Kategoriarkiv: 1960-tal

The Beatles :: With The Beatles [1963]
01. It Won't Be Long
02. All I've Got to Do
03. All My Loving
04. Don't Bother Me
05. Little Child
06. Till There Was You
07. Please Mister Postman
08. Roll Over Beethoven
09. Hold Me Tight
10. You Really Got a Hold on Me
11. I Wanna Be Your Man
12. Devil in Her Heart
13. Not a Second Time
14. Money (That's What I Want)

035 The Beatles :: With The Beatles [1963]


Då var det äntligen dags för Beatles! Det är troligen den artist som är mest representerad bland dessa 1001 album. Inte så  förvånande kanske. Det börjar med två för mig okända låtar It Won’t Be Long och All I’ve Got to Do och redan där sätts ribban känns det som. Det är klasskillnad jämfört med det mesta som kommit ut tidigare av det jag har lyssnat på. Musikaliskt, sångmässigt och produktion! All My Loving är en hitlåt, så är det fortfarande. Det som slår mig är dock att det är ganska enkla rocklåtar trots allt. Bluestolvor som de har fått till lite bättre än andra med sin snygga stämsång och faktum är att jag tycker Ringo gör en hel del snygga fills förutom sitt eviga hamrande på hi-hat eller ride. Några av låtarna i mitten på plattan känns aningen sämre men Devil in Her Heart är ytterligare en snygg popdänga med fina harmonier förutom det Beatles-typiska. Och dit hör så klart även Please Mister Postman.

Bästa spår: It Won't Be Long

Utlåtande: Klassiskt och så otroligt enkelt att ta till sig

Bob Dylan :: The Freewheelin’ Bob Dylan [1963]
01. Blowin' in the Wind
02. Girl from the North Country
03. Masters of War
04. Down the Highway
05. Bob Dylan's Blues
06. A Hard Rain's a-Gonna Fall
07. Don't Think Twice, It's All Right
08. Bob Dylan's Dream
09. Oxford Town
10. Talkin' World War III Blues
11. Corrina, Corrina
12. Honey, Just Allow Me One More Chance
13. I Shall Be Free

036 Bob Dylan :: The Freewheelin’ Bob Dylan [1963]


Ytterligare en av de stora och som jag verkligen inte fattat tycke för. Ungefär som med Leonard Cohen har han gjort många bra låtar men jag gillar inte när han själv framför dem. Så klart fick jag då lite på tafsen direkt när denna plattan börjar med Blowin’ in the Wind som inte alls låter så illa i sången. Det är helt enkelt snygg akustisk gitarr och en bra låt. Munspelet är inte min favorit men får gå. Detta är också en artist där texterna är viktiga vilket som vanligt inte går fram till mig riktigt. Den Bob Dylan jag förväntade mig kommer dock. I Down the Highway så är det precis så mycket nasal röst som jag trott och låten i sig verkar aldrig starta och den slutar definitivt alldeles för sent. En annan välkänd låt är A Hard Rain’s a-Gonna Fall där verserna känns långsamma men när man kommer till refrängen så lyfter det.

Annars är det många berättande låtar vilket inte tilltalar mig eftersom verserna är mycket transportsträcka som eventuellt kommer fram till en lite bättre refräng. Dessvärre är det så att den nasala rösten och munspelet sticker ut för mycket efterhand så mina fördomar om Bob Dylan besannades trots allt.

Bästa spår: Blowin' in the Wind

Utlåtande: Jag blev inte omvänd trots visst hopp

Phil Spector :: A Christmas Gift For You [1963]
01. White Christmas - Darlene Love
02. Frosty the Snowman - The Ronettes
03. The Bells of St. Mary's - Bob B. Soxx & the Blue Jeans
04. Santa Claus Is Coming to Town - The Crystals
05. Sleigh Ride - The Ronettes
06. Marshmallow World - Darlene Love
07. I Saw Mommy Kissing Santa Claus - The Ronettes
08. Rudolph the Red-Nosed Reindeer - The Crystals
09. Winter Wonderland - Darlene Love
10. Parade of the Wooden Soldiers - The Crystals
11. Christmas (Baby Please Come Home) - Darlene Love
12. Here Comes Santa Claus - Bob B. Soxx & the Blue Jeans
13. Silent Night - Phil Spector and Artists

037 Phil Spector :: A Christmas Gift For You [1963]


Jag vet inte om detta är det enda bidraget från mannen med Wall Of Sound. Här har han dock sitt namn lite mer på omslaget än i de producentroller han är känd för. Och det hörs direkt att det är Phil Spector! Här bjuds också på många av de klassiker som finns i ett otal versioner, inte minst svenska, som ges ut varje år. De flesta är hurtigt, 60-tals-souliga sockrade med bjällror och  julklang. Men det är också så att det det är fantastiskt bra musikaliskt med instrumentering och röstinsatserna likaså. Det är bara en originallåt men det är fantastiska versioner av dessa andra välkända julklassiker. Santa Claus is coming to town känns som en fin förlaga till den jag känner igen hos Bruce Springsteen. White Christmas har ett härligt stomp istället för de ganska sömniga versioner man oftast hör. Sleigh Ride är lite mer klassisk men spritter av soul. Många av låtarna har riktigt häftiga slut dessutom som är grädde på moset. En låt som verkligen lyfte är Winter Wonderland som faktiskt ”saknar” lite vinterkänsla men som är så snygg! Den egna låten Christmas är en schysst låt men så mycket jul är det inte. Allt avslutas med ett litet pekoral där alla artisterna sjunger Silent Night medan Phil Spector önskar alla God Jul.

Bästa spår: Winter Wonderland

Utlåtande: Visst svänger julen lite mer med denna

Sam Cooke :: Live At The Harlem Square Club, 1963 [1963]
01. Soul Twist/Introduction
02. Feel It
03. Chain Gang
04. Cupid
05. Medley: It's All Right/For Sentimental Reasons
06. Twistin' the Night Away
07. Somebody Have Mercy
08. Bring It On Home to Me
09. Nothing Can Change This Love
10. Having a Party

038 Sam Cooke :: Live At The Harlem Square Club, 1963 [1963]


Blir presenterad som Mr Soul på plattan och har en fantastisk känsla för publiken redan i introt känns det som. Här vilar man inte på lagrarna mellan låtarna heller utan kör på med rappt mellansnack och så kommer nästa låt igång. Det som imponerar också är att allt är egna låtar så när som på andra halvan av medleyt. Hans röst är grym med en närvaro och personlighet jag nog tycker ingen av de andra artisterna haft hittills bland de jag lyssnat på fram till denna. Detta får mig också att tänka på ett gammalt coverband där vi hade en Sam Cooke-låt i repetoaren, Soul Man, men jag tror nog vi skulle varit lyckliga om vi hade haft hälften av hans scendriv och partykänsla.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur många av låtarna jag har hört innan men det är väl för att soul inte är mitt huvudämne. Men detta är lika mycket rock som Rolling Stones tycker jag. Och då är det väl märkligt att den jag känner igen är en cover med Paul Young från 80-talet någon gång. En nästan för snygg a capella version av Cupid nu när jag hör originalet. Det är jämn hög kvalitet på låtarna men jag väljer nog gärna bort Twistin’ the Night Away och medleyt till förmån för de andra låtarna med det goa drivet.

Bästa spår: Nothing Can Change This Love

Utlåtande: Detta är live!!! Vilket party!

Charles Mingus :: The Black Saint And The Sinner Lady [1963]
01. Track A - Solo Dancer: Stop! Look! And Listen, Sinner Jim Whitney!
02. Track B - Duet Solo Dancers: Hearts' Beat and Shades in Physical Embraces
03. Track C - Group Dancers: (Soul Fusion) Freewoman and Oh, This Freedom's Slave Cries
04. Mode D - Trio and Group Dancers: Stop! Look! And Sing Songs of Revolutions!
      Mode E - Single Solos and Group Dance: Saint and Sinner Join in Merriment on Battle Front
      Mode F - Group and Solo Dance: Of Love, Pain, and Passioned Revolt, then Farewell, My Beloved, 'til It's Freedom Day

039 Charles Mingus :: The Black Saint And The Sinner Lady [1963]


Detta är på nytt en dykning in i jazzvärlden och redan när jag kollar på låtlistan så känns det inte bra i maggropen. Alla låtarna är, så klart, långa och det första spåret är nästan outhärdligt med ett märkligt saxofonkomp genom hela låten. Andra spåret börjar hyfsat melodiskt men spårar ur fullständigt i en tempoökning som slutar i ett kaos och en ylande trumpet och så återgår man till ”melodin” när det blir dags att avsluta låten. Och bättre än så blir det inte! Även det avslutande spåret som innehåller flera delar bjuder inte på något som liknar musik i mina öron. Ska jag skriva något positivt så är det små brottsstycken som är fräcka här och var men det är tal om ett tiotal sekunder på några ställen.

Bästa spår: Nej!

Utlåtande: Detta är bland det sämsta jag har hört någonsin skulle jag tro.

James Brown :: Live At The Apollo [1963]
01. Introduction to James Brown and The Famous Flames
02. I'll Go Crazy
03. Try Me
04. Think
05. I Don’t Mind
06. Lost Someone
07. Medley: Please, Please, Please/You’ve Got The Power/I Found Someone/Why Do You Do Me/I Want You So Bad/I Love You, Yes I Do/Strange Things Happen/Bewildered/Please, Please, Please
08. Night Train

040 James Brown :: Live At The Apollo [1963]


Det är en introduktion som heter duga på plattan och naturligtvis presenteras James Brown som The hardest working man in showbusiness. Nu är det tur att man har sett honom på teve hur han beter sig på scen med sitt speciella fotarbete annars hade jag inte förstått det. Dessutom är låtarna ganska sömniga eller kanske lite mer laid back soul än vad jag förväntat mig av mannen som gjort Sex Machine. Men det är också därför som jag bäst gillar I’ll go crazy och Think för det är lite driv i dem. Däremot är Lost someone för utdragen och långimproviserad för att uppskatta även om det är sådant som James Brown var mästare på att göra. Medley:t är helt OK även om somliga låtar är märkligt korta, i princip bara en textrad. Och så avslutas plattan med den då nya låten Night Train. Det är nog också den som bjuder på mest party tycker jag. Men lyssnar man på publiken på plattan så har de definitivt andra synpunkter på det…

En av mina referenser till soul är Hall & Oates som på 80-talet också gjorde en liveplatta på just Apollo och det syns ganska tydligt på konvolutet varifrån de hämtade inspiration till den även om den mest består av egna kompositioner.

Bästa spår: Night Train

Utlåtande: Bra jobbat men lite slätstruket för mig

Stan Getz & João Gilberto :: Getz/Gilberto [1963]
01. The Girl from Ipanema
02. Doralice
03. Para Machucar Meu Coração
04. Desafinado
05. Corcovado
06. Só Danço Samba
07. O Grande Amor
08. Vivo Sonhando

041 Stan Getz & João Gilberto :: Getz/Gilberto [1963]


Ytterligare ett hopp till latinorytmer som jag är osäker på vad det är egentligen. Min gissning är samba men det är väl egentligen bossanova… Första spåret är ju välkänt och det är också bra, The girl from Ipanema. Det trista är att jag har svårt att hitta nyanser bland alla de andra låtarna som smyger fram lite obemärkt med Gilbertos mjuka röst och ett arrangemang lika mjukt bakom. Och så fyller så klart Stan Getz i med sin sax emellanåt. Det är snygg och mjukt med riktigt bra sång men alltför tråkigt tycker jag.

Bästa spår: The girl from Ipanema

Utlåtande: För cocktailpartyt (i 60-talsstil)

The Beatles :: A Hard Day’s Night [1964]
01. A Hard Day's Night
02. I Should Have Known Better
03. If I Fell
04. I'm Happy Just to Dance with You
05. And I Love Her
06. Tell Me Why
07. Can't Buy Me Love
08. Any Time at All
09. I'll Cry Instead
10. Things We Said Today
11. When I Get Home
12. You Can't Do That
13. I'll Be Back

042 The Beatles :: A Hard Day’s Night [1964]


På denna plattan finns det en uppsjö med klassiker och titelspåret är inget undantag. Det mesta är också mer än lyssningsbart och det är homogent genom hela plattan. Det är ändå så att hitsen And I love her, Can’t buy me love och då A hard day’s night är det som sticker ut ganska ordentligt men jag gillar även I Should Have Known Better väldigt mycket men har lite svårt att bestämma mig för om jag faktiskt har hört den eller inte. Men en låt som If I fell känns lite mesig och redan här lite som ”gamla” Beatles. Jag har svårt att skriva så mycket mer för det låter så oerhört mycket Beatles så att det borde räcka som beskrivning. Men återigen så hörs det att det är producerat och håller en annan nivå.

Bästa spår: A hard day's night

Utlåtande: Flera hits ja, men ändå lite besviken på helheten

Jacques Brel :: Olympia 64 [1964]
01. Amsterdam
02. Les Timides
03. Le Dernier Repas
04. Les Jardins du casino
05. Les Vieux
06. Les Toros
07. Tango funèbre
08. Le Plat Pays
09. Les Bonbons
10. Mathilde
11. Les Bigotes
12. Les Bourgeois
13. Jef
14. Au suivant
15. Madeleine

043 Jacques Brel :: Olympia 64 [1964]


Lite tragiskt är det väl att jag kommer att tänka på Galenskaparnas Kjell Brel och Under en filt i Madrid när jag hör Jacques Brels namn. Men jag förstår direkt kopplingen när det inledande spåret Amsterdam är slut. Detta är oerhört dramatiskt och sällan har jag hört såna starka fraseringar i text som här och fast att jag inte förstår franska så förstår jag nästan ändå på något vis. Men franska chansoner känns rätt förlegat och lite för teatraliskt. Edit Piaf är så klart en stor föregångare till Jacques Brel och jag vet att min mor lyssnade mycket på Mireille Mathieu när jag var yngre men sedan dess har det nog hållt sig inom Frankrikes gränser, eller? Det är nog den berättande tonen som gör att det känns ”svårt” att ta till sig och inte kommer att ställas längst fram i skivbacken.

Ersatt av Monica Zetterlund :: Waltz For Debbie i den svenska upplagan

Bästa spår: Amsterdam

Utlåtande: Ingen olympisk medalj här inte

Solomon Burke :: Rock ’n Soul [1964]
01. Goodbye Baby (Baby Goodbye)
02. Cry to Me
03. Won't You Give Him (One More Chance)
04. If You Need Me
05. Hard, Ain't It Hard
06. Can't Nobody Love You
07. Just Out of Reach
08. You're Good for Me
09. You Can't Love Them All
10. Someone to Love Me
11. Beautiful Brown Eyes
12. He'll Have to Go

044 Solomon Burke :: Rock ’n Soul [1964]


Detta svänger riktigt skönt. Det känns som en liten skattkista för att göra covers men ändå är det bara en av låtarna jag känner igen. Däremot låter Cry to me väldigt mycket som Under the boardwalk. Jag gillar harmonierna och gitarrplocket i Won’t you give him. Det går att höra lite When a man loves a woman i If you need me. Det dyker till och med upp en liten Elvis i Just Out of Reach. Jag får lite gospel feeling i vissa av låtarna också precis som man kan hitta i en del Elvis-låtar. Jag är åter igen lite förvånad att jag inte har hört detta för här är många riktigt bra låtar och skulle till exempel ha passat i filmen The Commitments. Hitlåten från plattan är sparad till sist och He’ll have to go är å andra sidan desto mer känd.

Bästa spår: Cry to me

Utlåtande: Häftiga arrangemang och coola, men kanske lite lama, låtar