Kategoriarkiv: 1960-tal

Leonard Cohen :: Songs From A Room [1969]
01. Bird on the Wire
02. Story of Isaac
03. A Bunch of Lonesome Heroes
04. The Partisan
05. Seems So Long Ago, Nancy
06. The Old Revolution
07. The Butcher
08. You Know Who I Am
09. Lady Midnight
10. Tonight Will Be Fine

169 Leonard Cohen :: Songs From A Room [1969]


Återigen har jag innan tyckt att Leonard Cohen inte är någon man ska lyssna på men han kan göra låtar. Här känns det nästan precis tvärtom. Låtarna är gråa och ganska intetsägande medan hans röst är helt OK. Den gör inte låtarna mer intressanta dock men är inte dålig. Det är nästan skrattretande att det första som verkligen fastnar i mitt öra är att han använder mungiga i Butcher som en snygg matta i bakgrunden. I flera av låtarna ligger det dessutom en hopplös Trio mé Bumba-orgel.

Bästa spår: Butcher

Utlåtande: Detta var erbarmligt trist

King Crimson :: In The Court Of The Crimson King [1969]
01. 21st Century Schizoid Man
02. I Talk to the Wind
03. Epitaph
04. Moonchild
05. The Court of the Crimson King

168 King Crimson :: In The Court Of The Crimson King [1969]


King Crimson är ett band jag nog bara hört som ett namn och aldrig vetat vad de står för. I inledningslåten 21st Century Schizoid Man är det dock klart att de är starten på hårdrocksvågen. Men lika tveksam till det kan man bli i I talk to the wind som är en lugn och snygg låt med en tydlig tvärflöjt genom hela. Och i Epitaph så blir det mer klart att de nog vill lite mer och det är väl snarare starten på symfonirock inte minst med tanke på låtarnas längd. Tempot gick ner ytterligare i fjärde stycket, som det väl får heta, Moonchild och det är snyggt men ganska sömnigt. Det bästa kommer dock till sist! The Court of the Crimson King har en underbar känsla genom hela låten, en fin berättande stil och för mig känner jag definitivt igen lite Pink Floyd i det. Låten är över nio minuter och de bara rann förbi till det lite märkligt outrot på samma tema kom på slutet.

Bästa spår: The Court of the Crimson King

Utlåtande: Detta kräver nog flera genomlyssningar men ligger nära en del av mina favoriter

Fairport Convention :: Liege & Lief [1969]
01. Come All Ye
02. Reynardine
03. Matty Groves
04. Farewell, Farewell
05. The Deserter
06. Medley
        The Lark in the Morning
        Rakish Paddy
        Foxhunters' Jig
        Toss the Feathers
07. Tam Lin
08. Crazy Man Michael

170 Fairport Convention :: Liege & Lief [1969]


Första spåret Come all ye bjuder väl med oss att hänga på i en lite lagom struttig takt. Reynardine är fin men känns ändå mest som ett enda långt intro som aldrig tar fart. Äntligen blir det något som är möjligt att komma ihåg. Lite Fleetwood Mac över Matty Groves är det och Sandy Denny’s sång är det lite Maggie Riley över. Låten avslutas med ett långt instrumentalt parti som förvisso är bra men det kunde man lagt över i en egen låt istället. Riktigt folkmusik blir det i medleyt men resten är inte så uppseendeväckande.

Bästa spår: Matty Groves

Utlåtande: Lyssningsbart men inte speciellt upphetsande