Kategoriarkiv: 1996

The Charlatans :: Tellin’ Stories [1996]
01. With No Shoes
02. North Country Boy
03. Tellin' Stories
04. One to Another
05. You're a Big Girl Now
06. How Can You Leave Us
07. Area 51
08. How High
09. Only Teethin'
10. Get on It
11. Rob's Theme

825 The Charlatans :: Tellin’ Stories [1996]


Det går inte många takter av första låten With no shoes innan jag både har fått associationer till Fåret Shauns signatur och sedan lite mer tydligt Alanis Morissettes All I really want. Sången är lite avmätt men rytmgitarren är grym med en snygg wow-wow. Tellin’ stories har ett luftigare ljud och lite bättre sång men behåller ändå det hårda. I One to another kommer det in ett tungt piano i den redan tunga ljudbilden och då känns det lite mer dynamiskt. Det blir mer akustiskt i You’re a big girl now med en framträdande akustisk gitarr som sticker ut ganska mycket från de andra låtarna. Area 51 är instrumental och lite mörkare men också lekfull med en hel keyboardfills och orgel som ligger i bakgrunden och petar. De sista låtarna tappar lite, inte minst för att jag tycker mig höra lite Oasis och lite Bob Dylan, men överlag är det väldigt mycket bra med tunga gitarrer, fräck orgel, tjockt trumkomp fast sången önskar jag mig mer av.

Bästa spår: One to another

Utlåtande: Det saknas en riktig hitlåt men jag gillar deras sound väldigt mycket

Screaming Trees :: Dust [1996]
01. Halo of Ashes
02. All I Know
03. Look at You
04. Dying Days
05. Make My Mind
06. Sworn and Broken
07. Witness
08. Traveler
09. Dime Western
10. Gospel Plow

808 Screaming Trees :: Dust [1996]


Det är skönt att höra att det fortfarande görs så kallat vanlig musik mitt bland all drum’n’bass och annat nytt. Här är det ganska basic rock men inte speciellt hårt. Jag blir ganska intresserad direkt för att en sitar är väldigt framträdande i Halo of ashes och det är så där lagom skitigt. Det känns som att man har tänkt till och vill göra något som inte bara så enkelt. Lite mer basic är All I know men det finns ändå en tanke mer än att det bara ska vara skränigt för de spelar bra och ljudet är ändå OK. När de då i nästa spår, Look at you, istället är lågmälda i introt så finns det redan nu en dynamik i plattan som gör att jag gillar det. I Make my mind gillar jag de ganska skrikande gitarrerna. Lite mer tveksam är jag till Farfisan som gör sig hörd i Sworn and broken men om inte annat så bryter den också av det som skulle kunna vara ett mullrande vanligt rockband. Det blir möjligen lite tyngre och mer dystert vad plattan lider men det hänger ihop. Sist ut är Gospel plow och det introt gillar jag inte för det är för konstigt men annars har den lite taktmässiga svängningar som jag gillar. Allt som allt är den en väldigt bra rockplatta men som många andra finns det ingen hit som hugger tag i mig men jag borde kanske lyssna på den hemma i högtalare istället för att kunna ta till mig den på ett rockigare sätt.

Bästa spår: Halo of ashes

Utlåtande: Ett bra band men inte tillräckligt

Super Furry Animals :: Fuzzy Logic [1996]
01. God! Show Me Magic
02. Fuzzy Birds
03. Something 4 the Weekend
04. Frisbee
05. Hometown Unicorn
06. Gathering Moss
07. If You Don't Want Me to Destroy You
08. Bad Behaviour
09. Mario Man
10. Hangin' with Howard Marks
11. Long Gone
12. For Now and Ever

809 Super Furry Animals :: Fuzzy Logic [1996]


Det finns väl en aning Lenny Kravitz wannabees i detta men de är på inget sätt några kopior. Det är den retro-lika känslan som är lika men är mina ögon en skön producent-grej. Även om det är väldigt mycket distade gitarrer som går genom hela plattan så är det också sången som är behållningen. Snygg sång men de strösslar med coola körpartier hela tiden och det gör också sitt till för att man ska få lite sextiotalskänsla. De långsamma låtarna som Fuzzy birds, Hometown unicorn och Gathering moss blir aningen för sliskiga men å andra sidan får man höra stråkar så det är väldigt snyggt producerat. Många av de andra sångerna går väl ändå mot indie-hållet och där är väl Frisbee mest framträdande men lite mer rockig är till exempel Bad behaviour. De kommer nog ändå till sin rätt allra bäst i låtar som är mid-tempo för då kommer kommer alla finesser fram liksom sången. Bäst exempel på det är nog Hangin’ with Howard Marks men det är nog inte den bästa låten ändå. Det är absolut bra men sticker ändå inte ut tillräckligt för att jag verkligen ska hoppa till.

Bästa spår: Something for the weekend

Utlåtande: Pälsen är ganska välborstad och mjuk på den här plattan

Fatboy Slim :: Better Living Through Chemistry [1996]
01. Song for Lindy
02. Santa Cruz
03. Going Out of My Head
04. The Weekend Starts Here
05. Everybody Needs a 303
06. Give the Po' Man a Break
07. 10th & Crenshaw
08. First Down
09. Punk to Funk
10. The Sound of Milwauke

810 Fatboy Slim :: Better Living Through Chemistry [1996]


Då är det dags för beats och dansmusik igen. Jag får lite feeling direkt av The Prodigy men det är väl helt OK att Det influerar i Song for Lindy. Det elektroniska tar över lite mer i Santa Cruz och jag gillar också att beatsen inte tar över lika mycket. Det är förväntat i stort sett att låtarna är ösregnslånga för det följer med genren. Det blir ett av de stora problemen med till exempel The weekend starts here för i mina öron blir det bara monotont och händelsefattigt i nästan sju minuter. Det låter faktiskt lite hit om Going out of my head inte minst tack vare den (antagligen) samplade gitarren som är grym. Dessvärre är det inte så mycket som sticker ut utan det känns rätt så slätstruket och det inte minst för att det är helt instrumentalt. Men undantagen är nämnda och även First down svänger rejält. Jag gillar stegrandet i Punk to funk men mycket till låt är det inte dessvärre. Ganska kul är också The sound of Milwaukee med en riktigt cool rhythm guitar. Sammanfattningen blir en variant på något som är sagt innan. Jag blir inte imponerad men vid rätt tillfälle så är det inte galet.

Bästa spår: Going out of ny head

Utlåtande: Monotont men möjligen måttligt musikaliskt

Dr. Octagon :: Dr. Octagonecologyst [1996]
01. Intro
02. 3000
03. I Got to Tell You
04. Earth People
05. No Awareness
06. Technical Difficulties
07. General Hospital
08. Blue Flowers
09. A Visit to the Gynecologyst
10. Bear Witness
11. Dr. Octagon
12. Girl Let Me Touch You
13. I'm Destructive
14. Wild and Crazy
15. Elective Surgery
16. On Production
17. Biology 101
18. Earth People (Earth Planet Mix) 19. Waiting List

811 Dr. Octagon :: Dr. Octagonecologyst [1996]


Så klart en hiphop-platta ytterligare med ett obskyrt Intro. Snygg sampling av det klassiska stycket i varje fall i I got to tell you. Min gissning är att detta hamnar på västkusten efter det låter så soft som det gör. Det bästa med westcoast är att det inte är så argt. Det känns mycket mer surfing och sol istället för gamla skyskrapor och snöstorm vilket jag rent generellt också föredrar. Eftersom det låter gladare så är det också aningen roligare än arg-hiphop. I Technical difficulties blir dock rappen lite för staccato och trist. A visit to the gynocologist blir alldeles för bisarr och texten har helt enkelt ingen som helst finess utan är bara porrig, till vilken nytta? Tonen i musiken svänger också över till lite hårdare feeling efter halva så då tappar de bort mig helt. Dr. Octagon är till exempel alldeles för monoton och o-rolig. För en gångs skull så reagerar över texterna också som alldeles för många gånger rör det nämnda ämnet. Jag tycker det är ganska beige att uttrycka sig när det går att använda språket mycket bättre än så. Lite får jag backa på den andra halvan av plattan dock. Väldigt bra både vad gäller sampling, rockighet, rap och som helhet är I’m destructive som faktiskt är den tuffaste låten på albumet. Det avslutas ganska lugnt och lagom i Waiting där de hittar tillbaka till där plattan startade men jag är fortfarande ingen fan av hiphop, dessvärre.

Bästa spår: Earth people

Utlåtande: Oavsett hur bra i sin genre det är så funkar det inte för mig

Tortoise :: Millions Now Living Will Never Die [1996]
01. Djed
02. Glass Museum
03. A Survey
04. The Taut and Tame
05. Dear Grandma and Grandpa
06. Along the Banks of Rivers

813 Tortoise :: Millions Now Living Will Never Die [1996]


Mja, det är mest ett experiment och utan att tillföra så mycket nytt. Eller så har jag själv kommit vidare så pass mycket och känner att detta är väldigt daterat. Djed är tjugo minuter ljudtester och någonstans mitt i låter det dessutom som om det var fel på ”låten”. Det blir lite bättre sedan även om ambitionen känns lite som att de siktar på Pink Floyd, dvs det är lite flummigt, överambitiöst, hyfsat producerat men de når inte riktigt fram. Glass museum låter väldigt mycket så som något som flyter omkring ganska skönt. Den flummiga biten tar vid mer i A survey som väl i princip bara är bas genom hela låten på olika sätt. Men så mycket till undersökning av bas är det inte tycker jag. Det är mer gammaldags i The taut and tame med virvlande vispar och en xylofon och jag vet inte. Den schyssta ambitionen i början avtar och gör albumet ganska trist till slut ändå.

Bästa spår: Glass museum

Utlåtande: Det saknar spets, har lite ambition men känns mossigt

Beck :: Odelay [1996]
01. Devils Haircut
02. Hotwax
03. Lord Only Knows
04. The New Pollution
05. Derelict
06. Novacane
07. Jack-Ass
08. Where It's At
09. Minus
10. Sissyneck
11. Readymade
12. High 5 (Rock the Catskills)
13. Ramshackle

814 Beck :: Odelay [1996]


Min tidigare bild av Beck var en ganska trist uppenbarelse med såsiga låtar fast visst lyssningsvärde. Här har det dragit åt något annat och inte minst inslagen av rap drar mitt betyg. Det spretar otroligt så jag får inget grepp över huvud taget. Då kan jag ändå tycka att till exempel The new pollution börjar ganska kul och är en schysst låt men inte mer. Istället är Derelict bara märklig och med rätt skitigt och trist sound. Jag gillar definitivt inte den distade rösten/rappen i Novacane men däremot är samplingarna coola. I all sin enkelhet så är Jack-ass ganska bra med ett enkelt komp och en del munspel på slutet. I korgen ”Att kastas” hamnar direkt Minus! I sammanhanget med så många dåliga låtar så blir den country-inspirerade Sissyneck ganska bra med åtminstone en snygg slide. Det bästa med Readymade och High 5 är dessvärre samplingarna. Snyggaste låten är nog Ramshackle med akustisk gitarr och ståbas(?). Bäst är ändå Hotwax i strid med mitt val.

Bästa spår: Lord only knows

Utlåtande: För mycket är kass men en del gillar jag

Stereolab :: Emperor Tomato Ketchup [1996]
01. Metronomic Underground
02. Cybele's Reverie
03. Percolator
04. Les Yper-Sound
05. Spark Plug
06. OLV 26
07. The Noise of Carpet
08. Tomorrow Is Already Here
09. Emperor Tomato Ketchup
10. Monstre Sacre
11. Motoroller Scalatron
12. Slow Fast Hazel
13. Anonymous Collective

812 Stereolab :: Emperor Tomato Ketchup [1996]


Jag tycker att detta är ganska kul till en del. Jag kan inte påstå att det är en fröjd att lyssna på ur en rent musikalisk synvinkel men det finns en lekfullhet som hörs ganska tydligt. Spännvidden på musiken är ganska bred också. Bara de två första låtarna där Metronomic underground känns rätt så experimentell och Cybele’s reverie mer traditionell ger den dynamik som man vill ha på ett album. Sen är båda låtarna lite för långa och enformiga för att fastna på riktigt. Det är då väldigt ”befriande” med Spark plug som är två och en halv minut och svänger helt enkelt. Monotont och elektroniskt är Olv 26 men jag gillar soundet till skillnad mot The noise of carpet som är för enkel rock. Titelspåret, Emperor Tomato Ketchup är uptempo och ganska OK tycker jag. De är inte några melodimästare direkt utan det ovissa som gör att det blir lite spännande att lyssna, men sånt håller inte i längden tycker jag i varje fall. Lite elakt är att säga att den sista låten talar för alla de andra, Anonymous collective.

Bästa spår: Spark plug

Utlåtande: Ja det är ganska anonymt

Belle And Sebastian :: Tigermilk [1996]
01. The State I Am In
02. Expectations
03. She's Losing It
04. You're Just a Baby
05. Electronic Renaissance
06. I Could Be Dreaming
07. We Rule the School
08. My Wandering Days Are Over
09. I Don't Love Anyone
10. Mary Jo

815 Belle And Sebastian :: Tigermilk [1996]


Melodiska låtar med snygg musik och bra sång är det snabba omdömet. Jag tror att jag tänkte mig att det skulle låta ungefär som det gör i The state I am in som har en tydlig singer-songwriter-identitet. Det hänger med i Expectations fast med lite bättre tempo och en skön latino-känsla med lite trumpet-fills. Det är inte förrän Electronic renaissance som det byter spår totalt med tydliga programmerade trummor och ett fullt elektroniskt ljud. Jag gillar det kanske med undantag av rymdrösten. Det här elektroniska är ju inte direkt synonymt längre med rymdforskning och annat tekniskt väldigt avancerat. Det blir lite för glättigt för mig i I could be dreaming som känns lite som en sextiotals-pastisch men det går inte att säga att den är dålig. Dessvärre kommer det ett par låtar till som låter åt det hållet så det är inte förrän i I don’t love anyone som det lyfter lite igen. En enkel indie-låt, akustisk gitarr med en del tacky fills. Avslutningen är också ganska snygg med en liten stråkkvartett som lyfter upp det snygga pianot och i övrigt lågmälda musicerandet.

Bästa spår: Electronic renaissance

Utlåtande: Antagligen en brudmagnet men det blir lite för slätstruket för mig

DJ Shadow :: Endtroducing [1996]
01. Best Foot Forward
02. Building Steam with a Grain of Salt
03. The Number Song
04. Changeling / Transmission 1
05. What Does Your Soul Look Like (Part 4)
06. Untitled
07. Stem/Long Stem / Transmission 2
08. Mutual Slump
09. Organ Donor
10. Why Hip Hop Sucks in '96
11. Midnight in a Perfect World
12. Napalm Brain/Scatter Brain
13. What Does Your Soul Look Like (Part 1 – Blue Sky Revisit) / Transmission 3

816 DJ Shadow :: Endtroducing [1996]


Äntligen lite rolig musik igen fast det hörs ändå att det ligger väl i tiden med hiphop och en del andra trender som jag inte kunde namnet på då heller. Det är samma märkliga sätt att plocka ihop ett album som de arga rapparna har med små korta mellanspel instoppade mellan de för långa låtarna. Det börjar schysst med Building steam with a grain of salt som är snygg och dramatisk och håller hela vägen i nästan sju minuter. Likaså är den lite tuffare stilen i The number song heller inte fel för det är lekfullt och fullt med kul instick. Ibland blir det väl lite varning för att vara aningen mycket massage mystik och ambient över det hela men just blandningen med trip hop är kanske det som gör att det är intressant ändå. Stem visar det ganska bra tycker jag men det är inte lyssnarmusik direkt utan mer bakgrund eller städmusik kanske? En av de mer ”normala” låtarna är What does your soul look like men utan sång men med riktigt bra scratching och ett skönt gung helt enkelt. Garanterat jobbigare är Mutual slump som är ren kakofoni tycker jag och även om det mesta är lyssningsbart på plattan så är det ett misch-masch av grejor som gör att jag inte kommer att ta den med mig till min favoritback.

Bästa spår: Building steam with a grain of salt

Utlåtande: Ett hopkok av saker som ger ett brokigt intryck