Kategoriarkiv: 1991

Gang Starr :: Step In The Arena [1991]
01. Name Tag (Premier & The Guru)
02. Step in the Arena
03. Form of Intellect
04. Execution of a Chump (No More Mr. Nice Guy Pt. 2)
05. Who's Gonna Take the Weight?
06. Beyond Comprehension
07. Check the Technique
08. Lovesick
09. Here Today, Gone Tomorrow
10. Game Plan
11. Take a Rest
12. What You Want this Time?
13. Street Ministry
14. Just to Get a Rep
15. Say Your Prayers
16. As I Read My S-A
17. Precisely the Right Rhymes
18. The Meaning of the Name

690 Gang Starr :: Step In The Arena [1991]


Detta är då East Coast rap vilket för min del inte spelar någon större roll för jag är inte med på tåget. Jag kan dock höra var Just D fick en del av sin inspiration från i sina senare alster. Det är överlag snygga beats och scratchingen är det absolut inte fel på. Givetvis finns det även en del coola samplingar. Jag har dock inte fastnat för detta utan tycker det i längden är ganska trist. Jag gillar oftast de låtar mest som har bra samplingar och således är Check the Technique schysst och Lovesick känns lite som Relalalaxa för att dra en parallell igen. What You Want this Time? börjar grymt snyggt med sin sampling och håller uppe mitt intresse. Även As I Read My S-A funkar hyfsat tack vare sin sampling. Det är helt klart i dessa samplingar som jag hittar det lyssningsbara och är lite fascinerad av hur de använder. Rent tekniskt gillar jag vad de gör med musiken men jag har svårare för rapen.

Bästa spår: Lovesick

Utlåtande: Spår med snygga samplingar funkar i ental

My Bloody Valentine :: Loveless [1991]
01. Only Shallow
02. Loomer
03. Touched
04. To Here Knows When
05. When You Sleep
06. I Only Said
07. Come In Alone
08. Sometimes
09. Blown a Wish
10. What You Want
11. Soon

685 My Bloody Valentine :: Loveless [1991]


Hmmm, det känns som en ny kombo av en del olika genrar. Lite sjuttiotal möter psykedelia och en nypa U2 wannabe grunge kanske. Jag gillar malandet på gitarren i Only shallow med den nertonade sången som sedan blir skrikiga syntar i de instrumentala partierna. Loomer känns ganska lik medan Touched får mig lite att tänka på The Knife fast en icke-elektronisk variant på något sätt. Det blir för abstrakt i To here knows when som blir för mycket inspelat industriljud helt enkelt. Det blir desto större kontrast till When you sleep som är en rejäl poplåt och skulle jag tro ligger lite till grund för hur Garbage kommer att låta. Även I only said har lite pop i sig men den hittar liksom inte riktigt fram eftersom sången ligger så otroligt långt ner i mixen. Bland de bättre låtarna är Come in alone som även den har en betydligt bättre melodikänsla. Gillar man det ganska grötiga gitarrsoundet så kommer även Sometimes högt och där möts Beatles och Oasis i en grungesession. De upprepar sig i slutet så att det blir lite för mycket av det goda men det finns ändå en ganska schysst rockkänsla i detta som med rätt sinnesstämning borde plockas fram igen. Det är till och med så att rytmfeelingen i avslutande Soon bjuder på en verkligt skön riffande gitarr.

Bästa spår: When you sleep

Utlåtande: Det kräver rätt rått tillfälle

Nirvana :: Nevermind [1991]
01. Smells Like Teen Spirit
02. In Bloom
03. Come as You Are
04. Breed
05. Lithium
06. Polly
07. Territorial Pissings
08. Drain You
09. Lounge Act
10. Stay Away
11. On a Plain
12. Something in the Way

686 Nirvana :: Nevermind [1991]


Jag får börja med att ta på skämsmössan för jag har faktiskt aldrig hört hela detta album! Det är trots allt ett sådant som man ska ha hört även om jag kanske inte riktigt kan hålla med om deras storhet. Det är helt klart ett band som var med och ritade om musikkartan men i mina öron är det inte fantastiskt om än bra. De smäller till en i ansiktet direkt åtminstone för Smells like teen spirit är en av de låtar som är lyssningsbara men har så mycket krut i sig att det hade räckt till ytterligare någon. Men det är väldigt lättlyssnat och en låt som In bloom har en snygg melodi kryddat med de fetaste feta gitarriffen. Det blir ännu mer poppigt i Come as you are som verkligen är melodisk medan Breed är betydligt tuffare och vad egentligen förväntade mig mer utav. Väldigt typisk är Lithium som har den enkla, plockande gitarren i verserna och en lågmäld sång som sedan blir extra allt i refrängen. Väldigt nära punk är Territorial pissings och ganska tung är även Drain you och de fyller sin plats väl på plattan precis som Lounge act som startar med en skarp bas och sedan flyter ut i en tung men melodisk låt. Riktigt skön popkänsla är det även i On a plain där de absolut är som bäst som koncept. Grymma musiker, bra sång och en grym feeling i låten. Jag gillar också att de har lagt in en typisk avslutningslåt sist. Something in the way är väldigt lugn och i mångt och mycket raka motsatsen till de dynamitgubbar som de smällt av tidigare. Ett mångsidigt band som kunde blivit än mer legendariska om de fått vara kvar ännu längre än den korta tiden de fick i rampljuset. Jag är lite tveksam i mitt val av den bästa låten men trots de mängder av gånger man hört den så har den mest av allt trots allt.

Bästa spår: Smells like teen spirit

Utlåtande: Bra röst på ett täcke av tungt komp

Crowded House :: Woodface [1991]
01. Chocolate Cake
02. It's Only Natural
03. Fall at Your Feet
04. Tall Trees
05. Weather with You
06. Whispers and Moans
07. Four Seasons in One Day
08. There Goes God
09. Fame Is
10. All I Ask
11. As Sure as I Am
12. Italian Plastic
13. She Goes On
14. How Will You Go

687 Crowded House :: Woodface [1991]


Detta är väldigt snyggt producerat och inget man kan bli förargad över känns det som. Poplåtar med välavvägda arrangemang och låtar som är trallvänliga. Jag vet faktiskt inte riktigt vilken fot jag ska stå på, om det är jättesnyggt i alla delar eller helt enkelt mesigt. Det finns ju en megahit på albumet och det är Weather with you och det är kanske den låt där de lyckats bäst med melodin men i övrigt så är den ganska lik resten av plattan. Men visst finns det alster som sticker ut. Det ligger en rocklängtan i There goes God som ger lite slitna kanter vilket är skönt i allt det perfekta och i Fame is har de till och med ökat tempot lite. All I ask har nästan lite skön fyrtiotalsfeeling i sig med snygga stråkar. En vals känns alltid lite annorlunda och så även här, As sure as I am. En viss latino-känsla finns det i She goes on men allt ligger fint förpackat i en sammetsförsedd låda så även om man stryker lite mothårs är det inget obehagligt utan känns bara lite konstigt. Det är fina låtar med snygga arr som är väl värda att lyssna på!

Bästa spår: Weather with you

Utlåtande: Nästan för snyggt och medhårsstrykande

Cypress Hill :: Cypress Hill [1991]
01. Pigs
02. How I Could Just Kill a Man
03. Hand on the Pump
04. Hole in the Head
05. Ultraviolet Dreams
06. Light Another
07. The Phuncky Feel One
08. Break It Up
09. Real Estate
10. Stoned Is the Way of the Walk
11. Psycobetabuckdown
12. Something for the Blunted
13. Latin Lingo
14. The Funky Cypress Hill Shit
15. Tres Equis
16. Born to Get Busy

688 Cypress Hill :: Cypress Hill [1991]


Att jag inte har hört detta innan förvånar mig inte särskilt för det ligger återigen inom rappens värld. Det är inte helt oävet för att vara inom detta område men känns väldigt slätstruket trots ganska funky grejor och överlag rytmiskt. Det är heller inte så hårt utan andas en viss positivism men det jag saknar är dynamiken som finns i sång. Rap är i mina öron monotont trots coola backingtrack och en positiv känsla. Detta har kanske heller inte åldrats så väl så det kanske är det som gör att det absolut inte faller mig i smaken.

Bästa spår: Light another

Utlåtande: Det är sången jag saknar

Julian Cope :: Peggy Suicide [1991]
01. Pristeen
02. Double Vegetation
03. East Easy Rider
04. Promised Land
05. Hanging Out & Hung Up on the Line
06. Safesurfer
07. If You Loved Me at All
08. Drive, She Said
09. Soldier Blue
10. You...
11. Not Raving But Drowning
12. Head
13. Leperskin
14. Beautiful Love
15. Western Front 1992 CE
16. Hung Up & Hanging Out to Dry
17. The American Lite
18. Las Vegas Basement

689 Julian Cope :: Peggy Suicide [1991]


Detta är verkligen inte bra. Ibland känns det som att det bara är MA Numminen som sjunger mer falskt än detta. Musiken kan emellanåt passera godkäntstrecket men det är inget roligt här. Överlag funkar låtar som East easy rider bättre än Promised land för i de lugnare låtarna tar sången mer plats och det är den som är så erbarmligt dålig. Det som äntligen sticker ut aningens positivt är Safesurfer som trots de omöjliga åtta minuterna ändå bygger upp en ganska suggestiv stämning, nästan lite Pink Floyd-aktigt, och det är i princip bara en enkel refräng som sjungs emellanåt. I Drive, she said finns det åtminstone en liten lekfullhet som jag absolut inte trodde skulle dyka upp bland dessa överpretentiösa låtar. Det känns som att han har snott idén till Soldier Blue från Paul Hardcastles 19. Det kommer lite mer spelglädje i Leperskin och Beautiful love. När det väl kom en instrumental så trodde jag att det skulle bli bra men Hung up and hanging out to dry är bara konstig. Sammanfattningsvis så är det kanske ändå inte så dåligt som jag först skrev men musiken är till stora delar märklig och sången som sagt mestadels otroligt kass.

Bästa spår: Safesurfer

Utlåtande: Helt enkelt bara dåligt

Jah Wobble’s Invaders of the Heart :: Rising above Bedlam [1991]
01. Visions Of You
02. Relight The Flame
03. Bomba
04. Ungodly Kingdom
05. Rising Above Bedlam
06. Erzulie
07. Everyman's An Island
08. Soledad
09. Sweet Divinity
10. Wonderful World

692 Jah Wobble’s Invaders of the Heart :: Rising above Bedlam [1991]


En väldigt angenäm överraskning minsann! Dessutom inte i närheten av min gissning när jag såg namnet. Jag hade tänkt mig något karibiskt/jamaicanskt egentligen reggae till och med. Men Visions of you låter som Simple Minds med en indisk touch. Sinead O’Connor förgyller verkligen med sin sång också. Visst närmar musiken sig min tanke i Relight the flame som gungar riktigt tungt och urbant a la Grace Jones. Simple Minds feelingen går igen både för att basen låter mycket så men i Bomba finns det typiska gitarriff också. Positivt är det att det inte är homogent för det är glad musik, således passar en salsaliknande sak, Ungodly kingdom, in. Det går mor min tanke ännu mer i Erzulie där jag verkligen gillar den tunga basen. Redan titeln Soledad skvallrar om att det skulle kunna vara en suggestiv och tung låt och det stämmer. Den spanska texten och de arabiska influenserna gör det inte mindre. De två sista låtarna känns minst intressanta och Wonderful world blir absolut alldeles för klämkäck bland de andra tunga låtarna. Dock tunga av flera olika anledningar. Men det var helt klart en överraskande platta som förtjänar sin plats här.

Bästa spår: Visions of you

Utlåtande: Några riktigt tunga låtar

MC Solaar :: Qui sème le vent récolte le tempo [1991]
01. Intro
02. Qui sème le vent récolte le tempo
03. Matière grasse contre matière grise
04. Victime de la mode
05. L'histoire de l'art
06. Armand est mort
07. Quartier nord
08. Interlude
09. A temps partiel
10. Caroline
11. La musique adoucit les mœurs
12. Bouge de là (part. 1)
13. Bouge de là (part. 2)
14. Ragga Jam
15. La devise
16. Funky Dreamer

691 MC Solaar :: Qui sème le vent récolte le tempo [1991]


Jag såg fram emot att lyssna på detta för det är ett namn som passerat i mitt sinne utan att jag vet varför. Men om man tänker i banorna fransk rap så känns det helt plötsligt lite mer obskyrt… Det positiva är att det känns ganska positivt musikaliskt med en rytmisk jazzfeeling till och med. Egentligen ganska tidstypiskt och har väl ändå en del likheter med Just D till exempel. Dessvärre blir det ibland även lite likt Salt’n’Pepa… Jag tycker nog överlag att det är ganska förlegat och då har jag ändå ingen aning om vad han rappar. De små favoriter jag hittar är Victime de la mode och lite ragga i Bouge de là båda delarna och i Ragga jam så klart. Alltså går det mig förbi rätt så spårlöst trots allt.

Bästa spår: Victime de la mode

Utlåtande: För monotont och händelsefattigt

Red Hot Chili Peppers :: Blood Sugar Sex Magik [1991]
01. The Power of Equality
02. If You Have to Ask
03. Breaking the Girl
04. Funky Monks
05. Suck My Kiss
06. I Could Have Lied
07. Mellowship Slinky in B Major
08. The Righteous & the Wicked
09. Give It Away
10. Blood Sugar Sex Magik
11. Under the Bridge
12. Naked in the Rain
13. Apache Rose Peacock
14. The Greeting Song
15. My Lovely Man
16. Sir Psycho Sexy
17. They're Red Hot

693 Red Hot Chili Peppers :: Blood Sugar Sex Magik [1991]


Jag kan inte säga att detta är gamla favoriter men skulle säkert blivit om jag fortsatt med samma umgänge som jag hade dessförinnan. Det är överlag väldigt bra rocklåtar med supermusiker. Det börjar ganska ”typiskt” med The power of equality vilket egentligen är fel uttryck för det finns inget typiskt på den här plattan. Men det är den rockigare attityden de har medan If you have to ask blir åt det funkiga hållet precis som Funky monks givetvis. Med dragning åt sextiotalet är det i Breaking the girl med en skönt skitig akustisk gitarr. Det finns en enkelhet i riffen och låtarna som får mig att tänka lite på Rolling Stones. Till exempel är det ganska skitiga och enkla riff i Suck my kiss. De kan absolut göra lugna låtar med drama också och då är I could have lied riktigt bra men ändå klassen sämre än megahiten Under the bridge. Det som dock satte de på kartan så vitt jag minns är Give it away. Det är först senare som jag konstaterat Fleas briljanta basgångar och här går han verkligen utanpå det mesta. Jag tycker nog att det som helhet blir lite för mycket för mig men stilen har satt sig när man kommer till andra halvan och där dyker det upp en del grymt sköna guldkorn som Apache Rose Peacock och Sir Psycho Sexy som verkligen gungar fram. Lite typiskt är det på något vis att plattan avslutas med en superkort stirrig lite jazzinfluerad sak.

Bästa spår: Sir Psycho Sexy

Utlåtande: Absolut en klassiker som spänner över mycket

Ice T :: O.G. Original Gangster
01. Home of the Bodybag
02. First Impression
03. Ziplock
04. Mic Contract
05. Mind Over Matter
06. New Jack Hustler (Nino's Theme)
07. Ed
08. Bitches 2
09. Straight Up Nigga
10. O.G. Original Gangster
11. The House
12. Evil E-What About Sex?
13. Fly By
14. Midnight
15. Fried Chicken
16. M.V.P.S.
17. Lifestyles of the Rich and Infamous
18. Body Count
19. Prepared to Die
20. Escape from the Killing Fields
21. Street Killer
22. Pulse of the Rhyme
23. The Tower
24. Ya Shoulda Killed Me Last Year

694 Ice T :: O.G. Original Gangster


Ja nu har hiphopen tagit steget fullt ut mot det som jag tycker är sämst av stilen. Backingtracken är helt OK emellanåt med finesser men rappen låter väldigt nedlåtande och negativ och det är precis tvärtemot vad jag tycker musik står för; glädje. Det finns så klart lite glädjeämnen ändå även om jag inte drar på smilbanden så värst… Till exempel känns titelspåret Original gangster lite old-school om jag nu får säga så men det låter äldre än vad det är. Midnight släpar sig fram men det gör den också ger ett sug. Som många andra hip hop-plattor så är den en form av konceptplatta men för mig blir det bara väldigt spretigt och jag får inget grepp om det. Som vanligt är jag inte med på texterna och där man ju verkligen miste om sammanhanget när det gäller den här musiken men å andra sidan så räcker det med att förstå alla de fula ord som dyker upp alldeles för ofta… Bland de bättre är också The tower som har ett coolt komp och jag gillar också att han bryter av med lite metal i Body count. Men i det stora hela så är det ointressant och dåligt.

Bästa spår: O.G. Original gangster

Utlåtande: Deprimerande