Kategoriarkiv: 1957

Thelonious Monk :: Brilliant Corners [1957]
01. Brilliant Corners
02. Ba-lue Bolivar Ba-lues-are
03. Pannonica
04. I Surrender, Dear
05. Bemsha Swing

010 Thelonious Monk :: Brilliant Corners [1957]


Detta är ett namn som jag har sett ett otal gånger när jag letat noter på biblioteket men aldrig haft en aning om vad det är. Det är inget jag ångrar när jag satte tänderna i det här. Det kom ordentligt med vatten på jazzkvarnen… Titellåten är ett überstressat hopkok av instrumentalistpartier som inte säger mig ett dugg. Som utplockade partier kan jag uppskatta musikernas tekniska kunnande men som musik går det inte att lyssna på! Egentligen är det inte något annorlunda med de andra fyra spåren men Pannonica känns aningen bättre där jag återigen får upp en bild av en rökig klubb från 50-talet i mitt inre. I surrender, dear är som hämtat från vilken cocktailbar som helst.

Bästa spår: I surrender, dear

Utlåtande: Detta är min sinnebild av jazz. Och det är inget positivt med det...

The Crickets :: The ’Chirping’ Crickets [1957]
01. Oh Boy
02. Not Fade Away
03. You've Got Love
04. Maybe Baby
05. It's Too Late
06. Tell Me How
07. That'll Be The Day
08. I'm Looking For Someone To Love
09. An Empty Cup (And A Broken Date)
10. Send Me Some Lovin'
11. Last Night
12. Rock Me My Baby

008 The Crickets :: The ’Chirping’ Crickets [1957]


Back to basics… Jag vet inte om Buddy Holly också råkade ut för skrikande tonårstjejer men i så fall har jag svårt att se det framför mig. Dessa svärmorsdrömmar i beige kavaj och röd slips som spelar tyst och lugnt och doa-doa-doa-aaaaaaaaaaaaar sig genom låtarna gör inte inte någon förargad. That’ll Be The Day är en bra låt och skulle passa i vilket coverbands repertoar som helst men sedan tycker jag att det är ganska slätstruket rakt genom förutom Not Fade Away som är lite annorlunda rytmiskt och därmed aningen mer intressant.

Bästa spår: Not Fade Away

Utlåtande: Mest bara trist

Count Basie :: The Atomic Mr. Basie [1957]
01. Kid from Red Bank
02. Duet
03. After Supper
04. Flight of the Foo Birds
05. Double-O
06. Teddy the Toad
07. Whirlybird
08. Midnite Blue
09. Splanky
10. Fantail
11. Lil' Darlin

009 Count Basie :: The Atomic Mr. Basie [1957]


Jag vet inte om termen speed-jazz finns men denna plattan börjar på detta vis. Finessen är att storbandet ändå håller sig inom gränsen för det melodiska även om jazzsvängarna tas ut rejält emellanåt. Här finns det en skön melodi för det mesta och även om det lyser genom jazz så funkar det fantastiskt bra.

Flight of the Foo Birds har jag faktiskt redan hört men då var det helt utan instrument med The Real Group men det är faktiskt ganska likt, dvs de har gjort sina a cappella-version väldigt bra. Även Whirly-Bird är igenkännd som signatur för det gamla teveprogrammet Tekniskt Magasin (det med fem orunda kugghjul som snurrar till just denna låten i signaturen…). Ytterligare kända alster är Splanky som är en laidback pärla som så småningom kommer igång med ett blås som är tungt och har en hook som sitter sedan innan. Trots allt en trevlig upplevelse och bra uppdatering av mina kunskaper på sådant jag faktiskt hört.

Bästa spår: Splanky

Utlåtande: Greven regerar för en stund åtminstone

Sabu :: Palo Congo [1957]
01. El Cumbanchero
02. Billumba-Palo Congo
03. Choferito-Plena
04. Asabache
05. Simba
06. Rhapsodia Del Maravilloso
07. Aggo Elegua
08. Tribilin Cantore

011 Sabu :: Palo Congo [1957]


Bongo, bongo, bongo… Detta är framför allt mycket rytm. Dessutom ligger sången väldigt långt bak i mixen så att det är musiken som kommer fram mest. Jag är ganska vilsen på denna musiken för jag tycker det låter latino men också afrikanska rytmer. Mja, detta passar väl i ett karnevalståg eller vid någon bylägereld djupt inne i Amazonas djungel men inte hemma hos mig.

Bästa spår: Tribilin Cantore

Utlåtande: Funkar bra som regndans kanske

Miles Davis :: Birth Of The Cool [1957]
01. Move
02. Jeru
03. Moon Dreams
04. Venus de Milo
05. Budo
06. Deception
07. Godchild
08. Boplicity
09. Rocker
10. Israel
11. Rouge
12. Darn That Dream

012 Miles Davis :: Birth Of The Cool [1957]


Trumpetare av hög klass är nog nästan allt jag vet om denna man. Förutom att han har spelat på Don’t stop me now på Totos platta Fahrenheit.

I mina öron låter detta i princip som ordinärt jazzkomp med trummor, bas och piano medan trumpet och sax skiftar om att ta solopartier. Låtarna är mer lyssningsbara när hela orkestern spelar och det låter mer som att de spelar tillsammans. Men min tanke om att jazz är ett enda långt solo förstärks när man hör hur låtarna slutar. Lite som att: ”Nu har jag solat klart så nu slutar vi”. Tvärt!

Istället för den märkliga, moderna ambient ”jazzen” på alla nytrendiga caféer skulle detta vara ett bättre alternativ. Kvalitetsbakgrundsmusik…

Bästa spår: Rocket

Utlåtande: Intetsägande

Little Richard :: Here’s Little Richard [1957]
01. Tutti Frutti
02. True Fine Mama
03. Can't Believe You Wanna Leave
04. Ready Teddy
05. Baby
06. Slippin' and Slidin' (Peepin' and Hidin')
07. Long Tall Sally
08. Miss Ann
09. Oh Why?
10. Rip It Up
11. Jenny, Jenny
12. She's Got It

014 Little Richard :: Here’s Little Richard [1957]


Lika engagerad som Little Richard ser ut på omslaget känns det som att han är i sången. Skivor spelades ju mer eller mindre in live på den här tiden men här känns det som att det dessutom är inför en entusiastisk publik. Hela plattan skriker spelglädje och har grymt ösig sång. Enkel rock med inlevelse räcker långt och det är inte konstigt att detta är en ikon.

Bästa spår: Rip It Up

Utlåtande: Raka rör räcker riktigt bra

Machito :: Kenya [1957]
01. Wild Jungle
02. Congo Mulence
03. Kenya
04. Oyeme
05. Holiday
06. Cannonology
07. Frenzy
08. Blues A La Machito
09. Conversation
10. Tin Tin Deo
11. Minor Rama
12. Tururato

013 Machito :: Kenya [1957]


Afro-kubansk jazz… Det börjar dock ganska bra med Wild Jungle i ett hej vilt tempo och grymt blås. Det låter nästan lite The Race av Yello. Lite annorlunda harmonier, för mig vill säga, men de är riktigt sköna. Congo Mulence är också riktigt bra men sen börjar det… Så länge de kubanska rytmerna kommer i centrum så är det helt OK men när jazzen tar överhanden är det så är det inte speciellt njutningsbart. Jag får dock lite associationer till James Last och hans orkester från 70-talet. De var lite för mycket hela tiden och inte minst så var konvoluten också direkta referenser till musiken, dvs snygga brudar bara i bikini på någon strand.

Bästa spår: Wild Jungle

Utlåtande: Betydligt bättre än Let's Dance-orkesterns rumba-covers