Kategoriarkiv: 1959

Marty Robbins :: Gunfighter Ballads And Trail Songs [1959]
01. Big Iron
02. Cool Water
03. Billy The Kid
04. A Hundred And Sixty Acres
05. They're Hanging Me Tonight
06. The Strawberry Roan
07. El Paso
08. In The Valley
09. The Master's Call
10. Running Gun
11. The Little Green Valley
12. Utah Carol

022 Marty Robbins :: Gunfighter Ballads And Trail Songs [1959]


Ja, titeln säger faktiskt det mesta om denna plattan. Jag får nån gammal kolorerad 50-talsrulle med John Wayne [Jånn Vajjne] framför ögonen. Varje sång är en liten historia i sig och det känns pekoral lång väg. A hundred and sixty acres låter som nåt mellanting mellan en amerikansk julsång och I’m a lumberjack av Monty Python. Bottennappet är väl They’re Hanging Me Tonight som måste vara en av de mer morbida titlarna man sett. Musikaliskt drar det lite åt det mexikanska, så klart, ibland men fortfarande är det väl innanför titelns ramar. Det är snygg stämsång och bra gitarrspel men ack så intetsägande.

 

Bästa spår: Running Gun

Utlåtande: Perfekt för maskeraden med cowboy-och-indiantema

Dave Brubeck :: Time Out [1959]
01. Blue Rondo à la Turk
02. Strange Meadow Lark
03. Take Five
04. Three to Get Ready
05. Kathy's Waltz
06. Everybody's Jumpin'
07. Pick Up Stick

023 Dave Brubeck :: Time Out [1959]


Äntligen tar jazzen ett litet steg närmare populärmusiken, eller? Dave Brubeck har en lite mer melodisk infallsvinkel till det här med jazz känns det som så även om jazzbacillen finns gömd lite här och var så är även en och annan fin melodislinga det. Men, det är jazz och det kommer alltid att tvinga fram lite utslag när man hör det. Undantaget är i så fall Take Five som är en kanonlåt. Av de andra som är värda att nämnas har Strange Meadow Lark fina pianopartier med inslag av cocktailpianist och Blue Rondo à la Turk klara symptom på ADHD.

Bästa spår: Take five

Utlåtande: En lång time out i så fall

Ella Fitzgerald :: Sings The George And Ira Gershwin Songbook [1959]
01. Ambulatory Suite: Promenade (Walking the Dog)/March of the Swiss Soldiers/Fidgety Feet
02. The Preludes: Prelude I/Prelude II/Prelude III
03. Sam and Delilah
04. But Not for Me
05. My One and Only
06. Let's Call the Whole Thing Off
07. (I've Got) Beginner's Luck
08. Oh, Lady be Good!
09. Nice Work If You Can Get It
10. Things Are Looking Up
11. Just Another Rhumba
12. How Long Has This Been Going On?
13. 'S Wonderful
14. The Man I Love
15. That Certain Feeling
16. By Strauss
17. Someone to Watch Over Me
18. The Real American Folk Song (Is a Rag)
19. Who Cares?
20. Looking For a Boy
21. They All Laughed
22. My Cousin in Milwaukee
23. Somebody from Somewhere
24. A Foggy Day
25. Clap Yo' Hands
26. For You, For Me, For Evermore
27. Stiff Upper Lip
28. Boy Wanted
29. Strike Up the Band
30. Soon
31. I've Got a Crush on You
32. Bidin' My Time
33. Aren't You Kind Of Glad We Did?
34. Of Thee I Sing
35. The Half of it, Dearie' Blues
36. I Was Doing All Right
37. He Loves and She Loves
38. Love is Sweeping the Country
39. Treat Me Rough
40. Our Love is Here to Stay
41. Slap That Bass
42. Isn't It a Pity?
43. Shall We Dance?
44. Love Walked In
45. You've Got What Gets Me
46. They Can't Take That Away from Me
47. Embraceable You
48. I Can't Be Bothered Now
49. Boy! What Love Has Done To Me!
50. Fascinating Rhythm
51. Funny Face
52. Lorelei
53. Oh, So Nice!
54. Let's Kiss and Make Up
55. I Got Rhythm

019 Ella Fitzgerald :: Sings The George And Ira Gershwin Songbook [1959]


Jag vet inte riktigt om detta kan kallas ett album för det är mer en box eller samlingsalbum fast det är så klart en ansträngning att ha gett sig på Gershwins samlade verk. Och om jag någon gång bland dessa 1001 album ska skriva att det finns örhängen så är det här. Det är överlag väldigt vackra melodier och storband är häftigt men det är sällan ett stort verk som detta lyfter. Det känns lite som att man antingen har varit fantast på Ella Fitzgerald eller Gershwin sedan innan för att fullt ut uppskatta detta. Det som är lite intressant är att jag faktiskt lyssnar en del på texten för att den går fram så bra och det är mycket lek med ord inte minst i klassikern Let’s Call the Whole Thing Off. De två inledande instrumentala styckena förstår jag inte heller varför de är med men det kanske är för att ge en hel bild av bröderna Gershwin.

Det som förvånar mig är att jag inte känner igen fler låtar trots allt. Man känner igen stilen på något sätt men jag kan inte plocka mer än några stycken som jag är säker på att jag har hört. Än så länge har jag knappt nämnt Ella Fitzgerald som faktiskt är artisten! Jag kan inte påstå att jag är speciellt imponerad utan hennes röst blir en del i den stora orkestern och sticker inte ut. Tvärtom tycker jag nog att jag har hört bättre versioner av till exempel I got rhythm även om det kom in lite jazzimprovisation från hennes sida just i den. Det är dessvärre jämntjockt hela tiden och jag är lätt besviken på Ella Fitzgerald som passerar förbi som en halvljummen sommarbris. En låt som behöver nämnas är dock They Can’t Take That Away from Me som jag gillar. Orkestern, som ju är Nelson Riddles, gör ett snyggt jobb men det är snarare arrangemangen som kunde gjorts bättre/intressantare/roligare.

Bästa spår: They Can't Take That Away from Me

Utlåtande: Snygg musik, vacker men trist röst

Ray Charles :: The Genius Of [1959]
01. Let the Good Times Roll
02. It Had to Be You
03. Alexander's Ragtime Band
04. Two Years of Torture
05. When Your Lover Has Gone
06. Deed I Do
07. Just for a Thrill
08. You Won't Let Me Go
09. Tell Me You'll Wait for Me
10. Don't Let the Sun Catch You Cryin'
11. Am I Blue?
12. Come Rain or Come Shine

020 Ray Charles :: The Genius Of [1959]


Detta var verkligen inte vad jag förväntade mig… En direkt fortsättning på storbandsjazzen fast med aningen mer drag och inte så tillbakalutad sång. Ray Charles är ju inte en crooner direkt. Det börjar starkt med Let the good times roll som är en riktig tungvrickare och alltså visar Ray prov på lite toastar/rap-färdigheter innan det var påtänkt. En fantastiskt vacker sång är Just for a thrill. Jag blir lite förvånad att jag skulle höra något så snyggt med Ray Charles (fast lite cheesy körer). Men å andra sidan skrev jag redan från början att detta inte var vad jag förväntade mig. Det märks väldigt tydligt att plattan är gjord i en svunnen tid för sida A är med tempo och sida B är en soft och lugn sida. Det blir märkligt när man kommer till sjunde spåret och sedan är resten lugnt när man precis haft ”ångan uppe”. De lugna låtarna är överlag tristare också. Det finns en del bluesspår, som jag hade förväntat mig mer av, och jag har redan nämnt Let the good times roll och så är Two Years of Torture en släpig sak och om man plockat bort blåset så är det nog mest likt den Ray Charles jag trodde jag skulle få höra.

Bästa spår: Let the good times roll

Utlåtande: Geni vet jag inte direkt men här är mycket jag inte förväntat mig och många bra låtar med en personlig skön röst

Miles Davis :: Kind Of Blue [1959]
01. So What
02. Freddie Freeloader
03. Blue in Green
04. All Blues
05. Flamenco Sketches

021 Miles Davis :: Kind Of Blue [1959]


Det fanns lite förväntningar på denna plattan, inte minst för att jag för ett decennium sedan faktiskt spelade i ett band som hette just KindOfBlue. Musikaliskt fanns det dock inga som helst likheter med detta.

Det börjar ganska soft med So What och även Freddie Freeloader går i de fotspåren. Jazzigt ja! Men inte sådär ADHD-stressigt som bara är för mycket utan lite laidback. Men längden är ju hopplös. Och solona avlöser varandra. Jag har återigen lite svårt att se storheten i detta förutom att det låter bra och på något vis skulle kunna vara inspelat nu likaväl som för 50 år sedan. Det ”bästa” jag kan säga om plattan är att jag hellre hade sett att alla innekaféer i stan hade spelat detta istället för den likartade, antagligen-STIM-befriade, ambient-acid-jazz som bara är en form av utveckling av hissmusiken.

Då har jag med detta redan avverkat hela 50-talet men det var å andra sidan bara 23 album.

Bästa spår: So What

Utlåtande: Jag förstår titeln för man blir ganska nedstämd