Kategoriarkiv: 1990

The La’s :: The La’s [1990]
01. Son of a Gun
02. I Can't Sleep
03. Timeless Melody
04. Liberty Ship
05. There She Goes
06. Doledrum
07. Feelin'
08. Way Out
09. I.O.U.
10. Freedom Song
11. Failure
12. Looking Glass

667 The La’s :: The La’s [1990]


Detta låter en del som att de har flyttat med sig 60-talet till 90-talet. Det är Rickenbacker-gitarrplock och rätt så trallvänliga låtar. Basen är framträdande och låter snyggt akustisk. Låtarna ligger också nästan uteslutande på två minuter och något, utom den sista som istället är nästan 8 minuter! Jag har dock väldigt svårt att skilja de olika låtarna åt även om vissa har aningen tuffare gitarrpartier. Den som fastnar först är There she goes som har en en liten hook som passar snyggt ihop med den rena gitarren. Det som också sticker ut är sista låten som får lite dramatik eftersom den är så lång. Men i det stora hela är detta trallvänligt, harmlöst men inte speciellt spännande.

Bästa spår: There she goes

Utlåtande: Lättlyssnat och menlöst

Pixies :: Bossanova [1990]
01. Cecilia Ann
02. Rock Music
03. Velouria
04. Allison
05. Is She Weird
06. Ana
07. All Over the World
08. Dig for Fire
09. Down to the Well
10. The Happening
11. Blown Away
12. Hang Wire
13. Stormy Weather
14. Havalina

670 Pixies :: Bossanova [1990]


Detta är ett band jag definitivt borde ha en relation till inte minst efter att jag hört inledningsspåret Cecilia Ann som har ett grymt skönt mättat ljud med gitarrer. Instrumental ja, men det väcker bara lust att höra mer. Det tjocka gitarrljudet håller i sig och de har en skön dynamik mellan verser och refräng. Låtarna går lite mellan ganska rakt på som i Allison eller lite mystiskt som Is she weird. De flesta låtarna är korta vilket gör dem väldigt intensiva och det gäller även till exempel Ana som är ganska suggestiv och har lite Chris Isaac över sig tycker jag. Albumet håller väl helt OK hela vägen genom även om jag inte gillar Hang wire och Stormy weather något vidare. Däremot är sista låten Havalina snygg och har nästan lite tendenser att vilja plagiera den typiska gitarrpopen från 60-talet, à la The Shadows.

Bästa spår: Ana

Utlåtande: Väldigt tunga och sköna gitarrmattor men jag hittar inte någon hit

Cocteau Twins :: Heaven or Las Vegas [1990]
01. Cherry-Coloured Funk
02. Pitch the Baby
03. Iceblink Luck
04. Fifty-Fifty Clown
05. Heaven or Las Vegas
06. I Wear Your Ring
07. Fotzepolitic
08. Wolf in the Breast
09. Road, River and Rail
10. Frou-Frou Foxes in Midsummer Fires

664 Cocteau Twins :: Heaven or Las Vegas [1990]


Då har jag faktiskt tagit mig genom hela mitt decennium musikaliskt men denna första platta från 90-talet känns minst lika mycket 80-tal. I mitt minne sitter lite löst en låt av Cocteau Twins men jag kan inte komma på vilken. Detta är i vilket fall som helst väldigt snyggt och hela tiden i ett skönt radio-halvtempo. Det finns en Cure-känsla över det men med ett större popinslag och en skön Kate Bush-inspirerad röst emellanåt. I Iceblink luck finns det kanske till och med lite känsla av Propaganda. Jag gillar också det lite fetare soundet i Fotzepolitic och även det genomgående lite för påtagliga reverb-ljudet. Det enda som jag kan hitta som jag inte gillar är att det inte finns någon påtaglig hit. Men jag tycker nog ändå att det vägs upp mer än väl av att alla låtarna är mycket väl värda att lyssna på och precis i min smak. En sista superlativ skulle kunna vara att de är föregångare till Savage Garden!

Bästa spår: Fotzepolitic

Utlåtande: More is more funkar här också

Shamen :: En-Tact [1990]
01. Move Any Mountain
02. Human Nrg (Massey)
03. Possible Worlds: Deep PSI
04. Omega Amigo
05. Evil Is Even
06. Hyperreal Orbit
07. Lightspan
08. Make it Mine
09. Oxygen Restriction
10. Hear Me (O My People)
11. 666 Edit
12. Make it minimal
13. Hyperreal Selector
14. Lightspan Soundwave
15. Progen 91 (I.R.P. in the Land of Oz)

665 Shamen :: En-Tact [1990]


Detta soundet gillar jag verkligen! I längden blir en hel platta kanske för det känns väldigt mycket som instrumentalt men det är snyggt. Jag tycker inte att det skiljer så mycket från den electronican som ges ut idag även om det finns klara referenser till New Order och nyare dansmusik. Det är framför allt också musiken som är det intressanta för sången är medelmåttig. Move any mountain är väldigt lätt att ta till sig och en bra dansgolvslåt. Den instrumentala Evil is even känns ganska tung precis som beatet i Hyperreal orbit men den blir lite tjatig. Även Lightspan känns grymt skön och är värd sin plats på plattan med grejor hämtade från Buffalo gals, Frankie Goes To Hollywood och 19. Jag tycker dock inte att detta är någon hitmusik vilket det knepigt att välja en bästa låt men egentligen spelar det ingen roll för här är så otroligt mycket bra. Vissa låtar drar mot det som man då kallade för acid och Hear me är ganska typisk med den pumpande basen och tydliga hi-haten. På slutet ligger det en del remixer som inte känns lite hundra och som platta betraktat kunde de vara lämnade utanför, en version räcker. Det gör också att plattan upplevs som lite för lång trots att jag gillar alla de kul inslag som finns.

Bästa spår: Lightspan

Utlåtande: Grymt sound med moderna vibbar

Deee-Lite :: World Clique [1990]
01. Deee-Lite Theme
02. Good Beat
03. Power of Love
04. Try Me on... I'm Very You
05. Smile On
06. What is Love?
07. World Clique
08. E.S.P.
09. Groove Is in the Heart
10. Who Was That?
11. Deep-Ending
12. Build the Bridge

666 Deee-Lite :: World Clique [1990]


Detta var verkligen en ögonbrynshöjare när den kom inte minst för sin stora hit som gick varm på MTV. Deras groove och sound känns direkt igen i Good beat och här ligger också det tydliga house-pianot. Öppningslåten Deee-Lite theme är väl mest bara en kul grej. Vid den här tiden dök Stakka Bo upp på musikscenen och Try me on… I’m very you har faktiskt en del små likheter med de kuligheter som han stoppade in i sina låtar. Det är ett lite mer elektroniskt beat i What is love? som blir ganska coolt tillsammans med den pratade mansrösten. Redan när halva plattan har gått så känner jag att det är lite för funky för att jag som helhet ska gilla detta även om hela konceptet är väldigt snyggt. Med en större och souligare röst kunde det kanske gått hela vägen. Ganska tydligt är Groove is in the heart plattans bästa låt för den har en lekfullhet i sitt arr som är outstanding och medryckande och sången är absolut bäst och mest skiftande här. Både introt och avslutningen är riktigt coola också! Direkt när man hör Who was that drar man på smilbanden för det Pong-liknande syntblippandet. Plattan avslutas med en skön och tung låt, Build the bridge som mår bra av att var instrumental. Inte illa alls är detta men sammantaget så kanske det får bli: Klatschigt!

Bästa spår: Groove is in the heart

Utlåtande: Väldigt kul låtar och produktion

Black Crowes :: Shake your money maker [1990]
01. Twice As Hard
02. Jealous Again
03. Sister Luck
04. Could I've Been So Blind
05. Seeing Things
06. Hard to Handle
07. Thick n' Thin
08. She Talks to Angels" 09. Struttin' Blues
10. Stare It Cold

668 Black Crowes :: Shake your money maker [1990]


Direkt kommer jag att tänka på ett annat favoritband från den här tiden: Georgia Satellites! Alltså är det också märkligt att jag inte hittade även Black Crowes. Det är skitig rock med bluesfeeling. Jag gillar de enkla gitarrmattor som de lägger i till exempel Twice as hard och i Jealous again blir det ”nästan” lite Stones-likt till och med precis som Could I’ve been so blind. Sister luck är lite lugnare med skön Hammond i lugnare ändå samtidigt som man kan konstatera att tryckaren inte är död och Seeing things kvalificerar sig verkligen till en väldigt bra sådan. Och vilken intensitet i sången inte minst när kören fyller på i refrängen. På den följer den otroligt bra Hard to handle som här känns fräscht rockig. Inte för att just Rod Stewart är den främsta bäraren av denna sortens rock men det är han jag kommer att tänka på när jag hör Thick’n’thin. På slutet tuffar det till sig ytterligare och vare sig Struttin’ blues eller Stare it cold ligger så långt från AC/DC faktiskt! En platta packad med rock-attityd som förhoppningsvis kommer att plockas fram hemma.

Det kanske är lite typiskt att det blir en platta som jag borde lyssnat på både av anledningen att jag gillar musikstilen och att det var just vid den tiden som jag anammade mer av den men då inte har gjort det som nu blir nummer 700 med check på. Det har tagit betydligt längre tid att ta sig genom plattorna nu och den trenden håller alltså i sig. Det kanske är så att det faktiskt finns bättre musik att lyssna på, inte minst i det åttiotal som jag nu passerat, så jag tar längre tid på mig och lyssnar betydligt fler gånger. I vilket fall så har det tagit nästan ett helt år för de senaste ett hundra albumen. Det fattas bara 22 dagar till det. Alltså har prognosen ändrats betydligt och säger 1:a augusti 2018. Nu när jag lämnat mitt musikdecennium så har de lyssnade plattorna stigit till 54 stycken och är för närvarande 7,7%.

Bästa spår: Hard to handle

Utlåtande: Skall läggas på minnet

Depeche Mode :: Violator [1990]
01. World in My Eyes
02. Sweetest Perfection
03. Personal Jesus
04. Halo
05. Waiting for the Night
06. Enjoy the Silence
07. Policy of Truth
08. Blue Dress
09. Clean

669 Depeche Mode :: Violator [1990]


Aaaah ett sånt album! Detta är ett riktigt favoritalbum med ett par fantastiska låtar och alla är väldigt bra. Det är mörkt och ändå så lättlyssnat och vackert. Det börjar också med en ganska glad låt åtminstone rent arrangörsmässigt. World in my eyes har drag av tidigare Depech medan Sweetest perfection är betydligt tyngre både lite rockigare och att arret liksom tynger ner en lite. Bland de glada mollåtarna ingår även Personal Jesus och jag behöver knappast lägga till att det ständigt dyker upp nya ljud genom alla låtarna så att detta är ett band som inte låter någon annan är solklart och de låtar åtminstone i någon mån alltid fräscha. Lite mer ”avig” känns Halo men det är ändå så att melodin är ganska stark och återigen så är arret starkt och lyfter låten och detsamma gäller Waiting for the night men den är lite dystrare och lågmäld. Absolut en av deras starkare låtar över huvudtaget är Enjoy the silence som har det typiska drivet och soundet. Även Policy of truth är en stark låt på plattan. Avslutning går mot det dystra hållet men egentligen tycker jag nog att både Blue dress och Clean är ganska storslagna på ett minimalistiskt sätt. Det är i mångt och mycket ett motsägelsernas band för de lyckas att få något att låta som det motsatta man först kände. Och det finns ständigt något nytt att upptäcka i deras arr som gör det roligt att återkomma till. Lätta kompositioner som är svåra att få ett helt grepp om. Fantastiskt!

Bästa spår: Enjoy the silence

Utlåtande: Bland det bästa jag vet

Megadeth :: Rust in Peace [1990]
01. Holy Wars...The Punishment Due
02. Hangar 18
03. Take No Prisoners
04. Five Magics
05. Poison Was the Cure
06. Lucretia
07. Tornado of Souls
08. Dawn Patrol
09. Rust in Peace...Polaris

671 Megadeth :: Rust in Peace [1990]


Jag blir väldigt positivt överraskad när Holy Wars…The punishment due slår emot mig. Det är en fet gitarrvägg med många snabba anslag men i det stora hela så låter det mest fett. Även om känslan ändå håller i sig i många av låtarna blir jag lite desillusionerad eftersom det dyker upp tempobyte i ett otal av låtarna. Denna första låt är inget undantag och halvvägs in tappar den fart och blir tråkigare. Även Hangar 18 är väldigt mycket på samma vis men möjligen ännu fetare gitarrer och istället för att tappa fart så ökar den. I Five magics hör jag mest en massa Metallica och det är väl egentligen inget fel i det men det börjar också ”spåra ur” med de tematiska delarna och så speedar de upp hastigheten också på mycket. Det känns absolut mindre intressant för mig även om jag kan uppskatta den tekniska svårigheten och samspeltheten de lyckas ha i detta. En låt som Tornado of souls gillar jag betydligt bättre för där går hela låten på i samma tempo och manglar över en. Jag kan inte min hårdrock tillräckligt bra men det känns lite som Black Sabbath i Dawn Patrol med den ganska enkla basgången och halvtaskig pratsång. Som helhet så pendlar det för mycket och gör att jag tappar intresset för annars så är mycket så grymt tungt som jag kan gilla.

Bästa spår: Hangar 18

Utlåtande: Ojämnt men tungt

Digital Underground :: Sex Packets [1990]
01. The Humpty Dance
02. The Way We Swing
03. Rhymin' on the Funk
04. The New Jazz (One)
05. Underwater Rimes (Remix)
06. Gutfest '89 (Edit)
07. The Danger Zone
08. Freaks of the Industry
09. Doowutchyalike
10. Packet Prelude
11. Sex Packets
12. Street Scene
13. Packet Man
14. Packet Reprise

672 Digital Underground :: Sex Packets [1990]


För att vara hiphop så låter detta snällare och är till exempel i The Humpty Dance ganska dansant och rytmiskt åt funkhållet. Det är inte så arga killar det här utan verkar ta det hela lite mer lättsamt vilket gör att det svänger mer men för mig lyfter det inte ändå. Det mesta maler på och det har väl antagligen att göra med det monotona tonfallet i själva rapen. Lite gladare blir jag av The danger zone som i refrängen nästan låter lite Flash And The Pan och visar att de faktiskt tycker att det är lite roligt det de gör. När jag för en gångs skull lyssnar på texten så blir det väldigt roligt i Doowutchyalike där de lagt in prat att låten passerat tre och en halv minut och att radiostationer kommer att avsluta låten och alltså tonar de ner den och sedan säger de att för alla andra så kör de igång beatet igen och håller på de nästan nio minuter som den är. Alldeles för länge så den kunde allt avslutats innan igen. Det finns fina musikaliska inslag men jag är inte med på detta tåget trots allt.

Bästa spår: The danger zone

Utlåtande: Hiphop ain't my thang

Pet Shop Boys :: Behaviour [1990]
01. Being Boring
02. This Must Be the Place I Waited Years to Leave
03. To Face the Truth
04. How Can You Expect to Be Taken Seriously?
05. Only the Wind
06. My October Symphony
07. So Hard
08. Nervously
09. The End of the World
10. Jealousy

673 Pet Shop Boys :: Behaviour [1990]


De här har jag alltid varit lite kluven till. Samtidigt som de är gladsyntare så finns det något lite för pompöst och överambitiöst i deras låtar. Deras genombrott West End Girls var till exempel aldrig något jag fastnade för. Däremot gillar jag Being boring och de låtar som ligger i den trakten, till exempel It’s a sin. I To face the truth känns det lite som att de är för pretentiösa men här ror de hem det. Sången ligger riktigt snyggt på den softa musiken. Souligt! Då är istället This must be the place I waited years to leave precis lite för mycket och ganska tråkig. Trummor och percussion i How can you expect to be taken seriously? känns tidstypiskt men i refrängen hittar man direkt hooken och jag gillar de korta gitarriffen som de stoppat in. Det är möjligt att skulle känts annorlunda när plattan kom men det lyfter liksom inte. Både Only the wind och My October symphony är väldigt snygga men inte så musikaliskt intressanta. Slickt och trist. Mycket roligare är So hard där de leker igen och det känns åter som gamla PSB. En snygg övergång är det också till Nervously trots att det faktiskt är en långsam låt. Jag väntar också på att den ska sätta fart och fast att den inte gör det så gillar jag den ändå. Svulstigt tillbakalutad eller nåt!? Och så kommer ytterligare en enkel men snygg övergång till The end of the world som drar upp farten igen. Till sist stoppar de in en ganska vacker låt och perfekt avslutningslåt. Typisk att lägga efter extranummerna med tempo på en konsert och här dra ner det. Ja Jealousy är snygg! Som helhet spretar den här plattan men dålig är den inte. Men jag hade nog väntat mig lite mer glädje fast det var kanske just det som de ville komma vidare från kanske?

Bästa spår: So hard

Utlåtande: Bra men inte vad jag förväntade mig