Kategoriarkiv: 1992

Tom Waits :: Bone Machine [1992]
01. Earth Died Screaming
02. Dirt in the Ground
03. Such a Scream
04. All Stripped Down
05. Who Are You
06. The Ocean Doesn't Want Me
07. Jesus Gonna Be Here
08. A Little Rain (for Clyde)
09. In the Colosseum
10. Goin' Out West
11. Murder in the Red Barn
12. Black Wings
13. Whistle Down the Wind (for Tom Jans)
14. I Don't Wanna Grow Up
15. Let Me Get Up on It
16. That Feel

723 Tom Waits :: Bone Machine [1992]


Redan på förhand har jag för mig att detta inte kommer att falla mig i smaken. Att det ska vara en konstig röst åtminstone. Och det börjar verkligen inte bra!  Earth died screaming är mest rytm och en man som ”sjunger” med alldeles för mörk röst så att det bara grötar sig. Det ändrar sig aningen till det bättre i Dirt in the ground som känns som lite mörk jazz och det är istället falsettröst. I Such a scream slås de två ihop lite med hjälp av en hyffsat rockig gitarr. Tom Waits röst har vissa likheter med Freddie Wadling och om Wadling har blivit influerad av honom eller inte låter jag vara osagt. Jag tycker över lag att detta är väldigt märkligt även om vissa partier är ganska coola och allt behöver ju inte vara kass bara för att det inte är ren skönsång. Who are you känns förhållandevis ”vanlig” med ett ganska enkelt nedtonat gitarrkomp och han sjunger här helt OK. Detta är en artist som troligen har ganska djupa texter och en rad som slog mig var I’d love to go drowning i The Ocean Doesn’t Want Me och det är nog lite typiskt för honom kan jag tänka. Det finns också en ”djuphavs-/undervattenskänsla” i låten. Predikan i Jesus gonna be here kommer fram även om musiken i sig inte säger gudstjänst. Jag har inte lyssnat så mycket på Pogues men i A Little Rain tycker jag det finns likheter med Shane MacGowan och här träder en melodi fram igen som en mjuk matta att lägga sig på med en slide i bakgrunden. Plötsligt hör jag en låt med potential som skulle kunna bli ganska poppig om någon med ett annat sorts musikaliskt öra skulle göra den: In the Colosseum. Det är på något sätt en tydlig vers som bygger upp mot en rejäl refräng. Goin out west är helt plötsligt en aningens suggestiv rocklåt. Och så klart så skulle det komma en likhet med Leonard Cohen också. Black Wings är snygg och Waits röst är också lite mer distinkt i sin pratsång. Arret är mycket mjukare än resten på plattan så detta är en snygg låt. Whistle Down the Wind är en lätt pianoballad med lite countryinfluenser och heller inte så svårlyssnad. Nästsist kommer lite industriljud uppbackat med enkla trummor i en minut, Let Me Get Up on It. Och allra sist kommer det åtminstone något som inte är det allra svåraste på plattan men definitivt inte heller det bästa, That Feel.

Bästa spår: Black Wings

Utlåtande: Utan sångröst så hamnar man inte speciellt högt på min lista

Koffi Olomidé :: Haut de Gamme: Koweït Rive Gauche [1992]
01. Papa Bonheur
02. Désespoir
03. Koweït, Rive Gauche
04. Qui Cherche Trouve
05. Elixir
06. Porte-Monnaie
07. Conte de Fées
08. Obrigado
09. Dil Jeannot

711 Koffi Olomidé :: Haut de Gamme: Koweït Rive Gauche [1992]


Här svämmar rytmerna över och det är afrikanska sådana. Han sjunger på franska vilket gör det ännu mer oförståeligt än vanligt men detta tilltalar mig måttligt oavsett. Det är snygga rytmer med lite calypso ibland och snabba gitarrkomp och så finns en del 80-talsreferenser, typ Stock-Aitken-Waterman-trummor, i musiken men blir inte så rolig för det. Alla låtarna utom en är en bit över sex minuter vilket jag inte heller förstår varför. För mig flyter dessa låtar ihop och inget fastnar fast att jag inte egentligen tycker illa om dem.

Bästa spår: Désespoir

Utlåtande: Inget fastnar liksom

Pavement :: Slanted and Enchanted [1992]
01. Summer Babe (Winter Version)
02. Trigger Cut / Wounded-Kite at :17
03. No Life Singed Her
04. In the Mouth a Desert
05. Conduit for Sale!
06. Zürich Is Stained
07. Chesley's Little Wrists
08. Loretta's Scars
09. Here
10. Two States
11. Perfume-V
12. Fame Throwa
13. Jackals, False Grails: The Lonesome Era
14. Our Singer

708 Pavement :: Slanted and Enchanted [1992]


Det känns nästan patetiskt att lyssna på en platta som denna precis efter den föregående i nummer ordningen för detta är i mångt mycket raka motsatsen. Väldigt tunt, ingen kräm eller melodikänsla. Även det musikaliska utförandet är ganska undermåligt. De hanterar sina instrument sådär, framför allt i det som antagligen kallas för solo. Som sur grädde på moset så är sången inte så lite sur eller rent av falsk en hel del. Egentligen ids jag inte ens försöka skilja låtarna åt eller sätta ett omdöme för de är inte värda den tiden det tar att tänka ut.

Bästa spår: Trigger cut

Utlåtande: En fritidsgårds replokal hade varit bättre

Aphex Twins :: Selected Ambient Works 85-92 [1992]
01. Xtal
02. Tha
03. Pulsewidth
04. Ageispolis
05. i
06. Green Calx
07. Heliosphan
08. We Are the Music Makers
09. Schottkey 7th Path
10. Ptolemy
11. Hedphelym
12. Delphium
13. Actium

709 Aphex Twins :: Selected Ambient Works 85-92 [1992]


Detta måste vara urmodern till ”sån där Espresso House-jazz”… Nja, kanske inte rakt av men detta är typiskt sådant som brukar strömma ur högtalarna hos diverse kafékedjor på lite lagom volym. Det är väl en form av korsning mellan Enya och Enigma och så lite moderniserad. Långt ifrån dåligt men just för att det liksom bara puttrar i bakgrunden även om man faktiskt lyssnar så är det just därför som det gör mig arg. Det är väl så att till Xtal ligger bättre till för sitt tempo och takt medan Tha mer känns som den techno som detta också hör till. Det jag tycker är svårt är att särskilja låtarna eftersom det inte finns någon hook att hänga upp den på. Det är en snygg matta, allihop, men sedan glömde någon att lägga på sången eller melodin som gör att man vill höra låten en gång till. Jag tycker att Green caix är alldeles för mycket enbart experiment i kombination med dåligt använda referenser till elektronica från tidigt åttiotal. I Hedphelym låter det lite som att stå mitt emellan ett dussin ringande kyrkklockor och när de testar flyglarmet i stan. Fler technolåtar är Heliosphan och kanske Ptolemy och caféjazzliknande är We are the music makers. Rent tekniskt så gillar jag detta och soundet i sig likaså. Det är mycket i det som tilltalar mig men emot är det något känslokalla som jag får över mig eftersom det känns väldigt opersonligt. På något vis är det bara effektsökeri och pulserar säkert grymt på ett dansgolv men så här är det ganska trist.

Bästa spår: Ageispolis

Utlåtande: Jag vet inte riktigt vilket fot jag ska stå på

Arrested Development :: 3 years, 5 months & 2 days in the life of… [1992]
01. Man's Final Frontier
02. Mama's Always on Stage
03. People Everyday
04. Blues Happy
05. Mr. Wendal
06. Children Play with Earth
07. Raining Revolution
08. Fishin' 4 Religion
09. Give a Man a Fish
10. U
11. Eve of Reality
12. Natural
13. Dawn of the Dreads
14. Tennessee
15. Washed Away

710 Arrested Development :: 3 years, 5 months & 2 days in the life of… [1992]


Det känns som att alla hiphop-plattor är en form av koncept som måste dras fram. Denna plattan innehåller också en massa tal som oftast används för att knyta samman låtar och även för att presentera hela albumet. Jag har lite svårt för att ta detta medan musiken har ganska mycket kul att erbjuda. Det är ju svårt att veta vad som är samplat eller gjort av bandet men det spelar väl egentligen ingen roll om det är hopsnickrat snyggt. Och det är det ganska genomgående. Mama’s always on stage är riktigt cool med det snygga munspelet som genomsyrar hela låten. En låt som nog egentligen bara är en presentation är Blues happy, riktigt snygg gitarr och spelglädje känns det som. Jag gillar oftast musik som i någon mån är glad vilket ofta härrör mer från spelglädje än dur. Mr Wendal är så. Ganska soft och laid back är Raining revolution medan Fishin’ 4 religion har ett ganska kul arr, tidstypiskt men dock. En låt som U är då istället grymt enerverande för den första minuten är bara jobbig och känns resten grymt repetitiv. Det är väl positivt att plattan är så dynamisk och olik låt för låt men det svänger för mycket för att jag ska fastna för detta. En låt som kunde blivit riktigt bra är Eve of reality men det blir inte mer än ett litet smakprov. En låt som också sticker ut en del är Dawn of the dreads för den coola basgången. Jag vet inte om det är lika coolt att låten inleds med ”Give me one of those funky basslines”… De lyckas åter i Tennessee med skönt sväng och både arr och ljudbild är lite nertonat och med en skön kvinnlig soulröst instoppad.

Bästa spår: Mr. Wendal

Utlåtande: Jag vill fila lite mer på kanterna för att det ska bli riktigt bra

Morrissey :: Your arsenal [1992]
01. You're Gonna Need Someone on Your Side
02. Glamorous Glue
03. We'll Let You Know
04. The National Front Disco
05. Certain People I Know
06. We Hate It When Our Friends Become Successful
07. You're the One for Me, Fatty
08. Seasick, Yet Still Docked
09. I Know It's Gonna Happen Someday
10. Tomorrow

712 Morrissey :: Your arsenal [1992]


Nu blir jag glatt överraskad av de grymma gitarriffen som verkligen fläskar på men det bjuds också på dynamik. De två första låtarna You’re gonna need someone on your side och Glamorous glue är riktigt fet rock, lite som Chris Isaak overload och en del R.E.M.. Jag skulle tro att han nog har sneglat en del åt David Bowie också för dels är den sammanlagda stilen lite åt det hållet men om man vill väldigt mycket så kan man väl känna igen Space oddity i We’ll let you know. Jag saknar fortfarande lite i sången och även om jag verkligen gillar tempot och det mesta i The national front disco så är det sången som jag tycker lämnar lite att önska om. Det jag kan peka på som är mina favoritingredienser i detta är helt klart gitarrerna. Det klara plockande gitarrljudet, de feta, ibland lite vassa, mattorna och sen är det producerat så snyggt så att det gifter sig skönt. Stilarna spänner dock över en hel del och det finns lite jazzig skön feeling i Seasick, yet still docked och den är bra men inte lika bra som de med mer attityd. Det blir lite för smörigt i I know it’s gonna happen someday men han avslutar den rockiga kavalkaden bra med Tomorrow med mer feta ackord och ett coolt lagom ostämt piano som påminner om det från Lennons Imagine. Jag trodde nog verkligen inte att jag skulle ge med mig att denne lite pompöse överreklamerade man hade så snygg rock i sig.

Bästa spår: You're gonna need someone on your side

Utlåtande: Nu låter det bra på riktigt

Baaba Maal :: Lam Toro [1992]
01. Yela
02. Toro
03. Daande Lenol
04. Hamady BoIro
05. DaniIbe
06. Gidelam
07. Olel
08. Sy Sawande
09 .Ndelorel
10. Lem Gi
11. Minuit

713 Baaba Maal :: Lam Toro [1992]


Ja ”världsmusik” har jag aldrig riktigt fastnat för… Det låter i stort sett som förväntat med vissa undantag. Det blir som värst när låten i sig låter traditionell men den bygger på ett komp som då var modernt men nu verkligen låter förlegat. Det som i så fall låter bäst är de låtar som är mest traditionella, vissa som har anammat ett reggae-stuk och då han går hela vägen bort från det afrikanska och låter mer som ”vanlig pop”. Bland de vanliga poplåtarna ligger Hamady boiro och i Danilbe lyckas han ändå att kombinera det traditionella med lite baktakt som kommer in efter halva låten. Men till exempel så är Lem gi hopplöst lång och i mina öron bara trist vilket blir den sammantagna tanken också. I Minuit så låter det helt plötsligt annorlunda där utgångspunkten känns mer i en västerländsk sång med små afrikanska inslag. Det funkar mycket bättre för mig.

Bästa spår: Minuit

Utlåtande: Det afrikanska tilltalar inte mig

Lemonheads :: It’s a Shame About Ray [1992]
01. Rockin Stroll
02. Confetti
03. It's a Shame About Ray
04. Rudderless
05. My Drug Buddy
06. The Turnpike Down
07. Bit Part
08. Alison's Starting to Happen
09. Hannah & Gabi
10. Kitchen
11. Ceiling Fan in My Spoon
12. Frank Mills

714 Lemonheads :: It’s a Shame About Ray [1992]


Nu definieras väl en ”ny stil” med ett otal indieband och möjligen hamnar britpop i detta också. Eftersom detta är ett amerikanskt band så får det väl bli indie. Överlag tycker jag att det är ganska ointressant men egentligen inte dåligt. Lite typiskt är att Rockin stroll och Confetti känns som en låt med ett kort break i bara. Jag hör knappt skillnad. Det blir mycket mer intressant när de drar ner tempot och slänger in en hammond i My drug buddy. Det är heller inget fel med att göra korta låtar men de drar iväg de tolv spåren på under en halvtimme vilket gör att jag tycker att hälften inte är klara riktigt när de tar slut. Det extraspår som finns, Mrs. Robinson, är ju lätt den bästa låten men de har inte direkt tillfört något som höjer den över originalet.

Bästa spår: My drug buddy

Utlåtande: För banalt för mig

Rage Against The Machine :: Rage Against The Machine [1992]
01. Bombtrack
02. Killing in the Name
03. Take the Power Back
04. Settle for Nothing
05. Bullet in the Head
06. Know Your Enemy
07. Wake Up
08. Fistful of Steel
09. Township Rebellion
10. Freedom

715 Rage Against The Machine :: Rage Against The Machine [1992]


Redan namnet skvallrar ju en hel del om att detta är hård musik. Och ja, det är det! Detta låter lite som jag tror att en del hårda hiphopband vill låta. De arga rösterna de har passar dåligt till deras musik medan här så följer allt samma mönster. Jag blir väl heller inte så förvånad när jag känner igen en del. Det är väl först refrängen(?) i Killing in the name med raden: Now you do what they told ya! Jag känner igen stilen en del från Dan Reed Network och det finns likheter med Red Hot Chilipeppers men detta är lite hårdare även om det funkiga kommer in i Take the power back med snygga basslingor. Settle for nothing bygger verserna på ett väldigt enkelt basskomp för att sedan fläska på med allt och Bullet in the head är byggd ungefär likadant. Know your enemy börjar snyggt funky men byter dessvärre, tycker jag, inriktning och blir mer metal i versen och även om en viss del av känslan kommer tillbaka så hade jag gärna fortsatt ”den första låten” även om ”den andra låten” också är väldigt bra. Den spårar dock ur med sina växlingar mot slutet. En låt som däremot har ett grymt intro och sedan jobbar vidare på det är Wake up. En tung låt rakt genom! Jag börjar dock bli lite trött på det hela mot slutet för då är låtarna lite sämre.

Bästa spår: Wake up

Utlåtande: Tungt, tufft och tilldragande

Disposable Heroes of Hiphoprisy :: Hypocrisy is the Greatest Luxury [1992]
01. Satanic Reverses
02. Famous and Dandy (Like Amos and Andy)
03. Television, the Drug of the Nation
04. Language of Violence
05. The Winter of the Long Hot Summer
06. Hypocrisy Is the Greatest Luxury
07. Everyday Life Has Become a Health Risk
08. INS Greencard A-19 191 500
09. Socio-Genetic Experiment
10. Music and Politics
11. Financial Leprosy
12. California Über Alles
13. Water Pistol Man

716 Disposable Heroes of Hiphoprisy :: Hypocrisy is the Greatest Luxury [1992]


Detta låter i mina öron inte så vansinnigt annorlunda jämfört med den hiphop som passerat här. Backingtracket har möjligen lite annan feeling, ett skönare flyt och mer dansant på något vis. Däremot känner jag mycket mer att det skulle vara någon form av politiska statements i texterna även om jag egentligen inte lyssnar på innehållet. Det låter helt enkelt väldigt mörkt emellanåt och titlarna skvallrar också en del men det är helt enkelt omöjligt att inte höra en del texter både i rappen men även det samplade av olika slag. Som helhet smälter det mesta ihop till något ganska oformligt och grått för mig och det beror väldigt mycket på rappen som låter så väldigt mycket tråkigare än musiken faktiskt gör. Det är inte förrän man kommer fram till de två sista spåren som det finns en liten gnutta hopp att hitta i det hela. Det lilla jag kan om vilken typ av hiphop som jag bäst gillar så är det West Coast och detta tangerar åtminstone lite och bara titeln California uber alles har ju närmat sig lite.

Bästa spår: California uber alles

Utlåtande: För mörkt och politiskt