. The Softest Hammer

643 fIREHOSE :: FROMOHIO [1989]


Plattan startar med otroligt coolt med ett snyggt riff som varar 20 sekunder och sedan börjar en helt annan låt verkar det som, Riddle of the eighties. Hela plattan består av ganska korta låtar och det gör att det spretar ganska mycket på gott och ont. Det finns liksom ingen stil. Men det jag gillar det är att instrumenten ofta kommer fram väldigt väl och är var för sig helt OK att lyssna på. Jag uppskattar de lite coola gitarriffen i Mas cojones och What gets heard där även basgången är riktigt häftig. Som låt betraktat är Let the drummer have some märklig men det låter bra. En av få låtar där de får ihop hela paketet är Time with you som har skön rytm, bra basgång, snygga riff och till och med bra sång. Jag skulle kunna drifta mig till att säga att det finns små likheter med R.E.M. Ett otroligt snyggt riff igen, denna gången i If’n men inte mer… En av få låtar som är ”hela” är Understanding men här är sången inget vidare. Ett kort trumsolo till i ’nuf that shit, George till ingen större glädje. Och även om sista låten The softest hammer faktiskt känns hel som låt så blir jag inget vidare glad av den. Nej, för att vara gjort 1989 var detta helt fel!

Ersatt av Jacob Hellman :: …och stora havet i den svenska upplagan

Bästa spår: Time with you

Utlåtande: De vaknade 1-2 decennier för sent