Kategoriarkiv: 1990-tal

Björk :: Debut [1993]
01. Human Behaviour
02. Crying
03. Venus As A Boy
04. There's More To Life Than This
05. Like Someone In Love
06. Big Time Sensuality
07. One Day
08. Aeroplane
09. Come To Me
10. Violently Happy
11. The Anchor Song
12. Play Dead

750 Björk :: Debut [1993]


Denna plattan har spelats varm hemma hos mig! Det liknar inget annat, åtminstone i den musikvärlden jag befunnit mig i. Antagligen hade den vänt upp och ner på min bild av musik oavsett när den kommit men allt som jag tidigare skulle rubricerat som lite ”svårt” faller här på plats i det sammelsurium av olika ljud och Björks spruckna röst. Det jag minns från när den kom var framför allt videon till Human Behaviour vilket nog också sammanföll med den period när jag som mest kollade på MTV.

Arrangemangen liknar inte något annat och hela tiden kommer Björks röst i första rummet. Det är på något vis spretigheten som också är det sammanhängande. Play Dead är egentligen ett bonusspår men tillhör en av de bättre. Come to me är så mjuk med sitt vackra stråkarr. Trots allt är det låtar som lutar åt det konventionella som jag gillar mest oavsett om den är lugn eller med dansbeat och bland dem är det svårt att välja den absoluta favoriten. Human behaviour och Venus as a boy är ju också helt fantastiska låtar!

Bästa spår: Big Time Sensuality

Utlåtande: Kanske inte upplyftande men en underbar platta att verkligen lyssna på.

Spiritualized :: Ladies & Gentlemen We Are Floating In Space [1997]
01. Ladies and Gentlemen We Are Floating In Space (Can't Help Falling In Love)
02. Come Together
03. I Think I'm in Love
04. All of My Thoughts
05. Stay with Me
06. Electricity
07. Home of the Brave
08. The Individual
09. Broken Heart
10. No God Only Religion
11. Cool Waves
12. Cop Shoot Cop…

859 Spiritualized :: Ladies & Gentlemen We Are Floating In Space [1997]


Inledningsspåret Ladies and Gentlemen We Are Floating In Space är snyggt och ganska suggestivt på något sätt. Jag hör lite Missionary man av Eurythmics i Come Together men den lyfter liksom aldrig. I Think I’m in Love och All of My Thoughts får mig att känna att de har siktat på att göra någon form av konceptalbum och den tanken stannar kvar inte minst med tanke på längden av en del låtar. Titeldelen Floating In Space är ganska talande för många av låtarna för jag får en känsla av att sväva iväg i de flyktiga synt/orgel-mattorna. Stay With Me är typiskt sådan. The Individual är ett enda långt intro eller outro vad man nu väljer. Man väntar på inräkning eller avslag som aldrig kommer medan man lyssnar på något som låter som delfinprat mitt i slamret. Det finns ganska många hyfsat bra låtar här men ingen som riktigt sticker ut tycker jag. Det beror lite på att sången är förhållandevis slätstruken och att många av låtarna bara ”flyter iväg”. Kanske är det de snygga stråkarna och det finstämda i Broken Heart som ändå lägger denna i topp på en platta som är mycket lyssningsbar. Varför en låt heter No God, Only Religion går så klart att grubbla över, inte minst eftersom den är slamrig rakt igenom men jag lämnar det därhän. Likaså gör jag med det ganska omöjliga, 17 minuter långa avslutningsspåret Cop Shoot Cop…

Bästa spår: Broken Heart

Utlåtande: Spejsigt och coolt med distade gitarrer om vartannat

Elastica :: Elastica [1995]
01. Line Up
02. Annie
03. Connection
04. Car Song
05. Smile
06. Hold Me Now
07. S.O.F.T.
08. Indian Song
09. Blue
10. All-Nighter
11. Waking Up
12. 2:1
13. Vaseline
14. Never Here
15. Stutter

795 Elastica :: Elastica [1995]


Här härskar de distade, vassa gitarrerna och sången påminner mig lite om tidiga Sahara Hotnights. Alla låtarna är extremt korta vilket känns anmärkningsvärt. Jag hör lite  Garbage i Hold me now och S.O.F.T. både musikaliskt och Shirley Mansons röst. Inte alla låtar är tuta och kör utan det finns till exempel Waking up som är ganska poppig och trallvänlig. Den har en liten hook som sätter sig. Jag gillar också mixningen av basen som oftast är distinkt inte minst i Annie och 2:1.

 

Bästa spår: Waking up

Utlåtande: Ganska fett ljud men enkel bra rock

Manic Street Preachers :: The Holy Bible [1994]
01. Yes
02. Ifwhiteamericatoldthetruthfor onedayit'sworldwouldfallapart
03. Of Walking Abortion
04. She Is Suffering
05. Archives of Pain
06. Revol
07. 4st 7lb
08. Mausoleum
09. Faster
10. This Is Yesterday
11. Die in the Summertime
12. The Intense Humming of Evil
13. P.C.P.

777 Manic Street Preachers :: The Holy Bible [1994]


Yes… Detta är grymt tungt! Men jag fattar inte riktigt varför alla de första spåren inleds med en talad snutt från något, troligen känt, tal eller uttalande? Det är dock väldigt mycket yxa och inte speciellt dynamiskt. Ett snyggt intro men sedan är det rakt på. Och mycket distade gitarrer! Det finns trots allt snygga harmonier och refrängen i Of walking abortion är en sådan. Snyggast är dock utan tvekan She is suffering som är lite mer laid back och har en vers med snyggt gitarrplock, den distade gitarren slår snygga ackord i refrängen och sedan backar det hårda tillbaka igen. Jag måste väl nämna Archives of pain för den extremt tunga, lite distade basen som drar igång låten. Sedan ändrar låten karaktär helt och återgår till som den började. Lite konstig… Bland resterande låtar känns somliga nästan som utfyllnad eftersom de är alldeles för slätstrukna. Mausoleum är OK men This is yesterday är liksom favoritlåten så här långt något mer nerplockad och visar på lite dynamik som gör det mycket intressantare. Och så slutar den riktigt snyggt också.

Bästa spår: She is suffering

Utlåtande: Hårt men kunde haft fler potentiella hits

Pet Shop Boys :: Very [1993]
01. Can You Forgive Her?
02. I Wouldn't Normally Do This Kind of Thing
03. Liberation
04. A Different Point of View
05. Dreaming of the Queen
06. Yesterday, When I Was Mad
07. The Theatre
08. One and One Make Five
09. To Speak Is a Sin
10. Young Offender
11. One in a Million
12. Go West

744 Pet Shop Boys :: Very [1993]


Jag borde ha betydligt bättre koll på detta än jag har. Pet Shop Boys har både rätt sound och fingerspitzgefühl för melodier för att jag borde ha lyssnat mer på dem. Det börjar också ypperligt med Can you forgive her? Luftigt och lätt så att det lätt slinker in i öronen som balsam för själen. De har ofta annorlunda titlar både på sina album och låtar. Ett typexempel är väl I Wouldn’t Normally Do This Kind of Thing som egentligen tar för lång tid att säga på vilken reklamradiostation som helst men som så klart har spelats ändå. Liberation känns faktiskt lite mer vuxen på något sätt men A Different Point of View och Yesterday, When I Was Mad är så dansanta och glättiga som jag förväntar mig. The Theatre är lite för teatral för att tilltala mig och One and one make five är en liten flirt med house som inte riktigt går hem. Jag tycker att kvaliten på plattan sjunker mot slutet och blir lite mer intetsägande även om de håller sig inom sina ramar som band. Det avslutas dock starkt med One in a million som känns lika fluffig som de första på plattan och jag gillar definitivt tonartshöjningen på slutet och även om covern på Go West kanske är lite uttjatad så är det en bra låt.

Bästa spår: One in a million

Utlåtande: Är det en slump att mina favoriter från denna tid och genre heter Go West?

Skunk Anansie :: Post Orgasmic Chill [1999]
01. Charlie Big Potato
02. On My Hotel T.V.
03. We Don't Need Who You Think You Are
04. Tracy's Flaw
05. The Skank Heads
06. Lately
07. Secretly
08. Good Things Don't Always Come to You
09. Cheap Honesty
10. You'll Follow Me Down
11. And This Is Nothing That I Thought I Had
12. I'm Not Afraid

883 Skunk Anansie :: Post Orgasmic Chill [1999]


Detta är inte det album som innehåller deras kanske mest kända låt Weak. Det var ganska måttfull rock medan denna plattan inleds stenhårt med Charlie Big Potato. Min första referens i genren är Clawfinger som också använder de här riktigt feta, djupa och distade gitarrerna eller kanske lite Evanescense. De är också duktiga på dynamik som i till exempel We Don’t Need Who You Think You Are som har en nedtonad vers men refrängen har 110%. Och sångerskan Skin har en riktigt skarp pipa som hon använder till max. Tracy’s flaw är en mer ordinär ballad men snyggt upplagd för att accelerera till ett crescendo innan den sista versen/refrängen. Den över går sedan i en skrikande punkig The skank head. De tonar ner lite igen i Lately och Secretly men som båda har ganska sköna harmonier och sången är det också. Good Things Don’t Always Come to You fortsätter i samma spår men avslutas märkligt med ett dansbeat. De grymma, distade gitarrerna är tillbaka i Cheap honesty som också har den häftiga dynamiken och en låtstruktur som bygger upp till en avslutning men en kanon men som istället blir lika mild som den första versen. Även You’ll follow me down är en vacker ballad som dock avslutas med en märklig monolog. Svåraste låten på plattan är nog And This Is Nothing That I Thought I Had som i verserna går i en märklig takt känns det som men det är vanlig fyrtakt. Ganska snäll vers och sedan brer de på med värsta punkrefrängen. ”Vanligaste” låten är I’m afraid som får avsluta som är ytterligare en i raden av de många ganska otuffa låtarna som trots allt dominerar albumet.

Bästa spår: Charlie Big Potato

Utlåtande: Fett ljud och bra sång

Rocket From The Crypt :: Scream, Dracula, Scream [1995]
01. Middle
02. Born in '69
03. On a Rope
04. Young Livers
05. Drop Out
06. Used
07. Ball Lightning
08. Fat Lip
09. Suit City
10. Heater Hands
11. Misbeaten
12. Come See, Come Saw
13. Salt Future
14. Burnt Alive

792 Rocket From The Crypt :: Scream, Dracula, Scream [1995]


Jag antar att detta är ett av många grungeband som dök upp efter Nirvana gjorde entre på scenen i början av 90-talet. Det är inga långa låtar och de börjar friskt med en låt som klockar in på drygt en minut. Middle är 100% energi och så rullar det på. Detta är tungt med otroligt feta och distade gitarrer. På nåt vis hade jag nog förväntat mig sämre sång men det är ganska maffiga körer, Young livers, och kanske trots allt inte skönsång helt igenom. Det är överlag full fart hela tiden men de överraskar också med lite klockspel i Used och som inte kör på i 190 på samma vis heller. Faktum är att i Ball Lightning blir det nästan lite pop! Misbeaten hamnar i det facket också med sina ooh-la-la-la-körer och jag tycker mig höra en Farfisa-liknande orgel någonstans i musikgröten. Det finns en efterhängsen gitarrslinga i Fat Lip och det är väl i princip samma koncept i Suit City förutom att det inte är samma. men hastigheten är det. Och så hittar jag minsann en liten ordvits bland titlarna, Come see, come saw, som åtminstone i mina öron leker med det franska comme si comme ca. Men i övrigt faller den in i mängden fast ett litet annorlunda parti med bara baskompet och ett entonigt gitarrsolo. Detta är en homogen platta för bandet har säkert haft klart för sig att de vill ösa på och köra sitt race vilket är tydligt att de gjort. De små avstickare de gör håller sig ändå nära till kärnan av deras musik.

Bästa spår: Ball lightning

Utlåtande: Okänt för mig men grymt ös och dessutom väldigt melodiöst på sina håll

Elvis Costello :: Brutal Youth [1994]
01. Pony St
02. Kinder Murder
03. 13 Steps Lead Down
04. This Is Hell
05. Clown Strike
06. You Tripped at Every Step
07. Still Too Soon to Know
08. 20% Amnesia
09. Sulky Girl
10. London's Brilliant Parade
11. My Science Fiction Twin
12. Rocking Horse Road
13. Just About Glad
14. All the Rage
15. Favourite Hour

765 Elvis Costello :: Brutal Youth [1994]


Jag har inte mycket till relation med Elvis Costello men han har varit med länge både före och efter denna plattan och är lite av en kameleont när det gäller stilar. Detta låter dock väldigt basic, rak, enkel rock och det var väl där han startade någonstans också. Både Pony St och 13 Steps Lead Down har ett fantastiskt skönt driv och virveltrumman smattrar med en rejäl snärt. I This is hell tonar han ner rejält med fina slingor på pianot och enkelt gitarrkomp och när han tonar ner ännu mer i sista versen så är det fantastiskt snyggt. Costello sjunger inte vackrast men har en underbar närvaro och lyfter låtarna definitivt med sin sång. Det känns på något vis att detta är ett hantverk som han åstadkommit. Och det är främst i de lite mer tillbakalutade låtarna som till exempel Clown strike och You Tripped at Every Step. Det är en lite mer ”storstilad” inledning på London’s Brilliant Parade och det vilar en 70-tals-ande över låten som byggs upp efter hand. Den är vacker! Nästsista låten har en något märklig titel, All the rage, med tanke på att den drar åt dansbanan lite så jag hör inte raseriet direkt. Och har vi nu hamnat på dansbanan så är det väl bäst att avsluta med en riktig tryckare: Favourite Hour.

Bästa spår: London's Brilliant Parade

Utlåtande: Många vackra låtar för många sinnesstämningar

Tom Waits :: Bone Machine [1992]
01. Earth Died Screaming
02. Dirt in the Ground
03. Such a Scream
04. All Stripped Down
05. Who Are You
06. The Ocean Doesn't Want Me
07. Jesus Gonna Be Here
08. A Little Rain (for Clyde)
09. In the Colosseum
10. Goin' Out West
11. Murder in the Red Barn
12. Black Wings
13. Whistle Down the Wind (for Tom Jans)
14. I Don't Wanna Grow Up
15. Let Me Get Up on It
16. That Feel

723 Tom Waits :: Bone Machine [1992]


Redan på förhand har jag för mig att detta inte kommer att falla mig i smaken. Att det ska vara en konstig röst åtminstone. Och det börjar verkligen inte bra!  Earth died screaming är mest rytm och en man som ”sjunger” med alldeles för mörk röst så att det bara grötar sig. Det ändrar sig aningen till det bättre i Dirt in the ground som känns som lite mörk jazz och det är istället falsettröst. I Such a scream slås de två ihop lite med hjälp av en hyffsat rockig gitarr. Tom Waits röst har vissa likheter med Freddie Wadling och om Wadling har blivit influerad av honom eller inte låter jag vara osagt. Jag tycker över lag att detta är väldigt märkligt även om vissa partier är ganska coola och allt behöver ju inte vara kass bara för att det inte är ren skönsång. Who are you känns förhållandevis ”vanlig” med ett ganska enkelt nedtonat gitarrkomp och han sjunger här helt OK. Detta är en artist som troligen har ganska djupa texter och en rad som slog mig var I’d love to go drowning i The Ocean Doesn’t Want Me och det är nog lite typiskt för honom kan jag tänka. Det finns också en ”djuphavs-/undervattenskänsla” i låten. Predikan i Jesus gonna be here kommer fram även om musiken i sig inte säger gudstjänst. Jag har inte lyssnat så mycket på Pogues men i A Little Rain tycker jag det finns likheter med Shane MacGowan och här träder en melodi fram igen som en mjuk matta att lägga sig på med en slide i bakgrunden. Plötsligt hör jag en låt med potential som skulle kunna bli ganska poppig om någon med ett annat sorts musikaliskt öra skulle göra den: In the Colosseum. Det är på något sätt en tydlig vers som bygger upp mot en rejäl refräng. Goin out west är helt plötsligt en aningens suggestiv rocklåt. Och så klart så skulle det komma en likhet med Leonard Cohen också. Black Wings är snygg och Waits röst är också lite mer distinkt i sin pratsång. Arret är mycket mjukare än resten på plattan så detta är en snygg låt. Whistle Down the Wind är en lätt pianoballad med lite countryinfluenser och heller inte så svårlyssnad. Nästsist kommer lite industriljud uppbackat med enkla trummor i en minut, Let Me Get Up on It. Och allra sist kommer det åtminstone något som inte är det allra svåraste på plattan men definitivt inte heller det bästa, That Feel.

Bästa spår: Black Wings

Utlåtande: Utan sångröst så hamnar man inte speciellt högt på min lista

The La’s :: The La’s [1990]
01. Son of a Gun
02. I Can't Sleep
03. Timeless Melody
04. Liberty Ship
05. There She Goes
06. Doledrum
07. Feelin'
08. Way Out
09. I.O.U.
10. Freedom Song
11. Failure
12. Looking Glass

667 The La’s :: The La’s [1990]


Detta låter en del som att de har flyttat med sig 60-talet till 90-talet. Det är Rickenbacker-gitarrplock och rätt så trallvänliga låtar. Basen är framträdande och låter snyggt akustisk. Låtarna ligger också nästan uteslutande på två minuter och något, utom den sista som istället är nästan 8 minuter! Jag har dock väldigt svårt att skilja de olika låtarna åt även om vissa har aningen tuffare gitarrpartier. Den som fastnar först är There she goes som har en en liten hook som passar snyggt ihop med den rena gitarren. Det som också sticker ut är sista låten som får lite dramatik eftersom den är så lång. Men i det stora hela är detta trallvänligt, harmlöst men inte speciellt spännande.

Bästa spår: There she goes

Utlåtande: Lättlyssnat och menlöst