Jethro Tull :: Aqualung [1971]
01. Aqualung
02. Cross-Eyed Mary
03. Cheap Day Return
04. Mother Goose
05. Wond'ring Aloud
06. Up to Me
07. My God
08. Hymn 43
09. Slipstream
10. Locomotive Breath
11. Wind-Up

205 Jethro Tull :: Aqualung [1971]

Detta är ett band som jag såg och läste om på sjuttiotalet men har egentligen aldrig lyssnat på. Och det enda jag vet är att frontfiguren Ian Anderson spelar tvärflöjt vilket känns lite annorlunda och att han ser helt vild ut med långt hår och skägg. Desto mer förvånande då att första låten Aqualung är mycket gitarr, förvrängd röst och överlag väldigt melodisk men ingen flöjt. Dessutom är den väldigt dynamisk och skiftar karaktär och bjuder på mycket. Det låter väldigt eget även om det känns som någonstans mitt emellan Pink Floyd, ELO, Supertramp och Sweet. Mother Goose och Wond’ring Aloud är välspelade gitarrstycken med skön sång. I Up to me kommer det desto mer tvärflöjt och det låter sådär J:son:skt som är den enda jag innan tycker kan hantera en flöjt så att det blir rock. Låten innehåller dessutom ett galet skratt som känns sådär placerat. Det, lite förväntat, tematiska kommer i My God, som tangerar Pink Floyd ännu mer fast de är kanske lite tidigt ute. Snyggast rock är det i Hymn 43 som återigen har en snygg gitarr, nu med fuzz och snygga rytmanslag emellanåt. Locomotive breath är lite av samma stuk. Jag har dock lite svårt att bestämma vilket som är bäst på plattan, de lite korta, vackra akustiska låtarna eller de som är mer ”komplicerade” och mer av deras signum.

Bästa spår: Wond'ring Aloud

Utlåtande: Detta borde jag vågat lyssna på redan då