Kategoriarkiv: 1960-tal

Kinks :: Something Else By The Kinks [1967]
01. David Watts
02. Death of a Clown
03. Two Sisters
04. No Return
05. Harry Rag
06. Tin Soldier Man
07. Situation Vacant
08. Love Me Till the Sun Shines
09. Lazy Old Sun
10. Afternoon Tea
11. Funny Face
12. End of the Season
13. Waterloo Sunset

097 Kinks :: Something Else By The Kinks [1967]


Förutom det självklara lite torftiga 60-talsljudet så finns det en del brittisk/irländsk folkmusik i detta. Det är ganska laidback och känns inte übersextiotal utan tvärtom ganska schysst producerat i motsats till en tagning med alla instrument. Det känns dock avlägset att detta är samma grupp som gjort You Really Got Me. Det finns heller ingen solklar hit även om mitt tycke håller med att skivans hit Waterloo Sunset är bäst och Lazy Old Sun och Death Of A Clown är också helt OK.

Bästa spår: Waterloo Sunset

Utlåtande: Lyssnar nog hellre på något annat av The Kinks

Jimi Hendrix Experience :: Electric Ladyland [1968]
01. ...And the Gods Made Love
02. Have You Ever Been (To Electric Ladyland)
03. Crosstown Traffic
04. Voodoo Chile
05. Little Miss Strange
06. Long Hot Summer Night
07. Come On (Part 1)
08. Gypsy Eyes
09. Burning of the Midnight Lamp
10. Rainy Day, Dream Away
11. 1983... (A Merman I Should Turn to Be)
12. Moon, Turn the Tides...gently gently away
13. Still Raining, Still Dreaming
14. House Burning Down
15. All Along the Watchtower
16. Voodoo Child (Slight Return)

113 Jimi Hendrix Experience :: Electric Ladyland [1968]


Det första jag tänker på när jag hör Have You Ever Been är Lenny Kravitz. Och det håller i sig! Voodoo Chile är en klassiker men det är lite för intensiv blues och långt för att jag ska uppskatta på det platta. En låt som svänger grymt är Gypsy Eyes. Det är mycket rythm guitar och ligger lite utanför det jag trodde Jimi Hendrix gjorde. Det finns en hel del flum också, inte minst 1983…, och det är kanske det som är mest tidstypiskt. I House Burning Down får man prov på när Hendrix ”trollar” med gitarren som han han anses vara den bäste genom tiderna. Detta är ett riktigt bra dubbelalbum med många bra låtar och det skvalpar absolut inte i något 60-talsträsk ljudmässigt. Avslutas ståndsmässigt med Voodoo Chile i kortare och snyggare version i mina öron.

Bästa spår: Crosstown Traffic

Utlåtande: Nöjd med musiken, lite besviken på gitarristen

Otis Redding :: Otis Blue: Otis Redding Sings Soul [1965]
01. Ole Man Trouble
02. Respect
03. Change Gonna Come
04. Down in the Valley
05. I've Been Loving You Too Long
06. Shake
07. My Girl
08. Wonderful World
09. Rock Me Baby
10. Satisfaction
11. You Don't Miss Your Water

051 Otis Redding :: Otis Blue: Otis Redding Sings Soul [1965]


Tjoohooo! Soul, soul, soul! Detta är bra så att det svider. Om man nu gillade Commitments till exempel så är det här man ska leta istället. Detta är 25 år tidigare men låter likadant i viss mån. Och vilken låtskrivarlista som radas upp: Sam Cooke, Smokey Robinson, B.B. King, Jagger/Richards förutom Otis själv då. My Girl och Wonderful World är självklara höjdpunkter medan Satisfaction sitter för fast rotad i Rolling Stones version så den håller inte riktigt. Detta är fantastiskt bra och att jag inte lyssnat på det innan är mer eller mindre oförlåtligt.

Bästa spår: Respect

Utlåtande: Sammet för själen

Dusty Springfield :: Dusty In Memphis [1969]
01. Just a Little Lovin'
02. So Much Love
03. Son of a Preacher Man
04. I Don't Want to Hear It Anymore
05. Don't Forget About Me
06. Breakfast in Bed
07. Just One Smile
08. The Windmills of Your Mind
09. In the Land of Make Believe
10. No Easy Way Down
11. I Can't Make It Alone

151 Dusty Springfield :: Dusty In Memphis [1969]


Detta är något jag borde lyssnat på för länge sedan. Inte minst för att Son of a preacherman finns med och jag har spelat den själv ett antal gånger. Det är också en bra låt med Dusty. Hennes röst är härligt dramatisk och engagerande och det är en riktigt bra platta detta! Tydligen var hon själv inte nöjd med att den var så snäll och otidsenlig jämfört med mycket psykedelisk musik som kom då och det är väl förståeligt för detta är långt från det. Men detta är snyggt med en grym röst.

Redan Just a Little Lovin’ är fantastisk sång och Breakfast in bed har också fastnat men det finns fler. Det är lite synd att några låtar är alldeles för korta bara. The Windmills of Your Mind skulle vunnit än mer på att vara ännu längre men den byggs upp så otroligt häftigt.

Bästa spår: The Windmills of Your Mind

Utlåtande: Not dusty at all! Detta kommer jag att höra mer av.

Joan Baez :: Joan Baez [1960]
01. Silver Dagger
02. East Virginia
03. Fare Thee Well (10,000 Miles)
04. House of the Rising Sun
05. All My Trials
06. Wildwood Flower
07. Donna Donna
08. John Riley
09. Rake and Rambling Boy
10. Little Moses
11. Mary Hamilton
12. Henry Martin
13. El Preso Número Nueve

024 Joan Baez :: Joan Baez [1960]


Singer-songwriter-artister är inte det jag tycker är mest upplyftande men så klart finns det undantag. Detta är väl så avskalat som det kan bli med en gitarr och Joan Baez röst. Det är snyggt gitarrplock och en vacker röst men lite för mycket vibrato för min smak. 50 år efter denna plattan kom har man hört House of the rising sun till leda så den går bort men Wildwood flower bjuder på lite mer än de flesta andra spåren. Här finns ytterligare en gitarr och så är det lite tempo som jag brukar leta efter. Jag gillar även Jake Riley och Rake and rambling boy som känns fräscha på något vis och inte trist-laidback (vad nu det är…). Sista spåret El preso numero nueve förstår jag inte riktigt varför det är med för resten av låtarna utgör en ganska homogen samling och eftersom det nu är inne med både svenska och utländska singer-songwriters så borde denna finnas med i en komplett samling.

Bästa spår: Wildwood flower

Utlåtande: Vackert, enkelt, traditionellt

Youngbloods :: Elephant Mountain [1969]
01. Darkness, Darkness
02. Smug
03. On Sir Francis Drake
04. Sunlight
05. Double Sunlight
06. Beautiful
07. Turn It Over
08. Rain Song (Don't Let the Rain Bring You Down)
09. Trillium
10. Quicksand
11. Black Mountain Breakdown
12. Sham
13. Ride the Wind

164 Youngbloods :: Elephant Mountain [1969]


Detta är verkligen inget som jag någonsin hört talas om. Det låter väl ganska tidstypiskt rent instrumentalt men On Sir Francis Drake är en instrumental låt som vill vara mycket. Typ lite jazz också. Men det finns faktiskt flera ganska sköna låtar här. Smug och Beautiful har sköna gitarrslingor och är bra låtar med bra sång. Trillium är inne och snurrar på jazzgrejor igen men där är åtminstone en snygg Fender Rhodes i bakgrunden. Stilarna pendlar mycket och Quicksand är en poppig sak med snyggt blås långt där bak. Sham är också bra med lite rockkänsla och en gitarr i baktakt. Plattan avslutas bra med en lite lugnare låt, Ride the wind, och därmed var alla stilar intäckta. Kanske inte ändå men bortsett från de tre korta mellanspelslåtarna och de jazzinfluerade så fanns här många bra låtar. Det känns ganska daterat som 70-tal men om man kan stå ut med det så är detta ett bra album.

Ersatt av Pugh Rogefeldt :: Ja, dä ä dä i den svenska upplagan

Bästa spår: Sham

Utlåtande: Bäst-före-datum passerat men ändå lyssningsbart

Pugh Rogefeldt :: Ja, Dä Ä Dä! [1969]
01. Love, Love, Love
02. Här kommer natten
03. Surabaya Johnny
04. Små lätta moln
05. Dä ä bra, dä ä fint
06. Jag sitter och gungar
07. Signe
08. Colinda
09. Haru sett mej va...
10. Du tände lyset Andersson

164 Pugh Rogefeldt :: Ja, Dä Ä Dä! [1969]


Den första svenska rockplattan! Åtminstone efter vad jag har lärt mig. Här hittar man också flera gamla riktiga klassiker. Den första är Här kommer natten som är fantastiskt bra. Efter den kommer Surabaya Johnny som i mina öron är en klassiker av Imperiet från 80-talet och den är nog ändå min favoritversion. Små lätta moln är en väldigt vacker sång men Pughs sång låter ändå lite fånig på något sätt. De flesta andra låtarna är ganska experimentella och mer eller mindre lyssningsbara. Alla är helt OK låtar men långt från de nämnda hitsen.

Inte att förglömma är att det är Jojje Wadenius och Janne Carlsson som spelar tillsammans med Pugh på denna plattan. Väl renommerade musiker då och Jojje har ju sedan dess spelat med ”alla”.

Ersatte Youngbloods :: Elephant Mountain i den svenska upplagan

Bästa spår: Här kommer natten

Utlåtande: En milstolpe helt klart men bara bitvis

Grateful Dead :: Live/Dead [1969]
01. Dark Star
02. St. Stephen
03. The Eleven
04. Turn On Your Love Light
05. Death Don't Have No Mercy
06. Feedback
07. And We Bid You Goodnight

166 Grateful Dead :: Live/Dead [1969]


För det första! Detta är en dubbel-LP, trots att det bara är sju (7!) låtar på den. Kollar man på konvolutet så kan man redan då få lite psykedeliska vibbar och de låter inte vänta på sig när väl Dark Star sätter igång. Det finns väl olika teorier om hur det är lämpligt att starta ett album och att ha ett 23 minuter långt spår på hela första sidan är så klart ett. Det faller antagligen väl in i ramen för psykedelia och är mest ett enda långt flum. I Saint Stephen finns det en liten Sweet Home Alabama-wannabe… Att det låter levande är så klart inte så konstigt för det är inspelat live, således LP-titeln. Det är lite mer rock och ös i The Eleven. Annars händer det inte speciellt mycket alls. Förrän i Feedback… Det är nästan åtta minuter rundgång i stora drag. Innovativt och bisarrt! Nej, detta var säkert nyskapande då men nu är det mest långrandigt och tråkigt. Det är inga speciellt vackra röster som sjunger heller så jag gillar inte det här. Lite symptomatiskt att det är den sista och kortaste låten, And We Bid You Goodnight, som är mest melodisk och bara en halv minut lång

Bästa spår: And We Bid You Goodnight

Utlåtande: Krävs nog acid för att uppskatta

Elvis Presley :: Elvis Is Back! [1960]
01. Make Me Know It
02. Fever
03. The Girl of My Best Friend
04. I Will Be Home Again
05. Dirty Dirty Feeling
06. Thrill of Your Love
07. Soldier Boy
08. Such A Night
09. It Feels So Right
10. Girl Next Door Went a-Walking
11. Like A Baby
12. Reconsider Baby

025 Elvis Presley :: Elvis Is Back! [1960]


Nu låter Elvis producerad på riktigt och inte bara som en tagning från ett garage någonstans. En klassiker är så klart Fever som är grymt tung och fräckt arrangerad med i princip bara bas, fingerknäpp(?) och någon sorts trumma. Annars är detta alltför daterad 50-talspop för att slå an på mig. Det låter väldigt bra både musikaliskt och Elvis sjunger återigen riktigt bra men det är mesigt helt enkelt. Mycket blues-tolva och det är lite trist att lyssna på på platta men roligare att spela men det hjälper inte här. Bästa låten är Fever men om jag skulle frångå det uppenbara så faller mitt val på The Girl of My Best Friend även om den är traditionell för sin tid.

Bästa spår: Fever

Utlåtande: Tidig Elvis var nog mer för de unga tjejerna då

Mothers Of Invention :: We’re Only In It For The Money [1969]
01. Are You Hung Up?
02. Who Needs the Peace Corps?
03. Concentration Moon
04. Mom & Dad
05. Bow Tie Daddy
06. Harry, You're a Beast
07. What's the Ugliest Part of Your Body?
08. Absolutely Free
09. Flower Punk
10. Hot Poop
11. Nasal Retentive Calliope Music
12. Let's Make the Water Turn Black
13. The Idiot Bastard Son
14. Lonely Little Girl (It's His Voice on the Radio)
15. Take Your Clothes Off When You Dance
16. What's the Ugliest Part of Your Body? (Reprise)
17. Mother People
18. The Chrome Plated Megaphone of Destiny

135 Mothers Of Invention :: We’re Only In It For The Money [1969]


Detta är definitivt ett konceptalbum och skall driva med både höger- och vänsterpolitik och inte minst hippiekulturen. Tydligen skulle även Beatles Sgt Pepper-album få sig en släng och det märks ganska tydligt i Harry, You’re A Beast och What’s the Ugliest Part of Your Body? som definitivt låter som parodier från nämnda platta. Mom & Dad är ett telefonsamtal bara medan Bow Tie Daddy är en form av 30-talspastisch. Eftersom det ska vara en satir bygger det så klart väldigt mycket på texterna och då har man redan tappat bort mig till viss del. Och det mesta låter som ”kul musik” utan att ha tanken på att göra bra och välgjord musik. När jag lyssnar så är det i stort sett alltid det jag är ute efter. Så varför man gör en 25 sekunders låt som heter Hot Poop eller två minuter som bara är test av olika syntljud som i Nasal Retentive Calliope Music är för mig helt oförståeligt. I mina öron är det mest en samling kupletter med ett för tiden ganska modernt sound. Men som helhet är detta helt ointressant för det finns i princip inget intressant musikaliskt. Det intressantaste är nog det plagierade konvolutet som liknar Sgt Pepper men som blev satt på insidan av dubbel-LP:n istället på grund av rädsla för rättsliga åtgärder.

Bästa spår: Absolutely Free

Utlåtande: Experimentellt och ointressant