Kategoriarkiv: 1993

Björk :: Debut [1993]
01. Human Behaviour
02. Crying
03. Venus As A Boy
04. There's More To Life Than This
05. Like Someone In Love
06. Big Time Sensuality
07. One Day
08. Aeroplane
09. Come To Me
10. Violently Happy
11. The Anchor Song
12. Play Dead

750 Björk :: Debut [1993]


Denna plattan har spelats varm hemma hos mig! Det liknar inget annat, åtminstone i den musikvärlden jag befunnit mig i. Antagligen hade den vänt upp och ner på min bild av musik oavsett när den kommit men allt som jag tidigare skulle rubricerat som lite ”svårt” faller här på plats i det sammelsurium av olika ljud och Björks spruckna röst. Det jag minns från när den kom var framför allt videon till Human Behaviour vilket nog också sammanföll med den period när jag som mest kollade på MTV.

Arrangemangen liknar inte något annat och hela tiden kommer Björks röst i första rummet. Det är på något vis spretigheten som också är det sammanhängande. Play Dead är egentligen ett bonusspår men tillhör en av de bättre. Come to me är så mjuk med sitt vackra stråkarr. Trots allt är det låtar som lutar åt det konventionella som jag gillar mest oavsett om den är lugn eller med dansbeat och bland dem är det svårt att välja den absoluta favoriten. Human behaviour och Venus as a boy är ju också helt fantastiska låtar!

Bästa spår: Big Time Sensuality

Utlåtande: Kanske inte upplyftande men en underbar platta att verkligen lyssna på.

Pet Shop Boys :: Very [1993]
01. Can You Forgive Her?
02. I Wouldn't Normally Do This Kind of Thing
03. Liberation
04. A Different Point of View
05. Dreaming of the Queen
06. Yesterday, When I Was Mad
07. The Theatre
08. One and One Make Five
09. To Speak Is a Sin
10. Young Offender
11. One in a Million
12. Go West

744 Pet Shop Boys :: Very [1993]


Jag borde ha betydligt bättre koll på detta än jag har. Pet Shop Boys har både rätt sound och fingerspitzgefühl för melodier för att jag borde ha lyssnat mer på dem. Det börjar också ypperligt med Can you forgive her? Luftigt och lätt så att det lätt slinker in i öronen som balsam för själen. De har ofta annorlunda titlar både på sina album och låtar. Ett typexempel är väl I Wouldn’t Normally Do This Kind of Thing som egentligen tar för lång tid att säga på vilken reklamradiostation som helst men som så klart har spelats ändå. Liberation känns faktiskt lite mer vuxen på något sätt men A Different Point of View och Yesterday, When I Was Mad är så dansanta och glättiga som jag förväntar mig. The Theatre är lite för teatral för att tilltala mig och One and one make five är en liten flirt med house som inte riktigt går hem. Jag tycker att kvaliten på plattan sjunker mot slutet och blir lite mer intetsägande även om de håller sig inom sina ramar som band. Det avslutas dock starkt med One in a million som känns lika fluffig som de första på plattan och jag gillar definitivt tonartshöjningen på slutet och även om covern på Go West kanske är lite uttjatad så är det en bra låt.

Bästa spår: One in a million

Utlåtande: Är det en slump att mina favoriter från denna tid och genre heter Go West?

Suede :: Suede [1993]
01. So Young
02. Animal Nitrate
03. She's Not Dead
04. Moving
05. Pantomime Horse
06. The Drowners
07. Sleeping Pills
08. Breakdown
09. Metal Mickey
10. Animal Lover
11. The Next Life

734 Suede :: Suede [1993]


Detta går ganska snabbt att placera in i britpop-facket för det har de typiska gitarrerna och den lite snörpande sången eller diftongerande kanske man kan säga. Det är dock snygg rock med bra sång om man vänder lite på det. So young är ganska rak medan Animal nitrate dessutom har lite av det mer britpop-typiska som jag minns det. Jag tycker det blir alldeles för såsigt i She’s not dead även om låten kanske inte är dålig. Jag gillar tempot väldigt mycket bättre i Moving och faktum är att den är bättre i refrängen när tempot sänks lite och de kör ut allt ljud med lite phasing. I Pantomime horse återgår de till det sliskiga fast med lite coola gitarrer i ett break halvvägs in och sedan är andra halvan lite bättre eftersom de distade gitarrerna stannar kvar nästan låten ut. Som tur är så byter de spår lite för i The drowners, Sleeping pills och i Breakdown funkar äntligen det långsamma för här drar de mot lite suggestivt istället för sömnigt. Det är snyggare helt enkelt. Jag börjar dock tröttna på hur det låter efter ett tag vilket gör att de sista tre låtarna passerar ganska spårlöst förbi även om The next life är ganska kraftfull trots nästan bara en flygel i kompet.

Bästa spår: Animal nitrate

Utlåtande: Mycket sås och hyfsat bra "kött"

Paul Weller :: Wild Wood [1993]
01. Sunflower
02. Can You Heal Us (Holy Man)
03. Wild Wood
04. Instrumental (Pt 1)
05. All the Pictures on the Wall
06. Has My Fire Really Gone Out?
07. Country
08. Instrumental Two
09. 5th Season
10. The Weaver
11. Instrumental One (Pt 2)
12. Foot of the Mountain
13. Shadow of the Sun
14. Holy Man (reprise)
15. Moon on Your Pyjamas
16. Hung Up

735 Paul Weller :: Wild Wood [1993]


Ganska förvånad kan jag känna mig när jag hör dessa låtar. På ett sätt så är det ganska enkla låtar och basic komp men ändå långt ifrån den ”enkelhet” som Paul Weller gjort i The Jam och Style Council. Det finns tydliga drag av Eric Claptons musik i sättet att kompa på gitarren och till och med rösten är så där djup och skön som hans. Första spåret Sunflower är definitivt så och i Can you heal us ligger det långt bak något Hammond-liknande som också känns som hämtat från samma katalog. Det är lågmält utan att vara dystert och Wild wood är väldigt snygg. På plattan är det två instrumentaler som känns lite som utfyllnad men om man spelar de efter varandra så hör man att de hänger ihop. Det finns en akustisk feeling och känsla av att inspelningarna är gjorda i en tagning eller live för just det avskalade. Typexempel är All the pictures on the wall och Has my fire really gone out?. Så rinner det på genom hela plattan och det är verkligen en lyssnarplatta som bara blir bättre där musikaliteten fått stå i centrum och lite motvilligt, vet inte varför, så får jag konstatera att det är ett extraordinärt bra album.

Bästa spår: 5th season

Utlåtande: Enkel och okomplicerad rock med tanke och känsla

Smashing Pumpkins :: Siamese Dream [1993]
01. Cherub Rock
02. Quiet
03. Today
04. Hummer
05. Rocket
06. Disarm
07. Soma
08. Geek U.S.A.
09. Mayonaise
10. Spaceboy
11. Silverfuck
12. Sweet Sweet
13. Luna

736 Smashing Pumpkins :: Siamese Dream [1993]


Detta är fet rock, mycket fet! Det är riktigt tjocka feta mattor av distad gitarr som det läggs i Cherub rock och Quiet. Det är väl det som är ganska framträdande på många av låtarna även om det dyker upp andra kvaliteter också. Det blir åtminstone mer melodiöst i Rocket och i Disarm plockas den akustiska gitarren och stråkarna fram och det blir till och med poppigt. På det så sticker de in en fin softad låt som ökar i intensitet och avslutas med ett ganska tufft sound à la Garbage, Soma. En låt som definitivt är fet är Mayonaise… Den börjar lugnt men övergår så småningom. Jag gillar det! Och tempot är ganska lågt som gör att det blir ett speciellt sug i låten. Utan att dra några speciella växlar på det så är Spaceboy en låt med samma känsla som David Bowies Space oddity. Därför ligger också Silverfuck helt perfekt efter den eftersom den vräker på en hel del. Däremot avslutas plattan med två lite kortare låtar som båda är förhållandvis lugna och på något vis värdiga att stänga igen detta helgjutna album.

Bästa spår: Soma

Utlåtande: Ett solitt album med kraft och feta mattor

The Auteurs :: New Wave [1993]
01. Show Girl
02. Bailed Out
03. American Guitars
04. Junk Shop Clothes
05. Don't Trust the Stars
06. Starstruck
07. How Could I Be Wrong
08. Housebreaker
09. Valet Parking
10. Idiot Brother
11. Early Years
12. Home Again

737 The Auteurs :: New Wave [1993]


Detta känns ganska tidstypiskt men troligen av fel anledning. Jag tycker det låter väldigt mycket som en unplugged-spelning som det gjordes en del av dessa åren men detta är inga omgjorda versioner utan originalen. Det är lite mer gitarr i just American guitars vilket inte alls är illa men när de istället ”sänker” tempot som i Junk shop clothes så känns det helt för pretentiöst. Efter ganska många lyssningar så hittar jag en liten referens till 10cc som var ett favoritband en gång. Jag tycker dock inte att det finns någon ordentlig topplåt här och om jag har något emot det så är det den något oengagerade sången som inte direkt lyfter låtarna. Och det kommer inte något lyft på den andra delen av albumet heller så inget nytt under solen där heller.

Bästa spår: Don't trust the stars

Utlåtande: Lite färglöst men ganska bra gitarrpop ändå

Liz Phair :: Exile in Guyville [1993]
01. 6′1″
02. Help Me Mary
03. Glory
04. Dance of the Seven Veils
05. Never Said
06. Soap Star Joe
07. Explain It to Me
08. Canary
09. Mesmerizing
10. Fuck and Run
11. Girls! Girls! Girls!
12. Divorce Song
13. Shatter
14. Flower
15. Johnny Sunshine
16. Gunshy
17. Stratford-On-Guy
18. Strange Loop

738 Liz Phair :: Exile in Guyville [1993]


Detta pendlar mellan relativt hyfsad gitarrpop och rent erbarmliga låtar. Hon sjunger inget vidare någonstans även om det mestadels ”bara” är surt och för att hon glider ifrån den rena tonen. Vill man var lite snäll så kanske man kan hitta lite Pretenders i detta, åtminstone de låtar som bjuder på lite driv. Men bra exempel är kanske Help me Mary och Dance of the Seven Veils. En låt som drar lite mer mot pop är rock är Never said medan det dyker upp en lite Dylan-wannabe i Soap star Joe. När andra halvan av plattan går igång så blir låtarna bra mycket sämre. Bara titeln Fuck and run gör mig lite trött. Girls! Girls! Girls! förstår jag inte! Det verkar som att Shatter är mer en demo av en låt än det som faktiskt borde givits ut. Det låter som Laurie Anderson i Flower. Det är inte riktigt värt besväret att skriva mer om det än så här.

Bästa spår: Never said

Utlåtande: Det borde fått stanna som demos istället

Afghan Whigs :: Gentlemen [1993]
01. If I Were Going
02. Gentlemen
03. Be Sweet
04. Debonair
05. When We Two Parted
06. Fountain and Fairfax
07. What Jail Is Like
08. My Curse
09. Now You Know
10. I Keep Coming Back
11. Brother Woodrow/Closing Prayer

739 Afghan Whigs :: Gentlemen [1993]


Det finns nästan två delar på den här plattan och om det inte var för att CD-plattan nu hade slagit genom på allvar så hade jag nog tänkt att att det var en A- och en B-sida på LP. Många låtar är ganska mystiska och det börjar så i If I were going som ändå har en ganska melodisk känsla med lite rått sound i. En som är åt det hållet är också When we two parted. I de bästa stunderna låter det nästan som ett rätt så hårt U2 men saknar definitivt melodikänslan de har. En höjdare är dock Gentlemen och Debonair kan få ingå där också. Lite för skränig är What jail is like och det är här det vänder och blir mer skräp resten. My curse är fruktansvärt dålig sång och även om gitarriffet i Now you know är ganska schysst så blir det lite för mycket. Avslutningen med I keep coming back och Brother Woodrow/Closing prayer är definitivt för mycket.

Bästa spår: Gentlemen

Utlåtande: Lite intetsägande även det det kunde finnas potential

Aimee Mann :: Whatever [1993]
01. I Should've Known
02. Fifty Years After the Fair
03. 4th of July
04. Could've Been Anyone
05. Put Me on Top
06. Stupid Thing
07. Say Anything
08. Jacob Marley's Chain
09. Mr. Harris
10. I Could Hurt You Now
11. I Know There's a Word
12. I've Had It
13. Way Back When
14. Nothing

740 Aimee Mann :: Whatever [1993]


Jag hittar väldigt mycket som tilltalar mig i detta. Det är en snygg röst som pryder ganska välpolerad rock även om gitarrer emellanåt distar på rätt så friskt. Så är I should’ve known medan Fifty years after the fair är snyggare gitarrpop men gifter sig ganska väl med den förra. När hon sänker tempot i 4th of July så blir det väldigt snyggt då också. Detta är verkligen kvalitet och hamnar tillsammans med Amanda Marshall till exempel. Det som är påtagligt bra i många av låtarna är harmonierna så klart och jag gillar hennes sätt att hantera dem. Perfekta exempel är Stupid thing och Say anything som båda är midtempo-låtar men det gör att så himla mycket kommer fram och är väldigt vackra låtar. Riktigt härligt blir det när hon också slänger in en väldigt fin pianoballad även om den har aningen högt tempo för att kallas ballad kanske. Då är istället Mr. Harris helt perfekt i det facket! Ytterligare en sån där lättlyssnat låt är I could hurt you now som är som sammet i öronen. I’ve had it är lite för mycket gitarrbaserad singer-songwriter-likt men blir rätt så mystisk på slutet vilket räaddar den. Sist ut är en tivoli-låt eller om den kommer från en gammal cowbow-film möjligen och den är väl kul men ett lite fånigt avslut. Precis som Nothing som är ett några sekunder långt spår med lite trams. Men det här är en artist väl värd att kolla mer på. Och det finns inte någon självklar hit men å andra sidan ganska många väldigt bra låtar så det var svårt att välja ut en!

Bästa spår: Say anything

Utlåtande: En rockuppenbarelse helt enkelt

Grant Lee Buffalo :: Fuzzy [1993]
01. The Shining Hour
02. Jupiter And Teardrop
03. Fuzzy
04. Wish You Well
05. The Hook
06. Soft Wolf Tread
07. Stars 'N' Stripes
08. Dixie Drug Store
09. America Snoring
10. Grace
11. You Just Have To Be Crazy

741 Grant Lee Buffalo :: Fuzzy [1993]


Detta känns i någon mån ganska lättlyssnat men också med en skön botten i rock och enkel gitarr. Det börjar kanske lite för klämkäckt i The shining hour men refrängen är bättre och lite tuffare. Han kontrar med ett fett ackord i inledningen på Jupiter and teardrop som har en rätt så soft och skön stil men fläskar på så där kort ett par gånger till. Det låter lite fräschare om ljudet i Wish you well men den håller stilen precis som Fuzzy. Jag tappar lite fokus på musiken efter halva plattan och jag kan nog erkänna att jag hade velat att han skulle svänga över på aningen mer rock emellanåt eller genom hela låten för det finns potential men i Grace så blir det istället för mycket med ett utflippat slut. Det blir åtminstone en väldigt fin avslutning med You just have to be crazy. Det är en snygg och homogen platta men som inte bjuder på någon överraskning tyvärr.

Bästa spår: Wish you well

Utlåtande: Det blir för safe