Kategoriarkiv: 1995

Elastica :: Elastica [1995]
01. Line Up
02. Annie
03. Connection
04. Car Song
05. Smile
06. Hold Me Now
07. S.O.F.T.
08. Indian Song
09. Blue
10. All-Nighter
11. Waking Up
12. 2:1
13. Vaseline
14. Never Here
15. Stutter

795 Elastica :: Elastica [1995]


Här härskar de distade, vassa gitarrerna och sången påminner mig lite om tidiga Sahara Hotnights. Alla låtarna är extremt korta vilket känns anmärkningsvärt. Jag hör lite  Garbage i Hold me now och S.O.F.T. både musikaliskt och Shirley Mansons röst. Inte alla låtar är tuta och kör utan det finns till exempel Waking up som är ganska poppig och trallvänlig. Den har en liten hook som sätter sig. Jag gillar också mixningen av basen som oftast är distinkt inte minst i Annie och 2:1.

 

Bästa spår: Waking up

Utlåtande: Ganska fett ljud men enkel bra rock

Rocket From The Crypt :: Scream, Dracula, Scream [1995]
01. Middle
02. Born in '69
03. On a Rope
04. Young Livers
05. Drop Out
06. Used
07. Ball Lightning
08. Fat Lip
09. Suit City
10. Heater Hands
11. Misbeaten
12. Come See, Come Saw
13. Salt Future
14. Burnt Alive

792 Rocket From The Crypt :: Scream, Dracula, Scream [1995]


Jag antar att detta är ett av många grungeband som dök upp efter Nirvana gjorde entre på scenen i början av 90-talet. Det är inga långa låtar och de börjar friskt med en låt som klockar in på drygt en minut. Middle är 100% energi och så rullar det på. Detta är tungt med otroligt feta och distade gitarrer. På nåt vis hade jag nog förväntat mig sämre sång men det är ganska maffiga körer, Young livers, och kanske trots allt inte skönsång helt igenom. Det är överlag full fart hela tiden men de överraskar också med lite klockspel i Used och som inte kör på i 190 på samma vis heller. Faktum är att i Ball Lightning blir det nästan lite pop! Misbeaten hamnar i det facket också med sina ooh-la-la-la-körer och jag tycker mig höra en Farfisa-liknande orgel någonstans i musikgröten. Det finns en efterhängsen gitarrslinga i Fat Lip och det är väl i princip samma koncept i Suit City förutom att det inte är samma. men hastigheten är det. Och så hittar jag minsann en liten ordvits bland titlarna, Come see, come saw, som åtminstone i mina öron leker med det franska comme si comme ca. Men i övrigt faller den in i mängden fast ett litet annorlunda parti med bara baskompet och ett entonigt gitarrsolo. Detta är en homogen platta för bandet har säkert haft klart för sig att de vill ösa på och köra sitt race vilket är tydligt att de gjort. De små avstickare de gör håller sig ändå nära till kärnan av deras musik.

Bästa spår: Ball lightning

Utlåtande: Okänt för mig men grymt ös och dessutom väldigt melodiöst på sina håll

Alanis Morissette :: Jagged Little Pill [1995]
01. All I Really Want
02. You Oughta Know
03. Perfect
04. Hand in My Pocket
05. Right Through You
06. Forgiven
07. You Learn
08. Head over Feet
09. Mary Jane
10. Ironic
11. Not the Doctor
12. Wake Up

807 Alanis Morissette :: Jagged Little Pill [1995]


Denna plattan är så otroligt bra! Hennes lidande sång är så genomträngande och för en gångs skull är jag lite ledsen att jag är en så dålig textläsare. You oughta know har jag dock en känsla för inte minst eftersom jag spelat den själv och hon som sjöng i bandet var inblandad i en liknande historia som den handlar om. Fast hon var på andra sidan staketet… För övrigt försökte jag inte kopiera Flea’s basgång. Hela låten är verkligen som en stor käftsmäll när den drar igång i refrängen. Som motsats nästan kommer Perfect efteråt med spröd sång men kraftiga refränger här med. Lite poppigare är Hand in my pocket med en skön rytm gitarren och ett grymt skönt munspelssolo. Jag känner ett litet tema i låtarna som jag egentligen inte har tänkt på tidigare och det är att verserna är nertonade medan refrängerna har en grym power. Forgiven är definitivt inget undantag utan tvärtom kramar om en till den milda grad i slutet så att man tappar andan.

Alanis röst är något utöver det vanliga verkligen. Den har kraft, dynamik och en bräcklighet som gör det omöjligt att låta bli att lyssna. Då sticker You learn ut lite som är ganska laid back och håller den stilen genom låten. Precis som Head over feet. Utan att veta vad den handlar om så känner jag verkligen med Mary Jane att det hon varit med om är gripande. Den kanske mest spelade låten från albumet är Ironic som faller in bland de mjuka verserna och hårda refrängerna. Det känns svårt att skriva något mer om de låtar som inte är nämnda men dock inte glömda. Det som måste nämnas är dock det dolda spåret Your house som är en a cappella sång som går rakt in i hjärtat så vacker den är.

Bästa spår: You oughta know

Utlåtande: Jag är såld på denna helt enkelt

Tricky :: Maxinquaye [1995]
01. Overcome
02. Ponderosa
03. Black Steel
04. Hell Is Round the Corner
05. Pumpkin
06. Aftermath
07. Abbaon Fat Tracks
08. Brand New You're Retro
09. Suffocated Love
10. You Don't
11. Strugglin'
12. Feed Me

789 Tricky :: Maxinquaye [1995]


Hmm, detta är verkligen något jag inte hade förväntat för det låter inte som något annat till en början. Både Overcome och Ponderosa är åt det lite experimentella hållet i till viss del i samma spår som Björk. Black Steel får en beat och är en helt annan typ av låt och drar istället mot hårdrock. Det är inte förrän i Hell Is Round the Corner som den lite förväntade rappen dyker upp. Det är en ganska laid back och lugn låt med schysst backing track. Både Pumpkin och Aftermath går i samma lugna spår och är rapvarianter men Martina Topley-Bird sjunger igen och hon har en väldigt skön röst. Lite blasé men säker. Inte ens Aftermath som är sju och en halv minut känns speciellt lång för kompet är väldigt snyggt och här känns det lite Gorillaz över det. Det känns lite mer 90-tal över Brand New You’re Retro som har en tydlig scratch och så det där enerverande ”tutandet” i bakgrunden som var typiskt då. Och så borde jag känna igen samplingen som är från Michael Jacksons Bad. Även Strugglin’ passar in där lite medan de resterande låtarna går lite i denna Westcoast-liknande stil. Det som förvånar mig är den lågmälda framtoningen för det känns som tvärtemot allt vad rapkulturen står för. Dessbättre då för det gör att detta ändå går att lyssna på

Bästa spår: Black Steel

Utlåtande: Förvånad och lite imponerad och i mitt tycke ett top class rap album

Foo Fighters :: Foo Fighters [1995]
01. This Is a Call
02. I'll Stick Around
03. Big Me
04. Alone + Easy Target
05. Good Grief
06. Floaty
07. Weenie Beenie
08. Oh, George
09. For All the Cows
10. X-Static
11. Wattershed
12. Exhausted

786 Foo Fighters :: Foo Fighters [1995]


Jag kan väl först konstatera att jag inte är helt förvånad att bandet har hållit sig kvar så länge som de nu har. Det är ganska enkel rock med mycket distade gitarrer och känns som en naturlig fortsättning på Nirvana för Dave Grohls del. Jag antar att han hade det på gång redan innan Nirvana försvann men det finns mycket likt tycker jag åtminstone. Det är mycket skrikande gitarrer som ligger som fluffiga mattor och jag tycker definitivt att Dave Grohls kan sjunga riktigt bra. Även om tempot växlar i This is a call, I’ll stick around, Alone + Easy target och Good grief så bjuder de på samma energiinnehåll. Då hamnar Big me lite snett men är väl å andra sidan ett välbehövligt avsteg från något som skulle blivit för mycket annars. Snyggt intro i Floaty som sedan håller stilen när den väl kommer igång. I Weenie Beenie väller de tjocka gitarrerna över och till det en överdistad röst gör den till hårdast på plattan men är för det väldigt bra fast avslutningen är för mycket för mig. Det blir nästan lite fånigt enkelt och poppigt i Oh, George som kommer precis efter. Just för att den ligger efter det hårda. Även For all the cows hamnar i det lite fåniga facket dessvärre. Räknar man bort de låtar jag kallat fåniga så är det hög lägstanivå men inte någon topp på högstanivån. En bra platta!

Bästa spår: X-static

Utlåtande: Ganska bra hård dussin rock

Garbage :: Garbage [1995]
01. Supervixen
02. Queer
03. Only Happy When It Rains
04. As Heaven Is Wide
05. Not My Idea
06. A Stroke of Luck
07. Vow
08. Stupid Girl
09. Dog New Tricks
10. My Lover's Box
11. Fix Me Now
12. Milk

787 Garbage :: Garbage [1995]


Jag borde vid närmare eftertanke först nämna att detta är ett favoritband. Jag har nog inte sagt det högt tidigare men kan ganska snabbt konstatera att så är fallet. Redan här på deras första platta är det gott om rena hits både i mitt tycke och vad som faktiskt blev det på listorna också. Detta är snyggt och välproducerat och dessutom med mycket distade gitarrer vilket gör att de flesta av mina kriterier för bra musik uppfylls med råge. Även om jag gillar precis alla låtarna på detta album är nog de med lite mer än styrfart de som är bäst. Supervixen och Only happy when it rains är superlåtar medan Queer ”bara” är bra… Just deras förflyttningar mellan olika stilar är väldigt bra. Not my idea känns lite stabbig inte minst i refrängen men det är också själva poängen med hela låten så det flyter så himla skönt i verserna. Deras förmåga att hantera långsamma låtar gör att de blir grymt suggestiva. A stroke of luck är en sådan och Queer passar nästan in där också. Deras känsla för pop är också underbar för Stupid girl är inget annat med enkla verser, skitfräck brygga och sedan en refräng som ger en allt. Och det balanseras då upp av två skitiga låtar som Vow och Dog new tricks. Det är lite för lätt att ösa en massa superlativer över detta för även My lover’s box och Fix me now är så snygga och så avslutas då allting med en otroligt sugande tryckare, Milk, tycker jag i varje fall. Detta är lätt en kandidat till nittiotalets bästa band och kanske platta!

Bästa spår: Stupid girl

Utlåtande: Jag älskar det

Nightmares On Wax :: Smokers delight [1995]
01. Nights Introlude
02. Dreddoverboard
03. Pipes Honour
04. Me + You
05. Stars
06. Wait a Minute/Praying for a Jeepbeat
07. Groove St.
08. Time (To Listen)
09. (Man) Tha Journey
10. Bless My Soul
11. Cruise (Don't Stop)
12. Mission Venice
13. What I'm Feelin (Good)
14. Rise
15. Rise (Reprise)
16. Gambia Via Vagator Beach

788 Nightmares On Wax :: Smokers delight [1995]


Precis som med Aphex Twins så hittar jag direkt en koppling till det som strömmar ur högtalarna när man går in på vilken kafékedja som helst var man än är. Jag kan inte påstå att allt låter likadant för det gör det inte men känslan i musiken är ganska monoton tycker jag. Det låter liksom inte riktigt färdigt utan bara som utkast till backingtrack även om ljudet är mycket bättre än någon demo. Sen må det vara att att Nights interlude är syntig och luftig, precis sånt jag gillar, och lite jazzig feeling på piano och orgel instoppat som gör att den är helt OK. Dreddoverboard är lite mer sinnebilden av denna musiktyp med lite house i sig. Och för att liksom säkerställa att det inte alls är monotont så bygger Pipes honour på ett enkelt gitarrkomp. Den är dock helt för lång med sina nio minuter. Alltså talar jag lite emot mig själv och kanske just därför så funkar ändå den här musiken på dessa kaffebarer!? Stars har ett skönt flow med Groove St. har just vad namnet antyder, ett skönt groove. Det har även Cruise där man lätt känner igen en Clavinet som verkligen boostar låten när den dyker upp. Låtarna är överlag för långa också vilket inte blir en fördel när de dessutom upplevs monotona. Det i sin tur gör albumet för långt men som bakgrundsmusik så är det möjligen eftersträvansvärt. Jag är tveksam om jag kommer att plocka fram denna plattan igen men det är inte omöjligt att jag kollar vad bandet gjort mer än detta.

Bästa spår: Cruise

Utlåtande: Det är lite hissmusik över det men snyggare

Raekwon :: Only Built 4 Cuban Linx [1995]
01. Striving for Perfection
02. Knuckleheadz
03. Knowledge God
04. Criminology
05. Incarcerated Scarfaces
06. Rainy Dayz
07. Guillotine (Swordz)
08. Can It Be All So Simple (Remix)
09. Shark Niggas (Biters)
10. Ice Water
11. Glaciers of Ice
12. Verbal Intercourse
13. Wisdom Body
14. Spot Rusherz
15. Ice Cream
16. Wu-Gambinos
17. Heaven & Hell

790 Raekwon :: Only Built 4 Cuban Linx [1995]


Det räcker i princip med att kolla på omslaget så har jag min uppfattning klar och jag vet vad som jag kommer att få höra. Och det stämmer tyvärr. Jag blir sååå trött på att höra de radioteaterliknande ”låtarna” som till exempel Can it be all so simple för det är så dåligt även om den sedan är något bättre än resten. Som jag sagt innan är de låtar som har sång snäppet över de andra men det hjälper inte ens i Rainy dayz och plattan överlag har inte alls den lekfullhet i musikskapandet som jag åtminstone kunnat hitta i tidigare hiphop-grupper.

Bästa spår: Rainy dayz

Utlåtande: Riktigt dåligt

The Smashing Pumpkins :: Mellon Collie and the Infinite Sadness [1995]
01. Mellon Collie and the Infinite Sadness
02. Tonight, Tonight
03. Jellybelly
04. Zero
05. Here Is No Why
06. Bullet with Butterfly Wings
07. To Forgive
08. Fuck You (An Ode to No One)
09. Love
10. Cupid de Locke
11. Galapogos
12. Muzzle
13. Porcelina of the Vast Oceans
14. Take Me Down
15. Where Boys Fear to Tread
16. Bodies
17. Thirty-Three
18. In the Arms of Sleep
19. 1979
20. Tales of a Scorched Earth
21. Thru the Eyes of Ruby
22. Stumbleine
23. X.Y.U.
24. We Only Come Out at Night
25. Beautiful
26. Lily (My One and Only)
27. By Starlight
28. Farewell and Goodnight

791 The Smashing Pumpkins :: Mellon Collie and the Infinite Sadness [1995]


Detta är ett dubbelalbum och generellt sett så tycker jag att det blir lite för mycket. Jag har inte haft tillräckligt med fokus i två timmar för att se om det hänger ihop på något bra sätt förutom att jag hör att inledningsspåret Mellon Collie and the infinite sadness och avslutningen i Farewell and goodnight är samma och således knyter ihop allt. Det spänner över väldigt olika musikstilar där Tonight, tonight lutar lite mot enkel pop till låten som kommer efter Jellybelly som är riktigt tung. Någonstans där mittemellan hamnar Zero som kanske är det som tilltalar mig allra mest av det de erbjuder. Love skiljer sig en del med sitt lite konstiga basljud(?) och är dessutom ganska långsam. Givetvis finns det britpop instoppat också. Konstigt vore väl annars för den rör sig ändå i trakterna av distade gitarrer och då är Muzzle ett typexempel. En låt som är som en hel musikal är Porcelina of the vast oceans inte minst för att den är nio minuter lång och har väldigt tysta partier och fet rock också. Den andra plattan känns mer hitorienterad och där dyker också, den största hiten((?), 1979 upp. Inte minst längden på plattan gör att det tar ett tag att ta till sig allt men det känns som att den växer hela tiden. Lite i mastigaste laget dock.

Bästa spår: Zero

Utlåtande: Förstår att man vill ha det till en klassiker

Chemical Brothers :: Exit Planet Dust [1995]
01. Leave Home
02. In Dust We Trust
03. Song to the Siren
04. Three Little Birdies Down Beats
05. Fuck Up Beats
06. Chemical Beats
07. Chico's Groove
08. One Too Many Mornings
09. Life Is Sweet
10. Playground for a Wedgeless Firm
11. Alive Alone

793 Chemical Brothers :: Exit Planet Dust [1995]


Bandet är absolut känt för mig och jag har nog också koll på hur det låter men det är å andra sidan inte min bag, alltså är det nytt! De kom med technovågen och har således passerat mig ganska obemärkt. Det funkar ändå ganska OK eftersom det är elektronisk musik och innovativt, fortfarande tycker jag, på sina håll. I princip är det mesta instrumentalt vilket gör att jag inte tycker det är så intressant i längden. Den låt som kanske gör sig gällande som den mest signifikanta för genren är Song to the siren inte minst för sin användning av en siren. Det faktum att i stort sett alla låtarna är sammanmixade gör också att upplevelsen blir väldigt mycket mer som det är tänkt att musiken ska upplevas: Utan stopp! Allt är verkligen inte stöpt i samma form utan det finns ganska mycket skillnader men jag gillar nog de techno-typiska mest ändå. En låt som ändå sticker ut och får mitt gillande är One too many mornings mest sitt lite lugnare tempo och flipprande, sugande basgång och luftiga kör. Men i det stora hela så tycker jag inte att detta funkar som lyssnarmusik utan ska nog enbart upplevas i rätt miljö.

Bästa spår: One too many mornings

Utlåtande: Det blir för tjatigt