Kategoriarkiv: 1994

Manic Street Preachers :: The Holy Bible [1994]
01. Yes
02. Ifwhiteamericatoldthetruthfor onedayit'sworldwouldfallapart
03. Of Walking Abortion
04. She Is Suffering
05. Archives of Pain
06. Revol
07. 4st 7lb
08. Mausoleum
09. Faster
10. This Is Yesterday
11. Die in the Summertime
12. The Intense Humming of Evil
13. P.C.P.

777 Manic Street Preachers :: The Holy Bible [1994]


Yes… Detta är grymt tungt! Men jag fattar inte riktigt varför alla de första spåren inleds med en talad snutt från något, troligen känt, tal eller uttalande? Det är dock väldigt mycket yxa och inte speciellt dynamiskt. Ett snyggt intro men sedan är det rakt på. Och mycket distade gitarrer! Det finns trots allt snygga harmonier och refrängen i Of walking abortion är en sådan. Snyggast är dock utan tvekan She is suffering som är lite mer laid back och har en vers med snyggt gitarrplock, den distade gitarren slår snygga ackord i refrängen och sedan backar det hårda tillbaka igen. Jag måste väl nämna Archives of pain för den extremt tunga, lite distade basen som drar igång låten. Sedan ändrar låten karaktär helt och återgår till som den började. Lite konstig… Bland resterande låtar känns somliga nästan som utfyllnad eftersom de är alldeles för slätstrukna. Mausoleum är OK men This is yesterday är liksom favoritlåten så här långt något mer nerplockad och visar på lite dynamik som gör det mycket intressantare. Och så slutar den riktigt snyggt också.

Bästa spår: She is suffering

Utlåtande: Hårt men kunde haft fler potentiella hits

Elvis Costello :: Brutal Youth [1994]
01. Pony St
02. Kinder Murder
03. 13 Steps Lead Down
04. This Is Hell
05. Clown Strike
06. You Tripped at Every Step
07. Still Too Soon to Know
08. 20% Amnesia
09. Sulky Girl
10. London's Brilliant Parade
11. My Science Fiction Twin
12. Rocking Horse Road
13. Just About Glad
14. All the Rage
15. Favourite Hour

765 Elvis Costello :: Brutal Youth [1994]


Jag har inte mycket till relation med Elvis Costello men han har varit med länge både före och efter denna plattan och är lite av en kameleont när det gäller stilar. Detta låter dock väldigt basic, rak, enkel rock och det var väl där han startade någonstans också. Både Pony St och 13 Steps Lead Down har ett fantastiskt skönt driv och virveltrumman smattrar med en rejäl snärt. I This is hell tonar han ner rejält med fina slingor på pianot och enkelt gitarrkomp och när han tonar ner ännu mer i sista versen så är det fantastiskt snyggt. Costello sjunger inte vackrast men har en underbar närvaro och lyfter låtarna definitivt med sin sång. Det känns på något vis att detta är ett hantverk som han åstadkommit. Och det är främst i de lite mer tillbakalutade låtarna som till exempel Clown strike och You Tripped at Every Step. Det är en lite mer ”storstilad” inledning på London’s Brilliant Parade och det vilar en 70-tals-ande över låten som byggs upp efter hand. Den är vacker! Nästsista låten har en något märklig titel, All the rage, med tanke på att den drar åt dansbanan lite så jag hör inte raseriet direkt. Och har vi nu hamnat på dansbanan så är det väl bäst att avsluta med en riktig tryckare: Favourite Hour.

Bästa spår: London's Brilliant Parade

Utlåtande: Många vackra låtar för många sinnesstämningar

Method Man :: Tical [1994]
01. Tical
02. Biscuits
03. Bring the Pain
04. All I Need
05. What the Blood Clot
06. Meth vs. Chef
07. Sub Crazy
08. Release Yo' Delf
09. P.L.O. Style
10. I Get My Thang in Action
11. Mr. Sandman
12. Stimulation
13. Method Man (Remix)

756 Method Man :: Tical [1994]


Väldigt trögflytande hiphop utan tillstymmelse till inspiration eller glädje. Tills man kommer till Release yo’ delf där tempot höjs lite känns det i varje fall som och inte minst så är introt med den kvinnliga sången grym. Beaten pumpar på lite skönare också när väl rappen kommer igång. Fast jag vet inte om jag godkänner att de snott melodin från I will survive… Jag har dessvärre inte så mycket mer att tillägga än jag sagt tidigare om den här genren. För mig är det helt enkelt en gåta att det är så stort.

Bästa spår: Release yo' delf

Utlåtande: Det finns inget att säga

Frank Black :: Teenager of the year [1994]
01. Whatever Happened to Pong?
02. Thalassocracy
03. (I Want to Live on an) Abstract Plain
04. Calistan
05. The Vanishing Spies
06. Speedy Marie
07. Headache
08. Sir Rockaby
09. Freedom Rock
10. Two Reelers
11. Fiddle Riddle
12. Olé Mulholland
13. Fazer Eyes
14. I Could Stay Here Forever
15. The Hostess with the Mostest
16. Superabound
17. Big Red
18. Space Is Gonna Do Me Good
19. White Noise Maker
20. Pure Denizen of the Citizens Band
21. Bad, Wicked World
22. Pie in the Sky

757 Frank Black :: Teenager of the year [1994]


Detta är en ganska märklig platta som pendlar mellan mycket. På något vis är inledningen Whatever happened to pong? Den börjar med ett smörigt intro men går över i skatepunk(?) efter en halv minut till ett nytt intro och till på köpet är låten bara en och en halv minut. I Abstract plain blir det istället gitarrpop och det finns en del britpop lite över allt men han blandar in allt möjligt egentligen. Calistan, The vanishing spies och Speedy Marie är riktigt bra låtar och snyggt producerade. Ytterligare ett steg åt någon riktning är Freedom rock och givetvis är det instoppat en låt i baktakt också och Fiddle riddle är faktiskt ganska kul. Det är så klart inte heller så konstigt att han ger sig in i sextiotalet med Space is gonna do me good och varför inte lägga en typisk åttiotalare efter det, White noise maker. Jag är möjligen inte så förvånad att jag inte känner igen något för det vimlar inte av hits bland de 22 låtarna men där finns tillräckligt många väldigt bra låtar som ger mig musikaliska referenser till andra artister som jag gillar väldigt mycket.

Bästa spår: White noise maker

Utlåtande: För bra för att avfärda, inte tillräckligt för att hamna på någon lista

Girls Against Boys :: Venus Luxure No 1 Baby [1994]
01. In Like Flynn
02. Go Be Delighted
03. Rockets Are Red
04. Satin Down
05. Let Me Come Back
06. Learned It
07. Get Down
08. Bulletproof Cupid
09. Seven Seas
10. Billy's One Stop
11. Bug House

758 Girls Against Boys :: Venus Luxure No 1 Baby [1994]


Jag vet inte riktigt men är det britpop möter punk eller vad? Mja, blir väl svaret för efter de två inledande ganska lätta sakerna så är Rockets are red blytung. Det känns mer mörkt efterhand och Satin down är ingen rolig låt även om det som liknar refränger är ganska tunga så är det lite för depressivt tycker jag. Jag gillar energin i Let me come back väldigt mycket bättre fast sången genom distboxen är ingen höjdare. Då är istället Learned it bara fet precis som Bulletproof Cupid. Get down är för mörk och även om ljudmattan ligger snyggt så är det för tråkigt. Och Bug house är tyvärr väldigt lik. En av de bättre låtarna är 7 seas som är kort och koncis rock och även Billy’s one stop är rakt på men lite mindre finessrik. Det är kanske det ordet som fastnar i mig att det skulle behövts lite mer finess annars är ljudbilden inte så dum men för rå emellanåt för att jag ska fastna ordentligt.

Bästa spår: Learned it

Utlåtande: Glimtar till ibland och kan vara värt att hitta fler album

Jeru The Damaja :: The sun rises in the east [1994]
01. Intro (Life)
02. D. Original
03. Brooklyn Took It
04. Perverted Monks in Tha House (Skit)
05. Mental Stamina
06. Da Bichez
07. You Can't Stop the Prophet
08. Perverted Monks in Tha House (Theme)
09. Ain't the Devil Happy
10. My Mind Spray
11. Come Clean
12. Jungle Music
13. Statik

759 Jeru The Damaja :: The sun rises in the east [1994]


Jag lär bli besviken och trött en del gånger till men allt som hamnar i mitt fack ”hiphop” oavsett eastcoast, westcoast gangsta eller vad det kan heta så är det om än inte slätstruket så trist och händelsefattigt. Jo jag vet att jag faktiskt gillar westcoast bättre men det jag mest önskar är egentligen melodier som det ofta är väldigt dåligt med. Mental stamina börjar bra men sen händer liksom ingenting genom hela låten och då är det bara tråkigt. Ganska snygg är också Da bichez men för en gångs skull så lägger jag mig i texten som känns sjuk. Snyggast backingtack med lite retro (känns det som) scratching är åtminstone lite lekfull vad gäller den biten men resten är lika allvarstyngt som vanligt. Lite kul men ändå lite förutsägbar är Jungle music fast sammantaget så lämnar detta inga som helst spår i mig.

Bästa spår: Ain't the devil happy

Utlåtande: Jag orkar snart inte med fler album av detta

Pavement :: Crooked Rain, Crooked Rain [1994]
01. Silence Kid
02. Elevate Me Later
03. Stop Breathin'
04. Cut Your Hair
05. Newark Wilder
06. Unfair
07. Gold Soundz
08. 5-4=Unity
09. Range Life
10. Heaven Is a Truck
11. Hit the Plane Down
12. Fillmore Jive

760 Pavement :: Crooked Rain, Crooked Rain [1994]


Ett ganska passande bandnamn för musiken är skitig och sången låter för jävlig. Det är lite småsurt och ostämt lite hela tiden men om man bortser från det så är ljudbilden rätt så skön ändå. Till exempel har Elevate me later ett småputtrande komp som funkar riktigt bra om det inte var för sången. Lika småtrevlig är Cut your hair men där kanske problemet dyker upp i titeln. Att skriva en låt om hårklippning kanske inte blir så exalterande utan rätt så mycket mellanmjölk. Det är lite mer drag i Unfair och den är bra och fast att 5-4=Unity är instrumental och 50-60-tal så är den bland de coolare på plattan. Snygg är också Range life men maken till dålig sång får man leta efter. Och jag skulle gärna skjuta ner Hit the plane down som är onämnbart kass. Det skulle kunna finnas hopp men jag kommer inte att vänta på att det skulle hända.

Bästa spår: Unfair

Utlåtande: Med sånglektioner kunde det kanske gått

Portishead :: Dummy [1994]
01. Mysterons
02. Sour Times
03. Strangers
04. It Could Be Sweet
05. Wandering Star
06. It's a Fire
07. Numb
08. Roads
09. Pedestal
10. Biscuit
11. Glory Box

761 Portishead :: Dummy [1994]


En väldigt häftig platta med massor av variation och kul grejor. De har en ljudbild som dyker upp hos Gorillaz, Madonna, Mel C och All Saints. Det ligger inte så långt bort heller att jämföra med Björk även om hennes röst är mer speciell. I Sour times finns det ett ämne till ett Bond-tema, måhända till en äldre årgång men dock. Låtarna är tunga och inte direkt något festmaterial för tempot hålls hela tiden nere. Men de tuggar sig framåt. Jag fick läsa mig till att det tydligen är trip hop och i så fall så är det en musikstil som jag skull kunna lägga till i min favoritlåda. Denna tunga beaten i Strangers är skön och likaså soundet i It could be sweet menpå ett helt annat sätt för den tangerar istället lite Sade. Snyggaste låten är kanske It’s a fire där sången är fantastisk och det är nästan sjukt snyggt med en Hammond genom ett Lesley-kabinett här. Snygg på ett annat sätt är Numb där det är sången som når fram till mig. Det är väldigt mycket känsla och närvaro! Och är det en Fender Rhodes i just Roads!? Det är låg musik och kanske därför typisk ”lyssnarmusik” men det är väldigt bra. Både Pedestal och Biscuit har en mörk känsla som suger tag i en ordentligt. Jag har inte sagt så mycket om samplingarna och scratchingen men det är så snyggt inlagt så att det liksom inte märks. I avslutningen Glory box hörs det massar av Mel C men hon var ju några år senare… Vilket album helt enkelt utan att jag knappt kände igen namnet på bandet ens.

Bästa spår: It's a fire

Utlåtande: En grymt samlad men mörk platta

Sabres of Paradise :: Haunted dancehall [1994]
01. Bubble And Slide
02. Bubble And Slide II
03. Duke Of Earlsfield
04. Flight Path Estate
05. Planet D
06. Wilmot
07. Tow Truck
08. Theme
09. Theme 4
10. Return To Planet D
11. Ballad Of Nicky McGuire
12. Jacob Street 7am
13. Chapel Street Market 9am
14. Haunted Dancehall

762 Sabres of Paradise :: Haunted dancehall [1994]


Detta ligger till viss del i samma fåra som William Orbits platta, det vill säga också en tronpretendent efter Jean Michel Jarre. Åtminstone känns det så i de två första Bubble and slide men i Duke of Earlsfield är tonvikten mer på beaten och det dansanta tycker jag. Ju längre in i albumet jag kommer så inser jag nog att jag hade fel för det finns lite industri i Flight path estate och lite caféjazz i Planet D och det är väl snarare åt det hållet som den sammanlagda känslan drar. I Wilmot blandas lite rumba in och Tow truck flirtar lite med James Bond men det är ändå samma feeling. De percussion-täta låtarna fortsätter men en långsam variant av Yellos The Race kan man kanske tänka sig hitta i Theme men fattigare är den också. Det säger sig nästan självt att det är väldigt lekfullt men når kanske inte hela vägen alltid men Ballad of Nicky McGuire är åtminstone kul att lyssna på men som låt betraktat funkar den inte även om den faktiskt kommer igång efter tre och en halv minut. Det är schysst fart i Chapel Street Market 9am också men lite urballad med blipblop-ljud ändå. Jag minns inte hur pass OK eller modernt detta var då för det känns lite förlegat nu och i längden ganska störigt eftersom låtarna är långa. Det är väl där jag landar till slut i min analys också att det finns liksom inte någon hook någonstans och då är det ganska trist att lyssna.

Bästa spår: Wilmot

Utlåtande: Lite för störiga ljud till enformiga melodier

Nas :: Illmatic [1994]
01. The Genesis
02. N.Y. State of Mind
03. Life's a Bitch
04. The World Is Yours
05. Halftime
06. Memory Lane (Sittin' in da Park)
07. One Love
08. One Time 4 Your Mind
09. Represent
10. It Ain't Hard to Tell

763 Nas :: Illmatic [1994]


Jag ser inte fram emot mer hiphop men lite överraskad blir jag nog ändå. Så klart börjar det hela med någon form av tal och ett tåg som sveper förbi för att sätta stämpeln av tema. Sedan tycker nog att finns lite mer feeling och melodi i backingtracken och rappen är heller inte så fruktansvärt arg. Life’s a bitch flyter till exempel på rätt så mjukt och The world is yours är definitivt dansant. Det är väl där det håller sig resten av albumet också. Jag hör inte lika många svordomar och könsord som vanligt men i övrigt så finns det inte så mycket mer positivt att säga. Lite trist blir att konstatera att när den mest kända samplingen, för mig åtminstone, dyker upp så lyfter det som mest. Michael Jacksons Human nature ger en liten kick till It ain’t hard to tell. Men det flyger inte för det.

Bästa spår: The world is yours

Utlåtande: I varje fall inte så argt