Kategoriarkiv: 1997

Spiritualized :: Ladies & Gentlemen We Are Floating In Space [1997]
01. Ladies and Gentlemen We Are Floating In Space (Can't Help Falling In Love)
02. Come Together
03. I Think I'm in Love
04. All of My Thoughts
05. Stay with Me
06. Electricity
07. Home of the Brave
08. The Individual
09. Broken Heart
10. No God Only Religion
11. Cool Waves
12. Cop Shoot Cop…

859 Spiritualized :: Ladies & Gentlemen We Are Floating In Space [1997]


Inledningsspåret Ladies and Gentlemen We Are Floating In Space är snyggt och ganska suggestivt på något sätt. Jag hör lite Missionary man av Eurythmics i Come Together men den lyfter liksom aldrig. I Think I’m in Love och All of My Thoughts får mig att känna att de har siktat på att göra någon form av konceptalbum och den tanken stannar kvar inte minst med tanke på längden av en del låtar. Titeldelen Floating In Space är ganska talande för många av låtarna för jag får en känsla av att sväva iväg i de flyktiga synt/orgel-mattorna. Stay With Me är typiskt sådan. The Individual är ett enda långt intro eller outro vad man nu väljer. Man väntar på inräkning eller avslag som aldrig kommer medan man lyssnar på något som låter som delfinprat mitt i slamret. Det finns ganska många hyfsat bra låtar här men ingen som riktigt sticker ut tycker jag. Det beror lite på att sången är förhållandevis slätstruken och att många av låtarna bara ”flyter iväg”. Kanske är det de snygga stråkarna och det finstämda i Broken Heart som ändå lägger denna i topp på en platta som är mycket lyssningsbar. Varför en låt heter No God, Only Religion går så klart att grubbla över, inte minst eftersom den är slamrig rakt igenom men jag lämnar det därhän. Likaså gör jag med det ganska omöjliga, 17 minuter långa avslutningsspåret Cop Shoot Cop…

Bästa spår: Broken Heart

Utlåtande: Spejsigt och coolt med distade gitarrer om vartannat

Blur :: Blur [1997]
01. Beetlebum
02. Song 2
03. Country Sad Ballad Man
04. M.O.R.
05. On Your Own
06. Theme from Retro
07. You're So Great
08. Death of a Party
09. Chinese Bombs
10. I'm Just a Killer for Your Love
11. Look Inside America
12. Strange News from Another Star
13. Movin' On
14. Essex Dogs

837 Blur :: Blur [1997]


Ytterligare en platta med Blur och det är också ett nytt steg i britpopen. Det finns låtar som fortfarande är ganska stiltypiska och Beetlebum är kanske en. Konstigt nog, kanske så är plattans hit Song 2 definitivt inte sådan. Det är väl snarare något mellanting mellan skatepunk och grunge. Lika märklig är nog Country sad ballad man som låter väldigt mycket som den heter fast med en konstig falsettröst. Jag fastnar lite för Death of a party som låter en hel del som Gorillaz som inte fötts ännu. Och det finns ju en ”liten” koppling till sångaren Damon Albarn… Fruktansvärt enerverande är I’m just a killer för your love med distad röst och tydliga glidningar på gitarrsträngarna som skriker i mina öron. Och det verkar som att det verkligen ska vara så. Överlag så är detta ganska många steg bort från den glada men eftertänksamma popen som de gjort tidigare och jag kan inte påstå att det är en förbättring.

Bästa spår: Death of a party

Utlåtande: Ett steg tillbaka mot gammaldags skrän

Radiohead :: OK Computer [1997]
01. Airbag
02. Paranoid Android
03. Subterranean Homesick Alien
04. Exit Music (For a Film)
05. Let Down
06. Karma Police
07. Fitter Happier
08. Electioneering
09. Climbing Up the Walls
10. No Surprises
11. Lucky
12. The Tourist

838 Radiohead :: OK Computer [1997]


Detta är ganska snyggt och lättlyssnat men är det bara bandnamnet som gör att det känns som radioskval? Lite snällare sagt så är det väl radiorock. Ändå är det inte förrän Exit Music som är väldigt stillsam som jag fastnar lite mer. En enkel och lågmäld gitarrballad som bara är vacker helt enkelt. Let down ökar tempot aningen och slänger in lite sextiotalsfeeling med en Rickenbacker-gitarr(?) men det är ingen hit. Det är heller inte Fitter happier som är ett sådant ljudexperiment som jag inte förstår mig på. Det finns visst lite britpop emellanåt i detta precis som jag nämnde om en av deras tidigare plattor och Karma police är en sådan. Det blir mer osnyggt på slutet med skrän i Electioneering och falsksång och oljud i Climbing up the walls så de är smarta som stoppar in No surprises som är precis raka motsatsen med rena toner och sång. Faktum är att de avslutar värdigt också för The tourist är vacker men i princip är en vaggvisa så långsam den är.

Bästa spår: Subterranean homesick alien

Utlåtande: På en rockklubb hade jag mer än gärna lyssnat på detta men hemma, nää

Finlay Quaye :: Maverick a strike [1997]
01. Ultra Stimulation
02. It's Great When We're Together
03. Sunday Shining
04. Even After All
05. Ride On And Turn The People On
06. The Way Of The Explosive
07. Your Love Gets Sweeter
08. Supreme I Preme
09. Sweet And Loving Man
10. Red Rolled And Seen
11. Falling
12. I Need A Lover
13. Maverick A Strike

839 Finlay Quaye :: Maverick a strike [1997]


Det börjar med riktig tunggungreggae i Ultra stimulation men utvecklar sig fint och redan Sunday shining är en skön souldänga med bra blås. Jag blir ganska glad av det mesta för det är snyggt musikaliskt och brett. Even after all är en lugn låt med en catchy basgång och direkt efter det kommer en dansant och halvgalen Ride on and turn the people on. I överkant för glad, nästan, är Sweet and loving man men det går inte att låta bli att gunga med. Jag vet inte om det är som att jag tappar intresset sedan eller om låtarna faktiskt blir sämre för jag kickas inte igång lika mycket.

Bästa spår: Sunday shining

Utlåtande: Ganska glatt och kul för jag blir ändå glad

Missy Misdemeanor Elliott :: Supa dupa fly [1997]
01. Busta's Intro
02. Hit Em wit da Hee
03. Sock It 2 Me
04. The Rain (Supa Dupa Fly)
05. Beep Me 911
06. They Don't Wanna Fuck wit Me
07. Pass da Blunt
08. Bite Our Style (Interlude)
09. Friendly Skies
10. Best Friends
11. Don't Be Commin' (In My Face)
12. Izzy Izzy Ahh
13. Why You Hurt Me
14. I'm Talkin'
15. Gettaway
16. Busta's Outro
17. Missy's Finale

840 Missy Misdemeanor Elliott :: Supa dupa fly [1997]


Precis som i fallet med Fugees så blir detta hiphop med en helt annan profil än de grupper med bara män eller en ensam man för här slipper man det överdrivet(?) arga tonfallet. Sen är det ändå ganska kul att Busta Rhymes gör ett intro för han är bara för mycket. Jag hade dock förväntat mig ett par spår med lite mer hitpotential i mina öron. Det är många låtar med rätt så lågt tempo och de är ganska OK och gör också att jag känner att de är ett hyffsat bakgrundsskval men inte ens The rain där de snott refrängen från I can’t stand the rain lyfter speciellt. Då är istället Beep me 911 roligare som har aningen högre tempo. Raka motsatsen är Friendly skies som är sirapsseg och även om det är ganska snyggt så är det också trist. Det är dock väldigt skönt att slippa tematänket på albumet som de flesta hiphop-album haft.

Bästa spår: Beep me 911

Utlåtande: Bland hiphop hamnar det högt men generellt inte

Chemical Brothers :: Dig your own hole [1997]
01. Block Rockin' Beats
02. Dig Your Own Hole
03. Elektrobank
04. Piku
05. Setting Sun
06. It Doesn't Matter
07. Don't Stop the Rock
08. Get Up on It Like This
09. Lost in the K-Hole
10. Where Do I Begin
11. The Private Psychedelic Reel

841 Chemical Brothers :: Dig your own hole [1997]


Igen en musikstil som jag inte känner mig så hemma i även om jag troligen stött på den på dansgolvet när den kom ut. För detta är först och främst dansmusik i samma anda som Prodigy, elektronisk och i grund och botten instrumental. Jag känner i stora drag att detta är ganska ointressant för det händer för lite. Det är långa låtar med långa sjok av slingor som aldrig bygger upp till något utan bara maler. Ibland görs ett hopp till en något mer intensiv del men som i allmänhet också en upprepad slinga. Det går i någon mån också att säga att låtarna ibland är galna och det finns absolut ingen gräns för vilka konstiga ljud eller annat som man kan stoppa in. Främst gilar jag nog Elektrobank och Don’t stop the rock för att det uppfyller mina förväntningar hur det ska låta men det är ändå roligare med en låt med text som Setting sun. Det skönaste beatet hittar jag i Lost in the K hole där jag speciellt gillar leken med hi-haten. Fast att enbart lyssna på detta och inte göra något annat samtidigt är inte möjligt.

Bästa spår: Setting sun

Utlåtande: Monotont på repeat

Primal Scream :: Vanishing point [1997]
01. Burning Wheel
02. Get Duffy
03. Kowalski
04. Star
05. If They Move, Kill 'Em
06. Out of the Void
07. Stuka
08. Medication
09. Motörhead
10. Trainspotting
11. Long Life

842 Primal Scream :: Vanishing point [1997]


Överlag ligger det en hel del electronica i de här låtarna men även ganska ruffig, långsam rock. Burning wheel och Kowalski blandar det ganska bra. Däremot går Get Duffy och Star mer i enbart electronicans tecken. Jag vet inte om jag svär i kyrkan när jag säger att If they move kill ’em har en del likt med U2’s The fly, inte minst beatet och gitarren men även det lite experimentella. Jag kan känna att det stämmer överens på flera andra låtar också att de utforskar och flyter inte direkt med. Då känns det märkligt när Medication kommer för den får mig snarast att tänka på Rolling Stones än något annat. Bra val av titel är Motorhead för det är rockigt och skränigt men bra mycket sämre än vad titel skvallrar om. Skönaste gunget hittas i Trainspotting men den är för lång precis som några andra låtar. Synd är det att de slutar med falsksång i Long life.

Bästa spår: Trainspotting

Utlåtande: Det spretar för mycket så jag har inget klart grepp om det

Robert Wyatt :: Shleep [1997]
01. Heaps of Sheeps
02. The Duchess
03. Maryan
04. Was a Friend
05. Free Will and Testament
06. September the Ninth
07. Alien
08. Out of Season
09. A Sunday in Madrid
10. Blues in Bob Minor
11. The Whole Point of No Return

843 Robert Wyatt :: Shleep [1997]


Detta är verkligen musik som det inte riktigt finns plats för i mina öron. Om den är ungefär som i öppningsspåret Heaps of sheeps så går det att lyssna på om än inte med någon speciell glädje men är den som The duchess så mår man mest lite illa. Fast värst kanske ändå är den ”mellanmjölksliknande” halvtråkiga och småsura sång som finns i flera olika låtar. Jag blir inte mer positiv heller när fem av de tio låtarna ligger på sex minuter eller nästan.

Bästa spår: Heaps of sheeps

Utlåtande: Men herregud vad sömnigt det är

David Holmes :: Let’s get killed [1997]
01. Listen
02. My Mate Paul
03. Let's Get Killed
04. Gritty Shaker
05. Head Rush on Lafayette
06. Rodney Yates
07. Radio 7
08. The Parcus & Madder Show
09. Slashers Revenge
10. Freaknik
11. Caddell Returns
12. Don't Die Just Yet
13. For You

844 David Holmes :: Let’s get killed [1997]


Det står att detta ska vara trip-hop och jag är inte den som säger emot. Det är en stil som jag aldrig anammat namnet på och då inte har någon som helst relation till. Jag blir inte direkt mer övertygad när jag ser att fyra av de tretton låtarna är cirka en minut eller kortare medan de andra nio är mellan fem minuter och sju och en halv. Det är egentligen inte dåligt men mest bara slätstruket och lite ”tråkigt” är det när det första jag spänner upp öronen för är Radio 7 som är en cover på Bond-temat. Men det är ändå så att musiken generellt sett är OK fast för mig är det verkligen inga hittar. Något bättre än mesost är Slashers revenge men annars sticker inte mycket ut, vare sig vassa eller mjuka fladdriga grejor… Lite dramatiskt blev det också i Don’t die just yet med stråkar, domedagskör och en rätt distad gitarr.

Bästa spår: Radio 7

Utlåtande: 50 nyanser av beige

Sleater-Kinney :: Dig me out [1997]
01. Dig Me Out
02. One More Hour
03. Turn It On
04. The Drama You've Been Craving
05. Heart Factory
06. Words and Guitar
07. It's Enough
08. Little Babies
09. Not What You Want
10. Buy Her Candy
11. Things You Say
12. Dance Song '97
13. Jenny

845 Sleater-Kinney :: Dig me out [1997]


Ganska skrikig rock där tyvärr den kvinnliga sångerskans gälla röst skär i märgen på mig. Sen är det ändå alldeles för enkel rock för att jag ska bli intresserad men då kunde en duktig kvinnlig sångerska fällt avgörande till det bättre. Jag har lite svårt att skilja på låtarna för det är full patte hela tiden. Jag tror att de är lite före Sahara Hotnights så möjligen har de blivit inspirerade av dem. Men jag får ingen inspiration av detta. Lite ljus i mörkret blev det av Dance song ’97 med aningen fetare gitarrer men det löjliga Farfisan drar ner det igen lite. Jag kan nog leva utan detta tror jag.

Bästa spår: Buy her candy

Utlåtande: Jag är inte speciellt bekväm med att lyssna på detta enkla sound