Kategoriarkiv: Har jag lyssnat på innan

Björk :: Debut [1993]
01. Human Behaviour
02. Crying
03. Venus As A Boy
04. There's More To Life Than This
05. Like Someone In Love
06. Big Time Sensuality
07. One Day
08. Aeroplane
09. Come To Me
10. Violently Happy
11. The Anchor Song
12. Play Dead

750 Björk :: Debut [1993]


Denna plattan har spelats varm hemma hos mig! Det liknar inget annat, åtminstone i den musikvärlden jag befunnit mig i. Antagligen hade den vänt upp och ner på min bild av musik oavsett när den kommit men allt som jag tidigare skulle rubricerat som lite ”svårt” faller här på plats i det sammelsurium av olika ljud och Björks spruckna röst. Det jag minns från när den kom var framför allt videon till Human Behaviour vilket nog också sammanföll med den period när jag som mest kollade på MTV.

Arrangemangen liknar inte något annat och hela tiden kommer Björks röst i första rummet. Det är på något vis spretigheten som också är det sammanhängande. Play Dead är egentligen ett bonusspår men tillhör en av de bättre. Come to me är så mjuk med sitt vackra stråkarr. Trots allt är det låtar som lutar åt det konventionella som jag gillar mest oavsett om den är lugn eller med dansbeat och bland dem är det svårt att välja den absoluta favoriten. Human behaviour och Venus as a boy är ju också helt fantastiska låtar!

Bästa spår: Big Time Sensuality

Utlåtande: Kanske inte upplyftande men en underbar platta att verkligen lyssna på.

ABBA :: The Visitors [1981]
01. The Visitors (Crackin' Up)
02. Head Over Heels
03. When All Is Said And Done
04. Soldiers
05. I Let The Music Speak
06. One of Us
07. Two For The Price Of One
08. Slipping Through My Fingers
09. Like An Angel Passing Through My Room

495 ABBA :: The Visitors [1981]


Äntligen! Men det blir kanske lite svårt att hålla sig ”lika objektiv” till detta som till de andra plattorna som ingår i detta projekt. Detta är åtminstone en av få svenska album som ingår i originalutgåvan av boken.

Detta är ju ABBAs sista album och har en betydligt mognare och mer syntbaserad profil än de tidigare plattorna. Det kommer sig säkert av att det redan då hade blivit en mer delad uppdelning av komponerandet mellan Björn & Benny och således kommer klaviaturerna fram desto mer. Inlednings- och titelspåret The Visitors har en trevande inledning som går över i en maffig refräng och ljudbilden är fortfarande så välproducerad som var deras signum och Fridas röst är fantastiskt dramatisk. Head Over Heels är mer av den poppighet från tidigare men saknar lite av den lätthet/glättighet som fanns. Den kommer istället fram i When All Is Said And Done som också har den kännetecknande sången av både Agnetha och Frida som lyfter låten ytterligare. Ett steg på väg mot vad som skulle komma för B & B är Soldiers. En melankolisk vers med lite militärkänsla(?) tack vare trumkompet. Och så lyfter den i refrängen!

Melankolin ligger ganska tungt över B-sidan på LP:n som inleds med I Let The Music Speak. I efterhand känns den också som ett ”experiment” inför musikalkompositionerna som skulle komma. En vers i valstakt som övergår i fyrtakt i refrängen och Fridas stämma sveper in allt i sammet. Första singeln One Of Us har också en del av deras tidigare lekfullhet med Agnethas röst i verserna och så fyller Frida upp i refrängerna så att det typiska ABBA-soundet hörs. Här går också Rutger Gunnarssons bas genom väldigt mycket även om detta inte är hans allra bästa insats med gänget. The Three Boys spelar de typiska mandolinpartierna och det är är inga mindre än Björn, Rutger och Lasse Wellander. Den kanske enda lustiga texten ABBA gjorde finns i Two For The Price Of One. Det är väl lite typiskt att just Björn sjunger den men jag förstår inte riktigt den kritik den fått för ämnet. Ganska kul tycker jag. En låt som definitivt har klättrat på min lista det senaste decenniet eller så är Slipping Through My Fingers, mycket tack vare musikalen Mamma Mia. Den påminner mig, också, om den förgänglighet som finns som man tänker på så mycket mer nu när man har barn. Och den är så fantastiskt vacker med Agnethas sång och ett gitarrsolo av Wellander i slutet som lyfter den ännu mer. Avslutningslåten Like An Angel Passing Through My Room hade jag lite svårt för till en början men det avskalade arrangemanget har gjort att den nu vuxit. Givetvis är Fridas röst underbar att höra ovanpå de sparsamma klaviaturerna. Den fick också en ny dimension när man på denna plattas DeLuxe-utgåva kunde höra ett antal olika versioner av den under inspelningens gång tills den slutgiltiga versionen.

Bästa spår: When All Is Said And Done

Utlåtande: Hela jag fylls med en upprymdhet som är svår att beskriva

Supertramp :: Crime Of The Century [1974]
01. School
02. Bloody Well Right
03. Hide in Your Shell
04. Asylum
05. Dreamer
06. Rudy
07. If Everyone Was Listening
08. Crime of the Century

314 Supertramp :: Crime Of The Century [1974]


Supertramp är ett gammalt favoritband även om jag inte har lyssnat väldigt mycket på deras tidiga studioalbum. De gjorde ett livealbum som heter Paris där ”allt” finns med som också är fantastiskt. Nästan hela denna plattan är med… Detta är otroligt bra låtar och snyggt producerat! School börjar med en otroligt typisk munspelsslinga och när den väl kommer igång har den ett rikgit skönt gung. Den byter skepnad också ett par gånger för att sedan tonas ner igen. En underbar låt! De har ofta en Fender Rhodes(?) som är framträdande och Bloody well right börjar nästan med en form av solo av denna artificiella flygel. En väldigt vacker sång är Hide in your shell med en suggestiv refräng. Och deras ofta snygga stämsång i falsett är påtaglig. Det är också en lång låt med flera skepnader. Asylum är ytterligare en lång låt som känns som en vacker berättelse. Detsamma gäller för Rudy. Då är Dreamer mer en ordinär poplåt i sammanhanget. If Everyone Was Listening är nog den minst kända låten från albumet men faller väl in i mallen för de andra låtarna. Om man nu kan prata om mall för alla dessa högst speciella låtar. Det avslutas med titellåten Crime of the century som är väldigt dramatisk inte minst det pianobaserade mellanpartiet som bygger upp låten i ett crescendo med stråkar och deras karakteristiska saxofon.

Bästa spår: Asylum

Utlåtande: Underbara låtar, snyggt producerade och nästan lite episka

Alanis Morissette :: Jagged Little Pill [1995]
01. All I Really Want
02. You Oughta Know
03. Perfect
04. Hand in My Pocket
05. Right Through You
06. Forgiven
07. You Learn
08. Head over Feet
09. Mary Jane
10. Ironic
11. Not the Doctor
12. Wake Up

807 Alanis Morissette :: Jagged Little Pill [1995]


Denna plattan är så otroligt bra! Hennes lidande sång är så genomträngande och för en gångs skull är jag lite ledsen att jag är en så dålig textläsare. You oughta know har jag dock en känsla för inte minst eftersom jag spelat den själv och hon som sjöng i bandet var inblandad i en liknande historia som den handlar om. Fast hon var på andra sidan staketet… För övrigt försökte jag inte kopiera Flea’s basgång. Hela låten är verkligen som en stor käftsmäll när den drar igång i refrängen. Som motsats nästan kommer Perfect efteråt med spröd sång men kraftiga refränger här med. Lite poppigare är Hand in my pocket med en skön rytm gitarren och ett grymt skönt munspelssolo. Jag känner ett litet tema i låtarna som jag egentligen inte har tänkt på tidigare och det är att verserna är nertonade medan refrängerna har en grym power. Forgiven är definitivt inget undantag utan tvärtom kramar om en till den milda grad i slutet så att man tappar andan.

Alanis röst är något utöver det vanliga verkligen. Den har kraft, dynamik och en bräcklighet som gör det omöjligt att låta bli att lyssna. Då sticker You learn ut lite som är ganska laid back och håller den stilen genom låten. Precis som Head over feet. Utan att veta vad den handlar om så känner jag verkligen med Mary Jane att det hon varit med om är gripande. Den kanske mest spelade låten från albumet är Ironic som faller in bland de mjuka verserna och hårda refrängerna. Det känns svårt att skriva något mer om de låtar som inte är nämnda men dock inte glömda. Det som måste nämnas är dock det dolda spåret Your house som är en a cappella sång som går rakt in i hjärtat så vacker den är.

Bästa spår: You oughta know

Utlåtande: Jag är såld på denna helt enkelt

Black Sabbath :: Black Sabbath [1970]
01. Black Sabbath
02. The Wizard
03. Behind the Wall of Sleep
04. N.I.B.
05. Evil Woman
06. Sleeping Village
07. Warning

179 Black Sabbath :: Black Sabbath [1970]


Detta är inte så längesedan jag lyssnade på detta för första gången. Jag läste Ozzy’s biografi och skrattade gott hur många gånger som helst och lärde mig en och annan engelsk svordom. På något vis är detta små berättelser och vissa fall nästan som moderna symfonier. Black Sabbath är definitivt det och slutar också i ett rejält crescendo. Behind the Wall of Sleep har ett lite snyggare ljud och en aning dansbandseko till och med. Första låten med riktigt tunga gitarrer är N.I.B. och dessutom en rejält skruvad bas. Snygga basgångar också i Evil woman och det är nästan lite pop över den när refrängen kommer. En instrumental klämmer de in också. Sleeping Village är både tunga riff och snabba gitarrjagningar. Tio minuter långa The Warning har också den berättande stilen. Och kanske är det här som Ozzy sjunger bäst på plattan. Givetvis har den tempobyten och en instrumental del i mitten men det gör på något vis att allt hänger ihop.

Nu har det också gått ett år sedan jag startade och mitt tempo är lite bättre än förväntat. Mycket kan ju hända fast det blir roligare och roligare att lyssna nu när jag väldigt mycket oftare har en relation till artisten eller musiken. Det blev alltså 226 album som lyssnades genom det första året.

Bästa spår: N.I.B.

Utlåtande: Tungt men slött

Mike Oldfield :: Tubular Bells [1973]
01. Tubular Bells, Part One
02. Tubular Bells, Part Two

287 Mike Oldfield :: Tubular Bells [1973]


Äntligen dyker då en annan av mina gamla favoriter upp. Sanningen att säga så har jag inte lyssnat mest på Tubular Bells av hans plattor men det har varit lika mycket av de instrumentala verken som av hans mer popbetonade låtar som kom lite senare. Jag kan nog säga att jag fortfarande är fascinerad av denna musiken som bjuder på många olika skiftningar och stämningar. Det är svårt att skriva något om det eftersom det finns så oerhört många olika passager i låtarna men det är nog framför allt den musikalitet han bjuder på som fascinerar mig. Är det något som känns aningen negativt är det de vassa gitarrljud han ibland åstadkommer men i det stora hela är detta fantastiskt! Del två är lite mer svårtillgänglig fast roligare jämfört med det ganska melodiska i del ett men annars är de förhållandevis likvärdiga.

Bästa spår: Tubular Bells Part One

Utlåtande: Musikalitet ända ut i fingerspetsarna

Elton John :: Goodbye Yellow Brick Road [1973]
01. Funeral for a Friend/Love Lies Bleeding
02. Candle in the Wind
03. Bennie and the Jets
04. Goodbye Yellow Brick Road
05. This Song Has No Title
06. Grey Seal
07. Jamaica Jerk-Off
08. I've Seen That Movie Too
09. Sweet Painted Lady
10. The Ballad of Danny Bailey (1909-34)
11. Dirty Little Girl
12. All the Girls Love Alice
13. Your Sister Can't Twist (But She Can Rock 'n Roll)
14. Saturday Night's Alright for Fighting
15. Roy Rogers
16. Social Disease
17. Harmony

289 Elton John :: Goodbye Yellow Brick Road [1973]


Detta är lätt en av de bästa plattorna som gjorts över huvud taget! Där kunde jag egentligen sluta men det hade varit för trist. Redan Funeral for a friend är nästan som ett helt epos i sig och för en gångs skull så är elva minuter inte för långt alls. Den väldigt vackra inledningsdelen är fantastisk fortfarande trots att instrumenten kunde varit väldigt daterade. Och så kommer den igång i en form av rockoperacrescendo innan det väl blir en ”vanlig låt” i Love lies bleeding av det hela. Grym! Efter det kommer den fantastiska Candle in the wind som fått en annan innebörd efter Elton spelade den på Princess Di’s begravning. Och här kommer den underbara musikaliteten fram med skönt flygelspel och ändå ligger det en distad gitarr bakom men även de grymma körerna. En av de stora hitlåtarna är Benny and the Jets men den har jag alltid haft lite svårt för. Den är lite avig i mina öron. Istället kommer ett av de bästa opus som finns: Goodbye yellow brick road! Om albumet i sig är top 10 så är denna låten också det bland låtar antagligen. Elton John står för så många olika stilar och musiktyper och många gånger funkar det väldigt bra. This song has no title är kanske inte en av de mer kända men den har hans oerhört typiska klanger på flygeln. Jag gillar väldigt mycket också när han ger sig iväg på rockutflykter som sätter hans tajta kompband på prov. Då är Grey Seal ett fint exempel för rytmgitarren är helt fantastisk. Tydligen ska Jamaica jerk-off vara en parodi på en misslyckad studioutflykt till just Jamaica men det blir ändå en lite ska-betonad rolig låt. Väldigt vacker, typisk Elton John, otroligt snyggt solo och stråkar och lite melankolisk. I’ve seen that movie too är väldigt fin helt enkelt! Om det är någons texter jag skulle vilja vara bättre på så är det nog alla de som Bernie Taupin skrivit åt Elton. Då ligger typiskt Sweet painted lady och The ballad of Danny Bailey på listan där det är troligt att en ganska intressant historia berättas. Redan titeln säger det. Men bara musiken känns väldigt berättande också. Lite mer ovanlig är Your sister can’t twist för det är en kort, intensiv och ganska enkel rocklåt som inte säger så mycket. På det kommer en helt underbar rocklåt istället, Saturday night’s alright for fighting, och bara titeln är ju väldigt mycket rock. Men här är det gitarrerna som är stentuffa och det grymma drivet låten genom. En given favorit! Alltsom oftast dyker också upp lite engelsk varietéliknande alster där så klart piano passar väldigt bra in och Social decease är en sådan. Det är ofta de låtarna som gör bilden av Elton John komplett för de är lekfulla och lite roliga där det händer annat än bara snygga harmonier efter varandra. Så klart heter då plattans sista låt Harmony och är vad den heter och således ett av de andra väldigt kraftiga ben som den här musikaliteten står på. Här finns det hur mycket som helst som är fantastiskt helt enkelt!

Bästa spår: Goodbye Yellow Brick Road

Utlåtande: Detta får man helt enkelt inte missa

Pink Floyd :: Dark Side Of The Moon [1973]
01. Speak to Me
02. Breathe
03. On the Run
04. Time
05. The Great Gig in the Sky
06. Money
07. Us and Them
08. Any Colour You Like
09. Brain Damage
10. Eclipse

292 Pink Floyd :: Dark Side Of The Moon [1973]


Nu börjar Pink Floyd att låta som jag förväntar mig att de ska låta. Detta vet jag sedan innan också men denna plattan har inte fastnat lika mycket som senare de har gjort. Det är dock otroligt sköna stämningar i Speak to me, Breathe och inte minst Time. Den sistnämnda bjuder också på den dramatiska sång som jag tycker att Pink Floyd oftast står för. Då är The great gig in the sky också ett praktexempel som i princip bara är stämning men underbar. Hitlåten från plattan är så klart Money som är ganska kantig taktmässigt och är det sjutakt kan man inte säga annat men den har väldigt många fräcka inslag och inte minst ett väldigt bra gitarrsolo. Us and them fortsätter på den linjen så klart men här låter det mycket som Alan Parsons Project kommer att låta några år senare. Lugnt, rent och snyggt. Detta är verkligen också en konceptplatta inte minst för att låtarna hänger ihop men precis som jag sagt så är låtarna mer stämning än enskilda stycken. Just därför är det också svårt att plocka ut en bästa låt för albumet hänger ihop på något vis och fastnar också mer för varje lyssning.

Bästa spår: Us and them

Utlåtande: Snyggt elektroniskt och mjukt musikaliskt

ZZ Top :: Tres Hombres [1973]
01. Waitin' for the Bus
02. Jesus Just Left Chicago
03. Beer Drinkers & Hell Raisers
04. Master of Sparks
05. Hot, Blue and Righteous
06. Move Me on Down the Line
07. Precious and Grace
08. La Grange
09. Shiek
10. Have You Heard?

294 ZZ Top :: Tres Hombres [1973]


Det var ett bra tag sedan jag lyssnade på gammal ZZ Top men det är en trevlig återbekantskap. Deras första album har ju en rätt så tydlig rot i bluesen men de har en renhet och enkelhet tycker jag. Tres Hombres låter väldigt bra fast att den är så gammal som den är. Jag gillar de enkla riffen som Billy Gibbons åstadkommer och redan Waitin’ for the bus är ett typexempel. Släpigare är Jesus just left Chicago men den är välkänd och är en riktigt skön tolva. De kanske är allra bäst i sitt något rockigare värv där tempot är lite högre som i Beer drinkers & hell raisers. Och där hamnar Master of sparks också. Ganska tryckarlik är Hot, blue and righteous med en snyggt ren plockande gitarr. Jag tycker mig faktiskt höra lite Rolling Stones-influenser i Move Me on Down the Line men ändå med ett omisskännligt ZZ Top-sound. Däremot tycker jag Precious and Grace mest är skrikig, och då menar jag gitarrmässigt. De här herrarna är inte så oerhört skönsjungande ändå men det de gör är precis vad de kan. Sen kommer ett av gitarrvärldens mest kända riff, åtminstone i mina öron. La grange är riktigt cool och just inledningen som är så soft som sedan övergår till det stentuffa är grymt. Fast att Billy Gibbons har ett ganska vasst gitarrljud här också så är det liksom hans signum på ett annat sätt. Överlag är detta fortfarande en platta som håller för musikstilen är klassisk och ljudet imponerar lite på mig.

Bästa spår: La Grange

Utlåtande: Klassiska skägg som håller

Eric Clapton :: 461 Ocean Boulevard [1974]
01. Motherless Children
02. Give Me Strength
03. Willie and the Hand Jive
04. Get Ready
05. I Shot the Sheriff
06. I Can't Hold Out
07. Please Be With Me
08. Let It Grow
09. Steady Rollin' Man
10. Mainline Florida

306 Eric Clapton :: 461 Ocean Boulevard [1974]


Efter att ha läst om Eric Claptons vilda leverne inte minst på sjuttiotalet så blir man egentligen lite förvånade att det är så många finstämda låtar som han gör. Att han är en gudabenådad gitarrist är det inte svårt att inse men han är verkligen mångsidig också. Motherless children är när Clapton är som rockigast för oftast är tempot inte så högt i hans låtar. Här hörs en snygg bottleneck med en ganska schysst fuzz. I andra änden av skalan hamnar då Give me strength som nästan är lite sakral med Hammond i bakgrunden. Ganska skön sextiotalsfeeling i Willie and the hand jive med samma enkla komp och en simpel rytmgitarr. En låt som har allt verkligen är I shot the sheriff och är också en av Claptons stora hits. Han har verkligen i princip all feeling som Bob Marley har och har bara gjort den aningen mer uptempo. Jag gillar dock Marleys version bättre… Det blir mer back to basics i I can’t hold out för om det är något han också behärskar så är det blues i alla dess former. Även här bjuds det på snygg slide! Lite för mycket är Please be with me men givetvis är gitarren underbar! Då är Let it grow betydligt snyggare med sköna harmonier i sången och ett härligt laidback sound. En lite typiskt (dussin-)låt är Steady rollin’ man som han är mästare på att göra fast att det ”bara” är en bluestolva. Bästa arret på plattan har kanske och det låter väldigt mycket som att Steve Winwood är med på en hörna.

Bästa spår: I shot the sheriff

Utlåtande: En hit och massor av livemusik