Kategoriarkiv: 1998

Queens Of The Stone Age :: Queens Of The Stone Age [1998]
01. Regular John
02. Avon
03. If Only
04. Walkin on the Sidewalks
05. You Would Know
06. How to Handle a Rope
07. Mexicola
08. Hispanic Impressions
09. You Can't Quit Me Baby
10. Give the Mule What He Wants
11. I Was a Teenage Hand Model

874 Queens Of The Stone Age :: Queens Of The Stone Age [1998]


Här är det feta gitarrmattor som gäller. Det är frågan om de inte är lite nerstämda på vissa låtar också. Ändå så är det relativt ”ordinär” rock. Men det finns ambitioner i framför allt det instrumentala stycket Hispanola Impressions. Men det börjar hårt och enkelt i Regular John och Avon. Jag tycker absolut att det låter som en snyggare variant av Nirvana, lite mindre explosivt. Walkin’ on the sidewalks är ett bra exempel på det. Lite hårdare är How to handle a rope och Mexicola men sången gör ändå att det blir ett ganska milt intryck. Överlag är sången bra men inte så mycket mer. Men skrik och growl som man skulle kunna förvänta sig till denna musik är det långt från. You can’t quit me, baby börjar med en tung distad bas som jag gillar. Inget fancy men det gungar! Avslutningen, I was a teenage hand model, är dock väldigt annorlunda. Rätt så lugn och helt plötsligt en massa elektroniska ljud bara.

Bästa spår: Mexicola

Utlåtande: Detta är fräckt men inte självklart lättlyssnat

Bob Hund :: Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! [1998]
01. bob hunds 115:e dröm
02. Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss
03. Helgen v. 48
04. Det är nu det börjar
05. Goddag & Adjö
06. Nu är det väl revolution på gång?
07. Raketmaskinen
08. Jag är inte arg
09. bob hund: 1999
10. Jag rear ut min själ
11. bob hunds 115:e sång

861 Bob Hund :: Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! [1998]


Detta är ju en institution bland svenska band men de får väl anses som lite märkliga ändå. Jag tror inte att jag ändrar min uppfattning heller även om en del av det märkliga nog är Thomas Öbergs skånska dialekt lika mycket som de annorlunda texterna. Plattan börjar dock inte alls som jag trott för bob hunds 115:e dröm är som en moderna upplaga av Blues Brotthers Peter Gunn theme. De flesta andra låtar är lite enklare och rakt på och Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss har dessutom grym sång. Han har ett riktigt bra register och kraft bakom även om det kanske blir lite surt emellan. För en gångs skull så är det helt omöjligt att missa texterna och det är väldigt berättande med en stor glimt i ögat eller så är det seriös vardagsrealism kanske. Spelar ingen roll för det funkar ihop med den här musiken. Men det är sällsynt att textraden ”adjö din gamle röv” dyker upp i låtar ändå. Det är kul musik vilket kan vara både bra och dåligt. Det dåliga är att jag inte orkar lyssna ordentligt men till exempel Nu är det väl revolution på gång? gör ofrånkomligt att man drar på smilbanden åtminstone när refrängen kommer igång. Detta är nog också höjdpunkten bland låtarna med sång. Lite synd tycker jag att de instrumentala faktiskt är bättre. Jag kan heller inte säga att de tvunget är bättre live även om de bjuder på väldigt mycket energi då, kanske till och med väl mycket, men om inte annat så passar musiken bättre live än så här.

Ersatte Bob Dylan :: Bootleg Series Vol 4: Live 1966 i den svenska upplagan

Bästa spår: bob hunds 115:e dröm

Utlåtande: Man blir glad så man till och med skrattar ibland

Bob Dylan :: Bootleg Series Vol 4: Live 1966 [1998]
01. She Belongs to Me
02. 4th Time Around
03. Visions of Johanna
04. It's All Over Now, Baby Blue
05. Desolation Row
06. Just Like a Woman
07. Mr. Tambourine Man
08. Tell Me, Momma
09. I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met)
10. Baby, Let Me Follow You Down
11. Just Like Tom Thumb's Blues
12. Leopard-Skin Pill-Box Hat
13. One Too Many Mornings
14. Ballad of a Thin Man
15. Like a Rolling Stone

861 Bob Dylan :: Bootleg Series Vol 4: Live 1966 [1998]


Jag kan inte säga att jag såg fram emot detta trots att den förra Dylan-plattan faktiskt var den bästa hittills. Detta är dock en live-inspelning från 1966 och det är den tiden när jag tycker att han låter som tråkigast. Det är också precis så de första sju låtarna med de två sista som bästa val. Det som sedan är kul är att efter en liten paus så dyker låt 8 upp med en full sättning bakom honom och spelar helt plötsligt rock. Det ger en annan dimension åt låtarna men blir inte speciellt mycket bättre. Både den akustiska delen och den elektrifierade innehåller dessutom hans munspelande vilket är fruktansvärt. Det är sämre än vilken femåring som helst som bara står och andas i ett munspel in-och-ut in-och-ut. Som ”bäst” blir det nog i de ganska traditionella blueslåtarna. Leapard-skin pill-box hat är en och då kommer i varje fall både ett hyfsat gitarrspel fram och en Hammond i bakgrunden som jag gillar. Möjligen placerar sig Like a rolling stone före för att det trots allt är en bättre låt. Men i princip så låter inget bra här och skillnaden från hans studioplattor från den här tiden är marginell inte minst för att han väl spelade in det mesta precis lika live som detta faktiskt är.

Ersatt av Bob Hund :: Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! i den svenska upplagan

Bästa spår: Just like a woman

Utlåtande: Nu får det väl ändå räcka med plattor från denne falsksjungande mistlur

Manu Chao :: Clandestino [1998]
01. Clandestino
02. Desaparecido
03. Bongo Bong
04. Je ne t'aime plus
05. Mentira...
06. Lágrimas de Oro
07. Mama Call
08. Luna y Sol
09. Por el Suelo
10. Welcome to Tijuana
11. Día Luna... Día Pena
12. Malegría
13. La vie à 2
14. Minha Galera
15. La Despedida
16. El Viento

862 Manu Chao :: Clandestino [1998]


cDet är väldigt mycket latino så pass att det känns nästan mer traditionellt emellanåt. Det finns dock ändå ett ganska poppigt anslag i låtarna som gör dem sköna att lyssna på. Att han sjunger på spanska ger en annan dimension åt låtarna men det passar å andra sidan in väldigt väl till den musiken. Men det är inte bara spanska och det finns en tydlig hitlåt, nämligen Bongo bong, och den låter verkligen inte latino och är dessutom på engelska. Dock hänger den ihop med en franska version som heter Je ne t’aime plus. Det som faktiskt är latino svänger bra, det är ju själva poängen, men det är ändå de något mer mainstream, poppiga låtarna som tilltalar mig mer. Till exempel Mentira gungar fram rätt skönt. I längden så går detta ändå utanför min lättlyssningszon. Någon låtar är helt OK i ett större sammanhang men trots att albumet bara är 45 minuter långt så kan jag inte njuta så länge av detta i ett sträck.

Bästa spår: Bongo bong

Utlåtande: Latino är inte det jag hookar in på allra mest

Broder Daniel :: Broder Daniel Forever [1998]
01. I'll Be Gone
02. Dark Heart
03. Old in Just One Day
04. You Bury Me
05. Happy People Never Fantasize
06. Whirlwind
07. The Name Is Broder Daniel
08. Love Doesn't Last
09. Dream My Days Away
10. Time for Us

863 Broder Daniel :: Broder Daniel Forever [1998]


Jag kommer inte ifrån att jag tycker att detta är garagerock, kanske lite förfinad, men dock. Det finns heller ingen finess för det är 100% från början och går aldrig ner. Dynamiken är lika med noll! Det är här som HÅkan Hellström börjar sin bana och även om han bara körar så förstår jag var han har lärt sig att sjunga så surt som han gör. Det Henrik Berggren presterar gör att jag får kalla kårar när jag lyssnar. Sången är hemsk! Hela kombinationen låter som ett skämt där musiken försöker låtar grymt hård och sedan fyller de i med lam sång och mesiga aaaa-körer. Mycket eko, tamburiner och skrikande gitarrer, nej detta är precis lika dåligt som jag föreställde mig det.

Ersatte Billy Bragg & Wilco :: Mermaid Avenue i den svenska upplagan

Bästa spår: Dream my days away

Utlåtande: Plattan är tack och lov bara 34 minuter kort

Billy Bragg & Wilco :: Mermaid Avenue [1998]
01. Walt Whitman's Niece
02. California Stars
03. Way Over Yonder in the Minor Key
04. Birds and Ships
05. Hoodoo Voodoo
06. She Came Along to Me
07. At My Window Sad and Lonely
08. Ingrid Bergman
09. Christ for President
10. I Guess I Planted
11. One by One
12. Eisler on the Go
13. Hesitating Beauty
14. Another Man's Done Gone
15. The Unwelcome Guest

863 Billy Bragg & Wilco :: Mermaid Avenue [1998]


Ja blir verkligen förvånad av detta fast att det drar åt det hållet som jag föreställde mig. Det är en skön blandning av Dylan, Creedence och country med en snygg touch i produktionen pålagd så att allt inte skrapar och skränar. I Birds and ships får han hjälp av en spröd kvinnlig sångerska som bryter av det bredbenta. Lika kul är det att Hoodoo voodoo är rena poplåten (nästan) men den är glad i varje fall i sin framtoning. Det som glädjer mig är spelglädjen som märks så tydligt och innerligheten i framförandet av sångerna. Glad blir man definitivt också av Christ for president som stompar sig fram. Annars är det faktiskt de låtar som uppehåller sig lite i ”mittfåran” som California stars och Hesitating beauty som ger albumet en bra ryggrad att luta sig mot. Nu ska detta vara tonsatta texter av Woody Guthrie men inte desto mindre så är det väl ändå lite lustigt med en låt som heter Ingrid Bergman!? De lyckas dessutom klämma in en väldigt vacker pianoballad Another man’s done gone följt av en i princip lika fin countryballad The unwelcome guest.

Ersatt av Broder Daniel :: Broder Daniel Forever i den svenska upplagan

Bästa spår: California stars

Utlåtande: Lagom poppig country med tydlig spelglädje

Refused :: Shape of punk to come [1998]
01. Worms of the Senses / Faculties of the Skull
02. Liberation Frequency
03. The Deadly Rhythm
04. Summerholidays vs. Punkroutine
05. Bruitist Pome No 5
06. New Noise
07. The Refused Party Program
08. Protest Song '68
09. Refused Are Fuckin' Dead
10. The Shape of Punk to Come
11. Tannhäuser / Derivè
12. The Apollo Programme Was a Hoax

864 Refused :: Shape of punk to come [1998]


Jag vet inte om albumets titel skvallrar om vad detta är men för min del kan jag absolut sortera det under punk för det är mycket energi, snabbt och skrikigt. De två första delarna hade jag kunnat köpa som helt OK även om det krävs speciella tillfällen för att lyssna på det. Däremot har jag svårt för skrikande sången som är på gränsen till growl antar jag. Det som väl är uppseendeväckande är de inklippta ljudeffekter av olika slag som till viss del binder ihop låtarna. De är också duktiga på att göra väldigt olika typer av låtar eller åtminstone låtar som bryter upp sig i väldigt olika delar. Liberation frequency är ett praktexempel på det! Här och var dyker det upp lite techno-inspiration men framför allt så är Bruitist Pome #5 det och alls inte dåligt. Jag gillar också när det gör ett schysst electronica-intro som i New noise och sedan går över i det hårda. Plattan växer vid andra lyssningen så det känns lite tråkigt att välja en helt lugn låt som det bästa från plattan men om jag ska ta en mer representativ så blir det nog New noise.

Ersatte Turbonegro :: Apocalypse Dudes i den svenska upplagan

Bästa spår: The Apollo programme was a hoax

Utlåtande: För att vara punk så är det klassen bättre än mycket i genren

Turbonegro :: Apocalypse Dudes [1998]
01. The Age of Pamparius
02. Selfdestructo Bust
03. Get It On
04. Rock Against Ass
05. Don't Say Motherfucker, Motherfucker
06. Rendezvous With Anus
07. Zillion Dollar Sadist
08. Prince of the Rodeo
09. Back To Dungaree High
10. Are You Ready (For Some Darkness)
11. Monkey On Your Back
12. Humaliation Street
13. Good Head

864 Turbonegro :: Apocalypse Dudes [1998]


Jag har för mig att Tueboinegro till viss del ska vara en form en sarkasm men vet inte säkert. Inte direkt Spinal Tap men lite drift med genren samtidigt som de ändå är väldigt hårda. Kanske är det i texterna och scenshowerna detta kommer fram och då når det ju inte mig. Det i vilket fall inte lika hårt som jag trodde utan känns snarare som uppgraderad hårdrock från 80-talet och då menar jag att det är positivt. Så redan från början lägger de ut superfeta mattor av snyggt distade gitarrer förklädda i snygga riff. Jag gillar det och det är jämn och bra kvalitet på låtarna fast ingen direkt hit. Å andra sidan så är det heller inte slätstruket utan väldigt dynamiskt så det finns massor av bra hårdrock här. Mitt val som bästa låt är mer ett ”stycke” än en låt så ska jag välja en låt också blir det Are you ready.

Ersatt av Refused :: Shape of punk to come i den svenska upplagan

Bästa spår: The age of Pamparius

Utlåtande: Klyschigt men popmetal när det är som bäst, eller

Fatboy Slim :: You’ve Come a Long Way, Baby [1998]
01. Right Here, Right Now
02. The Rockafeller Skank
03. Fucking in Heaven
04. Gangster Tripping
05. Build It Up – Tear It Down
06. Kalifornia
07. Soul Surfing
08. You're Not from Brighton
09. Praise You
10. Love Island
11. Acid 8000

865 Fatboy Slim :: You’ve Come a Long Way, Baby [1998]


Dansmusik av typen som jag för det mesta bara gillar på ett ställe som lämpar sig för den typen av övningar. Det finns dock en låt som nog väldigt många inte kan ha missat, Check it out now, funk soul brother, eller The Rockafeller skank som den tydligen heter. Men trots sin hit-historia så är den också ett alldeles för långt upprepande av sitt innehåll. Eftersom detta är dansmusik så är det kanske inte så konstigt att låtarna är lånnga för att ge alla DJ:s möjligheten att mixa låtarna men som lyssnare föredrar jag kortare versionen och de otaliga mixversioner gjorda för dans kan få finnas på andra utgåvor istället. Det som jag gillar mest är i varje fall det som går mer mot electronica eller house istället för det techno-aktiga, till exempel Love island, Acid 8000 och Praise you.

Bästa spår: The Rockafeller skank

Utlåtande: Jag blir mest uttråkad trots en del kul lek i produktionen

David Gray :: White Ladder [1998]
01. Please Forgive Me
02. Babylon
03. My Oh My
04. We're Not Right
05. Nightblindness
06. Silver Lining
07. White Ladder
08. This Year's Love
09. Sail Away
10. Say Hello Wave Goodbye

866 David Gray :: White Ladder [1998]


Lite småtrevligt och ganska lyssnarvänligt och fast att det finns mer än en akustisk gitarr så ligger det ändå ganska nära någon form av singer-songwriter. Men, jag gillar det bättre just för att det, lite gömt, ligger lite stråkar och enkelt trumkomp bakom. Babylon är dessutom en låt som byggs upp i versen och skjuter fart in i refrängen. De låtar som ett lite bättre beat och aningen modernare sound som We’re not right och White ladder är betydligt roligare än de något såsiga Nightblindness och Silver lining. Jag gillar verkligen avslutningsspåret Say hello wave goodbye för det är en gammal favorit gjord av Soft Cell. Kul att höra att det går att göra en syntlåt akustiskt på det här viset.

Bästa spår: Babylon

Utlåtande: Trots snygga låtar så blir det lite långsamt